fredag 14 juli 2017

Min guide till att överleva sommaren som förälder.


Först, lite vett och etikett: 

Barn får självklart hoppa från bryggor, plaska i vatten och leka i pooler... men inte göra det så att andra barn blir rädda/skrämda, så att vuxna människor inte ens kan gå ner i vattnet utan att bli påhoppade eller så att det finns risk att säkerheten försämras. Ha koll på ditt barn i vattnet! Seriöst, jag har nolltolerans för 10-åringar som hoppar bomben på en sexåring som precis lärt sig simma. Orkar du inte ha koll så får ni stanna hemma.

Barn ska få springa runt, leka och hojta... men inte på andras filtar/skrämma andras hundar/förstöra upplevelsen för andra som också vill ha picknick eller leka på lekplatsen. Min tumregel gällande när jag tystar mina barn är denna: är ljudet/skriken ett resultat av lek och skoj? Låt gå. Skriker de för sakens skull, bråkar, är arga, sura? Jag tar dem därifrån (om det går). Barnskratt får man tåla, ungar som illvrålar två cm från din filt är inte det roligaste. (Obs, jag har själv ett barn med viss beteendeproblematik kopplat till npf-svårigheter och vet att det absolut inte är det lättaste alltid och att de där fem minuterna som du behöver andas innan du orkar ta tag i att barnet "är bråkigt" kanske är de viktigaste minuterna den dagen. Ta den tid du behöver. Det finns inga som jobbar mer än vi med vårt föräldraskap och att "ta bort barnet" är inte alltid ett alternativ eller ens rimligt).

Barn ska få följa med på restauranger/båtfärder/tågresor/konserter... men om du kan barnpassa så gör det. Till exempel så kan det vara mycket härligare för dig att få avnjuta din middag på en uteservering på en bilfri gata där barn kan få springa av sig, än på en tyst finrestaurang. Och hela den här grejen med "mina barn har fått gå på restaurang sen de var nyfödda och visst har det varit förjävligt för oss och alla andra ibland men nu när de är i 10-årsåldern så funkar det JÄTTEBRA" alltså... det kallas att barnen mognar med åldern? Växer upp? Det händer även om ni inte utsätter omgivningen för fyraåringens ilskeutbrott varannan vecka, jag lovar. "Så man ska sitta i husarrest om man har barn?"
Nej men varför inte göra det trevligt för dig, barnen OCH övriga gäster? Det är ju inte som att barnen skriker och blir ledsna/arga för att de har det så jävla trevligt? Du lär ju knappast njuta heller? Och övriga gäster/resenärer lär verkligen inte göra det. Såklart, ska du åka tåg nånstans så ska du ju, men det här att "miljöträna" barn som inte tycker det är kul? Är det verkligen något du måste göra?

Viktig grej att tänka på: Byt. Inte. Blöjan. På. Bord. På. Restaurang. Alltså aldrig nånsin. Hur kan det inte vara självklart? Och ÄVEN om restaurangen inte har skötbord kan man hitta ett annat ställe. Byt i vagnen, på närmsta parkbänk/gräsplätt. INTE där folk äter. Inget barn har dött av att vänta 5 minuter med att byta en blöja.

Okej nu är det tråkiga över. Här kommer lite tips från en proffsförälder som överlevt 12 somrar. Jag men ni hör ju, proffs!

1) Släpp kontrollen. Man kanske inte måste ha med ett ombyte per barn, två nyttiga mellanmål, fem olika solkrämer och pedagogisk bok på VARJE utflykt? Ta på ungen lämpliga kläder, smörj med solkräm, åk iväg och kom hem till kvällen. Klart. Kläderna blir smutsiga och när man kommer hem undrar man hur fan barnet nånsin ska bli ren igen men DET ÄR INTE VIKTIGT. Alltså visst, mår du bättre av att ha full koll så kör på, men om du är trött på att vara familjens projektledare så sluta projektled. Skit i allt. Köp en pizza. Du orkar kanske en utflykt imorgon också. Eller nästa vecka, mer rimligt.

2) Bada! I den mån man kan lära barn att tycka om vatten tycker jag att man ska göra det. Att bada är utvecklande för kroppskontroll och kroppskännedom, det är rolig, det är svalkande, det är något hela familjen kan göra, det är gratis och det är fan inte ofta man kan göra det i det här landet. Se punkten ovan: tänk inte så mycket utan åk bara. En halvtimme sol är allt som behövs.

3) Maten blir som maten blir. Vissa barn är extremt känsliga för blodsocker och hunger (men inte så många som har föräldrar som inbillar sig detta och därför ursäktar sitt anala måltidsschema som bara är till för dem själva) och då får man ta hänsyn till det men annars funkar det att bara... ta det som det kommer. Ibland blir lunchen vattenmelon och kakor. Glass är ett utmärkt mellanmål och JA JAG MENAR RIKTIG JÄVLA GLASS OCH INTE FROZEN YOGHURT MED GRANOLA OCH BÄR. Middagen kanske blir två timmar sen för att man prioriterade att bada. So what? Släpp det.

4) Glöm läggdags. "Så länge ni är ute och leker och är sams får ni vara vakna" är mina ungars regel (vi brukar ändå stoppa dem i säng när klockan närmar sig 23 iofs) och den har gett oss MASSOR av kvällar på altanen i lugn och ro. Det enda mina barn avskyr mer än att vara snälla mot varandra är läggdags. Tänk på kalla, regniga novemberkvällar när ingen vill gå ut efter klockan 15, häll upp ett glas vin till och låt barnen härja.

5) Miniutflykter. Alltså bara att cykla till andra sidan stan och ta en glass på en okänd parkbänk, fånga pokémons, ta bussen/tåget till grannstaden och titta efter roliga saker, gå på museum, hälsa på vänner... såna små saker som ändå ger mycket. Grannstadsbingo är kul: googla upp lite detaljbilder på närmsta stad, ta dig dit på enklaste sätt, ge barnen bilderna och så försöker ni hitta platserna de är tagna på. Alltså jag har aldrig gjort detta för jag är en lat mamma, men någon annan som är mycket duktigare än mig kanske orkar. Ofta har kommuner lite gratisaktiviteter för barn och unga som kan vara värda att kolla upp.

6) Pinterest. Nu pysslar jag ju inte med mina barn men hade jag gjort det hade det funnits ziljoner tips på pinterest för regniga dagar. Bara femhundra tusen recept på slime liksom. Gatufärg, tvålkritor, experiment, symönster... bara att botanisera. Perfekt för regniga dagar. Har man större barn är det bara att fixa ett konto åt dem själva så kan de använda upp all din linsvätska till att göra slime (true story).

7) Utnyttja kvällarna så mycket du kan. Långpromenader med podd/ljudbok, kvällsdopp med vuxna vänner, vin på balkongen med en bok, uteserveringshäng, joggingrunda - vad du nu får energi av. Det är MYCKET enklare att orka med dagen efter om du får tanka vuxenhet under kvällstimmarna. Om du har möjlighet att komma ifrån på det sättet: ta den. (Som ensamstående kan det vara svårt men har du en partner så se till att dela lika på kvällarna. Ni har - antagligen - dagarna ihop under semestern. Reclaima kvällen till egentid. Och du, man FÅR lämna sommarstugan/semesterbyn/husvagnen för att bara hänga i ett tomt hem ett dygn. DET är lyx.)

8) Elektronik is the shit. Plattor, telefoner, tv... utnyttja vid behov.  Jaha, så solen skiner och alla andra är på stranden? Well, du är inte alla andra. Du kanske sov dåligt och brände dig igår eller är bara trött på allt. Skit i vad du "borde" göra och gör vad du behöver. Nu är det ju såhär att barn är larviga och gärna vill "gööööra något", men då lurar du dem enkelt såhär: poppa popcorn/häll upp chips/köp godis och dra ner alla persienner. Lägg alla täcken (förutom ditt) i soffan och ropa sen på barnen. "Idag ska vi ha en superdundermysdag" säger du samtidigt som du sätter på film. Allt som känns lite "speciellt" är extra bra för barn som vill bli underhållna. De kommer tro att du gjorde det för dem, samtidigt som du får tid till att bingekolla DIN serie i DIN säng. Bra va? För extra bonuspoäng, bygg en koja ihop med dem först som de kan ligga och kolla i. Barn älskar kojor. Tråkigt men sant. (Bonustips: en timme utelek = en timme skärmtid. Inte för att det är nyttigt för barnen utan för att du får TVÅ timmar lugn och ro. När de leker ute och när de har skärm. Win!)


9) Baka! Man äter mycket fikabröd på sommaren och det kan kosta en hel del i längden. Ett sätt att undkomma detta samtidigt som du hittar på en sysselsättning regniga dagar är ju såklart att baka. Hembakt är dessutom mycket godare. Baka bullar eller muffins eller kakor eller till och med matbröd är perfekt att baka med barn. Proffstips för de som har riktigt små barn: häll ihop lite "ingredienser" i en bunke som de får leka med under tiden ni bakar det riktiga med ev. större barn i familjen. Ingen vill äta bullar med plåster i.

10) Våga fråga om sällskap! De allra bästa barnvakterna är andra barn. Detta vet de flesta föräldrar och det är därför lekdejter är så populära. Våga fråga om du får hälsa på i någons sommarstuga. Bytlåna barn: jag tar dina idag så tar du mina imorgon. Våga fråga barnkära barnlösa kompisar om de vill gå till lekparken med din unge i några timmar. Sommaren kan vara lång men det positiva är att de flesta föräldrar känner samma sak. Det finns ibland även fb-grupper med familjer som letar leksällskap, kolla om du har något sånt där du bor.

11) Barn minns ändå bara det bra. Tänk tillbaka på dina somrar som barn så kommer du minnas sol, bad, grill och brännboll typ. Vi funkar så. Det kommer dina barn också göra. Du är inte skyldig dina barn att ge dem en Astrind Lindgren-idyll. Du är inte skyldig dem fantastiska äventyr och resor varje dag. Du är inte skyldig dem ett actionspäckat sommarlov. Du är skyldig dem att ta hand om dig själv efter förmåga. Alla de dagar då du faktiskt inte orkar, se dem som vård av förälder. Och så ska barn lära sig och ha tråkigt och alla såna klyschor också.

Lycka till!

söndag 25 juni 2017

Sommartider, hej hej

Nu har alla barnen sommarlov. Majkens sista dag på förskolan nånsin fick mig att gråta både på vägen dit, under tiden jag skrev tack-kort till pedagogerna och när jag hämtade för sista gången. Det är något oerhört sorgligt med sista gången (gud wow, vilken extremt unik spaning, jag ska berätta det för nån countrysångare nån gång) och jag har svårt att fatta att min MINSTA nu ska börja skolan.

Det blir inte mycket bloggande, det blir det inte. Jag vet inte ens vad jag ska skriva om för jag känner mig så tråkig och meningslös nuförtiden. Sommarjobbsinläggen då? Jodå, de kommer. Men jag vill att de ska bli bra och då måste jag ha tid och energi till det. Jaja.

Juni är snart slut och jag fattar som vanligt inte hur det gick till? Vi säger fortfarande "sen, i sommar..." när vi pratar om något. Som att det inte är sommar nu? Visserligen märks det inte alltid på vädret men vi har ju badat en hel del om man säger så. Och lik förbannat tänker jag att "i sommar så ska jag.." som att jag kommer ha MASSOR av tid/ork/lust/vänner och allt det som hör till det jag tänker.

Om lite drygt en månad åker vi till Grekland, jag och maken. Utan barn. Jag kan fan knappt vänta.

torsdag 15 juni 2017

Ellen testar lösnaglar.

Häromdagen köpte jag lösnaglar på Lindex. Eller, för att ni verkligen ska förstå exakt vilken fuckup jag är så var det såhär: häromdagen var jag på Lindex för att lämna tillbaka en klänning jag köpt på rean, men eftersom jag hade slarvat bort kvittot så fick jag bara varor till samma summa, och då valde jag av någon outgrundlig anledning lösnaglar. Så. 

Well igår kväll så tänkte jag att vafan, jag provar. Så jag fixade och donade och fick på mig dem med ändå rätt okej resultat. För att vara jag. Jag har ju noll finmotorik. Kan knappt skriva för hand. Så ja, för mig var resultatet nedan godkänt:

I ungefär 2 timmar hann jag vara nöjd med att vara sådär instagramfräsch som alla andra är. Jag började drömma om att instagramma frukostar från nydukat bord i trädgården (Problem ett: vi bor i stan. Problem två: jag äter sällan frukost.) och ha brunbrända ben och kanske kanske dricka pripps blå på en brygga i skärgården. Ja men ni vet, svensk sommar i ett nötskal. Allt detta pga ett bar ljusblå naglar.

ANYHOW. Det blev läggdags. Jag skulle ta ut linserna. Det gick... inte bra. Jag har aldrig lärt mig att ta ut med bara pekfingret utan jag måste också ta tummen till hjälp. När jag försökte med detta så stack jag mig rakt i ögat med nageln. Panik uppstod. Till sist löste jag det genom att "dra loss" linsen med pekfingret och sen liksom blinka tills den ramlade ut, ner i handfatet. Årets pris för hygienisk hantering går till mig. 

Sätta in linserna var enklare. Inte enkelt, nota bene, men enklare. Vid det här laget hade jag ju såklart insett att jag måste få av naglarna så fort som möjligt, men vid försöken att bända av dem skrek jag rakt ut så det kändes inte riktigt som rätt väg att gå. Istället fick jag svänga förbi apoteket för att köpa nagellacksborttagningsmedel. (Liten notis bara: när jag var här i inlägget tokspydde min katt på golvet så jag fick ta en paus för att torka kattspya. Mitt liv ain't nothing but glamour all the time).

Okej. Utrustad med acetonstinkande medel, kniv och liten skål satte jag igång. Ner med fingrarna, vänta, bända, blöta dem igen, försöka bända bort igen, blöta mer och till sist så fick jag av naglarna. Det tog ungefär 15 minuter per hand. Precis vad jag vill göra innan frukost!






Nu så är mina naglar ömma och fulla av lim/nagelrester och nedbitna som vanligt. MEN, de går att ta ut linser med och jag slipper att smuts samlas under nagelkanterna. Seriöst, jag hade ingen aning om hur äckligt det är med långa naglar? Fick en liten chock faktiskt. Nu lever kanske inte alla med tre barn, två katter och en hund i ett hem som ger läsare av inredningstidningar skrämselhicka, men ändå. Eew. 



Om jag skulle ge den här upplevelsen poäng på en skala mellan 0-5 så blir det en etta. Jag kände mig ändå lite instagramfräsch där ett tag vilket räddar upp betyget till en etta. Jag tror att läxan vi alla lärt oss här är: var inte en idiot. Eller nåt sånt. 


måndag 12 juni 2017

Hipp, hipp, hipp.

I lördags hade vi möhippa för min syrra och inte nog med att det är den enda möhippa jag varit på förutom min egen, det är såklart också den första jag arrangerat. Men det gick bra! Allt gick enligt planerna, och eftersom jag är SÅ NÖJD med dagen (jodå, min syrra/bruden är också väldigt nöjd som tur är) tänkte jag berätta om den lite. Sorry.

Jag och min syster har länge haft The Amazing race som favoritserie. Vi har typt lekt att vi gjort utmaningarna i den serien (ja, som vuxna), vi tänker alltid på hur vi skulle lösa problem som uppstår och vi suckar HÖGT när nån inte läser ledtrådarna ordentligt. 

Ja, såklart var hippan tvungen att ha amazing race-tema. Jag gjorde ett gäng ledtrådar, vi planerade in uppdrag och så drog hippan igång. Först körde vi paintball. Jag har aldrig gjort det förut men det var ju SJUKT kul? Och jobbigt! Och smärtsamt. Men kul! Roligast var de games då vi körde "rädda dockan" från ett fort, både att försvara fortet och att försöka rädda dockan. Tyvärr förlorade mitt lag 3 av 4 gånger, men å andra sidan så... nej jag vet inte. Vi var bara usla. 

Efter paintball körde vi brunch ihop med några små uppdrag under tiden. Brunch och mimosas medan alla satt och eftersvettades från paintballen. Det var varmt i lördags. 

I amazing race måste de ALLTID springa med packning. Typ för att komma först i mål, för att hinna med ett tåg eller liknande. Well, vi höll på att missa tåget från Uppsala till Sthlm efter brunchen. Alltså på nivån att de som kom först fick hålla tåget åt oss som kom sist. MEN i efterhand kan man ju tänka att det var... planerat? Typ autentiskt? Vi säger så. Jag var så svettig efter den språngmarschen att jag inte slutade svettas förrän igår. Helt på allvar. Jag svettades HELA lördag eftermiddag och kväll sen. Det var absurt. Men 1) har jag väl blivit överhettad så försvinner det inte på länge och 2) vi gjorde fysiska saker hela dagen och 3) det var kvavt och åska i luften.

Mer om hippan, mindre om min svett säger ni? Ok!

I Sthlm så gjorde vi stadsuppdraget i Gamla stan. Det var så himla himla roligt. Eller nej, nu går jag händelserna i förväg, först så lurade vi min syster att hon skulle få spela en låt på en gatumusikers piano. Eftersom hon dels inte ville ha några pinsamma inslag och dels inte kan spela piano var det oerhört roligt tills vi avslöjade att vi bara lurades. SEN gjorde vi stadsuppdraget, vilket gick ut på att vi delades in i tre lag som tävlade om att få ihop flest poäng enligt en lista vi fick ihop med en karta. Självklart vann mitt lag som även huvudpersonen var med i. Vi är en tävlingsinriktad familj. 

Sen smink, pizza, vin, musikquiz, mer vin, taxi, dans på Patricia och till sist hem vid fyrasnåret när det redan var ljust igen. Jag är så himla nöjd med att allt gick precis enligt plan och att vi slapp det regn som SMHI varnade för tidigare i veckan. 

Eftersom jag nu är proffs på möhippeplanering (obs! jag planerade ihop med den andra tärnan som tex fixade allt med brunchen osv, så jag har absolut inte gjort detta själv) så kommer här mina tips:
- Anpassa efter bruden. Vi visste att min syster inte gillar pinsamma saker och älskar aktiva grejer. Därför valde vi något vi trodde hon skulle gilla. Det är hennes dag.

- Chilla med alkoholen. Alltså få gillar att vara fulla lika mycket som jag, men det är inte kul för någon om bruden raglar fram vid lunchtid och somnar vid nio på kvällen. Återigen: dagen är till för henne, inte er.

- Håll nere kostnaderna. Det drar iväg så lätt så lätt så om man KAN spara in på kostnader så är det bra. Vi valde till exempel att laga brunchen själva och ha middag hemma (hämtpizza blev det) istället för dyra restaurangbesök. Nu är ju alla olika, men dessa möhippepaket man kan köpa på typ spaställen osv? Herregud så dyra. Huvudsaken är att alla ska kunna vara med, inte att det ska bli så fancy som möjligt. 

- Ingen jäkla demokrati. Alltså seriöst, om 10-15-20 personer ska enas om vad de tycker ska bli den bästa möhippan, då hinner brudparet fira guldbröllop innan alla detaljer är spikade. Vi gjorde en grovplanering med aktiviteter och föreslog tre datum som folk fick välja på. Sen fick de gärna komma med idéer på lekar osv, men på det stora hela planerade vi tärnor dagen. 

Ja ni ser ju. Proffs. 

Nu är jag väldigt, väldigt trött. Skolavslutning idag och skolavslutning imorgon, sen lugnar det ner sig lite ett tag. Tack och lov för det. Maj och juni ändå. Intensiva as fuck.




tisdag 6 juni 2017

Ni har väl hört de goda nyheterna?

Seriernas serie, nittiotalets kronjuvel, tv-programmens stjärna, JA JAG PRATAR OM ENSAMMA HEMMA/PARTY OF FIVE finns nu på Netflix!! 

Alla säsonger. Bailey är precis så snygg som du minns, Julias 90-talsmode är fantastiskt och Charlie är fortfarande ett gnälligt as. 

Du kommer LÄNGTA efter regn i sommar så att du kan stanna inne och bingetitta på bästa serien nånsin. 


onsdag 31 maj 2017

Ljuva sommarlov

Snart har barnen sommarlov. 10 veckor ska de vara lediga, tillsammans med mig. Maken har 5 veckors semester. Ska vi göra lite huvudärkning? Jajamen, 5 veckor är jag ensam med barnen! I teorin låter det ju härligt. Långa, varma dagar på bryggan utan hets och krångel. Fika i solen, lite kortspel, nån hundpromenad. Sommarstugemys vid fint väder och slappande i lägenheten när det regnar.

Visst. I teorin. Men i realiteten ser en dag ut såhär i snitt:

8.00 - jag får släpa mig upp eftersom Majken har varit vaken sen 06 och jag gärna vill att sommarstugan ska stå kvar efter sommaren.
8.20 - jag har fått i barnen frukost. De börjar tjata om att de har tråkigt. "Men hoppa studsmatta då" föreslår jag.
8.30 - de har blivit osams. De har tråkigt igen. Vi spelar kort. Majken vill bara spela finns i sjön, eftersom det är det enda hon kan. Ingen annan vill spela det. Vi går med på att spela det EN gång, sen spelar vi nåt vi vill spela. Ett barn förlorar och blir surt. Det andra barnet blir arg för att det sura barnet inte vill spela mer.

Klockan är nu 8.45

Jag funderar på hur tidigt man kan äta lunch.

Klockan 9 slåss barnen. Jag tar dagens första cola. Jag önskar det var sprit i den.
Jag föreslår att de ska tälja lite. De stora barnen blir glada och springer efter pinnar att tälja till... en vassare pinne. Majken blir sur eftersom hon inte får tälja. Jag läser en tidning för henne istället men avbryts av barnen som är osams eftersom de bara hittar en täljkniv och de inte kan lista ut hur man gör FÖR ATT DELA PÅ SAKER OCH TURAS OM!!

Klockan är nu 9.15.
Jag föreslår glass eftersom jag vet att de är tysta då. Alla är glada ett tag. Sen har de tråkigt igen.

Klockan är nu 9.20
Jag säger åt dem att läsa eller göra VAD FAN SOM HELST bara jag slipper underhålla dem. De blir sura på mig och enas i sin ilska. Alla är sams i 30 minuter medan jag försöker diska undan frukosten.

Klockan är nu 10.00
Får man äta lunch snart?

Jag kommer på att de kan väl spela kubb? Men nej, för ett barn vill hellre spela badminton och ett barn vill hellre spela kubb och ett tredje barn vill spela krocket och JAG VET INTE MEN OM MAN HAR ETT HELT SOMMARLOV ATT FYLLA KANSKE MAN KAN GÖRA ALLA TRE I TUR OCH ORDNING men så jobbar inte mina barn så istället gör de ingenting.

Klockan är nu 10.10
Ett barn går till studsmattan för att "hoppa i fred". Då kommer "av en slump" de andra två på att de ska hoppa också. De ska faktiskt leka en lek som bara GÅR att leka på studsmattan. Alla skriker på varandra.

Klockan är nu 10.20
Jag sätter upp regler. Först får ett barn hoppa, sen de andra två. När det blir de andras tur så vill de inte längre, för de läser en tidning/ritar/har snott en kaka. Jag säger åt barn nummer ett att "du får hoppa vidare", men eftersom barn har superhörsel så har de andra såklart slutat rita/läsa tidning/sno kakor för nu kommer de och gormar om att det var DERAS TUR FAKTISKT! Jag säger att nu får alla hoppa. Ingen är nöjd.

Klockan är nu 10.30
Alla barn är jättehungriga. Varför åt ni inte frukosten då, tänker jag trött för mig själv men slutade fråga såna saker för ungefär 5 år sedan. "Ni får vänta tills det är lunch" säger jag istället och anammar samma gnälliga röst i mitt huvud som ungarna, men tänker "när är det dags för viiin" istället.

Klockan är nu 10.45
Vi går och badar. Det är ca 18 grader i luften och 17 grader i vattnet men det tar ju i alla fall bort lite tid. Ett barn vill bada jättelänge, ett barn blir kall och ett barn vill inte bada mer men inte gå hem heller för hon är trött i benen och måste bäras och jo, du får bära mig för jag KAN INTE gå hem. Jag doppar mig. Sen släpar jag med mig min blöta barnaskara förbi den harmoniska familjen som bor precis vid barnplatsen och från vars tomt det jämt hörs skratt och hojtande. Från vår tomt hörs det skrik och gråt.

Klockan är nu 11.15
Allt efter elva är lunchtid, bestämmer jag och kokar lite pasta. "Va, pasta?? Vi åt ju det typ igår!" säger åtminstone 50% av barnaskaran. "ja men ät yoghurt då om du hellre vill ha det" svarar jag och då äter ALLA TRE barnen hellre yoghurt! Fast den sommaren då vi bara erbjöd yoghurt/fil och musli till lunch? Då åt de aldrig det. Jag sätter mig med korsordsbilagans svåraste korsord eftersom det har jag i alla fall en chans att förstå mig på. Nån tog för mycket yoghurt så nån annan fick för lite. Nån tredje måste diska efter lunchen. Det blev jag.

Klockan är nu 11.45
Det är mulet. Jag vill ta en tupplur. Jag föreslår att de ska läsa men nej, de vill baka. Eller spela kubb, men bara om jag är med. Ja, men baka då, säger jag och hoppas på att få vakna upp till nybakt kladdkaka.

Klockan 12.15 inser jag att det inte går att sova till ljudet av bråket i köket och går ut för att se om de åtminstone har följt ett recept. Det har de inte. Däremot har de använt upp allt smör. Jag skriker lite, de surar, jag tänker att jag sumpade glassarna för tidigt.

Klockan är nu 12.30
Jag föreslår ett parti kortspel till. En vill spela, vi har kul tills de andra två blir osams och slåss. Jag förbannar ännu en gång vårt principbeslut gällande att inte ta med ipads till stugan. Det börjar duggregna. Jag poppar popcorn och läser för Majken. De stora läser lite i tidningar.

Klockan är nu 13.30
Jag tittar på klockan. Igen och igen. Jag skickar ett meddelande till maken: "skynda dig hem, jag är så trött". Han svarar med att han har mycket på jobbet. Förbränningstoaletten måste tömmas och hunden borde lekas med. Jag delegerar det ena och tömmer toaletten själv.

Klockan är nu 14.00 och Majken kommer in med de enda rabarberna som fanns kvar och som vi sparade på. Jag tänker att rabarberpaj är ju i alla fall gott, så vi bakar en paj. Sen inser jag att vi har varken vaniljsås eller glass. Det slutar med att jag skrapar av en päronsplit över min portion paj

Klockan är 14.30
Vi går och badar igen. Ingen vill egentligen eftersom det är lite för kallt, men jag måste få oss att göra NÅGOT i alla fall. Under tiden vi är och badar börjar det regna och vi skyndar oss hemåt. Tillbaka i stugan tänder jag en brasa och säger åt dem att rita. De börjar slåss om pennorna. Jag försöker slösurfa lite men har ingen täckning på telefonen.

Klockan är 15.15
Nu börjar väntan på en till vuxen. Vi ska grilla (såklart) så jag börjar förbereda maten lite. Det klarnar upp och alla går ut igen. Jag försöker känna om stolsdynorna blev alldeles för blöta när jag glömde dem ute under skuren. De är dyngsura. En kortlek som låg kvar på bordet får slängas.

Klockan är 15.30
Alla barnen är på studsmattan. De skriker oftare argt än glatt. Jag sitter under en filt och har tagit ett glas vin. Efter 15 är det ju typ kväll. Hunden tittar på mig varje gång nåt barn skriker extra högt, men jag klappar henne bara trött på huvudet. Från och med nu är det överlevnadsmode som gäller.

Klockan är 16.30
Jag tittar varje minut efter makens bil runt hörnet. Jag tänder grillen, eller jag försöker i alla fall tända grillen. Jag slänger in klyftpotatisen i ugnen. Jag skriker lite på barnen. Snart kommer avlösningen. Snart.

Klockan är 17.00
Min man kommer från jobbet. Vi äter. Det tar fem minuter för barnen. Nån måste diska, och jag får välja mellan att handdiska för tredje gången idag, eller ha barnjour. Jag väljer trots allt barnjouren. Sen lämnar jag över ansvaret och försöker dra mig undan.

Kvällen är sen som de flesta kvällar är, men eftersom det är sommarlov och vi är i sommarstugan lägger sig barnen först vid 22. Jag borde egentligen lägga mig ungefär samtidigt för att orka med morgondagen, men det här är enda lugna stunden på dagen. Jag läser/löser korsord till klockan ett. Sen somnar jag och tänker att det var måndagen det. Bara tis - fre kvar. I fyra veckor till.


måndag 29 maj 2017

David Eberhard, en "feministnazists" tolkning.

Ni var två stycken som önskade ett inlägg om David Eberhard, denna man bland män, denna kostymnisse bland kostymnissar, denna ollonhjässa bland ollonhjässor. Eftersom det finns tillräckligt mycket med saker i mitt liv som upprör mig har jag undvikit allt med hans namn på under de senaste åren men gjorde nu en liten googlesökning och hamnade såklart på hans hemsida.

Vi kanske ska börja där? Jag tror att Eberhard tror att han är en produkt. Som om en Audibil vore en människa. Eller en Tigerkostym. Hans hemsida börjar med en svart bakgrund och så hans efternamn som skimrar i olika nyanser av gråvitt. Det lockar lite. Här, välkommen till mitt showroom. Det har jag designat för att på smakfullast sätt sälja in mina osmakfulla åsikter. Sätt dig ner, njut av nybilsdoften, känn på kavajslaget här, välkommen till bilden av mig.

Jag klickade mig vidare till hans artikelarkiv, vilket var lite förvirrande eftersom det främst är en blogg OM artiklar han skrivit. Men visst, jag tog mig vidare. Trots att jag är den vänstervridna genushäxa jag är lyckades jag ändå navigera i det stålgråa universum som är Eberhards hemmaplan. Efter att ha skummat igenom några av hans senaste artiklar (som såklart främst är debattinlägg) så kan jag konstatera att min Eberhardfria diet de senaste åren inte har gjort någon nytta. Jag är fortfarande allergisk.

Eberhard ogillar följande:
- barn
- föräldrar
- vänstern
- kvinnor
- feminister
- genusforskning
- SVT
- SR
- ja allt som går under public service
- SCB
- allt som andas om orättvisor mellan könen eller att vi kanske har ett samhälle som gynnar män

Eberhard gillar följande:
- andra män. Främst komiker. Komiker gillar han ordentligt. Vilket väl är bra, tänker jag, om man är så skrattretande som han.

Nu tänker ni att jag "målar med lite bred pensel". Kanske drar på lite stora växlar? Då vill jag bara påpeka att detta är ett citat rakt från hans sida:

"Det spelar ingen roll att de osakliga löneskillnaderna mellan män och kvinnor inte alls är 13 % som det står i de flesta radikalfeministers inlägg (inklusive statistiska centralbyrån) utan snarare 2 %. Det senare är enkelt att belägga och för er som är intresserade av det kan ni med fördel läsa om det på olika ställen (bland annat i Pär Ströms bok “Sex feministiska myter“). Annars går det bra att lyssna på Aron Flams podcast “Dekonstruktiv kritik” för en genomgång av hur det verkligen förhåller sig i Sverige med radikalfeminismen och genuskonspirationsteorin."

Ja men ni ser ju. SCB sprider feministiska myter men hans kompisar Komikern och Debattören har koll på läget. Är det inte gulligt med manlig vänskap? Jag tycker det! Jag ser på manlig vänskap som jag ser på små barn som petar näsan i sandlådan. Gulligt på håll men ja ni vet. Man vill ju inte vara en del av det eftersom det främst består av sandslott och äckliga kroppsvätskor. Men kul att de håller på, det får man ge dem!

Var var vi? Just ja! Hans åsikter. Herregud, de är ju många. Det är roligt, för jag har ju många åsikter, men jag får inte sprida dem på så många plattformar som han får. Och ändå är det, wait for it, han som är tystad? Okej, det här var ju en orättvis jämförelse eftersom jag bara är en simpel bloggfeminist och Eberhard faktiskt är överläkare. Men jag undrar ändå om det här med att bli tystad, som han återkommer till ofta i sina texter.

Eberhard är nämligen så vänlig att lägga ut sina inplanerade föreläsningsdatum på sin sida. Sju stycken på fem månader noterar jag. Lägg sen till radioprogram, debattartiklar och böcker. Skavlan till och med. Nu ÄR ju jag bara en hjärntvättad, vänstervriden feministhagga som inte ens tycker om folkhjälten Paolo Roberto (nu tar vi en tyst minut för den tystade Paolo Roberto som bara har eget pastamärke, kokböcker, tv-tid...) men jag tycker ändå att det verkar som att, ja men lite ändå... Eberhard verkar synas och höras rätt mycket? Kan det kanske vara så att han, wait for it, INTE blir tystad? Precis som alla andra män som syns och hörs ofantligt mycket i samhället men som upplever sig tystade för att nån har sagt "men du har ju fel"?

Nä, jag vet inte som sagt. Det är ju inte upp till MIG att avgöra. Upplever Eberhard att han är tystad så är han ju det. Det är ju inte som att han är en sån som förespråkar att vi ska känna oss mindre kränkta och mindre orättvist behandlade? Eller haha förlåt, vänta. Det gör han ju. Men det gäller ju inte HONOM eller hans komiker/programledare/debattörer till vänner. Det gäller ju såna som, ja du vet, har haft tuffa liv. Kanske är sjukskrivna? Kanske blivit utsatta för något slags förtryck? Då kan man ju ärligt talat ta och rycka upp sig, så att de RIKTIGT förtryckta, de som SVT INTE VILL SLÄPPA FRAM, så att dessa män kan få harkla sig och för första gången prova om rösten håller när de försynt och diskret vill våga utmana statsreligionen feminism. "TILL OCH MED SCB FAKTISKT!" ja ni hör ju.

Men eftersom JAG är en sån där statligt godkänd feministnazist så kan ju jag här ta av mitt utrymme till att sprida Eberhards åsikter. Som en liten tjänst till en stackars medelålders vit rik man. Man ska ju dela med sig (eller nej, det tycker han att man inte ska men men):

- Sluta gå på skolavslutningar
- Sluta ordna barnkalas
- Sluta sjukskriva folk
- Sluta tyck synd om människor som har sämre förutsättningar
- Sluta ta pengar från stackars rika människor
- Sluta låt SVT propagera för feminazism i varenda sändning
- Adhd beror på att föräldrarna låter barnen bestämma
- Ät mer bacon!

Okej, som avslutning så ska jag erkänna att jag har säkert länkat till Eberhard nån gång. För jag tycker ju till exempel inte att man ska säkerhetsnoja med barnen eller ställa hysteriska sockerkrav på förskolan. Jag bara föraktar inte svaga, sjuka, oroliga, fattiga, vänster, journalister, public service-anställda, Jesper Juul, inkännande föräldrar, npf-barn eller feminister. Och det gör Eberhard. Det är lite olika det där helt enkelt.






måndag 22 maj 2017

Bara springmask kvar då!

Först hade vi löss. De knäckte mig nästan. Jag är inte helt säker på att vi är lusfria ännu tbh men jag har inte hittat något på ett litet tag, peppar peppar.

Sen, när livslusten efter luschocken nästan började återvända. När maj gjorde sig till och bjöd på sommarvärme och jag skulle träffa kompisar för drinkar och... typ ha ett liv? Jo men hej magsjuka.

GAH!

Det är bara grej på grej på grej. Magsjukan är också tillräckligt nära för att jag inte ska våga pusta ut än, men alla är tillbaka i skola och förskola iaf. Dvs det har gått 48 symptomfria timmar och allt det, men ÄNDÅ. Alla som har barn vet att de där jävla bacillerna kan gömma sig lite varstans. Man kan aldrig pusta ut.

Och i helgen ska vi till Gbg och jag ska träffa kompis och festa och det kommer bli fantastiskt... så tja. Varför skulle jag få vara frisk? Ja jag vet att jag är bitter men vafan. På senare tid har det inte direkt varit smooth sailing om man säger så.

Men jag har även varit på sjukhuset och träffat ssk som sa att inte den här veckan, men nästa vecka, så ska han ta upp på behandlingskonferensen att jag vill ha adhd-medicin. Och SEN kan jag få stå i kö till att träffa en läkare för att få det utskrivet. Så... concerta 2018 då?

Men jag har köpt min tärnklänning till syrrans bröllop och idag klippte jag Noa jättefint så lite lite kan vi hitta på plussidan ändå. Vid det här laget räknar jag precis alla segrar, även de som i vanliga fall bara inte hade varit förluster.

Kul det var innan nyår när jag fortfarande trodde att 2017 skulle kunna bli bra. Det var tider det!

söndag 14 maj 2017

Det värsta med att skaffa barn är andra barns föräldrar.

Det här är något som det inte pratas tillräckligt mycket om på föräldrautbildningar eller när man pratar om eventuella problem med föräldraskapet. Varför inte, undrar jag. Andra föräldrar har ju nämligen en OERHÖRD påverkan på ditt liv, även om ni inte ens umgås. Deras små barn umgås nämligen med dina barn och hey presto så har främmande människors idioti nästlat sig in i ditt liv lika illvilligt som när SD nästlade sig in i riksdagen.

Du kanske inte tror att det är så farligt? Okej, men tänk på alla människor du möter i din vardag och hur jävligt dumma många av dem är. Tänk sen att de skaffar 1-3 barn vilket är rätt vanligt. Tänk också på att många BLIR DUMMARE av att få barn. Som att deras inre idioti får fritt spelrum nu när de fokuserar på barnet och inte på att låtsas vara normala människor med sunt förnuft.

Tänk nu också på att dessa föräldrar uppfostrar sina barn som they see fit = till att bli lika stora idioter som föräldrarna. Och ÄVEN om barnen mot förmodan blir rimliga små trevliga kids, så kommer föräldrarna inte ändras.

Vi har alltså, bara genom att skaffa barn, hamnat i ett liv där följande situationer uppstår:

1) ditt barn kommer i kontakt med deras barn (Detta är oerhört vanligt, lex skolplikt osv)
2) du kommer i kontakt med deras barn (Lite mindre vanligt, men lekdejter och kalas händer ju)
3) ditt barn kommer i kontakt med idiotföräldrarna (ungefär lika vanligt som det ovan, men tvärtom)
4) du kommer i kontakt med idiotföräldrarna (föräldramöten, svar på lärarmail, eventuella klassträffar)

Förstår ni att detta inte är ett litet problem? Det är till och med ett stort problem. För visst, vi kan ju hävda att bara genom att komma i kontakt med idioti skadas ingen... MEN man gör ju det?

Idioterna lär sina barn att killar kan ju inte ha rosa = ditt barn kommer hem och har blivit retad för att han hade rosa på sig.
Idioterna förstår inte hur man följer 48-timmarsregeln vid magsjuka = din familj drabbas av magsjuka om och om igen.
Idioterna ställer krav på skolan om att tex ta bort all plast inom 500 mils radie = resurser som hade kunnat användas bättre till barnens skolgång slösas på deras paranoia.
Idioterna låter sina sjuåringar spela GTA = ditt barn får dels stå ut med att bli nedskjutna "på lek" på skolgården OCH undrar varför inte de får spela det?

Ja det finns såklart en miljon (nu underdriver jag såklart) exempel till men jag tror att ni fattar grejen? Det handlar inte längre om att du måste hantera några idioter i ditt liv utan interaktionerna mellan dig och idioterna har fyrdubblats eller mer. Det är en fälla!

Så, finns det ingen väg ur det? Nej. Nej, det finns det inte. Så länge som du har barn som bor hemma (och antagligen livet ut, men jag behöver få nåt att se fram emot) så är du fast med Andra Föräldrar. Men misströsta ej, för det finns faktiskt några få tips som gör det lite mer uthärdligt.

Här kommer de:

1) Förklara för dina barn att folk generellt är rätt korkade. Jag vet, jag vet, man ska lära barn att vara toleranta och inkluderande men det är ju inget som säger att vi inte tycker att de ska spärras in bara för att de är idioter? Jag bara tycker att mina barn ska ha förståelse för att andra barn har det inte så lätt, med såna föräldrar.

2) Minimera kontakten med andra föräldrar. Lämna barnen på kalas så fort de är över 3-4 år. Stanna inte kvar och riskera "kallprat" med nån som vill berätta om hur SÄRBEGÅVAD hennes tvååring är för att hen lyckas kissa på pottan. Gå inte på föräldramöten efter ettan. De säger inget nytt och det kommer en sammanfattning efteråt. OM du ändå väljer att gå, ta på dig tandskydd så att du inte får stora sår i tungan när du biter dig i den för att inte håna de andra föräldrarnas "oroade synpunkter" om att deras dotter faktiskt inte kan göra en kullerbytta än FASTÄN HON GÅR I TREAN, VAD SÄGER DET OM GYMPAUNDERVISNINGEN?! (True story!).

3) Lär dig frasen "där ser man". Svara den rutinmässigt när någon förälder slänger ur sig nåt konstigt, tokigt, dumt eller korkat.
Exempel:
- Ja jag tycker faktiskt att det är dåligt att de får våfflor på våffeldagen i skolan, då kan ju inte vi äta det hemma sen eftersom det blir för mycket socker! Jag ska nog ta upp det med rektorn.
- Där ser man.

Nu kanske vän av ordning vill påpeka att det inte är ett jättebra svar, nästan lite goddag yxskaft över det? Men då ska ni tänka på att dessa människor vill inte föra en konversation, de vill bara få skryta om sitt barn/klaga på skola eller fsk med sina små jävla oviktiga problem/få höra sin egen röst. Man behöver inte svara logiskt. Säg bara "där ser man" och försök ta dig därifrån.

4) Säg till deras barn. Ge föräldrarna en chans, eller två om du vill vara riktigt snäll, att säga till sina små avkommor att sköta sig, men om de inte gör det - go ahead! Du har ingen som helst skyldighet att låta andras barn förstöra dina krukväxter/vara elak mot ditt barn/skrika sönder luciatåget/kasta sand på föräldrarna i sandlådan/vad det nu är barn gör. Faktiskt inte. Självklart får du känna av situationen lite och bara säga till när det faktiskt spelar någon roll, men när det gör det? Säg till. Ibland får man skälla också. Det kan ju vara jobbigt för barnet att bli tillsagd av en annan förälder men i längden gör du hen en tjänst. Ingen tycker om barn som får bete sig precis som de vill och du bidrar inte till något bra om du låter barnet härja för att du tycker att det är föräldrarnas jobb. Alltså det ÄR föräldrarnas jobb, men ni fattar.

5) Skaffa dig en allierad. Detta är svårt och nästan ouppnåeligt, men i den mån det går så är det guld värt att lära känna en förälder som delar din syn på världen (och föräldraskapet) som du kan landa och tanka energi hos när de andra håller på att dränera dig totalt. Gör det till ditt uppdrag på de där första föräldramötena som du faktiskt går på: hitta en allierad. Allt kommer bli så mycket bättre då, tro mig.

6) Man får såklart säga ifrån till föräldrarna också, men jag rekommenderar det med ytterst största försiktighet. Annars kan det bli så att ditt barn inte har nån att leka med bara för att du kände dig nödgad att berätta för alla på det senaste kalaset att det inte finns nåt som heter sockerchock. Jag menar... folk. Låt dem vara så länge de inte skadar ditt barn, typ.

Varsågoda för min ultimata guide till Hur Man Överlever Andra Föräldrar!

(Ifall Andra Föräldrar tycker att DU är Andra Föräldrar? Ja, det kan/kommer hända. Men då ställer du dig denna enkla kontrollfråga "Tror jag att det bara 'råkat bli' så att min son gillar bilar fast han 'haft tillgång' till dockor?" och svarar du nej så är du med största sannolikhet INTE Andra Föräldrar)

(Detta inlägg var en del av mitt sommarprojekt "Swisha ett inlägg". Läs mer om det här.)

torsdag 11 maj 2017

Statusuppdatering


Okej först och främst så måste jag bara säga att jag är både tacksam och rörd över att så många ba "swishar en summa" för att läsa saker jag skriver? Och så skäms jag lite över att jag inte hinner skriva era önskade inlägg som fort som jag borde/vill, men det är maj. Maj innebär kaos. Detta vet alla föräldrar och vi som har barn som är med i nån slags kör/dans/uppvisningssport mest av alla. Jag får ont i magen bara av att tänka på alla saker vi har tappat kollen på. Det är uppvisningar och det är dansföreställningar med typ sjuhundra övningstillfällen som dessutom sker på skoltid, så att vi ska komma ihåg att lämna in ledighetsansökningar, det är föräldramöten för nya skolor och det är besök på nya skolor och det är projektarbete på min utbildning och det är sommarstugefix och och och.

Jag är lite stressad.
Men mest trött.

Dock tycker jag den här delkursen är jätterolig. Den här terminen har verkligen gått från klarhet till klarhet. Ja, jag har hatat allt innan jag förstått det, men nu är det kul. Att programmera är lite som att lösa korsord: man blir så himla glad när man löser nåt att man bara måste testa nästa grej. Och nästa. Och nästa.

Det jag vill säga var väl att jag vill lägga tid och energi på era önskeinlägg. De kommer dock snart, jag lovar!