tisdag 21 november 2017

Hem ljuva hem.

New York var fantastiskt. ÄR fantastiskt. Staden står ju kvar även om vi åkt hem. Inte ens en narcissist som jag kan låtsas som nåt annat.

Vi har såklart ätit sinnessjukt god mat, gått på roliga barer, shoppat upp alla pengar vi har och trampat sönder våra fötter. Jag är så oerhört trött just nu att jag ser i kors. Flög hem inatt och som de flesta vet sover man ju "sådär" på ett flyg i 8 timmar. Men vi kom hem till barnen och hunden och ett städat hem och snö på gatorna. Det känns att första advent närmar sig. Jag känner det i luften och kroppen.

Julen är alltså runt hörnet och jag kan se fram emot det. Dessutom ska vi få våra badrum renoverade (äntligen, de är så äckliga) och jag kan njuta av det ytliga nöjet att få välja standardkakel från hyresvärdens minimala utbud. Jag raljerar men är innerst inne löjligt nöjd. Kakel. Inte möglig våtrumsmatta från 1992. Den skillnaden.

Och! Jag behövde inte komma hem och känna mig efter i skolarbetet eftersom vår lärare blivit sjuk och därför har de två moment jag skulle ha missat, skjutits upp. Det känns som att jag är i fas. Jag är oerhört trött, men i fas. Det är snart jul, skolan går helt okej och vi ska få nya badrum. Mycket annat är skitjobbigt och tärande, men jag jobbar på att fokusera på de glädjeämnen som finns.

Just nu fokuserar jag på: sova. Snart ska jag få sova. Bara barnen somnar ska jag få sova. Imorgon blir det med största säkerhet två barn hemma. En förkyld och en psykiskt förkyld. Och så jag, som bara kommer vilja sova.

(Men ja, det är klart det var värt det. Resan värd tröttheten alltså. Inom kort hoppas jag på att få upp lite oumbärliga tips. Det längtar ni efter va?)


onsdag 15 november 2017

Viktigt meddelande.

1) Jag ska flyga idag. Om jag dör: se till att mina fulselfies raderas från mitt icloud. 

2) Stranger things är inte läskigt. Jag har bara ett avsnitt kvar av säsong 2 och har inte blivit rädd en gång. Det är heller inte sådär superbra. Förutom Dustin. Han är amazing. 


måndag 13 november 2017

Ångestjaget

I övermorgon flyger vi till New York. Idag testade jag för första gången Kry (är återigen inte betald, ingen jävel vill sponsra mig) för att via ett videosamtal få ångestdämpande utskrivet. Ja men förra gången jag flög blev det ju klaustrofobiskt anfall och skitjobbigt så jag tänkte att lite atarax och sprit får råda bot på det den här gången. (Det där skrev jag bara för att vara cool. Det kommer bli atarax och calma, eftersom flyg gör mig åksjuk).

Men ångesten då. Den är ju inte bara närvarande när det gäller stora saker som flyg (tänk om vi dör, tänk om mina barn blir föräldralösa, tänk om jag aldrig får se dem växa upp) utan även de mindre.

Jag har t.ex. inte börjat packa eller så eftersom det är för mycket att stressa upp mig över. Som att mamma ska vara barnvakt till barn och hund och HUR ska hon kunna lösa allt och tänk om nån blir sjuk och tänk om hunden blir stressad och vi är på andra sidan atlanten och kan inte hjälpa till? Tänk om de äntligen äntligen ringer från allmänpsyk för att sätta in mig på medicin, men så gör tidsskillnaden så att jag inte kan svara och så missar jag min chans och får vänta i två månader till? Tänk om vi GLÖMMER att köpa cheerleadingskor till Emmy som hon har väntat på i månader nu, alldeles för länge med tanke på att hennes gympaskor är för små? Hur vidriga föräldrar är vi inte då? Stackars Emmy som redan är förkrossad för att vi antagligen har hittat en ny familj till Fritz som inte trivs med livet i en familj som har hund. Tänk om vi traumatiserar henne? Mellanbarnet som hamnar i kläm och nu blir hon av med katterna som tydligen sover i hennes säng och jag VISSTE INTE DET. Vilken sorts mamma vet inte sånt? Hur mycket missar jag i hennes liv?

Och så får jag en ångestklump, eller fler, i magen och kan inte alls fokusera på bra saker som händer eftersom de små sakerna får orimliga proportioner och de stora sakerna svävar över mig konstant. Alltså jag ser fram emot New York massor, det gör jag. Och när vi väl är där så kommer jag inte oroa mig för Emmy och katter sådär akut. Men det är jobbigt att liksom inte kunna slappna av eftersom det alltid finns något att ha dåligt samvete för. Nåt jag har missat. Nånstans jag brister. Något jag borde göra bättre, borde haft koll på, älskat mer, läst mer, skällt mindre, gosat mer, haft bättre koll. Det finns alltid nåt.

Att packa är en bagatell i jämförelse. Jag vet att folk blir stressade av sånt men det är lugnt för mig. Jag slänger ner de få kläder jag har och allt smink och nåt par skor och sen är jag klar. Det är inte så jobbigt. Jag måste bara arbeta mig igenom alla distraktioner för att komma dit.

Nu ska jag i alla fall ta in kläderna som hänger på vädring. Så jag slipper ha ångest över att lukta illa på planet på onsdag...


lördag 11 november 2017

Vill du gråta lite?

Ibland behöver man få fulgråta ordentligt. Storgråta. Böla. Snyfta. Hulka.

Har du en sån dag idag? Vilken tur, för jag har här tre länkar till julreklamer och om du är torrögd efter att ha sett alla dessa så har du ett hjärta av sten och FÖRTJÄNAR inte fulgråt.

Varsågoda:

1) Brittisk julreklam 2017
2) Brittisk julreklam 2016
3) 15 julreklamer från olika länder

Okej då, de två första fick jag från Amanda men jag vill inte riktigt erkänna det. Jag menar, hon är begåvad författare OCH svinduktig illustratör OCH bor i ett pittoreskt hus i England? Jag kan ju åtminstone få äran för lite länkar, men nähä.

(Ps. Jag fick VG på tentan? HUR? Är i chock. Men glad.)


torsdag 9 november 2017

Commander keen!

Vad spelade ni för datorspel när ni var små? Ja, ni som är i min ålder då, 80-talisterna. Är du 22 så var det väl typ sims och är du 45 så fanns ju inte datorer. Stackare.

Vi spelade oerhört mycket commander keen. Den lilla rymdäventyraren som sköt monster, samlade godisar och hoppade på styltor. Nån mer som spelade det? ÄLSKAR det spelet!

Förutom det så spelade vi teazle som var nåt svenskt (?) pusselspel bestående av många småspel. Och så spelade vi Atlantis (fantastiskt) och Backpacker, vilket alla vet är DET BÄSTA SPELET NÅNSIN!

Herregud, när man lyckades hitta Dalai Lamas penna i nån obskyr affär i Los Angeles, vad lycklig man var.

För nåt år sen upptäckte jag en sida där man kan spela gamla spel online. Inget sparas, vilket såklart är superirriterande, men ändå. Jag spelade nyss lite Commander keen och capten comic, men... alltså jag är så usel. Förr kunde jag sitta i flera timmar och spela och nu blir jag frustrerad så fort jag dör. Ändå värt att spela lite för nostalgitrippen. Obs! Jag vet inte om ni får supermördarvirus av sidan eller nåt sånt, så klicka på egen risk. Här!

Haha älskar att det här inlägget låter som ett sånt där typiskt "influencer"-inlägg där de fått betalt för att tipsa om något. Ingen har betalat mig. Jag kan bara inte formulera mig eftersom jag är inne på ca sjunde veckan med huvudvärk. Kul va?

måndag 6 november 2017

Pillow talk

Jag fantiserar ofta om olika saker när jag ska somna. Ibland väldigt detaljerat, ibland mer "åh om jag nån gång skulle vinna 10 miljoner". Iaf så illustrerar väl denna lilla grej från häromkvällen hur det är att leva med mig ibland:

Vi hade lagt oss för att sova och jag tänkte på kommande resa till New York och att vi ska dela airbnb-boende med ett par andra gäster. För att lugna mig själv tänkte jag på ett "best case scenario" och kom fram till att det skulle vara ett äldre par från Frankrike som är i New York för första gången.

Här i fantasin så börjar jag föra en konversation med dem på min skolfranska. Vi pratar om vad vi har sett och vad vi ska göra. Jag klarar mig rätt fint på franska i mitt huvud - det vill säga när den inte sätts på prov på något sätt. I min fantasi så sker vårt samtal i något slags vardagsrum. Jag har mött dem där när vi båda är på väg ut för dagen. Min man är fortfarande kvar i sovrummet, men kommer ut och hälsar också. Det franska paret tar sedan upp konversationen - fortfarande på franska - och säger något om att det är en så härlig upplevelse att vara i New York. Min man undrar vad de säger och jag översätter. (Återigen, allt detta är i min fantasi.) Så frågar han "hur säger man 'jag håller med' på franska?" och jag säger "je suis un canard", varpå han såklart svarar det.

Och här börjar jag fnissa högt i verkligheten. Min man som höll på att somna vaknar till och frågar vad jag skrattar åt. Så jag får förklara att jo, jag har skapat en fantasi om ett franskt par i New York, och vi har en konversation med dem och i denna konversation så lurade jag dig precis att säga "jag är en anka" på franska.

Jag vet inte alltid hur han står ut.

lördag 4 november 2017

Så hur gick det då på tentan?

Tja. Sådär.

Först så läste jag igenom den och kände att yes! Detta kan jag ju! Jag kanske får vg till och med? Skrev hela tentan och började sen läsa igenom igen. Och bli osäker. Och läsa in för mycket i instruktionerna. Och ändra. Och ändra tillbaka. Och ändra igen. Till sist var jag så förvirrad och fast i min egen osäkra hjärna att jag bara fick lämna in. Jag är så trött på att jag alltid gör sådär. "Jaha, här står det ordet x i frågan, det KAN ju tolkas som y..."

SLUTA!

Men nu är det klart. Jag börjar ny delkurs på tisdag och innan den börjar tänker jag bara fokusera på andra saker. Som vår resa till NY och tv-serier. Jag har på bara någon dag nu sett nästan hela säsong ett av Stranger things och den är inte alls läskig. Kanske inte heller lever upp till hypen? Jaja.

Men först och främst hoppas jag att min huvudvärk ska ge sig. Ovanför höger öra, vid höger tinning, gör det så sinnessjukt ont sen igår morse. Det liksom susar i örat och nästan sticker i ögat för att jag har så ont. Men på andra sidan huvudet gör det inte ont alls. HUR kan det bli så? Och så är jag förkyld också. Jag fattar ju att det är nån reaktion på sista veckornas galna stress, men det är ändå jobbigt! Vi lär inte göra många knop den här helgen, helt enkelt.

onsdag 1 november 2017

Sluta kalla er för julälskare, era posörer.

Istället för att tentaplugga (fastän jag behöver det något ENORMT) ska jag nu ta upp något jag stör mig på. Kalla mig snobb, kalla mig glädjedödare, kalla mig elitist, kalla mig fascist - jag bryr mig inte. Detta är värt att spikas upp på korset för. Nämligen: folk som "älskar julen" och därför börjar lyssna på julmusik och äta lussebullar i oktober/november?

Bitch, please.

Ni är... något, men äkta julälskare är ni inte. Äkta julälskare vet nämligen att inget juligt är tillåtet före första december/första advent beroende på vad som infaller först. Äkta julälskare vet att man vattnar ur julens helighet som Bästa Högtiden Ever om man håller på med falskt firande som att dricka glögg i oktober. Det är hädelse. Lite som att ha blinkande små färgglada lampor på en ledslinga på balkongen. Det är inte julpynt. Det är inte ens kitsch. Det är bara fult.

"Men Ellen, o du allvetande jul-guide! När får man egentligen börja med julsakerna då?"

Ja men så fint att ni frågade. Här kommer facit.

Före första advent/första november. 
Du får såklart planera jul. Dammsuga pinterest efter inspiration. Köpa jultidningar. Samla mossa/kottar osv. Köpa hem glögg/pepparkakor - men inte förtära! Du får skapa en julspellista på Spotify men inte lyssna på den. Ja men ni vet, grundläggande förberedelser.

Mellan första advent och Lucia. 
Varsågod! Julmusiken får spelas. Hyacinter får dofta. Pepparkakor får bakas och julmust bälgas. Koka lite glögg vetja. Häng självklart upp dina julstjärnor och byt till julgardiner (alltså du får ha tomtar på gardinerna, jag vill bara påpeka att julpynt kan vara fint också). Ta fram julkuddarna och julplädarna, häng upp dina ljusgirlanger och njut. MEN INGEN JÄVLA JULGRAN!! Glöm inte att baka lussekatter! Öppna kalenderluckor och tänd adventsljus och njut av livet.

Mellan Lucia och julafton
Steppa upp julpyntandet. Nu är det dags för jularrangemang och pepparkakshus. Det är dags att lägga in sill, koka sju sorters godis och baka nån kaka om man gillar sånt. Frossa i jul så mycket du kan, för snart är det förbi! Man tar ju självklart EGENTLIGEN in julgranen först den 23:e, men vi har blivit oortodoxa och har senaste åren laborerat lite med att ta in den redan 21:a för att njuta ordentligt. Men före 20:e är fan galet. Och ja, är du galopperande allergisk så att du dör av barr är det klart du kan ha plastgran. Ni andra? Skärp er!

Julhelgen
NJUUUT! Ah, alla dessa dofter och den goda maten och paket och gran och och och... det är fint. Eller så hatar du jul och vill inte fira alls och det är ju såklart helt okej det också. Men varför läser du då en guide om det rätta sättet att fira jul på, va va va?

Sådär! Vad ni gör efter jul skiter jag i. Förutom ni som låter julstjärnorna och adventsljusstakarna vara uppe till påsk. GE ER!



tisdag 31 oktober 2017

Serve, smash, set eller nåt sånt.

Idag spelade jag och Maria (som har den utdöda men fantastiskt roliga bloggen vuxna människor har inte hamstrar) badminton. Jag tog en paus från mitt frenetiska, maniska och någorlunda destruktiva tentapluggande för att slå en boll med ett racket. Och jävlar vad kul det var. Alltså jag har ju spelat badminton tidigare, i sommarstugan nu senast, men det här var första gången inomhus och liksom "ordentligt".

Men ja, oerhört kul som sagt. Älskar motion där man liksom har roligt och sen efter en timme är trött och svettig, men inte längtat efter att tiden ska gå. Däremot sträckte jag min arm lite och kan nu knappt lyfta mitt colaglas för att det gör så ont. Feel the pain!!

Mindre kul var väl att spela i baddräkt. Ja alltså inte ENBART baddräkt. Riktigt så galen är jag inte. Men när jag rotade efter nån gammal trasig bh att spela i så fick jag snabbt inse att jag hade slängt alla. Någon sportbh äger jag inte, och spela i min vardagsbh med byglar ville jag inte. Så det blev baddräkt. Det kändes "lite" sunkigt att brösten hoppade hej vilt och jag fick tuttsvett och hörde hur brösten slog emot varandra när jag slängde mig efter en riktigt svår boll. Bakom oss spelade ett ungt par. Tjejen hade snygga träningstights och en snygg top. Alltså sån där sportbh typ. That was it. Jag hade baddräkt, söndertvättat linne och enhörningstights från ebay.

Men vi hade roligare. Faktiskt.

måndag 30 oktober 2017

"När får du din medicin?"

Det här är historien om hur jag försöker få medicin för min adhd.

1) Jag skickar egenremiss till allmänpsyk. De svarar med "du måste skicka in hela din journal, dessutom är det viktigt att du vet att medicin knappast är den behandlingsmetod vi först rekommenderar!". Detta är i slutet av mars.

2) Jag skickar in hela min journal. Får svar "vi ska ta upp dig på vår behandlingskonferens". Detta är i april.

3) Jag får träffa sjuksköterska för att prata om hur jag ska hantera min adhd utan medicin. Jag säger att jag vill ha medicin. Ok, jag ska ta upp det på behandlingskonferensen (igen!) säger han. Detta är i maj.

4) Hurra! Jag får ta prover och EKG och grejer för att få insättning av medicin. Detta är i juni.

5) Jag får träffa läkare som säger "du har lite förhöjt alkoholvärde. Det är jättevanligt att dessa test visar fel, men för att bevisa att du inte är alkoholist så måste du ta fler blodprov. Ta nytt prov idag och sen är du välkommen tillbaka om en månad. Först när du visat att du inte dricker alkohol kan vi skriva ut medicin". Detta är i augusti.

6) Jag tar min andra omgång blodprov. Sjuksköterskan säger att om dessa prov är bra ska han ligga på min läkare om att skriva ut medicin till mig. Detta är i slutet av september.

7) Jag får veta att blodproven var bra. Inget händer. Jag ringer allmänpsyk. De upplyser mig om att "min" läkare inte är färdig specialist och därför ligger ansvaret för att sätta in mig på medicin på en överläkare. Kruxet? Denne överläkare jobbar 50% och de har stor brist på överläkare, så jag kan inte få en annan. "Jag förstår att det är jobbigt för dig, men det är bara att vänta" säger ssk i luren när jag gråter över beskedet. Detta var i fredags.

Så nu... väntar jag. Igen. Och oroar mig för hur det blir när jag väl fått medicinen utskriven. OM det sker då. Men om jag behöver byta dos? Eller ändra medicin? Hur länge får jag vänta då? Det är inte optimalt, hur psykvården fungerar. Det är det verkligen inte.