torsdag 15 juni 2017

Ellen testar lösnaglar.

Häromdagen köpte jag lösnaglar på Lindex. Eller, för att ni verkligen ska förstå exakt vilken fuckup jag är så var det såhär: häromdagen var jag på Lindex för att lämna tillbaka en klänning jag köpt på rean, men eftersom jag hade slarvat bort kvittot så fick jag bara varor till samma summa, och då valde jag av någon outgrundlig anledning lösnaglar. Så. 

Well igår kväll så tänkte jag att vafan, jag provar. Så jag fixade och donade och fick på mig dem med ändå rätt okej resultat. För att vara jag. Jag har ju noll finmotorik. Kan knappt skriva för hand. Så ja, för mig var resultatet nedan godkänt:

I ungefär 2 timmar hann jag vara nöjd med att vara sådär instagramfräsch som alla andra är. Jag började drömma om att instagramma frukostar från nydukat bord i trädgården (Problem ett: vi bor i stan. Problem två: jag äter sällan frukost.) och ha brunbrända ben och kanske kanske dricka pripps blå på en brygga i skärgården. Ja men ni vet, svensk sommar i ett nötskal. Allt detta pga ett bar ljusblå naglar.

ANYHOW. Det blev läggdags. Jag skulle ta ut linserna. Det gick... inte bra. Jag har aldrig lärt mig att ta ut med bara pekfingret utan jag måste också ta tummen till hjälp. När jag försökte med detta så stack jag mig rakt i ögat med nageln. Panik uppstod. Till sist löste jag det genom att "dra loss" linsen med pekfingret och sen liksom blinka tills den ramlade ut, ner i handfatet. Årets pris för hygienisk hantering går till mig. 

Sätta in linserna var enklare. Inte enkelt, nota bene, men enklare. Vid det här laget hade jag ju såklart insett att jag måste få av naglarna så fort som möjligt, men vid försöken att bända av dem skrek jag rakt ut så det kändes inte riktigt som rätt väg att gå. Istället fick jag svänga förbi apoteket för att köpa nagellacksborttagningsmedel. (Liten notis bara: när jag var här i inlägget tokspydde min katt på golvet så jag fick ta en paus för att torka kattspya. Mitt liv ain't nothing but glamour all the time).

Okej. Utrustad med acetonstinkande medel, kniv och liten skål satte jag igång. Ner med fingrarna, vänta, bända, blöta dem igen, försöka bända bort igen, blöta mer och till sist så fick jag av naglarna. Det tog ungefär 15 minuter per hand. Precis vad jag vill göra innan frukost!






Nu så är mina naglar ömma och fulla av lim/nagelrester och nedbitna som vanligt. MEN, de går att ta ut linser med och jag slipper att smuts samlas under nagelkanterna. Seriöst, jag hade ingen aning om hur äckligt det är med långa naglar? Fick en liten chock faktiskt. Nu lever kanske inte alla med tre barn, två katter och en hund i ett hem som ger läsare av inredningstidningar skrämselhicka, men ändå. Eew. 



Om jag skulle ge den här upplevelsen poäng på en skala mellan 0-5 så blir det en etta. Jag kände mig ändå lite instagramfräsch där ett tag vilket räddar upp betyget till en etta. Jag tror att läxan vi alla lärt oss här är: var inte en idiot. Eller nåt sånt. 


måndag 12 juni 2017

Hipp, hipp, hipp.

I lördags hade vi möhippa för min syrra och inte nog med att det är den enda möhippa jag varit på förutom min egen, det är såklart också den första jag arrangerat. Men det gick bra! Allt gick enligt planerna, och eftersom jag är SÅ NÖJD med dagen (jodå, min syrra/bruden är också väldigt nöjd som tur är) tänkte jag berätta om den lite. Sorry.

Jag och min syster har länge haft The Amazing race som favoritserie. Vi har typt lekt att vi gjort utmaningarna i den serien (ja, som vuxna), vi tänker alltid på hur vi skulle lösa problem som uppstår och vi suckar HÖGT när nån inte läser ledtrådarna ordentligt. 

Ja, såklart var hippan tvungen att ha amazing race-tema. Jag gjorde ett gäng ledtrådar, vi planerade in uppdrag och så drog hippan igång. Först körde vi paintball. Jag har aldrig gjort det förut men det var ju SJUKT kul? Och jobbigt! Och smärtsamt. Men kul! Roligast var de games då vi körde "rädda dockan" från ett fort, både att försvara fortet och att försöka rädda dockan. Tyvärr förlorade mitt lag 3 av 4 gånger, men å andra sidan så... nej jag vet inte. Vi var bara usla. 

Efter paintball körde vi brunch ihop med några små uppdrag under tiden. Brunch och mimosas medan alla satt och eftersvettades från paintballen. Det var varmt i lördags. 

I amazing race måste de ALLTID springa med packning. Typ för att komma först i mål, för att hinna med ett tåg eller liknande. Well, vi höll på att missa tåget från Uppsala till Sthlm efter brunchen. Alltså på nivån att de som kom först fick hålla tåget åt oss som kom sist. MEN i efterhand kan man ju tänka att det var... planerat? Typ autentiskt? Vi säger så. Jag var så svettig efter den språngmarschen att jag inte slutade svettas förrän igår. Helt på allvar. Jag svettades HELA lördag eftermiddag och kväll sen. Det var absurt. Men 1) har jag väl blivit överhettad så försvinner det inte på länge och 2) vi gjorde fysiska saker hela dagen och 3) det var kvavt och åska i luften.

Mer om hippan, mindre om min svett säger ni? Ok!

I Sthlm så gjorde vi stadsuppdraget i Gamla stan. Det var så himla himla roligt. Eller nej, nu går jag händelserna i förväg, först så lurade vi min syster att hon skulle få spela en låt på en gatumusikers piano. Eftersom hon dels inte ville ha några pinsamma inslag och dels inte kan spela piano var det oerhört roligt tills vi avslöjade att vi bara lurades. SEN gjorde vi stadsuppdraget, vilket gick ut på att vi delades in i tre lag som tävlade om att få ihop flest poäng enligt en lista vi fick ihop med en karta. Självklart vann mitt lag som även huvudpersonen var med i. Vi är en tävlingsinriktad familj. 

Sen smink, pizza, vin, musikquiz, mer vin, taxi, dans på Patricia och till sist hem vid fyrasnåret när det redan var ljust igen. Jag är så himla nöjd med att allt gick precis enligt plan och att vi slapp det regn som SMHI varnade för tidigare i veckan. 

Eftersom jag nu är proffs på möhippeplanering (obs! jag planerade ihop med den andra tärnan som tex fixade allt med brunchen osv, så jag har absolut inte gjort detta själv) så kommer här mina tips:
- Anpassa efter bruden. Vi visste att min syster inte gillar pinsamma saker och älskar aktiva grejer. Därför valde vi något vi trodde hon skulle gilla. Det är hennes dag.

- Chilla med alkoholen. Alltså få gillar att vara fulla lika mycket som jag, men det är inte kul för någon om bruden raglar fram vid lunchtid och somnar vid nio på kvällen. Återigen: dagen är till för henne, inte er.

- Håll nere kostnaderna. Det drar iväg så lätt så lätt så om man KAN spara in på kostnader så är det bra. Vi valde till exempel att laga brunchen själva och ha middag hemma (hämtpizza blev det) istället för dyra restaurangbesök. Nu är ju alla olika, men dessa möhippepaket man kan köpa på typ spaställen osv? Herregud så dyra. Huvudsaken är att alla ska kunna vara med, inte att det ska bli så fancy som möjligt. 

- Ingen jäkla demokrati. Alltså seriöst, om 10-15-20 personer ska enas om vad de tycker ska bli den bästa möhippan, då hinner brudparet fira guldbröllop innan alla detaljer är spikade. Vi gjorde en grovplanering med aktiviteter och föreslog tre datum som folk fick välja på. Sen fick de gärna komma med idéer på lekar osv, men på det stora hela planerade vi tärnor dagen. 

Ja ni ser ju. Proffs. 

Nu är jag väldigt, väldigt trött. Skolavslutning idag och skolavslutning imorgon, sen lugnar det ner sig lite ett tag. Tack och lov för det. Maj och juni ändå. Intensiva as fuck.




tisdag 6 juni 2017

Ni har väl hört de goda nyheterna?

Seriernas serie, nittiotalets kronjuvel, tv-programmens stjärna, JA JAG PRATAR OM ENSAMMA HEMMA/PARTY OF FIVE finns nu på Netflix!! 

Alla säsonger. Bailey är precis så snygg som du minns, Julias 90-talsmode är fantastiskt och Charlie är fortfarande ett gnälligt as. 

Du kommer LÄNGTA efter regn i sommar så att du kan stanna inne och bingetitta på bästa serien nånsin. 


onsdag 31 maj 2017

Ljuva sommarlov

Snart har barnen sommarlov. 10 veckor ska de vara lediga, tillsammans med mig. Maken har 5 veckors semester. Ska vi göra lite huvudärkning? Jajamen, 5 veckor är jag ensam med barnen! I teorin låter det ju härligt. Långa, varma dagar på bryggan utan hets och krångel. Fika i solen, lite kortspel, nån hundpromenad. Sommarstugemys vid fint väder och slappande i lägenheten när det regnar.

Visst. I teorin. Men i realiteten ser en dag ut såhär i snitt:

8.00 - jag får släpa mig upp eftersom Majken har varit vaken sen 06 och jag gärna vill att sommarstugan ska stå kvar efter sommaren.
8.20 - jag har fått i barnen frukost. De börjar tjata om att de har tråkigt. "Men hoppa studsmatta då" föreslår jag.
8.30 - de har blivit osams. De har tråkigt igen. Vi spelar kort. Majken vill bara spela finns i sjön, eftersom det är det enda hon kan. Ingen annan vill spela det. Vi går med på att spela det EN gång, sen spelar vi nåt vi vill spela. Ett barn förlorar och blir surt. Det andra barnet blir arg för att det sura barnet inte vill spela mer.

Klockan är nu 8.45

Jag funderar på hur tidigt man kan äta lunch.

Klockan 9 slåss barnen. Jag tar dagens första cola. Jag önskar det var sprit i den.
Jag föreslår att de ska tälja lite. De stora barnen blir glada och springer efter pinnar att tälja till... en vassare pinne. Majken blir sur eftersom hon inte får tälja. Jag läser en tidning för henne istället men avbryts av barnen som är osams eftersom de bara hittar en täljkniv och de inte kan lista ut hur man gör FÖR ATT DELA PÅ SAKER OCH TURAS OM!!

Klockan är nu 9.15.
Jag föreslår glass eftersom jag vet att de är tysta då. Alla är glada ett tag. Sen har de tråkigt igen.

Klockan är nu 9.20
Jag säger åt dem att läsa eller göra VAD FAN SOM HELST bara jag slipper underhålla dem. De blir sura på mig och enas i sin ilska. Alla är sams i 30 minuter medan jag försöker diska undan frukosten.

Klockan är nu 10.00
Får man äta lunch snart?

Jag kommer på att de kan väl spela kubb? Men nej, för ett barn vill hellre spela badminton och ett barn vill hellre spela kubb och ett tredje barn vill spela krocket och JAG VET INTE MEN OM MAN HAR ETT HELT SOMMARLOV ATT FYLLA KANSKE MAN KAN GÖRA ALLA TRE I TUR OCH ORDNING men så jobbar inte mina barn så istället gör de ingenting.

Klockan är nu 10.10
Ett barn går till studsmattan för att "hoppa i fred". Då kommer "av en slump" de andra två på att de ska hoppa också. De ska faktiskt leka en lek som bara GÅR att leka på studsmattan. Alla skriker på varandra.

Klockan är nu 10.20
Jag sätter upp regler. Först får ett barn hoppa, sen de andra två. När det blir de andras tur så vill de inte längre, för de läser en tidning/ritar/har snott en kaka. Jag säger åt barn nummer ett att "du får hoppa vidare", men eftersom barn har superhörsel så har de andra såklart slutat rita/läsa tidning/sno kakor för nu kommer de och gormar om att det var DERAS TUR FAKTISKT! Jag säger att nu får alla hoppa. Ingen är nöjd.

Klockan är nu 10.30
Alla barn är jättehungriga. Varför åt ni inte frukosten då, tänker jag trött för mig själv men slutade fråga såna saker för ungefär 5 år sedan. "Ni får vänta tills det är lunch" säger jag istället och anammar samma gnälliga röst i mitt huvud som ungarna, men tänker "när är det dags för viiin" istället.

Klockan är nu 10.45
Vi går och badar. Det är ca 18 grader i luften och 17 grader i vattnet men det tar ju i alla fall bort lite tid. Ett barn vill bada jättelänge, ett barn blir kall och ett barn vill inte bada mer men inte gå hem heller för hon är trött i benen och måste bäras och jo, du får bära mig för jag KAN INTE gå hem. Jag doppar mig. Sen släpar jag med mig min blöta barnaskara förbi den harmoniska familjen som bor precis vid barnplatsen och från vars tomt det jämt hörs skratt och hojtande. Från vår tomt hörs det skrik och gråt.

Klockan är nu 11.15
Allt efter elva är lunchtid, bestämmer jag och kokar lite pasta. "Va, pasta?? Vi åt ju det typ igår!" säger åtminstone 50% av barnaskaran. "ja men ät yoghurt då om du hellre vill ha det" svarar jag och då äter ALLA TRE barnen hellre yoghurt! Fast den sommaren då vi bara erbjöd yoghurt/fil och musli till lunch? Då åt de aldrig det. Jag sätter mig med korsordsbilagans svåraste korsord eftersom det har jag i alla fall en chans att förstå mig på. Nån tog för mycket yoghurt så nån annan fick för lite. Nån tredje måste diska efter lunchen. Det blev jag.

Klockan är nu 11.45
Det är mulet. Jag vill ta en tupplur. Jag föreslår att de ska läsa men nej, de vill baka. Eller spela kubb, men bara om jag är med. Ja, men baka då, säger jag och hoppas på att få vakna upp till nybakt kladdkaka.

Klockan 12.15 inser jag att det inte går att sova till ljudet av bråket i köket och går ut för att se om de åtminstone har följt ett recept. Det har de inte. Däremot har de använt upp allt smör. Jag skriker lite, de surar, jag tänker att jag sumpade glassarna för tidigt.

Klockan är nu 12.30
Jag föreslår ett parti kortspel till. En vill spela, vi har kul tills de andra två blir osams och slåss. Jag förbannar ännu en gång vårt principbeslut gällande att inte ta med ipads till stugan. Det börjar duggregna. Jag poppar popcorn och läser för Majken. De stora läser lite i tidningar.

Klockan är nu 13.30
Jag tittar på klockan. Igen och igen. Jag skickar ett meddelande till maken: "skynda dig hem, jag är så trött". Han svarar med att han har mycket på jobbet. Förbränningstoaletten måste tömmas och hunden borde lekas med. Jag delegerar det ena och tömmer toaletten själv.

Klockan är nu 14.00 och Majken kommer in med de enda rabarberna som fanns kvar och som vi sparade på. Jag tänker att rabarberpaj är ju i alla fall gott, så vi bakar en paj. Sen inser jag att vi har varken vaniljsås eller glass. Det slutar med att jag skrapar av en päronsplit över min portion paj

Klockan är 14.30
Vi går och badar igen. Ingen vill egentligen eftersom det är lite för kallt, men jag måste få oss att göra NÅGOT i alla fall. Under tiden vi är och badar börjar det regna och vi skyndar oss hemåt. Tillbaka i stugan tänder jag en brasa och säger åt dem att rita. De börjar slåss om pennorna. Jag försöker slösurfa lite men har ingen täckning på telefonen.

Klockan är 15.15
Nu börjar väntan på en till vuxen. Vi ska grilla (såklart) så jag börjar förbereda maten lite. Det klarnar upp och alla går ut igen. Jag försöker känna om stolsdynorna blev alldeles för blöta när jag glömde dem ute under skuren. De är dyngsura. En kortlek som låg kvar på bordet får slängas.

Klockan är 15.30
Alla barnen är på studsmattan. De skriker oftare argt än glatt. Jag sitter under en filt och har tagit ett glas vin. Efter 15 är det ju typ kväll. Hunden tittar på mig varje gång nåt barn skriker extra högt, men jag klappar henne bara trött på huvudet. Från och med nu är det överlevnadsmode som gäller.

Klockan är 16.30
Jag tittar varje minut efter makens bil runt hörnet. Jag tänder grillen, eller jag försöker i alla fall tända grillen. Jag slänger in klyftpotatisen i ugnen. Jag skriker lite på barnen. Snart kommer avlösningen. Snart.

Klockan är 17.00
Min man kommer från jobbet. Vi äter. Det tar fem minuter för barnen. Nån måste diska, och jag får välja mellan att handdiska för tredje gången idag, eller ha barnjour. Jag väljer trots allt barnjouren. Sen lämnar jag över ansvaret och försöker dra mig undan.

Kvällen är sen som de flesta kvällar är, men eftersom det är sommarlov och vi är i sommarstugan lägger sig barnen först vid 22. Jag borde egentligen lägga mig ungefär samtidigt för att orka med morgondagen, men det här är enda lugna stunden på dagen. Jag läser/löser korsord till klockan ett. Sen somnar jag och tänker att det var måndagen det. Bara tis - fre kvar. I fyra veckor till.


måndag 29 maj 2017

David Eberhard, en "feministnazists" tolkning.

Ni var två stycken som önskade ett inlägg om David Eberhard, denna man bland män, denna kostymnisse bland kostymnissar, denna ollonhjässa bland ollonhjässor. Eftersom det finns tillräckligt mycket med saker i mitt liv som upprör mig har jag undvikit allt med hans namn på under de senaste åren men gjorde nu en liten googlesökning och hamnade såklart på hans hemsida.

Vi kanske ska börja där? Jag tror att Eberhard tror att han är en produkt. Som om en Audibil vore en människa. Eller en Tigerkostym. Hans hemsida börjar med en svart bakgrund och så hans efternamn som skimrar i olika nyanser av gråvitt. Det lockar lite. Här, välkommen till mitt showroom. Det har jag designat för att på smakfullast sätt sälja in mina osmakfulla åsikter. Sätt dig ner, njut av nybilsdoften, känn på kavajslaget här, välkommen till bilden av mig.

Jag klickade mig vidare till hans artikelarkiv, vilket var lite förvirrande eftersom det främst är en blogg OM artiklar han skrivit. Men visst, jag tog mig vidare. Trots att jag är den vänstervridna genushäxa jag är lyckades jag ändå navigera i det stålgråa universum som är Eberhards hemmaplan. Efter att ha skummat igenom några av hans senaste artiklar (som såklart främst är debattinlägg) så kan jag konstatera att min Eberhardfria diet de senaste åren inte har gjort någon nytta. Jag är fortfarande allergisk.

Eberhard ogillar följande:
- barn
- föräldrar
- vänstern
- kvinnor
- feminister
- genusforskning
- SVT
- SR
- ja allt som går under public service
- SCB
- allt som andas om orättvisor mellan könen eller att vi kanske har ett samhälle som gynnar män

Eberhard gillar följande:
- andra män. Främst komiker. Komiker gillar han ordentligt. Vilket väl är bra, tänker jag, om man är så skrattretande som han.

Nu tänker ni att jag "målar med lite bred pensel". Kanske drar på lite stora växlar? Då vill jag bara påpeka att detta är ett citat rakt från hans sida:

"Det spelar ingen roll att de osakliga löneskillnaderna mellan män och kvinnor inte alls är 13 % som det står i de flesta radikalfeministers inlägg (inklusive statistiska centralbyrån) utan snarare 2 %. Det senare är enkelt att belägga och för er som är intresserade av det kan ni med fördel läsa om det på olika ställen (bland annat i Pär Ströms bok “Sex feministiska myter“). Annars går det bra att lyssna på Aron Flams podcast “Dekonstruktiv kritik” för en genomgång av hur det verkligen förhåller sig i Sverige med radikalfeminismen och genuskonspirationsteorin."

Ja men ni ser ju. SCB sprider feministiska myter men hans kompisar Komikern och Debattören har koll på läget. Är det inte gulligt med manlig vänskap? Jag tycker det! Jag ser på manlig vänskap som jag ser på små barn som petar näsan i sandlådan. Gulligt på håll men ja ni vet. Man vill ju inte vara en del av det eftersom det främst består av sandslott och äckliga kroppsvätskor. Men kul att de håller på, det får man ge dem!

Var var vi? Just ja! Hans åsikter. Herregud, de är ju många. Det är roligt, för jag har ju många åsikter, men jag får inte sprida dem på så många plattformar som han får. Och ändå är det, wait for it, han som är tystad? Okej, det här var ju en orättvis jämförelse eftersom jag bara är en simpel bloggfeminist och Eberhard faktiskt är överläkare. Men jag undrar ändå om det här med att bli tystad, som han återkommer till ofta i sina texter.

Eberhard är nämligen så vänlig att lägga ut sina inplanerade föreläsningsdatum på sin sida. Sju stycken på fem månader noterar jag. Lägg sen till radioprogram, debattartiklar och böcker. Skavlan till och med. Nu ÄR ju jag bara en hjärntvättad, vänstervriden feministhagga som inte ens tycker om folkhjälten Paolo Roberto (nu tar vi en tyst minut för den tystade Paolo Roberto som bara har eget pastamärke, kokböcker, tv-tid...) men jag tycker ändå att det verkar som att, ja men lite ändå... Eberhard verkar synas och höras rätt mycket? Kan det kanske vara så att han, wait for it, INTE blir tystad? Precis som alla andra män som syns och hörs ofantligt mycket i samhället men som upplever sig tystade för att nån har sagt "men du har ju fel"?

Nä, jag vet inte som sagt. Det är ju inte upp till MIG att avgöra. Upplever Eberhard att han är tystad så är han ju det. Det är ju inte som att han är en sån som förespråkar att vi ska känna oss mindre kränkta och mindre orättvist behandlade? Eller haha förlåt, vänta. Det gör han ju. Men det gäller ju inte HONOM eller hans komiker/programledare/debattörer till vänner. Det gäller ju såna som, ja du vet, har haft tuffa liv. Kanske är sjukskrivna? Kanske blivit utsatta för något slags förtryck? Då kan man ju ärligt talat ta och rycka upp sig, så att de RIKTIGT förtryckta, de som SVT INTE VILL SLÄPPA FRAM, så att dessa män kan få harkla sig och för första gången prova om rösten håller när de försynt och diskret vill våga utmana statsreligionen feminism. "TILL OCH MED SCB FAKTISKT!" ja ni hör ju.

Men eftersom JAG är en sån där statligt godkänd feministnazist så kan ju jag här ta av mitt utrymme till att sprida Eberhards åsikter. Som en liten tjänst till en stackars medelålders vit rik man. Man ska ju dela med sig (eller nej, det tycker han att man inte ska men men):

- Sluta gå på skolavslutningar
- Sluta ordna barnkalas
- Sluta sjukskriva folk
- Sluta tyck synd om människor som har sämre förutsättningar
- Sluta ta pengar från stackars rika människor
- Sluta låt SVT propagera för feminazism i varenda sändning
- Adhd beror på att föräldrarna låter barnen bestämma
- Ät mer bacon!

Okej, som avslutning så ska jag erkänna att jag har säkert länkat till Eberhard nån gång. För jag tycker ju till exempel inte att man ska säkerhetsnoja med barnen eller ställa hysteriska sockerkrav på förskolan. Jag bara föraktar inte svaga, sjuka, oroliga, fattiga, vänster, journalister, public service-anställda, Jesper Juul, inkännande föräldrar, npf-barn eller feminister. Och det gör Eberhard. Det är lite olika det där helt enkelt.






måndag 22 maj 2017

Bara springmask kvar då!

Först hade vi löss. De knäckte mig nästan. Jag är inte helt säker på att vi är lusfria ännu tbh men jag har inte hittat något på ett litet tag, peppar peppar.

Sen, när livslusten efter luschocken nästan började återvända. När maj gjorde sig till och bjöd på sommarvärme och jag skulle träffa kompisar för drinkar och... typ ha ett liv? Jo men hej magsjuka.

GAH!

Det är bara grej på grej på grej. Magsjukan är också tillräckligt nära för att jag inte ska våga pusta ut än, men alla är tillbaka i skola och förskola iaf. Dvs det har gått 48 symptomfria timmar och allt det, men ÄNDÅ. Alla som har barn vet att de där jävla bacillerna kan gömma sig lite varstans. Man kan aldrig pusta ut.

Och i helgen ska vi till Gbg och jag ska träffa kompis och festa och det kommer bli fantastiskt... så tja. Varför skulle jag få vara frisk? Ja jag vet att jag är bitter men vafan. På senare tid har det inte direkt varit smooth sailing om man säger så.

Men jag har även varit på sjukhuset och träffat ssk som sa att inte den här veckan, men nästa vecka, så ska han ta upp på behandlingskonferensen att jag vill ha adhd-medicin. Och SEN kan jag få stå i kö till att träffa en läkare för att få det utskrivet. Så... concerta 2018 då?

Men jag har köpt min tärnklänning till syrrans bröllop och idag klippte jag Noa jättefint så lite lite kan vi hitta på plussidan ändå. Vid det här laget räknar jag precis alla segrar, även de som i vanliga fall bara inte hade varit förluster.

Kul det var innan nyår när jag fortfarande trodde att 2017 skulle kunna bli bra. Det var tider det!

söndag 14 maj 2017

Det värsta med att skaffa barn är andra barns föräldrar.

Det här är något som det inte pratas tillräckligt mycket om på föräldrautbildningar eller när man pratar om eventuella problem med föräldraskapet. Varför inte, undrar jag. Andra föräldrar har ju nämligen en OERHÖRD påverkan på ditt liv, även om ni inte ens umgås. Deras små barn umgås nämligen med dina barn och hey presto så har främmande människors idioti nästlat sig in i ditt liv lika illvilligt som när SD nästlade sig in i riksdagen.

Du kanske inte tror att det är så farligt? Okej, men tänk på alla människor du möter i din vardag och hur jävligt dumma många av dem är. Tänk sen att de skaffar 1-3 barn vilket är rätt vanligt. Tänk också på att många BLIR DUMMARE av att få barn. Som att deras inre idioti får fritt spelrum nu när de fokuserar på barnet och inte på att låtsas vara normala människor med sunt förnuft.

Tänk nu också på att dessa föräldrar uppfostrar sina barn som they see fit = till att bli lika stora idioter som föräldrarna. Och ÄVEN om barnen mot förmodan blir rimliga små trevliga kids, så kommer föräldrarna inte ändras.

Vi har alltså, bara genom att skaffa barn, hamnat i ett liv där följande situationer uppstår:

1) ditt barn kommer i kontakt med deras barn (Detta är oerhört vanligt, lex skolplikt osv)
2) du kommer i kontakt med deras barn (Lite mindre vanligt, men lekdejter och kalas händer ju)
3) ditt barn kommer i kontakt med idiotföräldrarna (ungefär lika vanligt som det ovan, men tvärtom)
4) du kommer i kontakt med idiotföräldrarna (föräldramöten, svar på lärarmail, eventuella klassträffar)

Förstår ni att detta inte är ett litet problem? Det är till och med ett stort problem. För visst, vi kan ju hävda att bara genom att komma i kontakt med idioti skadas ingen... MEN man gör ju det?

Idioterna lär sina barn att killar kan ju inte ha rosa = ditt barn kommer hem och har blivit retad för att han hade rosa på sig.
Idioterna förstår inte hur man följer 48-timmarsregeln vid magsjuka = din familj drabbas av magsjuka om och om igen.
Idioterna ställer krav på skolan om att tex ta bort all plast inom 500 mils radie = resurser som hade kunnat användas bättre till barnens skolgång slösas på deras paranoia.
Idioterna låter sina sjuåringar spela GTA = ditt barn får dels stå ut med att bli nedskjutna "på lek" på skolgården OCH undrar varför inte de får spela det?

Ja det finns såklart en miljon (nu underdriver jag såklart) exempel till men jag tror att ni fattar grejen? Det handlar inte längre om att du måste hantera några idioter i ditt liv utan interaktionerna mellan dig och idioterna har fyrdubblats eller mer. Det är en fälla!

Så, finns det ingen väg ur det? Nej. Nej, det finns det inte. Så länge som du har barn som bor hemma (och antagligen livet ut, men jag behöver få nåt att se fram emot) så är du fast med Andra Föräldrar. Men misströsta ej, för det finns faktiskt några få tips som gör det lite mer uthärdligt.

Här kommer de:

1) Förklara för dina barn att folk generellt är rätt korkade. Jag vet, jag vet, man ska lära barn att vara toleranta och inkluderande men det är ju inget som säger att vi inte tycker att de ska spärras in bara för att de är idioter? Jag bara tycker att mina barn ska ha förståelse för att andra barn har det inte så lätt, med såna föräldrar.

2) Minimera kontakten med andra föräldrar. Lämna barnen på kalas så fort de är över 3-4 år. Stanna inte kvar och riskera "kallprat" med nån som vill berätta om hur SÄRBEGÅVAD hennes tvååring är för att hen lyckas kissa på pottan. Gå inte på föräldramöten efter ettan. De säger inget nytt och det kommer en sammanfattning efteråt. OM du ändå väljer att gå, ta på dig tandskydd så att du inte får stora sår i tungan när du biter dig i den för att inte håna de andra föräldrarnas "oroade synpunkter" om att deras dotter faktiskt inte kan göra en kullerbytta än FASTÄN HON GÅR I TREAN, VAD SÄGER DET OM GYMPAUNDERVISNINGEN?! (True story!).

3) Lär dig frasen "där ser man". Svara den rutinmässigt när någon förälder slänger ur sig nåt konstigt, tokigt, dumt eller korkat.
Exempel:
- Ja jag tycker faktiskt att det är dåligt att de får våfflor på våffeldagen i skolan, då kan ju inte vi äta det hemma sen eftersom det blir för mycket socker! Jag ska nog ta upp det med rektorn.
- Där ser man.

Nu kanske vän av ordning vill påpeka att det inte är ett jättebra svar, nästan lite goddag yxskaft över det? Men då ska ni tänka på att dessa människor vill inte föra en konversation, de vill bara få skryta om sitt barn/klaga på skola eller fsk med sina små jävla oviktiga problem/få höra sin egen röst. Man behöver inte svara logiskt. Säg bara "där ser man" och försök ta dig därifrån.

4) Säg till deras barn. Ge föräldrarna en chans, eller två om du vill vara riktigt snäll, att säga till sina små avkommor att sköta sig, men om de inte gör det - go ahead! Du har ingen som helst skyldighet att låta andras barn förstöra dina krukväxter/vara elak mot ditt barn/skrika sönder luciatåget/kasta sand på föräldrarna i sandlådan/vad det nu är barn gör. Faktiskt inte. Självklart får du känna av situationen lite och bara säga till när det faktiskt spelar någon roll, men när det gör det? Säg till. Ibland får man skälla också. Det kan ju vara jobbigt för barnet att bli tillsagd av en annan förälder men i längden gör du hen en tjänst. Ingen tycker om barn som får bete sig precis som de vill och du bidrar inte till något bra om du låter barnet härja för att du tycker att det är föräldrarnas jobb. Alltså det ÄR föräldrarnas jobb, men ni fattar.

5) Skaffa dig en allierad. Detta är svårt och nästan ouppnåeligt, men i den mån det går så är det guld värt att lära känna en förälder som delar din syn på världen (och föräldraskapet) som du kan landa och tanka energi hos när de andra håller på att dränera dig totalt. Gör det till ditt uppdrag på de där första föräldramötena som du faktiskt går på: hitta en allierad. Allt kommer bli så mycket bättre då, tro mig.

6) Man får såklart säga ifrån till föräldrarna också, men jag rekommenderar det med ytterst största försiktighet. Annars kan det bli så att ditt barn inte har nån att leka med bara för att du kände dig nödgad att berätta för alla på det senaste kalaset att det inte finns nåt som heter sockerchock. Jag menar... folk. Låt dem vara så länge de inte skadar ditt barn, typ.

Varsågoda för min ultimata guide till Hur Man Överlever Andra Föräldrar!

(Ifall Andra Föräldrar tycker att DU är Andra Föräldrar? Ja, det kan/kommer hända. Men då ställer du dig denna enkla kontrollfråga "Tror jag att det bara 'råkat bli' så att min son gillar bilar fast han 'haft tillgång' till dockor?" och svarar du nej så är du med största sannolikhet INTE Andra Föräldrar)

(Detta inlägg var en del av mitt sommarprojekt "Swisha ett inlägg". Läs mer om det här.)

torsdag 11 maj 2017

Statusuppdatering


Okej först och främst så måste jag bara säga att jag är både tacksam och rörd över att så många ba "swishar en summa" för att läsa saker jag skriver? Och så skäms jag lite över att jag inte hinner skriva era önskade inlägg som fort som jag borde/vill, men det är maj. Maj innebär kaos. Detta vet alla föräldrar och vi som har barn som är med i nån slags kör/dans/uppvisningssport mest av alla. Jag får ont i magen bara av att tänka på alla saker vi har tappat kollen på. Det är uppvisningar och det är dansföreställningar med typ sjuhundra övningstillfällen som dessutom sker på skoltid, så att vi ska komma ihåg att lämna in ledighetsansökningar, det är föräldramöten för nya skolor och det är besök på nya skolor och det är projektarbete på min utbildning och det är sommarstugefix och och och.

Jag är lite stressad.
Men mest trött.

Dock tycker jag den här delkursen är jätterolig. Den här terminen har verkligen gått från klarhet till klarhet. Ja, jag har hatat allt innan jag förstått det, men nu är det kul. Att programmera är lite som att lösa korsord: man blir så himla glad när man löser nåt att man bara måste testa nästa grej. Och nästa. Och nästa.

Det jag vill säga var väl att jag vill lägga tid och energi på era önskeinlägg. De kommer dock snart, jag lovar!

söndag 7 maj 2017

Hur är man förälder till helt olika barn utan att bli schizofren?

Jag har tre barn (alla bara... "vi vet") och alla är oerhört olika. Jag har ett barn med psykisk ohälsa och speciella behov som har varit krävande från födseln, ett barn som är oerhört "enkelt" och "lätt" och en halvt galen vildhjärna som kommer ta över världen. De är såklart alla tre mer komplexa än så, men förenklar nu för att annars blir det här ett inlägg om mina barns fantastiska egenskaper och det tycker jag ni kan få slippa!

Hur är man då förälder till så olika barn utan att göra sig själv. och dem, helt förvirrad? Ja, jag vet inte. Men jag tänkte att vi kanske kan resonera lite tillsammans?

Först och främst: syskon kan vara olika och de kan vara lika. De kan älska varandra och de kan avsky varandra. De kan ha samma intressen men olika personligheter, eller ha helt olika intressen men vara väldigt olika i övrigt. Det är väldigt lite vi föräldrar kan göra åt det. Jag tycker att det är befriande.

Visst, det är jättejobbigt när man inte kan behandla sina barn likadant, eller måste ha olika strategier för olika syskon. Men jag tycker också att det visar så tydligt att vi föräldrar har mindre inverkan på våra barns utveckling än vi inbillar oss. Eftersom vi är (ungefär) samma föräldrar och barnen blir helt olika, då måste det ju vara något annat än våra fel och brister som styr? Eller hur? Pusta ut lite tycker jag. Dessutom gör det ju att man har olika relationer till olika barn och det är mysigt. Varje litet unikt band mellan mig och mina barn vårdar jag ömt. Det innehåller just vår relation, det är bara vårt. Visst är det smidigare och enklare om det är som när jag var liten: jag, mamma och syster hade alla intresset hästar (mammas uppstod väl på grund av vårat, men ändå) och kunde dela på det. Jag hade gärna haft det också. Men på grund av att mina barn är så olika så får jag lära känna dem mer som individer. Jag uppskattar det.

Men nu skulle det här inlägget ju inte handla om vad jag tycker underlättar mitt dåliga samvete, utan om syskon och deras olikheter och hur man som förälder kan hantera det. Och jag tror att man helt enkelt - precis som med allt annat - ska prata om det. Det GÅR inte att ha samma regler eller läggtider eller aktiviteter eller hjälp för alla barn, för alla behöver inte samma sak. Det kan vara jättesvårt för barn att förstå och jag tror att de då behöver hjälp att se det.

"Nej, vi kräver inte samma av ditt storasyskon som av dig, för hen kan faktiskt inte klara av det. Vi vet att du kan klara av det. Men eftersom vi ser det så kan vi också ge dig fördelar som hen inte får."

Att exemplifiera, ge dem verktyg till att se varför vi behandlar barnen olika. För jag tror verkligen att man måste göra det. Behandla barnen olika alltså. Jag tror inte någon familj vinner på en rigid hållning á la "såhär gör vi, för det blir rättvisast". Det kanske är enklast för stunden, absolut, men vem gynnar det? Och vem ska man anpassa sig efter? Den blyga som behöver hjälp att ta för sig? Den tuffa som vågar mycket men tappar orken fort och behöver stöttning för att slutföra? Den ledsna? Den arga? Den vilda? Den lugna? En slags gemensam strategi för alla olika personligheter och individer i en familj kommer alltid att passa... ca ingen.

Sedan lyckas man ändå inte. Jag gör inte det i alla fall. Det är såklart inte medvetet, men närapå oundvikligt, att det duktiga mellanbarnet som sköter sig själv får minst uppmärksamhet av oss föräldrar. Jag ser det hända men förmår inte rätta till situationen eftersom den tid och energi vi har slukas av de andra. Det kommer hon säkert döma oss hårt för som vuxen och jag kommer inte kunna säga något annat än förlåt.

Men jag tror inte att jag hade varit nöjdare med mig själv om jag hade ägnat mitt föräldraskap åt milimeterrättvisa heller. Till var och en efter behov är en bra ledstjärna såväl politiskt som föräldramässigt. *ler kommunist*

Nämen GUD vad rörigt det här blev då. Förlåt. Det som är viktigast att tänka på när det gäller syskon och hur olika de är tror jag är:

- behandla inte alla lika, men någorlunda rättvist. Om du inte lyckas med det (ibland förståeligt) så prata prata prata och försök kompensera det barn som hamnar i skymundan, till exempel små resor på tu man hand, hämta hen tidigare från fritids/fsk ibland mm.

- acceptera att dina barn kanske inte är lika varandra/er föräldrar. Alls. Acceptera däremot inte att de nedvärderar varandras intressen eller egenskaper. Syskon som är nära i ålder gör ofta det enligt min erfarenhet, håll lite koll på det.

- ibland är barn svarta får. De älskar schack när alla andra i familjen är extremsportare. Ja men ni vet. Om bara ett barn är väldigt olikt resten av familjen är det tamefan föräldrarnas skyldighet att ta del av det barnets värld också. Man måste inte engagera sig i alla barns alla intressen, men om något är viktigt för ditt barn så kan du åtminstone fråga om det. Även om du inte förstår svaren.

- syskon som vid första anblicken är väldigt lika, har liknande intressen och gemensamma vänner osv är också individer. Det skadar inte att uppmärksamma det ibland. Särskilt om de är nära i ålder och behandlas som ett paket av vänner/skola.

För övrigt så tycker jag att "jag älskar er alla, men på olika sätt" är ett rätt kasst sätt att uttrycka sig. Olika sätt kan värderas, ett kan vara bättre än det andra. Jag älskar alla mina barn på samma sätt: fullkomligt, hopplöst, tröstlöst, världsomfattande och evigt. Även om de såklart ibland uppfattar det som att jag bara älskar deras syskon och är JÄTTEORÄTTVIS mot just dem. Men tja. Det hör ju till.

(Det här inlägget var en del av mitt sommarprojekt "Swisha ett inlägg". Läs mer om det här.)

torsdag 4 maj 2017

Swisha ett inlägg!

Sedan jag berättade om min inkomstbrist i sommar är det flera som har hört av sig här, på instagram och twitter och frågat om de får swisha ett bidrag. Jag har sagt nej eftersom jag inte vill att andra ska betala för min dumhet. Men sen tänkte jag på (inför att söka jobb) vilka mina styrkor är och den främsta jag har är ju att skriva. Så istället för att ta emot allmosor tänkte jag att man kan få köpa ett inlägg på bloggen eller instagram för en valfri summa.

Innan jag berättar hur jag har tänkt det vill jag klargöra tre saker:

1) Vi kommer åka på vår barnfria Greklandsresa. Dels för att pengarna vi redan betalt annars försvinner, och dels för att jag inte tror att vi kommer orka hösten utan den. Det har varit tufft på sistone och vi behöver vilan något så oerhört mycket. Men om man känner att man inte vill bidra med pengar till någon som ska lyxa till det och åka utomlands så ska man absolut inte göra det, och därför vill jag vara tydlig med detta från början så att ingen känner sig lurad.

2) Vi kommer inte svälta. Om det blir så att vi inte kan betala räkningar och mat så kan vi låna pengar från bank och/eller släktingar. Vi har en sommarstuga att tillbringa sommaren i och Noas kollo är redan betalt. Det kommer bli jävligt tight och jag är osäker på hur vi ska göra, men vi kommer inte hamna på gatan. Jag vill inte att någon ska tro det.

3) Om du har dåligt med pengar vill jag inte att du swishar en krona ens. Jag vill inte att nån ska läsa och känna att "jag vet hur dåligt det är med pengar, men den här månaden fick jag lite över så då kan jag hjälpa till". Nej. Om du däremot känner att vafan, ett glas rosé på uteserveringen kan jag offra för att jag gärna vill se ett inlägg om just mitt favoritämne - då är det en annan sak.

Alla är med på noterna? Okej!

Det är väldigt enkelt. Du swishar, jag skriver!



























Swisha valfri summa och ett ämne du vill att jag skriver om. Skriv gärna också om du vill se det på instagram (@chipsqueen) eller på bloggen (enligtellen.blogspot.com).

Eftersom utrymmet för text på swish är begränsat så kan du utveckla i kommentarsfälten på blogg och insta, skicka DM eller maila mig på ellen.haglund@gmail.com

De eventuella inlägg som önskas (jag menar, det är maj och snart sommar - folk har bättre saker för sig) kommer upp så fort jag bara kan! Ju mer komplicerat ämne, desto längre tid kan det dock ta. Men jag lovar att skriva så fingrarna glöder.

Frågor? Hojta bara!

(Frågan om varför jag inte säkrade sommarinkomsten innan jag gjorde sommarplaner? Ja men vi gick ju igenom det i förra inlägget: jag är dum i huvudet.)