söndag 17 september 2017

When you're part of the problem.

Ett av era önskeinlägg var att jag skulle skriva om den starka normen att man ska/måste skaffa barn. Och jag har dragit mig rätt länge för att skriva det inlägget eftersom jag inte vet vad jag ska säga. Eftersom jag är en del av den själv.

Alltså såhär: jag fattar att inte alla vill ha barn. Det gör jag. Jag säger inte saker som att livet kommer bli tomt utan barn, eller att barn är meningen med livet. Jag förstår absolut tjusningen med ett barnfritt liv och tycker att alla får välja själva.

Men. Jag har varit säker på att jag ville ha barn sen... alltid. Det finns inte en sekund i mitt liv då jag inte sett mig som förälder någon dag. Det har inte varit ett val för mig, bara en självklarhet. Jag började känna fysisk längtan i kroppen efter ett barn när jag gick i gymnasiet. Jag blev gravid när jag var 20. Det fanns ingen problematisering, inget stort beslut, inget tvivel.

Så det är svårt för mig att relatera till hur det är att stå utanför det här självklara. Hur det är att inte vilja ha barn, och behöva stå till svars för det beslutet. För det får man göra, det har till och med jag insett. Är du runt 30 och kvinna så förväntas du vilja ha barn. Antagligen även tidigare än så. Det ingår i "så levde de lyckliga i alla sina dagar", det har vi bestämt sen länge. Två barn och en villa - detta är idyllen vi ska förhålla oss till.

Jag fattar att jag bidrar till det här jag också, fastän jag försöker vara öppensinnad. För jag frågar mina barn hur många barn de tror att de kommer vilja ha - inte OM de öht vill ha barn. Jag pratar om att jag längtar efter barnbarn, som att det är självklart att det kommer bli barnbarn. För att jag vill ha det.

Jag undviker att förutsätta att de är hetero, men jag förutsätter att de vill ha barn. Det ena påverkar nämligen inte mig medan det andra gör det. Och det är kanske därför så många håller så hårt i "alla ska vilja ha barn"-normen: vi älskar ju barn. Vi vill ha flera barn i vårt liv. Vi vill att andra ska få uppleva den lycka som vi upplever (och tar inte hänsyn till att det antagligen skulle bli långt ifrån en lyckosam situation). Men det är såklart lika mycket bullshit som alla andra påtvingade levnadsregler.

Jag ska iaf försöka skärpa mig och tänka att det är att skaffa barn som är ett aktivt val - inte att avstå från att skaffa barn. Vi föds ju inte till blivande föräldrar allihop, bara för att jag gjorde det.




tisdag 12 september 2017

Kalenderjakt

Nu har vi tre barn på tre olika skolor med tre olika uppsättningar föräldramöten, studiedagar, friluftsdagar, utvecklingssamtal... you name it. Och ofta funkar det så att vi får tre olika veckobrev på fredagar, läser det i farten och tänker "det måste vi skriva in i kalendern" och så händer det inte. Vi kör bara digital kalender vilket är bra eftersom: påminnelser + har alltid med sig, men är dålig eftersom: sitter inte synlig där man påminns flera ggr.

Så jag tänkte att vi borde skaffa en familjekalender. Jag vill att den ska ha breda kolumner för varje person i familjen + mycket utrymme varje dag. Om Emmy både har gympa, cheerleading och läxa så ska allt få plats. Jag vill också att den ska vara magnetisk så att den kan sitta på kylskåpet. Den ska ha uppslag för en vecka i taget eftersom vi aldrig skulle komma oss för att fylla i för en hel månad. Och så vill jag gärna att den ska ta mig i örat och säga "tänk nu på att du måste handla matsäck idag till utflykten imorgon, eftersom vi inte har något hemma". Helst ska den handla själv.

När jag tänker på det så vill jag främst ha någon som sköter det där åt mig? Vad kostar det att ha au-pair tror ni?

onsdag 6 september 2017

Nästa resa.

Okej, nästa resa är för mig och maken till NY i november, men efter det så kommer inget resande ske förrän Den Stora Europaresan.

Eller okej, chill med dramatiken nu, jag pratar alltså om att bila ner till Italien. Men för oss, familjen Bråksson, är det ett stort projekt. Planen är lite löst såhär:

1. Jag, min man, hunden och de två yngsta barnen bilar ner till Paris.
2. Äldsta barnet + ev mormor (om hon vill följa med) flyger ner och möter oss i Paris.

Detta är Majkens etapp, eftersom hon drömmer om en resa till Paris något så kopiöst. Alla vackra alléer är "som gatorna i Paris", och hon ser fram emot att äta gott bröd och bakelser, säga Bonjour! och åka upp i Eiffeltornet. Så ett dygn i Paris är tanken.

3. Vi bilar ner mot Italien. Självklart stannar vi till vid Monets hem i Giverny eftersom... Monet? Min stora kärlek i livet. Jag var där som barn en gång och det var en av mina bästa upplevelser någonsin. Okej, sen vidare.

Planen är att låta resan ta sin tid. Stanna ofta, ha många utflyktsmål längs med vägen och att sova på mysiga hotell. Det låter dyrt? Japp, och därför lär den här resan inte bli av förrän tidigast 2019. Men drömma kan man ju.

4. Sen är tanken att vi ska byta bostad med några i Italien. Detta är väl den osäkraste delen i planen (å andra sidan har vi två år på oss) eftersom husbytesmarknaden inte är lika stark i Italien som i Frankrike. Men annars får vi väl tänka om och hyra hus eller något. Då blir resan av 2022 eller nåt sånt.

Italien är Emmys val. Hon hörde "pizza, pasta och glass" och tyckte att vi skulle åka nu nu NU. Jag har inte varit i Italien på många år och resten av familjen har aldrig varit där så det blir kul. Under många år ville jag seriöst inte åka till Italien pga blond, ung och rätt snygg. Nu är jag har förfallit till att vara en gammal tjock trebarnsmor känns risken för italienska sextrakasserier inte lika överhängande. Obs, jag baserar alltså denna uppfattning på de dagar jag var i Italien som 19-åring på tågluff. Det var... extremt jobbigt. Som barn var Italienresorna förknippade med nunnor som ooh:ade och aaah:ade i grupp över mitt blonda hår, men det är ju ca en miljon gånger bättre än män i kostym med portfölj som cirklar runt en med öppen mun på en tågstation. True story!

ANYHOW!

5. Efter att vi ätit oss mätta på italienska kolhydrater så tänkte jag att vi ska bila hem genom Österrike, Tjeckien och Polen. Jag älskar Tjeckien och Polen så mycket. Vi var där rätt ofta när jag var liten (säkert två gånger, men ni vet hur barns uppfattningar om tid och mängd fungerar) och jag gillar maten, naturen och tja - prisnivån. Stanna vid fina sjöar, äta forell, sova på hotell, utforska slott. Lite sånt.

Och sen när vi är hemma i Sverige igen följer etappen som jag vill kalla "helvetesresan". Den då alla är trötta, alla pengar är slut och man är i skitsverige igen och måste stå ut med att åka igenom orter som Jönköping. Fy fan.

Å andra sidan kanske jag inte ska fasa inför den delen än eftersom hela resan är 1) på planeringsstadiet 2) flera år bort och 3) enbart i mitt huvud än så länge.

Men ni ser ju. Det är nåt att se fram emot.

tisdag 5 september 2017

Mitt misslyckande som förälder.

Jag skäms över massa saker i mitt föräldraskap. Några är rimliga, några helt orimliga. En av de mer rimligare sakerna att skämmas för är att mina barn läser så himla lite. När de var små läste vi oerhört mycket, fler böcker varje dag. Sen lärde de sig läsa själva (inte Majken än) och någonstans där tappade vi det. Mycket eftersom livet är tufft och krävande och man har inte alltid ork eller tid att sätta sig ner och läsa en kapitelbok för sin tioåring. Jag tänker så ofta att jag borde, men samtidigt så går precis all energi åt till att inte somna i soffan/börja gråta av trötthet och då är det lätt att prioritera bort. Vilket är dumt. Så JÄVLA dumt.

Och vi köper böcker, det gör vi. Vi lånar böcker också. Men vi ser inte till att nån läser dem. Vi föreslår det ibland och vi uppmuntrar det ibland, men rutinen försvann nånstans. Mina barn är inte läsande barn. De läser ett fåtal böcker per år och det är oftare tidningar än böcker. Jag skäms över att ha misslyckats med att ge dem tillgång till böckernas värld. (Å andra sidan kan man tänka att jag läste 20 böcker i månaden eftersom jag inte hade några vänner, men nån slags balans tänker jag mig kanske?).

Nu kanske nån tänker "men ändra på det nu då" och då är svaret tyvärr att jag fan inte orkar. Jag kan se problemet, jag vet att jag kan vara en del i lösningen men jag orkar inte. Jag är gråtfärdig av trötthet nästan hela tiden. Det är en kamp för att hålla ihop så pass att barnen får en mamma som är vaken, kan laga mat, kan prata i sammanhängande meningar. Då stryker läsandet på foten - mitt eget också - och jag kan just nu bara vara ledsen över det.

Men jag köpte nyss lite böcker från adlibris, det gjorde jag faktiskt.

onsdag 30 augusti 2017

Upp som en sol, ner som en pannkaka.

Den här terminen skulle jag vara ordningssam. Eller okej, ordningssam för att vara jag. Till exempel så kollade jag upp i förväg vilken kurslitteratur vi ska ha (förra terminen köpte jag EN bok på hela terminen) och jag har hämtat min mammas gamla skrivbord från min morbrors förråd och gjort en arbetsplats åt mig själv i sovrummet. No more sitta ihopkrupen i ett soffhörn och försöka jobba. Nej! Denna termin skulle jag vara duktig.

I måndags var jag på första föreläsningen. Där upptäckte jag att ojdå, jag hade visst inte lyckats registrera mig på kursen. Ridå. Efter att ha ringt runt under tisdagen till studentcentrum och institutionssekreterare så visade det sig i datorloggarna att jag hade loggat in, klickat i för att registrera - men inte fullföljt. Varför inte? Jag har ingen aning. Eftersom de ändå kunde se att jag hade försökt, och eftersom jag har platsgaranti då jag läser ett program, registrerade de mig i efterhand. Nu kan jag få mitt csn också, vilket kan vara bra eftersom räkningar måste betalas och mat måste inhandlas osv.

Efter den där missen så sjönk jag ner i ett hål. Jag är så oerhört trött på att vara jag. Och jag vet att det är min adhd som ställer till det, men jag har i 33 år vant mig vid att vara dålig, klantig, slarvig, glömsk, lat, virrig, för högljudd, prata för snabbt, socialt klantig, dum i huvudet. Det är svårt att ställa om och tänka "detta beror på mitt funktionshinder" när jag så länge tänkt "jag är alltid så jävla sämst på allt". Det är så knäckande att gång på gång misslyckas med sånt som andra lyckas med. Men tja, nån gång i tiden ska jag också få medicin och då kanske jag kan slippa åtminstone några såna här bekymmer.

Det roligaste i historien? Den här terminen läser jag fyra fristående delkurser, vilket innebär att jag har ca fyra dagar på mig varje månad att registrera mig på nästa delkurs, och nästa, och nästa. Så jag måste göra om den här skiten tre gånger till den här terminen. Ni hör ju vilka förutsättningar för totalt failure det är.

Nåja. Nu är jag registrerad och jag har ett skrivbord och en ny anteckningsbok och appen med schemat på min telefon. Sen att jag inte kollar på schemat vilken sal vi ska vara i och därför parkerar på fel parkering och sen får sätta mig i bilen och köra till nästa parkering och sen rusa till rätt sal och komma in sist av alla, det är en annan sak. Jag tog iaf inte fel på dag!

Just ja, eftersom en sak som jag är bra på är att skriva veckomenyer får ni här veckans mat:

Onsdag: Pasta arrabiata/Pasta carbonara
Torsdag: Veggie white chili (länk till recept)
Fredag: Parmesanfylld kycklingfilé med pommes och rosépepparsås
Lördag: Hemgjord pizza (kalas för Emmy = tjejkväll med hennes närmsta vänner)
Söndag: Lax med risotto
Måndag: Wraps med ugnsstekta kikärtor, halloumi och tzatziki

Ungarna äter inte tomatsås så de får äcklig carbonara från typ kelda istället för svingod pastasås som jag svänger ihop av cocktailtomater och chili och en jävla massa olivolja. De kommer inte äta en enda tugga av den vegetariska chilin. De kanske till och med kommer vägra att sätta sig vid bordet eftersom jag SKYMFAR DEM med att servera en vegetarisk gryta. Vi får se. Kyckling med pommes älskar alla, pizza likaså. Lax och risotto kommer vara spridda skurar av klagomål: nån gillar inte lax, nån gillar inte risotto och nån kommer bli jävligt trött på sina barn och skrika "men laga er egen jävla mat då". Wrapsen kommer bestå av tortillas och åtminstone ett barn kommer bara äta tortilla. Minst ett barn kommer bara äta halloumi och när vi säger "alla ska få av halloumin, du kan inte äta upp allt" kommer hen få ett utbrott och skrika "men jag är ju huuuuungriiiiiig" och då kommer minst en förälder skrika tillbaka "men ät av resten av maten då???".

Men det är kul att ni uppskattar maten jag väljer.

tisdag 29 augusti 2017

Vad är väl en bal på slottet?


Jo, fucking amazing så klart. (Citat från Askungen)
Jag och min kompis Elin (som driver Teknifik som ni bör kolla in) var på Jane Austen-bal på Skokloster slott förra lördagen. Och ja, vi var utklädda. I klänningar som vi sytt själva (eller i mitt fall så sydde min man). Vill ni ha bildbevis? Såklart ni får:




I balkonceptet ingick middag, dessertbuffé och olika danspass med danser av varierad svårighet. Vi hade tränat in tre stycken danser, och den första dansen var en sån vi hade övat på. Jävlar vad nervösa vi var, men. MEN! Vi var typ proffs? Seriöst, det gick så himla bra. Sen dansade vi massor av danser som vi aldrig hade testat förut och det gick också bra. Det var även så himla himla roligt. Så oändligt mycket roligare än jag hade förväntat mig. Plus att alla andra också var klädda i empirdräkt och vackra hårplymer och soldatkostymer vilket ju bidrog till äkthetskänslan. 

Förutom dansen och maten fick vi besöka utställningen om Jane Austen där kläder från filmatiseringarna av hennes böcker fanns med. Jag förstår att ni undrar om skjortan, THE SKJORTA, fanns med? Det gjorde den. Och, skvallra inte för någon men jag petade på den. Jag har rört något som har suttit på Colin Firths kropp? Det kan vara det sexigaste som någonsin kommer hända mig. 

Bildbevis på skjortan också? Jamenvisst:






















(Titta vad fina alla var!)

Nu är jag löjligt pepp på att gå på bal igen. Jag menar helt seriöst, det var fantastiskt. Jag är också sugen på att gå på riktigt lajv, men jag har ju både tidsbrist och pengabrist och NÅT slags rykte att tänka på. Eller okej, men tids- och pengabrist iaf.

I am very nöjd. Det måste jag erkänna. Ge mig ett år så lär jag anordna bal på min födelsedag eller nåt. Undrar om det är dyrt att hyra Örebro slott?







tisdag 22 augusti 2017

Veckans mat

Se på fan! Jag lyckas två veckor i rad. Den här veckan blir det en kort matlista eftersom vi igår åkte räkbåt (de 3 av oss som gillar räkor dvs.) och vi på söndag åker till Stockholm och Gröna Lund som 10-årsfirande för Emmy.

I alla fall, det här ska vi äta den här veckan:

Tisdag: Mac & cheese*
Onsdag: Helstekt kyckling med potatisgratäng och sås
Torsdag: Laxpasta
Fredag: Friterade räkor med sötsur sås och ris
Lördag: Chèvre- och tomatpaj med rosmarin (länk till recept)

Av detta äter faktiskt barnen allt, förutom en som inte kommer äta pastasåsen med lax och en annan som inte kommer äta de friterade räkorna. Ingen kommer vilja ha tomatpajen, därför gör vi en skinkpaj till dem.

Nu till något viktigare: mitt ultimata recept på Mac & cheese. Alla har väl sin egen variant på denna gudabenådade rätt, men om er version involverar keldas ostsås och snabbmakaroner så... sluta med det. Okej?

Jag tycker om att använda snäckpasta eftersom de suger upp mycket sås. Mmm... sås.
Så jag kokar dem. Nu är pastan klar. Vidare till det viktiga: såsen!

Smält smör i kastrull och rör ner lite mjöl innan ni slår på grädde. Detta gör att såsen blir härligt tjock och krämig. Häll sen på valfri mängd grädde/mjölk/matlagningsgrädde. Pressa i massor av vitlök och lite citron (eller mycket citron). Häll i en skvätt vitt vin om ni har hemma. Riv en god ost (jag brukar ta parmesan eftersom vi typ alltid har det hemma) och släng i och rör om tills den smält. Smaka av med salt, peppar, kanske lite paprikapulver, lite mer vitlök vid behov och lite chili kanske om ni gillar sånt. (Såhär lagar jag alltid mat, klarar ej av recept som kräver exakta mått.)

Häll upp snäckorna i en ugnsfast form. Häll över såsen. Rör om. Riv valfri ost (*host* GRUYÈRE *host*) och - detta är viktigt! - blanda i hälften med pastan och strö sen hälften över som täcke. Gratinera!

För extra lyxig variant: köp ett gott bröd, gör tärningar av det, stek tärningarna i smör tills de är knapriga, lägg på brödtärningarna ovanpå pastan innan sista lagret ost.

Tja, det var det. Nu är jag hungrig.

måndag 21 augusti 2017

Adhd och föräldraskap

Ett av era swish-önskeinlägg var att jag skulle skriva om att vara förälder med adhd och/eller ha barn med adhd. Om jag förstod det rätt dvs, det kan mycket väl vara så att jag missuppfattat. It has been known to happen.

I alla fall, nu tänkte jag skriva om hur det är att vara förälder och ha adhd och samtidigt ha ett barn med npf-problematik.

Jag är ju nydiagnostiserad. Hade inte ens tänkt på adhd förrän en psykolog på bup pekade ut det för mig och en utredning senare sitter jag med jävligt mycket mer svar än tidigare på varför jag inte lyckas med "enkla" saker, varför jag inte bara kan skärpa mig och mycket annat. Det är skönt.

Det är också skönt att jag kan relatera till mitt barn som har liknande problematik. När han exploderar i ilskeutbrott kan jag förstå. När han gråter över att hans systrar har det så lätt socialt och trivs med livet, så kan jag förstå precis hur det är att växa upp med svårigheter och ha syskon som har ett mycket lättare liv. När han är elak, retlig, taskig, grälsjuk, så vet jag precis hur det känns inuti honom och jag vet att det inte är illvilja. Att det är osäkerhet, dålig självkänsla, avundsjuka, ledsenhet, svartsjuka - som manifesterar sig via bråk och ret.

Visst låter det bra? Well... Jag förstår precis som sagt. Men jag har som sagt adhd och har usel impulskontroll gällande mitt humör och saker jag säger. Jag har också hetsigt temperament och är ytterst lättprovocerad. Så när han innerst inne är ledsen och visar det genom bråk, så förstår jag det innerst inne, men bemöter det med bråk. Fantastiskt va? Jag kan alltså säga till mig själv att han inte rår för det, men lik förbannat står jag där och skriker fem minuter senare - för jag rår heller inte för det.

Nu är detta en lite grov bild. Det är såklart ofta jag lyckas hålla mig lugn och prata igenom saker. Det är också ofta jag når fram och vi kan komma förbi den där annalkande konflikten. Men ibland exploderar vi båda och står och skriker barnsligheter och då får vi dela på oss för att lugna ner oss. (Nu vill jag också tillägga att pga hans specifika svårigheter så skulle även en ängel explodera av ilska ibland, men vi har strategier och system för att försöka undvika det så ofta som möjligt.)

Men vet ni vad? På Bup säger de att det inte spelar nån roll hur ofta eller mycket man bråkar, det är att man blir sams och hur man blir sams som räknas. De var jättetydliga med det. Och när vi blir sams, det är då den här förståelsen jag pratade om tidigare kommer till användning som bäst. När vi kan prata om varför det blev som det blev. Vad det är som skaver egentligen. Hur ångesten känns i kroppen, hur man kan andas för att det ska bli lättare, varför det gör ont i hjärtat när andra har det lätt, hur man kan tänka när hela kroppen gör ont för att man känner sig så värdelös. Då.

Och då tänker jag att vi kanske skriker på varandra, och det kanske blir bråkigt och stökigt ibland - men han är förstådd. Det är så väldigt många barn som inte är förstådda. Det väger upp för så mycket. Intalar jag mig, när jag har ångest över hur usel förälder jag är...

De andra barnen då? De (ev) normala ungarna? (Ifall någon ryggar tillbaka för ordet normal i motsats till npf-problematik så vill jag bara påpeka att det inte är normalt med npf-problematik. Normalt är det vanliga. Hade det varit normalt så hade inte diagnos, medicin, hjälpmedel, anpassningar osv behövs. Precis som att min adhd är ett funktionshinder, en funktionsnedsättning, inte en funktionsvariant. Det måste påverka ditt liv negativt för att du ska få en diagnos, så självklart är det en nedsättning eller ett hinder. Ingen jävla variation som olika glassorter i en kiosk. Slut på världslång parentes.)

Well, de säger ibland "mamma sluta med din adhd" när jag trummar för mycket på bordet när vi spelar kort. Eller "slutar du skrika när du får medicin?"/ "jag vill inte att du ska förändras när du får medicin, du ska ju vara dig själv". Vi pratar öppet om det och de vet ju att jag inte är mer annorlunda nu än innan jag hade ett ord på varför jag är sån här. De "drabbas" ju främst också av hetsigt temperament och dåligt tålamod, av min glömska och slarvighet med skollappar och skolmatsäck och tider och... allt sånt. Och det är klart jag tycker det är jobbigt.

Min psykolog som gjorde min utredning sa att det ofta inte är så stora problem när det är pappan i en familj som har adhd, för då täcker mamman upp. Men om det är mamman som har adhd så får hela familjen problem med rutiner, att minnas viktiga saker, städning, tider osv. - för pappor är inte tränade i att ta ansvar för sånt. De täcker inte upp. De har inte den sociala pressen på sig att se till att allt flyter smidigt. De har inte fostrats till familjens projektledare från barnsben.

Så vi kvinnor med adhd vi försöker göra det där ändå. Ofta utan en diagnos, eftersom våra symptom inte togs på allvar/inte uppmärksammades/inte var så tydliga tidigare. Och sen kraschar vi, blir utbrända och deprimerade och felmedicineras med anti-depp när det är helt annan problematik i grunden. Been there, done that, nej tack.

Nu säger jag såklart inte att alla som glömmer matsäckar och utflykter har adhd. Det krävs som sagt lite mer än så för att det ska klassas som ett funktionshinder. Men jag är fortfarande väldigt ledsen över att jag hann bli 33 år innan jag fick rätt förklaring på varför jag är som jag är. Och jag tror att det är väldigt många därute som liksom jag klandrar sig själva för att inte orka med, klara av, det alla andra klarar. Jobba heltid, till exempel. Vara vaken en hel dag utan att behöva en tupplur för att man är så utmattad av kaoset i hjärnan. Hantera vänskaps-/kärleksrelationer på ett sunt sätt utan att vara för intensiv. Ha en bra relation med chefer eftersom man inte har problem med auktoriteter. Ja, men ni förstår.

Okej, nu tappade jag kanske lite tråden. Detta blev ett oerhört icke-stringent inlägg, men ni får stå ut.

"Men medicin då?" undrar någon kanske nu. Vill jag inte ha det? Eh jo. Ge mig! Men det är seegt inom vården. Om en vecka har jag tid hos läkare för att förhoppningsvis få börja medicinera. Jag återkommer om det.

Så. Jag hoppas att du som önskade detta inlägg tycker att det, sin rörighet till trots, var ungefär vad du efterfrågade.


torsdag 17 augusti 2017

Arga listan

Det cirkulerar en blogglista som passar mig perfekt idag eftersom jag är pmsig och ledsen och arg på att min adhd återigen fått mig att glömma en skitviktig grej och nu måste jag fixa massor i efterhand och mina ungar är bortskämda små as som bara gnäller jämt och... ja, jag är på dåligt humör. Here we go!

Obehagligaste jag vet:
Torr bomull. Det är så oerhört vidrigt. Eller riktigt torr knarrande snö. Eller torkad sand på fötterna som liksom knarrar mot sandalerna. Ja, "torra saker" generellt kanske.

Absolut inte min killtyp:
Raggare. Får fan panik på dessa skinnvästsklädda snusdreglande sexister med halva håriga rumpan synlig och som pruttar runt i nån sunkig bil och ropar efter tjejer på stan. Jag menar, överklassbrats är ju svin men de kan i alla fall klä sig så att man inte blir äcklad?

Äckligaste mat jag vet:
Kött med senor och brosk och sånt. Typ dillkött. Eller råbiff - RÅTT KÖTT SERIOUSLY? Eller bacon. Mamma scans köttbullar med broskbitar i, jag får fan kväljningar vid tanken trots att jag aldrig ätit en hel sån.

Blir arg på:
Ointelligenta människor. Inskränkta människor. Dålig argumentationsförmåga. "Ja men det bara ÄR SÅ"-människor. Folk som tror att psykofarmaka är bullshit och att deprimerade behöver en promenad. MÄNNISKOR kanske jag ska svara bara?

Sämsta bok jag läst:
Så. Himla. Många.
Men en av de allra värsta var nog nån av Kajsa Ingmarsson, inte den där om citroner utan nån annan. Nåt med en tjej som hade en häst - äh, jag minns inte. All sån här "detta gick jag igenom i barndomen och det var så hemskt, tyck synd om mig"-litteratur utan någon som helst litterär kvalitet är också pinsamt jobbig.

Något som får mig att byta radiokanal:
Ed fucking Sheeran. Särskilt "The shape of you". Förlåt ytlighet nu men han är för ful för att sjunga en så sexistisk låt? Du kan ju inte vara ett utseendefixerat as om du ser ut som kärleksbarnet mellan Frodo och Pippi Långstrump? Skärp dig din tönt.

Sist jag ville ta till knytnävarna:
Varje gång jag är på dansgolvet och snubbar dansar in i mig eftersom de har noll respekt för andras utrymme. Jag tacklar dem stenhårt. De flyttar på sig. Nån gång kommer jag få stryk men tills dess fortsätter jag bodyslamma dem.

Sämsta serien jag nyligen sett:
Jag är ju extremt kräsen och slutar se serier om jag inte älskar dem (eller åtminstone gillar dem) efter ett avsnitt. Men jag har börjat på oändligt många standup-specialer på Netflix och slutat titta efter 10 minuter. Inga är roliga? Jag skrattar inte åt nån förutom Aziz Ansari och Jimmy Carr.
UPDATE: loggade in på Netflix och såg "13 reasons why" flimra förbi och kom på att DEN är ju den sämsta jag tvingat mig igenom. Självmordsförhärligande, skuldbeläggande, triggande SKIT. Se ej.

Fulaste plagg jag vet:
Assymetriska plagg i beige som bärs av 90-talisternas kulturelit parat med nån absurd hockeyfrilla. Ja är för gammal för såna trender tror jag.

Äckligaste drycken:
Kaffe. Eller Campari. Eller kaffe. Eller allt som är bittert, ty bittert är den värsta smaken någonsin.

Sämsta karaktär i film/serie:
Kelly Taylor since alltid. Denna subba.

Det skriker jag när jag blir arg:
Jävla fitthorkukjävlakukfan. Eller nån liknande variant.


måndag 14 augusti 2017

Veckans meny

Idag lämnade jag Majken på fritids. FRITIDS! Tydligen har jag inga förskolebarn längre. Tydligen är den tiden förbi. Tydligen är jag hundra år gammal, mina barn flyttar snart hemifrån och mina katter kommer äta upp mitt lik. Nåt sånt.

I alla fall så känns det lite lite som att vardagen är här. Visserligen börjar inte de stora barnen skolan förrän om en vecka, och till min terminsstart är det två veckor - men den kommer smygande, vardagen. Som alltid är det med blandade känslor jag tar emot hösten. Jag vill ju fortsätta bada, grilla, sova i sommarstugan, dricka vin på trädäcket i solnedgången och njuta av den lilla sommar jag har. Men det går inte att förneka att det samtidigt blir oerhört skönt att inte ha barnen runt mig hela tiden. Inte behöva hitta på lunch varje jävla dag. Inte behöva roa, underhålla, fixa, lösa bråk... ja men ni vet. Jag vill ha mer sommar men mindre sommarlov, helt enkelt.

I alla fall så ska jag nu storhandla efter att ha varit på min enda systers bröllop i helgen. HUR är det relaterat till varandra, undrar ni med rätta? Det är det inte, förutom att 1) jag måste ju nämna att min lillasyster har gift sig? Hur knäppt vore det inte annars? 2) Eftersom vi var bortresta hela helgen storhandlade vi inte ordentligt förra veckan = precis allt är slut här hemma = det kommer bli en sviiindyr veckohandling såhär veckan före barnbidrag. Kul kul.

Jaja. Det här är vad vi ska äta, den här veckan av "nästan vardag, men inte riktigt, men lite mer vardag än förra veckan i alla fall".

Halloumistroganoff med ris (från tuvessonskan.se)
Pasta med ostsås och hackade nötter
Cashewbollar, klyftpotatis och pepparsås (också tuvessonskan)
Panerad rödspätta, pommes och aioli
Kycklingenchiladas
Hamburgare (Kött, pga jag är på baaaaaal då, mer om det i ett kommande inlägg)
Pizza blanco med chèvre och karamelliserad rödlök

Visst ser det gott ut? Eller så kanske jag bara inbillar mig det eftersom jag inte ätit nån frukost, eftersom vi som sagt knappt har nåt hemma. Obs, barnen har ätit frukost! Jag lovar att en av mina stora skräcker i livet är att folk inte ska se skillnad på skämt och allvar i den här bloggen och därför socanmäla mig. Och eftersom ca alla andra som lämnade sina barn på fritids idag hade tänkt till och tagit med saker som stövlar och regnkläder medan jag... inte hade det? Well, vi börjar bra helt enkelt.

Nu: möte med rektor, specialpedagoger och mentorer på en annan skola. Kul hela tiden, detta att behöva kämpa för sitt barns rättigheter.