fredag 31 december 2010

Gott nytt år!

Det här med nyårslöften, har ni  några såna? Jag tänkte att mitt skulle vara att jag skulle börja ha rött läppstift. Det är ju både snyggt och coolt liksom. Vem vill inte vara snygg och cool? Så jag tänkte inviga nya året med just rött läppstift, för om jag redan har börjat innan året är slut lär ju nyårslöftet gå bra att uppfylla.

Så kommer Noa in i badrummet när jag har tagit på mig läppstift.

"Men mamma! Det är inte så fint det där läppstiftet. Ingen kommer känna igen dig för du ser så annorlunda ut. Du skulle kunna vara på en cirkus, du ser ut som en clown! Alla kommer tänka att du ser ut som en clown."

Jahapp. Så jag tog av mig det igen. Men trotsade lite genom att sätta på rött läppglans. Nästan där!


När Emmy såg den här bilden frågade hon varför jag hade så rufsigt hår. De vet verkligen hur man höjer en mammas självförtroende, mina små barn.

Men nog om dem nu. Nyårslöftet står kvar. Jag får bara passa på när ingen annan i familjen är hemma.

Gott nytt år allihop!
(Nyårslöfte eller ej)

499

Näe, jag har egentligen inget att säga. Men om det femhundrade inlägget ska bli ett "gott nytt år" så behöver jag ju ett innan dess. Så jag slänger bort det på ett sånt här, där jag egentligen inte har något att säga.

Men jag kan ju fråga. Vad ska ni göra ikväll? Eller vad gjorde ni ikväll/igår/i förrgår, om ni nu mot förmodan inte sitter och läser bloggar på nyårsafton. Dvs: hur firar ni avslutet av det förhatliga 2010?

Själva ska vi äta sushi och chevretoast och chokladpannacotta hemma hos vänner. Ha barnen vakna till tolvslaget. Försöka se fyrverkerier från grannarna eftersom vi inte köpt några själva. Ungefär så. Lagom, trevligt och även om menyn är märkligt komponerad så följer den devisen "Är det gott? Ja, det är det!".

Förresten såg jag nu att Sound of Music börjar klockan ett och håller på tills vi ska åka. Score!

torsdag 30 december 2010

Årssummering

Nu är året slut. Hejdå förbannade helvetiska 2010. Imorgon är det sayonara forever och om jag inte hade varit i det "välsignade tillståndet" (lätt en man som kom på det uttrycket) så hade jag halsat skumpa like it was... några år sedan. Men vi ska väl inte säga hejdå utan en tillbakablick? Nejdå, så klart inte. Här kommer det en!

I januari så mådde jag dåligt. Det var ungefär bara det. Jag mådde så otroligt dåligt, jag var så nere och under isen och deprimerad att jag aldrig har varit med om något liknande. Nu i efterskott är det så tydligt att det var jobbet som var den tjocka isen som jag stötte mitt blonda huvud emot, men då var det svårt att se någon lösning. Jag hade lugg dock och var rätt så snygg i det.

I februari mådde jag lite bättre och passade därmed på att dissa lite människor. Malin Wollin, bland annat. Men så skrev jag också ett inlägg om Anna Wahlgren, och med tanke på att hon rätt nyligen publicerade en krönika som handlade om att plötslig spädbarnsdöd beror på vaccin, känns det som att fler behöver få lite koll på vad det är för människa egentligen. Varsågoda.

Sen kom mars. Jag mådde bättre. Jag hade en plan, våren kom och så även ljuset. Så jag unnade mig lite ytlig bloggning om män som egentligen inte är snygga. Då vet man att jag mår bättre, när ytlighet åter prioriteras högt.

I april fyllde jag år. Jag nämner det inte för att jag bloggade något särskilt om det, utan för att ni ska komma ihåg det tills nästa april. Ok? I övrigt så tröttnade jag på att vara ytlig och gjorde en helvändning och bloggade om utilitarism. Hey presto vad det fick fart på folk.

Sen kom maj och bloggandet fick ta lite stryk av att vi fixade så mycket i trädgården. Det var ju helveteshålet, om ni minns? Men det är inte det jag tänker länka till, utan ännu ett upplysningsinlägg. Jag är ju rena rama utbildningsradion. Men med tanke på att antal barn som dör i trafiken har ökat under året, känns det som att det behövs. Ha era barn bakåtvända, för fan!

Och så juni då. Fy fan. Morfar fick sin dödsdom. Världen rasade. I juli orkade jag inte blogga alls.Och sen i augusti så dog världens bästa man till sist. Åh, denna sommar. Vilken hemsk tid det var.

Ni ser ju vilket värdelöst år 2010 har varit. Depression, vantrivsel på jobb och så förlusten av en av de jag älskar allra mest. Och som om det inte var nog så gick äckel-alliansen och vann valet i september. Och ja just ja, brunskjortorna kom in i riksdagen. Men något positivt kom i alla fall med det här skitåret. Jag berättade att jag var på smällen på ett väldigt finurligt sätt.

Oktober då. Det var ju typ nyss. Jag avslöjade i alla fall att jag inte tänker genomgå någon slags metamorfos och bli en självuppoffrande mamma när tredje barnet kommer. Jag tänker ju nämligen inte amma. Shock! Horror!

I november hakade jag på en trend, men slutade sedan rätt snart igen. Det där med temabloggning har aldrig varit min grej.

Och nu är det december. Slut på året. Alla i kör: tack och lov! Har någon haft ett bra 2010? Alla jag känner ser 2010 som ett av de absolut sämsta åren, någonsin.Så jäkla skönt att år aldrig någonsin kommer tillbaka.

(Det här är dock inte det sista blogginlägget i år. Jag vill nå 500, så det kommer minst 2 till.) 

onsdag 29 december 2010

Å ena sidan, å sjunde sidan.

Jag, precis som så många andra, fick hem HM-katalogen häromdagen. Snacka om ett happy moment när jag insåg att jag om en sisådär 8-12 veckor faktiskt har fått ut ungen och därmed kan återgå till normala kläder.

Men sen kom jag på vilket enormt dilemma jag befinner mig i. Jag vill beställa kläderna jag vill ha nu, för annars tar de slut. Så enkelt är det, saker jag gillar tar alltid slut. Så jag vill beställa dem nu.

Å ena sidan är det ju väldigt korkat att beställa kläder när jag inte vet vilken storlek jag kommer ha efter förlossningen. Å andra sidan kan jag ju bara beställa någon storlek större än min vanliga storlek, så borde det lösa sig. Å tredje sidan kanske det ändå är för litet. Å fjärde sidan får jag då en motivation till att gå jävligt många och raska promenader. Å femte sidan kanske jag - trots promenaderna - ändå inte kommer i de nya kläderna. Å sjätte sidan kanske jag kan spara dem till nästa år då. Å sjunde sidan kanske jag har gått ner i vikt tillräckligt för att de ska ha blivit för stora till nästa säsong. Å åttonde sidan vore det ju bara bra och då kanske jag kan ta att jag inte hunnit använda kläderna.

Å nionde sidan... har jag tappat bort mig lite nu. Beställa kläder och chansa på att jag kommer i dem inom en någorlunda snar tid efter att barnet har kommit? Ja, vi kör på det.

Renoveringsteamet, firman som inte vill ha kunder.

Vi ska ju renovera kök och bygga om en dörr och lite sånt nu i januari/februari, så nu börjar jakten på en hantverkare. Eller flera, för den delen. Det irriterande är att det är samma firma som annonserar överallt och hos dem har vi blivit svartlistade. Nu kanske ni undrar hur man kan bli svartlistad hos ett företag som lever på kunder och att ha nöjda sådana? Ja, det undrade vi också. Renoveringsteamet (som företaget heter) har dock en strikt "vi behöver inga nya kunder om vi inte gillar dem av någon anledning"-policy, något vi fick erfara förra hösten.

Jag skickade nämligen ett mail för drygt ett år sedan och frågade om de kunde tapetsera om vårt kök. Till svar fick jag:

"Ellen

Du har tidigare frågat oss efter pris på att renovera dit badrum.


Jag har svarat dig och du har varken svarat eller meddelat oss ditt namn, adress eller telefonnummer som vi frågat efter så vi är absolut INTE intresserade av att utföra någonting hos dig. Ej heller ge dig prisuppgoft på nåt arbete.


mvh// Torbjörn
RenOveringsTeamet"

 Mysko? Eh ja. Särskilt eftersom jag svarade med namn och adress och de kom ut och undersökte vårt badrum. Sedan glömde de lämna en offert, varpå jag fick stöta på dem. Till sist fick vi en offert och vi tyckte inte att den var bra så vi kontaktade dem inte igen. End of story. Trodde ju jag. Men tydligen inte, eftersom de nu absolut INTE är intresserade av att göra något jobb åt oss. För att jag inte hade svarat. Vilka det var som hade Renoveringsteamets logga på kläderna och besökte vårt badrum, det vågar jag inte riktigt tänka på. Tur att vi har flyttat nu i alla fall, ifall det nu var förklädda inbrottstjuvar...


Tydligen kan det gå så bra för ett företag att de inte behöver bra rykte, nöjda kunder eller ens nya kunder. Man får ju vara glad för deras skull om inte annat. De måste verkligen ha pengar att strö omkring sig om de har råd att behandla eventuella kunder på det här sättet.


Nu fortsätter jakten på en bra och billig hantverkare i Närke. Några tips?

söndag 26 december 2010

Och förkylningen börjar släppa.

Känner mig löjligt tillfreds och nöjd just nu. Och då inte bara för att jag fick allt jag önskat mig i julklapp, eller för att jag orkade följa med på pulkautflykt idag. Inte heller för att vi har ett ovanligt välbalanserat konto för att vara några dagar efter jul, eller för att det ligger en oöppnad chokladask i köket. Allt det hjälper till, så klart. Det gör också det milda vädret, särskilt eftersom vår luftvärmepump nu har kraschat helt.

Men den egentliga anledningen till att jag är så nöjd och glad är att det bara är några få dagar kvar på detta skitår. Snart är det sayonara 2010 och var så välkommen 2011. Jag tror aldrig jag har upplevt ett sämre år. Så nu under de sista dagarna njuter jag av att snart kunna skriva - 11 och lägga det här året bakom mig. Samt den kvarvarande chokladen, så klart.

lördag 25 december 2010

De är många saker, men inte giriga!

- Åh! Det var precis vad jag önskade mig! Tack så jättemycket!
- Vad är det då?
- Eh... jag vet inte?

Alltså julen. Jag är sällan så otroligt stolt över mina barn som när de tindrar med ögonen, låter bli att riva och slita och istället bara är och umgås. Spelar spel, äter en lagom mängd godis, är sådär vackra så att man skulle kunna spela in en reklamfilm här utan att behöva blinga tillvaron något alls.

Och så genomskådade de inte att det var deras pappa i lösskägg och tomtedräkt som kom med de efterlängtade sandalerna och spelen heller. Det är idyll så att det gnistrar om det.

fredag 24 december 2010

God Jul!

Från... eh mig. Till er alla. En riktigt god jul!

torsdag 23 december 2010

Att tänka positivt.

Fördelen med att bli sjuk när det är - 20 grader ute är att man får febersvettningar varje gång man rör sig. Och känner därmed inte av den arktiska kylan som smyger in via fönster och dörrsmygar.

Det negativa överväger dock fortfarande. Just nu har jag till exempel inget luktsinne och kan därmed inte känna smaken av något. Precis vad man önskar sig i juletider, no?

onsdag 22 december 2010

En bra anledning till att inte ha vapenlagar som i USA.

Jag lovar, hade jag haft en pistol i nattduksbordet i natt när jag låg och lyssnade till mina egna dödsrosslingar som kom ut över spruckna, onda läppar - då hade jag skjutit mig själv. Så jäkla ynklig är jag. Jag som redan var bitter och ledsen över att ha ont i fogarna. Ha! säger jag nu. Dubbel-ha! Vad är väl lite ont i fogarna om man bara får vara frisk i övrigt?

Nu ligger jag här i soffan med blödande näsa, snor överallt och rinnande ögon. Visst kan det gå över som ett trollslag tills imorgon när släkten kommer hit och klär gran och griljerar skinka? Visst?

Nej, nu har jag inte tid att blogga längre. Jag ska gå och äta några hela vitlöksklyftor och skölja ned dem med apelsinjuice. Mumma!

tisdag 21 december 2010

Spiken i kistan.

Min kära make brukar säga att om vi någon gång hamnar i vårdnadstvist så behöver han bara ge familjerätten min bloggadress och så kommer han få ensam vårdnad på stört. Jag är - tyvärr - smått benägen att tro honom. Men vad fan, ska det va så ska det va, så nu till det värsta erkännandet någonsin:

Jag låter inte barnen sätta upp sitt pynt i granen.

Jag vet. Omajgadd liksom. Nej men på riktigt, om de gör något som faktiskt är fint, som vi tycker är värt att spara - då åker det upp någonstans. Men inte i granen. Granen är helig och det är troligare att jag köper en egen gran till dem att ha på sitt rum än att jag låter russinskrynliga smällkarameller i grällrosa åka upp i toppen.

Nu har de inte tagit med sådär mycket pyssel hem. Emmy har gjort några glitterkort som står i hallen, Noa har gjort en tomte som är uppsatt bredvid och i övrigt är det inte så mycket. Men det kommer ju, det vet jag. Det vittnar alla om, jag minns väl själv mina sorgliga kreationer som jag drog hem under åren. 20 år senare sitter man och tittar på en pappersbit och bara "Eh... en ängel kanske? Utan vingar?" och så slänger man i princip allt.

Därför gör vi våra barn en tjänst och slänger det mesta redan nu. Sparar bara det fina, det bra, det som faktiskt föreställer något. Men upp i granen åker det som sagt inte. Hör ni det, familjerätten?

Växeln, hallå hallå hallå.

Vi har köpt en hemtelefon. Och programmerat in närmsta familjen på kortnummer.

Jätteuppskattat, tycker barnen. De ringer nu och uppdaterar om sitt liv ungefär en gång i kvarten.
Sådär vidare uppskattat tycker nog de som ligger på kortnummer.

Särskilt eftersom Noa precis ringde till sin moster för att berätta om den nyinköpta julgranen. Sedan påpekade jag att han glömde säga hejdå när han lade på. Varpå han ringde upp igen, sa hejdå och lade på.

Telefonterror deluxe.

måndag 20 december 2010

In, ut, slut.

Jag fick en tid på jourvårdcentralen klockan 20.30. Så jag åkte iväg, bara för att fastna med bilen i snön ca 10 meter utanför garaget. Det är i såna lägen en granne med lastbil som kan dra upp en ur snön passar som handen i handsken.

I alla fall så kom jag till vårdcentralen, blev lyssnad på och ordinerad Cocillana och lugnad med att lungorna förvisso var irriterade, men inte inflammerade. Skönt? Oh yes!

Något som däremot inte är skönt är min reaktion på att få en läkare med utländsk härkomst och kraftig brytning. I någon slags missriktad välvilja tänker jag att jag ska underlätta för honom och visa att jag minsann inte har något problem med hans uttal och brytning. Så jag börjar prata idiotiskt tydligt och långsamt och liksom gestikulerar också. Gud, jag dör pinsamhetsdöden bara jag tänker på det. "Ja, det gör ondare i lungorna när jag sitter ner än när jag står upp." Och så handgesterna på det.

Och han bara tittar på mig och bara "ja, det står ju klart att smärtorna är andningsrelaterade." Jag hoppas verkligen att han trodde att jag var en dum blondin bara. Det känns så mycket mindre pinsamt.

Är sjukt taggad inför Cocillanan förresten. Den kan tydligen göra mig trött, och som preggo är ju alla substanser som påverkar en på något sätt lite spännande. Det är så nära droger jag kommer innan mars.

Dålig ekvation.

Googlar:

Jobbig hosta + ont i bröstkorgen + ont i övre delen av ryggen.

Får bara tillbaka lunginflammation varenda gång. Lägg till ett +gravid så blir det ännu värre läsning.

Det är inget jag vill höra talas om såhär fyra dagar innan julafton.

Here we go again...

Jag trodde att jag skulle slippa det den här graviditeten. Jag trodde - lite naivt kanske - att den här gången var det annorlunda. Men nej. Nu börjas det igen.

Vad då? undrar kanske någorlunda nytillkomna bloggläsare. Jo förstår ni, den konstigaste cravingen någonsin. Nej, inte betongdamm. Nej, inte sand. Nej, inte pyttipanna blandat med glass. Men renlighet. Eller mer exakt: rengöringsmedel samt tandborstning.

Det började häromdagen när jag borstade tänderna. Plötsligt kunde jag inte sluta. Jag ville på något sätt nå in under tänderna, jag ville borsta tills min mun hade sugit åt sig all den tandkräm den kunde. I vanliga fall hatar jag tandkräm eftersom jag inte klarar av den starka mintsmaken.

Så fortsatte det lite smått. Jag städade handfatet och tyckte helt plötsligt att Cillit Bang luktade gott. En vecka tidigare tyckte jag att det luktade superäckligt. Här började jag misstänka att min renlighetscraving hade kommit tillbaka, men det var först när jag satt med näsan tryckt mot det nyligen avtorkade köksbordet som jag insåg att jag är fast. Igen.

Så nu är det väl bara att upprepa proceduren jag hade med de andra barnen. En flaska rengöringsmedel i badrummet så att jag kan spraya handfatet vid behov, spola i lite vatten och njuta av doften som uppstår. Fast den här gången är det inte Jif, ty de har bytt recept och luktar nu märkligt. Däremot ajax. Ah... ajax!

söndag 19 december 2010

Julstök.

Näe, jag hinner nog inte blogga nu i helgen. Jag har krönikor och recensioner att skriva, samt tre kilo köttbullar att steka. Jag återkommer någon gång när jag kan se för allt stekos.

lördag 18 december 2010

Frågesport!

En sån här snöig lördag innan jul kan det väl vara trevligt med lite frågesport? Precis! Då kör vi!

1. Vad lyckades den här smått inkompetenta mamman med idag?

a) att bränna knäcken
b) att ta fel på tid för det kalas som femåringen sett fram emot länge, vilket gjorde att femåringen bara fick gå på halva kalaset. Dvs anlända över en timme sent.
c) att avslöja att jultomten inte finns

(rätt svar är b)

2. Hur reagerade femåringen på nämnda mammas inkompetens?

a) Han började gråta av besvikelse och var ledsen resten av dagen
b) Han blev arg och slog sönder pepparkakshuset
c) Han sa "Äh, det gör inget. Jag trodde nog också att kalaset var på eftermiddagen. Vi är virrpannor båda två idag. Det är inte ditt fel. Dessutom ville jag nog egentligen gå på ett halvt kalas, så du gjorde så att det blev som jag ville. Det var väl bra?"

(rätt svar är c)

3. Hur reagerade den inkompetenta mamman på det fina barnet?

a) grät en skvätt för att hon blev så rörd
b) kramade honom och sa att han är världens finaste
c) åkte till ett köpcentrum för att straffa sig själv samt möjligtvis för att köpa de sista julklapparna

(rätt svar är all of the above)

Godmorgon!

fredag 17 december 2010

Det finaste.

"Det är så fint, den där dekorationen jag har gjort i vardagsrummet. När jag kommer in där och ser hur fint det är så svimmar jag nästan och tänker "åh vad fint! Vem har gjort det här?" Sen kommer jag ihåg att det är jag och då blir jag nästan snurrig för det är så otroligt vackert."

Eller som häromdagen, när samma femåring började gråta när några skolbarn sjöng en sång. "Det är så vackert så jag måste gråta."

Jag dör en smula varje gång.

Jullov...ish.

Ungarna har jullov nu. Det har inte resterande familj. Jag ser ett litet dilemma här, men hey - allt löser sig. (Ser ni vad positiv jag är jämfört med igår? Otroligt.)

Just nu är jag mest peppad inför tanken att få skriva en krönika som dissar Marcus Birro. Förvisso ingen som ska publiceras, men det måste ju innebära att jag kan bre på lite extra? Ja?

Jag är verkligen ingen fin människa. Men såna som jag behövs också i världen. Säger vi.

Maraboufudge

Det blev faktiskt jättegott! Jag hade nog i lite för mycket honung, så den som inte tycker om honung minskar på mängden. Annars: kör på! Det får bli de här + vanlig kola och knäck den här julen. Mer hinns det inte med. Och så några paradisaskar då. Och lite skumtomtar kanske. Frågan är om jag ska svänga ihop något med vitchoklad också?

Nåja. Maraboufudgerecept för de som är som jag och hittills har missat detta enkla godis:


3 dl vispgrädde
3 dl strösocker
1 dl ljus sirap
50 gram smör
2 msk flytande honung (ta mindre om du inte gillar honung)
100 gram marabou mjölkchoklad



Blanda grädde, socker och sirap i en kastrull. Koka upp tills stektermometern visar 120 grader eller smeten går att forma till en mycket mycket lös kula, dra kastrullen från plattan och rör ner smör och honung. Koka två minuter till. Stäng av plattan och tag kastrullen åt sidan. Lägg i hackad choklad och rör om tills den smält helt. Häll upp fudgen i en form som du klätt med bakplåtspapper. Låt svalna i rumstemperatur och täck den sedan och låt stå i kylskåpet över natten.

Sedan dagen efter är det bara att skära upp den i bitar och ta larviga bilder av den med din nya systemkamera. Eller nehej. Det kanske bara är jag?

torsdag 16 december 2010

Dagens höjdpunkt.

Gissa om jag är glad förresten, över att jag orkade pallra mig iväg till föreläsningen trots den tidiga timmen (09.00) och den ihärdiga snöstormen. Vi diskuterade krönikörer och jag fick tillfälle att plocka poäng på att dissa Marcus Birro. Åh, det nöjet.

Jag menar, kan det bli bättre än så en kass torsdag? Birro-dissande deluxe. Sen åkte jag hem och gjorde maraboufudge med barnen, så helt kass har dagen trots allt inte varit.

Så förbannat trött.

Gud, jag är så jävla trött på familj så att jag kan kräkas. Jag är trött på hinderbanor av vardagsrumsmöbleringen, jag är trött på bråk och gnäll. Jag är trött på lata makar, på orensade kattlådor och på katter som kräks bara på pin kiv känns det som.

Det värsta är att jag inte ens kan ta mig iväg någonstans för att vara ensam och ifred och få en chans att vila upp mig och uppskatta det jag har. För vart jag än tar vägen är jag ändå inte ensam. Då är det ändå någon därinne som ska se till att jag har ont, är hungrig hela tiden, inte kan sova.

Det är en jävla konspiration. Eller så kanske man kan se det som att jag har valt att sätta mig i den här situationen och egentligen är rätt så nöjd med den, men så har jag ingen lust att tänka nu. Just nu tänker jag drömma mig bort till ensamhet och lugn och gärna lite värme också. När jag ändå önskar.

Lite önskningar såhär i juletider.

Det var så enkelt att skriva önskelista i år. Kläder går ju fetbort, pun intended. Smink har jag nyss bunkrat upp via näthandel, så det behöver jag inte önska mig. Upplevelser blir rätt svårt, så kvar blev ungefär en hemmamysares största dröm:

- Morgonrock
- Tofflor
- Böcker. I princip allt med Joyce Carol Oates som jag inte redan har. Inget med Kajsa Ingmarsson.

Apropå den senare så har hon lyckats med konststycket att skriva världens sämsta bok. På riktigt alltså. Har ni läst "Bara vanligt vatten"? Nej, gör inte det heller. I korta drag handlar den om det här:

Extremt ytlig överklassförfattare ska skriva sin sista bok. Hon får en vattenläcka. En snygg, ung hantverkare vid namn Johnny (but of course) kommer för att laga läckan. De bråkar, blir kära, gör slut och blir ihop igen. Hon blir en bättre människa due to hans arbetarklassinflytande på henne.

Själva intrigen är väl inte sämre än din närmsta harlequinroman, men hur den är skriven! Enda anledningen till att jag tvingade mig igenom hela boken var för att jag tänkte att någonstans måste det ju avslöjas att allt är ironiskt. Man kan inte skriva en såhär platt bok år 2010. Man kan inte få ge ut en såhär platt bok år 2010.

Tänk på en stereotyp om rika kvinnor. Tänk sedan på ungefär 100 till. Tänk sedan att du beskriver alla dessa stereotyper på ett uppradande, nästan parodiskt sätt. Fast du är seriös, dårå. Lyckas du? Grattis, du är Kajsa Ingmarsson. Ungefär såhär är hela boken:

"Hon kastade sitt blonda, välskötta hår över axlarna. Det var gyllengult efter den dyra färgningen hos hennes exklusiva frisör, men eftersom hon inte lade några pengar på mat då hon vill vara smal, hade hon råd med så många dyra hårbehandlingar hon önskade. Hon trampade på gasen och hörde hur hennes sportbil varvade till. Det var den perfekta bilen för henne: kvinnlig men ändå djurisk. Den var vacker och dyrbar, precis som hon. Hon hade valt att inte sätta på sig säkerhetsbältet för det matchade inte den rosa, dyra dunvästen. Och ärligt talat var ju säkerhetsbälten bara larvigt, det var säkerhet för pöbeln som inte hade hennes körskicklighet eller hennes bils förmåga att ta snäva kurvor snabbt. Otåligt tittade hon på sitt exklusiva armbandsur. Snart skulle hon vara framme i stallet. Hon hade saknat sin häst. På senare tid hade hon inte varit ute hos honom alls, men han led ingen nöd för det. Den dagliga skötseln hade hon hjälp med, det fanns alltid någon fattig flickunge som ville rida och rykta. Själv tyckte hon om att klä sig i de dyra designerridstövlarna och ta en snabb galopp i skogen. Varför slösa bort sin viktiga tid på att ta en lugn tur? Tid är pengar, det visste hon ju."

Nej, det är inget exakt citat. Men närapå, sorgligt nog.

Ge boken som julklapp till en elak svägerska eller en dum kollega eller något. Det är det enda den duger till.

onsdag 15 december 2010

Som spindeln i nätet

Det är en konstig upplevelse att försöka ordna julen såhär pass handikappad. Jag skriver listor och jag skickar ut folk på stan för att köpa saker, men själv är jag tydligt begränsad i vad jag kan göra. Så jag letar recept vid datorn, jag skriver inköpslistor vid datorn, jag ligger vaken i sängen och tänker på hur vi ska fixa allt. Men det faktiska utförandet, inköpandet, det får någon annan stå för.

Tack och lov för internet dock. Och tack och lov för att jag inte är ensamstående. Fast å andra sidan hade jag ju inte varit handikappad pga graviditet om jag varit ensamstående, så tja...

Nu ska jag surfa efter nätjulklappar. Det blir ju faktiskt lite tråkigt ifall jag måste skicka ut maken för att köpa sina egna julklappar. Någonstans går ändå gränsen.

Annars rullar det på som det ska tycker jag. Snart ska vi göra maraboufudge, sen i helgen blir det inköp av de sista julklapparna, knäck och kola. Så är det bara paketinslagning, julgransinköp, matinhandling och julpyntande och städning kvar. Bara lite drygt en vecka kvar nu. Det närmar sig, minst sagt!

tisdag 14 december 2010

Hur mycket mönster är för mycket mönster?

(Först och främst: jodå, jag har massor att göra. Men man måste ju få ta en paus ibland och fundera över triviala ting som renovering, tapeter och typ...The Amazing Race också. Eller hur?)

I alla fall då. Jag har svårt för vita hem. Det kan vara fint hos andra, men eftersom vi varken är pyssliga, inredningskunniga eller särskilt stiliga (eller välstädade) av oss blir det bara sjaskigt där vi bor. Dessutom får jag en känsla av att bo på ett sjukhus, och det vill man ju gärna undvika.

Så vi kör på mönster istället. En masse. Mönstrade tapeter, tapettavlor och mönstrade mattor. På tapetfronten dominerar Josef Frank. Och då menar jag dominerar. I lekrummet, i vårt sovrum och snart i köket. Frågan är nu bara om treans sovrum också kan få en vacker, sprudlande mönstrad tapet.

Josef Frank-tapeter i fyra av fem rum. Hot or not?

Rummen går inte in i varandra på något sätt. Men visst, sitter man i en viss vinkel i sovrummet så ser man ut i köket, men i övrigt så är de inte anslutna till varndra så att tapeterna krockar.

Vad säger ni?

(Den här har vi i sovrum och lekrum. Den här ska vi ha i köket. Och den här vill jag ha i bebisens rum.)

måndag 13 december 2010

Två anledningar till att fira med lite chokladpudding.

1. Jag fick så sjukt bra kritik från min lärare idag. På en jämlik nivå, alltså inte så mycket "du är duktig för att vara student". Verkligen sjukt bra kritik. *kan inte sluta upprepa mig*

2. Jag har världens vackraste Lucior. Den ena lika söt som den andra, men finhetstoppen knep nog ändå femåringen när han sjöng engagerat, läste dikt som han lärt sig och bara var så vacker att det sved i ögonen. Tyvärr som en av få pojkar som faktiskt inte främst ägnade sig åt att sabba luciatåget för de andra. What's up with that egentligen?

Små lydiga medborgare i vardande.

Jag blir så otroligt illamående av hur folk ser på sina barn nu för tiden. Det är som att hela ungarnas barndom bara är en transportsträcka, och den som fostrar den mest lönsamme medborgaren vinner.

"Kan min övertrötta åttaåring stanna hemma från skolan en dag?" frågar en mamma på Familjeliv. Åttaåringen är makalöst trött, som både barn och vuxna lätt blir nu mitt i den mörkaste perioden. Vad tror ni folk svarar? Absolut inte! Skär först bort allt roligt som ger energi (som körövningar, badminton eller umgänge med vänner). Om barnet fortfarande är trött, då kanske kanske kanske man kan unna ungen en dag hemma. Fast helst inte. För det är ju skolplikt, gubevars! Och om man lär en åttaåring att det är ok att stanna hemma för utmattning, då slukar ungen hela handen och lillfingret med den. Sedan växer barnet upp till en bidragsfuskande människa som ligger samhället till last. Snacka om att ha förlorat tävlingen där!

Samma sak med mammor (alltid mammor) som erkänner att de prioriterar tid med barnen före helnyttig mat. Att de faktiskt låter ungarna äta både bullar och godis i veckorna ibland. Det är också makalöst farligt, för ungen kan ju bli tjock. Det i sig är inte något dåligt för barnet, åtminstone är det inte därför folk är så upprörda. Men tänk på kostnaderna för fetman i landet. Tänk på hur mycket det här barnet som fick en bulle på en onsdag kommer kosta när hon är tjock och vuxen. Tänk bara! Vilket slöseri för samhället! Vilken dålig medborgare. Förlorad tävling, direkt!

Det är såhär hela tiden. Se det i det långa perspektivet. Vilken slags vuxen vill du att ditt barn ska bli? För alla ungar vill egentligen växa upp till slackers som inte gör ett skit, det vet vi ju. Därför ska de hållas kort från första början. För en treåring som inte får time out när han säger "dumma mamma", han kommer växa upp till en ligist i tonåren. En sån som driver runt på stan och slår sönder rutor. Och det vet vi ju alla hur mycket vandalismen kostar samhället!

Så gör ditt jobb och banka lite vett i ungarna (medelst skamvrå och hot det vill säga. Aga har de ju så olägligt förbjudit) så att de kan växa upp till laglydiga, normalviktiga och produktiva medborgare. Något annat vore ju katastrof.

(Det där med psykvård för att man mår dåligt i sig själv, det tar vi inte in i ekvationen. För det vet ju alla att sånt är bara larv och lättkränkta människor finns det alldeles för många av. Dessutom går det väl att fixa med något slags piller?)

söndag 12 december 2010

Hjärtklappning.

Efter en otroligt slackig höst kommer nu helvetesveckan. Eller, två helvetesveckor. Jag bara förstår inte hur jag ska få ihop allt faktiskt. Förstår inte, förstår inte, förstår inte.

Det är otroligt frestande att ta en chokladbit, krypa ner under täcket och lalla bingo. Men det går ju inte, så istället är det bara att kavla upp ärmarna och köra på i full fart. 110% och allt sånt. In i kaklet, kör så det ryker, vila får du sedan.

Dessutom är min knäck slut, så jag har inte ens en snabb sockerdos att ta till när blodsockret dippar. Helvetesveckor, det är ju det jag säger.

lördag 11 december 2010

Näe, fattarnte.

Alltså, vad är grejen med apelsiner egentligen? Det är ju något man ska älska, man ska vilja äta hundratals varje vinter.

Jag har precis ätit en och nej. De är inte så goda faktiskt. De är överskattade, tråkiga och blir lätt spöade av satsumas.

Vad är förresten skillnaden på satsumas, clementiner och mandariner? Någon som vet?

Fail. Epic fail.

Jag köpte lite pistagenötter för att få lite sälta efter allt pepparkakshusbakande och lördagsgodis. Så kom jag hem, tjuvöppnade påsen för att smaka och... blä!

På något sätt hade jag lyckats köpa osaltade pistagenötter. Hur gör jag nu? Hur saltar jag dem själv? Bara salta rakt upp och ner lär ju inte fungera, hur ska det fästa då?

Finns det någon som vet och som av någon märklig anledning läser min blogg på en lördagskväll; jag behöver hjälp! Pronto!

fredag 10 december 2010

Lika som bär




Tig i Sons of Anarchy och Olle i årets Idol. Lägg på lite rynkor och längre hår på den nedre och ni har den heta galningen från världens bästa Tv-serie. Jag blev lite glad när jag upptäckte detta, för det har känts lite sådär att velat ligga med Tig. Snubben ligger med allt som rör sig, för att inte nämna sånt som inte rör sig. Eller för att tala klarspråk: män, kvinnor, barn, lik och djur. For real.

Å andra sidan har Olle ställt upp i Idol. Jag vet inte riktigt vad som är mest smutsigt.

Icke önskvärd.

- Älskling, idag var ännu en mamma vikarie på Emmys avdelning för att ordinarie personal var sjuk. Vilken tur att jag är gravid så att de inte kan fråga mig.
- Alltså, jag tror inte att de skulle fråga dig ändå.
- Inte?
- Nej. Du vet, några av dem läser din blogg. Jag tror att du skulle vara deras sista alternativ.
- Hm...
- Jag tror till och med att de hellre ringer dig och ber dig göra mitt jobb så att jag kan komma och vara vikarie, snarare än de ber dig.
- Hmpf!

(Fast alltså, jag skulle inte heller fråga mig. Men vad hände med att låtsas att den man är gift med är en underbar person, no matter what?)

Varför vill man göra sin son så ful?

Nej men hörrni! Nu har det varit lite väl mycket gullesnutt och sötsaker i den här bloggen. Jag känner knappt igen mig längre. Hence rubriken!

Jag kan ju inte vara den enda som noterat hur gemene man gör sina söner fula? Varför?! Varför vill man att ungen ska vara fulare än han är? Jag menar, hockeyfrillor? Militärkläder? Dödskalletryck? Hur kan man som förälder få hem ett rosigt litet knyte från BB och bara "näe, men den här ungen är ju alldeles för söt! Det går inte för sig, fram med de bylsigaste och fulaste kläderna från HM så att vi kan göra en klassisk ful kille av honom!"

Tro mig, jag är ju inte den som klär upp mina barn i prinsesskläder och lockar håret och säger att de ska vara så sööööta. Det är inte det jag eftersträvar heller. Men varför vill man fula ner ungen? Kan han inte få vara sådär normalsöt som de flesta ungar skulle vara om inte deras galna föräldrar lade sig i?

Vad säger ni nu? Att de kanske tycker att ungarna är söta? Ha ha! Nu skojar ni med mig. Det finns väl ingen som på riktigt - helt oironiskt - kan tycka att camouflagekläder och mörka kläder tillsammans med hockeyfrilla är sött? Det måste ju handla om att pojkar ska vara tuffa, coola och då spelar de ingen roll att de blir fula. Så länge det syns att de är killar! Bättre fula än att misstas för att vara tjejer, liksom?

Jag vet inte jag. De flesta jag umgås med har inte förfulat sina söner, så jag kan inte fråga. Och att hoppa på någon random person på stan känns lite... riskabelt. Jag tror inte att så många skulle uppskatta att någon kommer fram och frågar "Hörru du. Varför har du gjort din son så ful för?".

Eller?

torsdag 9 december 2010

Jag är inte den som är den.

Ska snart på julbord förresten. Och till nämnda julbord samt julafton köpte jag ju en Odd Molly-liknande (i alla fall enligt min amatörundersökning) klänning som är så olik mig att jag liksom studsar till när jag ser mig i spegeln. Ingen urringning! Ingen markerad midja! (Ingen midja alls för den delen). Söta broderier och volanger. Ja men ni hör ju, det är inte jag.

Men utbudet är som sagt rätt så litet när man är på smällen, och eftersom jag inte gillade att se ut som en stoppad korv så blev det en sån här lösning. Men allt det här har jag ju sagt redan. Mycket babbel bara för att visa en bild.





















(Jag tycker att det är mycket skickligt av mig att ha matchat kinderna med tapeten bakom. Det är väl sånt modebloggare sysslar med?)

Värdelös och oälskad av alla.

Jag tycker ju förvisso att det är Jättebra att ungarna älskar sin förskola. Det tycker jag verkligen. Jag får ont i magen när jag läser om barn som fejkar sjukdom eller får panik bara för att de inte trivs med sin förskola. Så; Jättenöjd, verkligen!

Men alltså, någon gräns måste det väl ändå finnas? Idag började Noa gråta när han såg mig. Gråta! "Jag vill inte åka hem, jag vill stanna längre! Snälla, måste jag åka hem?!" hulkade han fram. Efter att ha mutat med Kalle Kunskap-spel efter hemkomst fick jag med mig barn 1 ut i bilen. Dags för barn 2. Hon började förvisso inte gråta, men ställde sig i ett hörn med ryggen mot mig och fnös "Jag vill inte åka hem! Jag vill vara här! Jag vill leka mera!" Henne fick jag muta med russin för att få ut till bilen. Såna stunder känns det bra att jag har en unge till i magen. Med den har jag åtminstone 1.5 år på mig innan den börjar förskolan och börjar gråta när jag kommer och hämtar.

Det känns - minst sagt - rätt så värdelöst att hämta barnen klockan 15 när de inte vill åka hem och jag  skulle behöva tiden till annat. Så varför jag gör det?

Tja, det är ju inte bra med för långa dagar på förskolan. Det har man ju läst...

Graviditetsfinnar, huh! What are they good for?

Absolutely nothing!

Nej men på allvar, vad är grejen med dessa förbannade finnar och pormaskar som dyker upp så fort jag blivit på smällen? De är ju så onödiga, så irriterande och så förbannat fula.

Är det tänkt att vara någon slags förberedande grej? Typ "Snart kommer du vara fulare än du någonsin har varit. Du kommer vara rund som en tunna och ha vedklabbar till anklar. För att förbereda dig på denna enorma fulhet kan du redan nu få börja med att se ut som en prickig korv i ansiktet."

Eller är det tänkt att vara lite snällt? Sådär att "Ja, visst! Du är på väg att bli förälder och det är enorma vuxenpoäng på det. Men hörru, deppa inte för det! Här får du lite finnar så att du känner dig som en tonåring igen!"

Möjligtvis kan det vara en grym ironi från kroppens sida också. "Ha ha! Nu har jag sett till så att du går som en pensionär, har sovvanor som en pensionär och nöjeslust som en pensionär. Bara för att det ska blir lite wild and crazy så ska du få hormonstyrda känsloutbrott och finnar som en tonåring. Det bästa ur två världar, baby!"

Jag vet inte jag, men graviditetsfinnar alltså. Himla onödigt.

onsdag 8 december 2010

Dagens tips!

Alla kanske inte visste det här, men lussebullar är godast frysta. Då smakar de mer saffran än någonsin förr och dessutom tar de lite längre tid att äta upp.

Varsågoda. En tidig julklapp, från mig till er.

Inte en storkonsument.

Jag ramlade in på en tråd på Familjeliv, där folk uppmanade varandra att konsumera mindre. Ni vet, typ "man behöver kanske inte 20 ögonskuggor, det räcker med 10" och så vidare.

Och det bara slog mig att alla deras exempel som de hade som "lite konsumtion", det är min vardag. Jag menar, 10 ögonskuggor? Tja, om man lägger ihop alla jag har haft under de senaste åren kanske.

Vi är helt enkelt inte storkonsumenter av "småsaker". Vi har ett hus, men nästan inga prydnadssaker eller ljuslyktor eller tavlor eller sånt som folk tydligen köper för mycket av "bara för att". Vi har ungar, men de har inte 20 par byxor eller tröjor eller klänningar. Jag vet inte riktigt hur vi har hamnat här, om det var för att vi inte hade så mycket pengar förr och därför vant oss vid en låg nivå, eller om vi bara är såna? Vi kan ju låtsas att det är ett väldigt miljömedvetet val. Att vi väljer att inte storkonsumera småsaker en masse. För att vi tänker på miljön. Visst kan vi säga det?

Igår upptäckte jag dock att Noas overall var sönder på två ställen. Rumpan och grenen. Tjoflöjt! Med andra ord får vi lägga vårt nyupptäckta återvinningstänk åt sidan (overallen var från förra året och eftersom den passade tänkte vi att den skulle fungera i år igen) och köpa nya kläder.

Fast vi nöjer oss nog med ett set vinterkläder. Inte 10. Miljötänk deluxe!

tisdag 7 december 2010

...

Kan inte den här dagen bara ta slut nu? Och så kan vi hoppa över morgondagen också, när vi ändå håller på och önskar.

Tack!

/slutkörd_mamma

Saker jag alltid har velat kunna göra...

1. Locka håret till filmstjärnesvall
2. Sminka mig så att jag ser naturligt snygg, men inte sminkad, ut.

Uppenbarligen har jag jävligt långt kvar när det gäller båda sakerna.



















Egentligen är det märkligt med såna småsaker som ändå får en sån hög placering på "vill kunna göra"-listan. Jag menar, jag vill väl egentligen skriva en bok hellre än få till de perfekta lockarna - men det är ju inte sådär jätteofta jag sitter och googlar instruktioner på att skriva en bok. Kan ju i och för sig också bero på att det känns rätt självklart hur man gör.

Men visst är det märkligt ändå? Energin man kan lägga på de minsta små sakerna. Tänk om man lade samma mängd energi på ett stort projekt? Sen må det vara bokskrivande, viktnedgång eller det största lapptäcket known to man. Istället för tja... den perfekta ögonbrynsformen, den godaste pannacottan eller naturlig sminkning.

Kan inte någon av er berätta av något sånt där totalt onödigt mål ni har? Så att jag inte är ensam om att lägga för mycket tid på att drömma om larviga saker som filmstjärnelockar.

måndag 6 december 2010

Kompensation.

Ok.

Jag är kanske definitivt dålig på att ta mina vitaminer. Och ja, jag har bara tagit en järntablett under hela grosessen so far. Men jag ser åtminstone till att ge ungen sin dos av omega-3! *mätt*


Och en smart unge är ju faktiskt det viktigaste. Det, samt att den sover. Och gärna att den har hår. Men det vet jag inte om sushi kan hjälpa till med faktiskt.

Stressiga dagar.

Det är två veckor kvar av ungarnas tid på förskolan innan deras jullov börjar. Två veckor med idag, I might add. På dessa två veckor ska jag slänga mig in i en ny delkurs, med långt fler föreläsningar och uppgifter än de tidigare. Jag har också en broschyr att formge och färdigställa, den ska till tryck i januari. Nämnde jag förresten att jag har en till broschyr att formge och skriva - bara att den är för ungarnas förskola/skola och jag därmed inte får betalt för det arbetet? Två veckor people. Yay.

Sedan är det en vecka då de har julledigt och jag fortfarande har föreläsningar och broschyrer att färdigställa. Samt julbak, julgodis, julklappsinhandling, julplanering, julmat och allt sånt. Jag har anlitat min mamma som barnvakt till en av föreläsningarna, men i värsta fall får väl mina ungar hänga med på en föreläsning om kulturjournalistiken i ett postmodernt samhälle. Ah, ni känner hur svetten börjar tränga fram i nacken va? Lägg sedan till att jag ska pilla mig i naveln, ta magbilder och sova extra länge också - som man ju gör som gravid. Och blogga också, gubevars!

Så idag ökade jag på deras förskoletid med 1.5 timme varje torsdag. Jag känner verkligen att den totala summan av 3 timmars extra förskoletid är det som kommer rädda mig från total decemberstress. Verkligen.

One of those days.

Min käre make fyller år i år. Nu är han bara 2 år ifrån 30, och har således redan börjat titta på På Spåret på fredagarna. Tanken var att jag - efter det sedvanliga tårtfikat med presenter i morse - skulle ta mig upp på stan och luncha med honom. Sådär på tu man hand, bara vi.

Men tji fick vi. För en dag när fogarna gör ont när man bara ligger på rygg i sängen, det är inte en dag då det lämpar sig att klämma sig ner i strumpbyxor och ordentliga kläder. Inte heller lämpar det sig att halka runt på gator i torg, hur snyggt födelsedagsbarn man än har på sin sida.

Så jag blev kvar här hemma. Med foglossning, märkligt ont i magen och en futtig omelett till lunch istället. Fast å andra sidan är det ju inte jag som fyller år.

Dagen ska istället tillbringas med alldeles för mycket teve för di små. Och vila för mig. Mitt liv alltså. Så himla spännande ibland.

söndag 5 december 2010

Antikvit, vaniljvit, vintervit eller gul?

Jag har färgat håret. Eller, jag har blonderat utväxten. Det är ett långt projekt som började i onsdags och som ännu inte är avslutat, och just nu befinner jag mig i silverschampofasen.

Men så blir jag så tveksam såhär i vintertider. När håret nästan är vitare än snön känns det lite märkligt. Ihop med mina röda graviditetsfinnar och mörka ringar under ögonen känns det mindre fräscht och mer... träsh.

Samtidigt så kan det ju vara en initial chock bara. "Shit vad ljust mitt hår är, vad har hänt med halvmetern utväxt och har mitt ansikte en såhär rödflammig färg, bara att det inte synts förrän nu?"

Alternativet är väl att lägga i någon slags pärlemortoning/färg, men risken då blir ju att det blir helt grått. Och vill jag ha grått hår kan jag ju bara förlita mig på silverschampo.


Oh yes! Det är en "jag tar bilder på mig själv i badrumsspegeln"-bild, men hey - annars hade ni ju inte fått se anledningen till att det kanske till och med kommer komma bilder på bloggen. Vår nya bebis. Nikon, heter den.

Skit i de gula partierna nu. Frågan är alltså: behålla eller göra mildare, inte så vitt? 


lördag 4 december 2010

Samma gamla situation som då.

Jag ser året i mönster, jag ser veckor i mitt huvud och jag ser årstider på ett visst sätt. Jag ser visserligen inte siffror i färger längre, men ni fattar - jag är en sådan som ser allting i mitt huvud. Säger någon "torsdag" så "ser" jag torsdagen framför mig. Jag hoppar liksom dit i mitt huvud. Jag ska rita upp det här någon gång så ni fattar.

Ihop med det här hör att jag alltid ordnar in människor i olika slags strukturer. En viss gruppering människor ser jag till exempel som en storfamilj. Där någon är som fadersfiguren, någon annan är gammelfastern, någon tredje är den rebelliska lillasystern. Och så vidare och så vidare.

Så idag skulle jag tipsa en kompis om bra bloggar och insåg att jag på något sätt har delat in de bloggar jag gillar mest efter någon hierarkisk struktur från högstadiet. Så Anna-Klara och Anna är de där jättecoola tjejerna i rökrutan. De snygga, de som har de senaste jeansen och som kan sminka sig så att de ser äldre ut och de som hånglar på discot.

Onekligen däremot är den där snälla tjejen som får bra betyg, är poppis bland killarna och lyckas ha ett gäng vänner - inom alla grupper. Den som alla gillar. Den som får stipendie på skolavslutningen och verkligen varenda kotte tycker att det var välförtjänt.

Själv är jag - nu som då - den töntiga pluggisen. Alltid lite töntigare, osäkrare och barnsligare. Som när jag väl får ett par coola jeans bär dem alldeles för osäkert och för självmedvetet för att det ska se enkelt och självklart ut.

Jag kan ju inte vara ensam om att dela in folk i såna här system i mitt huvud? (Helt omedvetet, vill jag bara tillägga.)

Små idylliska stunder.

Ibland är allting så otroligt fint och mysigt att det borde förevigas på något sätt. Och hey, jag har ju en blogg! Let's föreviga!

Ute är det - 12 grader. I sovrummet sitter treåringen och tränar på att skriva. Femåringen är på kalas och maken är iväg och handlar mat och godis inför kvällens pizzalördagsmyyys.

Själv sitter jag här under en filt och äter lite knäck. Buffar på bebisen. Lyssnar på julmusik. Sneglar mot vår alldeles nyinköpta Nikon D3100 som laddar sitt batteri innan jag får leka med den.

Strunt samma att dagen främst har bestått av tjat och gnäll och onda fogar och svidande hårbotten (blekningsomgång nummer 2) - just nu är det en perfekt lördagseftermiddag i december. Det är inte fy skam!

fredag 3 december 2010

Önskebloggning.

Jag har (som ni nog har märkt) bestämt mig för att helt hoppa den här listan. Det var inte kul. Men om det nu var någon som mot förmodan satt och såg fram emot en viss dag, så kan jag väl ställa upp och önskeblogga om det.

De här rubrikerna är det kvar:

Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick



Så om det är någon som bara måste veta vad som får mig att gråta (i princip allt) eller vad mina ambitioner är (ingen aning) så är det bara att hojta till. Man vill ju inte besvika (nu är det ett ord) sina läsare liksom!

Man måste ju prova något nytt!

Idag har jag gjort något som är otroligt olikt mig. Nej, jag har inte storstädat huset. Det gör jag faktiskt ibland, tro det eller ej. Jag har inte heller byggt en stor matplats för vinterns hungriga fåglar. Det vore faktiskt rätt olikt mig dock.

Det jag har gjort är att jag har köpt en klänning. Det i sig är väl något av det vanligaste jag köper (fast enligt treåringen så lägger jag mina pengar på mjölk och böcker), men den här är inte en vanlig klänning. Det är en sån där som är otäckt lik en tunika. Klänningen är också otäckt lik något från Odd Molly (var tvungen att dubbelkolla på deras hemsida, jag äger inget plagg därifrån) med rysch och pysch och broderier.

Varför jag har gjort det? Tja, något måste man ju klä sig i nu i juletider. Och eftersom makens chef igår hörde mig skrika på maken i telefon, så tänkte jag att något ljuvt och vänt väl passar bra när vi ska på julbord tillsammans på torsdag. (Ja, inte bara jag och makens chef då. Det vore ju lite märkligt.) Dessutom så ser jag rätt så smal och nätt ut i den här kreationen. Min vanliga devis är väl ungefär "ju tightare, desto bättre", men med en stor mage och tillhörande extrafett känner jag mig inte riktigt bekväm i det.

Således: odd molly-liknande klänning som får mig att se vän, ljuv och någorlunda smal ut införskaffades idag. Det ni!

Nu ska jag bara se till att färga utväxten en gång till. Jag tror inte att någon klänning i världen kan väga upp för det gula barr jag har på huvudet just nu.

torsdag 2 december 2010

Why it sucks to be Brummelisa.

Vi älskar Bamsetidningarna, ungarna älskar Bamsetidningarna. Men de ger material till så himla många diskussioner. Som till exempel den om Brummelisa. Stackars kvinna (björn?)! Hipp som happ så försvinner hennes man iväg på något galet uppdrag som kan vara i flera veckor. Har hon tur så säger han till i förväg, har hon otur får hon väl ett vykort från Sahara efter några dygn.

Så då ska hon, som har ett heltidsjobb i leksaksaffären, ta hand om hem och hushåll och fyra barn varav tre är trillingar i mellanstadiet (förpuberteten med andra ord, oh joy) och en är utvecklingsstörd. Hon har ingen tillgång till barnvakt, för det vet ju alla att om man ber Farmor passa ungarna så sätter hon på en film och går och lägger sig, och vips har ungarna trollats iväg till ett främmande land någonstans. Hon kan heller inte be sin bästa kompis Nina, för hon är också övergiven av sin man (är de gifta btw?) och ska också balansera ett heltidsjobb med en väldigt krävande adhd-unge.

Så där är Brummelisa, ensam. Med många barn, ett jobb och ett ständigt hot från elaka bovar och kapitalister. Hon vet att barnen lider risk att bli kidnappade när som helst, men vad ska hon göra? Någon måste ju dra in pengarna. För när Bamse väl är hemma så har han  visserligen officiellt ett jobb som skogshuggare, men ärligt talat så vet vi ju alla att han främst lallar omkring och vill känna sig behövd.

Fast å andra sidan vetefan om hon har så stor hjälp av honom när han är hemma heller. I senaste numret så skickade han iväg sin utvecklingsstörda dotter som är max fem år till affären för att handla. Ungen kan inte säga mer än treordsmeningar, men enligt Bamse kan hon ta sig genom skogen till affären och handla. Herregud, han skickar ju med en lapp liksom. (Glöm nu heller inte bort det konstanta kidnappningshotet Bamseungarna lever under.) Det här är samma pappa som när trillingarna var nyfödda övertalade sin fru att de kunde lämna ungarna i lekhagen medan de åkte och storhandlade.

Men om man tänker på det så kan det ju inte vara kul att vara Nina Kanin heller. Hon har som sagt samma problem som Brummelisa, med den enda skillnaden att hon inte ens får vara gift med en hjälte. Hon är istället gift med den mest osympatiske i Bamsegänget; Lille Skutt! Kaninen som är småsint, snål, långsint, grinig, fördomsfull och feg. Hans enda positiva egenskap är att han är snabb, och jag tror inte att det gynnar Nina Kanin. Snarare tvärtom, om vi ska vara såna. Hö hö.

Fast för den delen lär det ju inte vara så kul att vara Skalman heller. Då måste man ju vara kompis med Dum och Dummare.

Ska man vara någon så ska man vara Bamse, helt enkelt. Han kan sticka iväg på semester när han vill, han har en hushållerska därhemma som sköter allt och han behöver varken tänka själv eller koka sin egen jävla dunderhonung. Han behöver bara vara snäll, korkad och stark och bli dyrkad för det. Är det någon som har en bra deal så är det Bamse!

onsdag 1 december 2010

Dagens kanske osmartaste.

Att ge sig in i en "låt bli alkoholen på julen för alla de barn som har föräldrar som är alkoholister"-diskussion på facebook. Särskilt när det är på svägerskans status, och vi inte precis står högt i kurs hos den familjen som det är.

Å andra sidan kan man bara klara av x antal meningslösa uppdateringar som uppmanar folk att "älska sina barn" eller "tänka på alla de som har fått cancer" eller något annat som är fyllt av hjärtan. Någon gång brister det ju.

/irriterande_84

En anledning till varför vintern suger.


- 20 grader utomhus. Frost på våra fönster. Inomhus.

tisdag 30 november 2010

Ungen kommer ju ändå väga 5 kilo.

Dagens dilemma: ska jag göra två satser knäck i år? En enkel nu i dagarna, som jag kan knapra i mig under hela långa december. Och sen en dubbel sats tillsammans med barnen, några dagar innan jul. Så att den räcker ända till nyår.

Å ena sidan tycker jag att det är lite fusk att börja med julgodiset redan nu. Å andra sidan; knäck. Det kan ju vara det godaste som finns, varför då snåla med det den enda julen på länge som jag inte kommer banta?

Vidrigaste vidriga.

Det är så kallt nu att snön knarrar när man går på den. Vilket ställer till problem för mig, eftersom det är det näst värsta* jag vet. Knarrande snö liksom, blä! Så jag får skrida fram, hoppa, försöka göra allt annat än att trampa så att det där torra och knarrande ljudet uppstår. Och låt mig säga det genast, det är inte enkelt. Det är - rent ut sagt - för jävla svårt.


*Det näst värsta. För det värsta är torr bomull. Det där torra, knarrande ljudet. Finns det något vidrigare? Jag ryser bara jag tänker på det. Bomull, min värsta mardröm.

På tredje plats ligger förresten torra tuschpennor mot papper. Torrt är inte min grej helt enkelt. Min syrra får panik om man gnider tänderna mot en ballong, det ljudet tycker hon är värst.

Vad har ni för sån där vidrighetsgrej?

måndag 29 november 2010

Drottningen av ordbajsande.

Inlämningsuppgift imorgon, på minst 8 sidor. När jag hämtade barnen idag hade jag skrivit 3 sidor. Nu är det bara en sida kvar.

Innehållsrikt, smart, bra? Nja.
Tillräckligt många sidor?

Snart så.

Helgen i bilder

 Första advent kom äntligen!

 Ungarna firade med att äta upp precis varenda liten pepparkaksgris. 

 Med advent kom också snöfall och kyla. Vår luftvärmepump fungerar inte i extrem kyla och vi har inga element. Tack och lov för vår kamin!
 Den eldar vi i så att väggen bakom rasar ner. Men varmare blir det!

 Årets julklappstips med barn i åldrarna 2-5 år. 
Vi får läsa den hela tiden. BAJSKORV, skriker ungarna glatt!


Mitt fina hjärta som lyser upp sovrummet så att det blir rött och varmt och vackert. 
Den glittrande snön därute gör sitt till. 

 Utsikten från sovrumsfönstret. Lantidyll mitt i vintern. Så otroligt vackert. 

Något som däremot inte är vitt och vackert är detta. Hilfe vilken utväxt. Så fort alla inlämningsuppgifter som avslutar de här två delkurserna är inne måste jag hitta tid till att färga. Skabbigt!

söndag 28 november 2010

lördag 27 november 2010

Dagens ytligaste...

Ursäkta ett totalt ytligt och meningslöst inlägg, men jag måste bara fråga. Hur i helskotta kan Megan Fox ha röstats fram till världens sexigaste kvinna? Hon är ju inte sexig eller snygg någonstans. Vem är det som har röstat? 12-åriga killar som tidigare bara sett kvinnor i WoW?

Ok att inte alla kan inse att Scarlett Johansson är underskön, men någon slags konsensus måste det väl ändå finnas, och den kan väl ändå inte gå ut på att Megan Fox är snygg?

Det är ungefär lika märkligt som när Matt Damon blev framröstad som världens sexigaste man. Man bara, come again? Han är ju inte ens i närheten av en topplista. Ärligt talat ser han ju smått efterbliven ut, och även om det säkert finns de som tänder på sånt kan de ju inte vara många?

Jag tycker att vi utser några nya "världens snyggaste" nu och här. Förslag?

fredag 26 november 2010

Dagens mest irriterande konversation.

- Jag hörde att din fru var i Stockholm på Horse Show?
- Ja, hon är där hela helgen!
- Åh, vad lyxigt. Jag ska dit på söndag bara men hade gärna varit där i hela helgen.
- Ja, men du ska väl inte vara borta från hemmet för länge nu?
- Eh... hur menar du då?
- Ja, du ska väl ha barn när som helst?
- Nej. Jag ska ha i MARS.
- Jaha!

Sådär ja! v. 25 och nu kom den första "men du ska väl ha snart"-kommentaren. Jag orkar inte. Jag menar, jag får ju enorma magar. Jag orkar inte höra "är du säker på att det bara är en" eller "du ser ut som att du ska spricka" i tre fucking månader.

Newsflash people! Om ungarna väger 5 kilo så får man en stor mage. Det är inte ett av världens sju underverk eller något för guiness rekordbok. Det är bara en stor mage. Ok?

Omvänd elitism.

Ja, jag är en elitist. Jag vet. Men jag blandar upp det med tacos på helgen, så jag tycker inte att det är sådär jättestörande.

Däremot stör jag mig på den här omvända elitismen som finns idag, överallt. Ni vet; kunskap är överskattat, man behöver inte vara bra på det man gör och det är bara snobberi att tycka annorlunda.

Tydligen är barnskötare precis lika kompetenta som förskollärare, trots att de förra saknar den långa utbildning som de senare har. Och nej, det handlar inte om individuella undantag, utan om de två grupperna i stort.

Vidare är det bara pretto och onödigt att läsa böcker om barn och deras utveckling. Tydligen så stavas allt föräldraskap "sunt förnuft" och det är något som alla har inom sig automatiskt. Man kan ju däremot fråga sig hur många ungar som far illa just på grund av detta sunda förnuft som väldigt sällan verkar vara särskilt sunt. Jag har hört föräldrar använda sunt förnuft som en ursäkt till allt från att låta barnet skrika sig till sömns till att ha barnvakt till en femtonåring. Inte så jäkla sunt.

Jag kan fortsätta i evigheter. Det är dumt att tycka att någon som bloggar ska kunna skriva, eller för den delen att någon som ger ut böcker ska kunna skriva. Huvudsaken är ju att man har en historia att berätta. Eller något sånt. Högskoleutbildning gör självklart inte att man lär sig saker och utvecklas som människa, det kan man precis lika gärna göra i kassan på Ica. Men utan dyra studielån då.

Forskning ändras hela tiden, därför kan man inte lita på vad forskningen säger utan bara köra på den egna magkänslan. För den ändras ju inte och är därför mer tillförlitlig.

Åh, just det ja. Evolutionsteorin är ju bara en teori.

När blev bildning, utbildning, kunskap och vetenskap så otroligt fult och skrämmande?

torsdag 25 november 2010

Kanske lite pausad utmaning.

Jag har halkat lite efter med 30 dagar-utmaningen. Det blir ännu mer tydligt för mig att jag aldrig skulle klara av att ha en temablogg. Jag skulle känna mig så kvävd och bunden vid att alltid blogga kring ett tema. Om det så vore heminredning, barnuppfostran eller jämställdhet. Jag vill kunna blanda högt och lågt, seriöst och larv, trams och skäll. Visst innebär det att min blogg inte har någon egentlig struktur, men det innebär också att jag tycker om den. För det gör jag, innerligt mycket.

Så imorgon ska ni väl äntligen få veta vad jag har i min handväska. Eller så kan jag ju bara ge er detta antiklimax redan nu: två läppglans, en plånbok, nyckelknippa, mammas hemnycklar, ett skolblock, några fisherman friends med citronsmak. Och det var allt.

Dagens craving.

Kebabsås.

Ni vet, blandad. Hälften stark, hälften mild. Helst ska den komma från Campino i Nyköping, men det finns vissa ställen som har hygglig kebabsås även här i Örebro.

Jag vet inte vad jag ska göra med den. Eller alltså, jag vill ju äta den. Men till vad? Grönsaker? Pizza? (Jag gillar inte kebab). I pitabröd med kyckling och grönsaker?

Jag vet inte riktigt. Jag vet bara att jag verkligen verkligen verkligen vill ha kebabsås just nu.

Hur man än vänder sig har man rumpan bak.

På torsdagar brukar jag hämta barnen vid halv ett från förskolan. Det gör jag för att lilla barnets avdelning har planering på torsdagseftermiddagar, och barnen tas då om hand av bland annat andra föräldrar. Och då har ju jag tänkt att om hon ska tas hand om föräldrar så kan det ju lika gärna vara hennes egen förälder, ergo har jag hämtat tidigt.

Idag tog det emot att hämta tidigt. Jag har så sjukt mycket att göra i skolan just nu. Plus uppdraget som jag nyss fick in. Så det var motvilligt jag släpade mig bort... bara för att mötas av ett hysteriskt barn som inte alls ville gå hem. Hon ville gå över till den andra avdelningen och leka. "Du kan hämta mig seeeenare!" vrålade hon där hon låg på marken i snön.

Så jävla ovärt.

onsdag 24 november 2010

Guilty pleasure.

Så fort jag får lite pengar blir jag borgarbracka. Nyss skickade jag iväg en förfrågan om storstädning inför julen. Hos städfirma. Med rut-avdrag. Danderyd-style!

Men vad fan, med mina fogar får julgästerna vara glada ifall de får någon mat. Och de få timmar maken är hemma vill jag lägga på pepparkaksbak, julgransletande och dekorering.

Så jag lejer ut det. So shoot me.

Nostalgi

När jag var liten och var inne i stan tyckte jag om att köpa lite lösgodis, gå till biblioteket och sedan sätta mig i något avskilt hörn och läsa. "Tvillingarna på Sweet Valley High" var perfekt, det tog tjugo minuter per bok.

Så idag när jag fann att jag hade lite tid mellan barnmorskebesök och träff med uppdragsgivare* så gjorde jag en liten nostalgitripp. Jag köpte en påse lösgodis och begav mig till biblioteket, letade upp ett hörn och satte mig och läste. Visserligen inte "Tvillingarna på Sweet Valley High", men däremot en Mama som jag fick hos barnmorskan. Ungefär samma litterära kvalitet.


*(Oh yes. Pengar rullar in som de ska, det går bra nu. Eller för att förtydliga; jag har dragit in ett uppdrag till mitt företag för första gången på eeeeeevigheter. Vilket ger lite klirr i kassan lagom efter jul. Egentligen borde de väl gå in på något slags buffertkonto, men jag tänker mig snarare... något roligare. Till mig själv. Eller till huset. Kanske en lite roligare köksrenovering än den vi tänkt oss hittills? Linoleumgolv i grått istället för det brunflammiga laminat vi har nu? Ommålning av köksluckorna? Ett dyrare kakel? En fränt grön köksfläkt? Vilka oändliga möjligheter jag ser framför mig. Fast, buffert ska man ju tydligen ha.)

tisdag 23 november 2010

Skrattar bäst som skrattar sist och all that!

Ha! Jag vet att jag har varit småsint och bitter långt över det nödvändiga, men det känns så jäkla gött att ha fått VG på de senaste uppgifterna. Nu har tre oberoende lärare sagt att mina texter är VG. En lärare, som hade problem med grammatiska regler själv, sa G.

In your face, satsradningshatande kärring.

/Alltid trettonåring innerst inne

Dag 11 - mina syskon

Jag har bara en syster. Vi är två syskon och vi har två kusiner och det är alla barn vi har haft i släkten under vår uppväxt. Min syster är två år yngre än mig och en typisk lillasyster. När vi var små var det alltid jag som fick skulden för våra bråk, hur hårt hon än slog. När vi är vuxna är det alltid hon som får hjälp med allt, trots att jag vid hennes ålder var tvåbarnsmorsa och klarade mig själv. Men så är det väl, tror jag. Med småsyskon?

Hon har en egenskap som förundrar mig, min lillasyster. Hon blir aldrig arg. Verkligen aldrig arg. Självklart har vi bråkat när vi var mindre, och då var hon ju arg - men nu? Hon blir sur, ledsen, irriterad - men jag ser henne aldrig arg. För mig, som skriker lungorna ur mig någon gång i veckan, är det så fascinerande. Hur kan man gå igenom livet så pass lugn och sansad och icke-arg?

I övrigt så bor hon i Uppsala och är världens absolut bästa barnvakt när hon är här. Något som jag aldrig kommer kunna återgälda henne, eftersom jag alltid kommer ha barn. Jag kommer ju inte kunna vara den där barnlösa mostern som kommer och ägnar mig helt åt mina syskonbarn i nästan en vecka. Å andra sidan kan jag vara den typiska storasystern som redan har gjort det där med småbarn och därför kan lugna och råda och hjälpa. Det är väl så det är antar jag. Med storasyskon.

måndag 22 november 2010

Önskelista.

Vad jag önskar mig just nu:

En all inclusive-resa till något varmt, yet hygieniskt och sjukvårdsförträffligt ställe. Utan barn. Med make och en jävla massa böcker.

Men fine, jag kan väl nöja mig med en helg på en herrgård någonstans. Återigen utan barn, med make, böcker och mat.

Jag har så låga krav ibland.

Ibland slår det mig.

Inkonsekvensen i mitt föräldraskap. Inkonsekvensen i så mångas föräldraskap för den delen, men just idag vänder jag granskningslampan inåt och hitåt.

Hur jag nojjar över plötslig spädbarnsdöd till den grad att jag nästan blir psykiskt sjuk. Jag köper larm och vaknar panikslagen mitt i natten och allt detta trots att jag vet att det är en extremt liten risk. Samtidigt som jag använder badkaret som barnvakt och säkerligen kommer betala mina barns körkort så att de kan sätta sig i en rullande dödsfälla så fort de har fyllt 18 år. Det är en galenskap som inte går att förklara, men den finns där.

Jag bryr mig om att dra på mig lite mascara innan jag hämtar ungarna på dagis, men har på mig smutsiga mjukisbyxor under jackan. Som att lite svart på ögonfransarna väger upp för det faktum att det gråa tyget är fläckigt och sunkigt. Jag försöker matcha barnens tröjor med varandra trots att de går på olika avdelningar, men orkar sällan bry mig om ifall strumporna är omaka så länge de är hela och någorlunda rena.

Det känns övermäktigt att ännu en gång vara genusmorsan som ifrågasätter varför min dotter blir bemött med "åh vad söt du är idag" när hon kommer på morgonen och en viss personal tar emot, men jag sitter på allvar och funderar på ifall jag ska ta orka ta fajten om att det är hjälmtvång för barnen så fort de ska åka pulka. Trots att backarna inte är backar utan med största vilja små sluttningar krävs det att de krånglar in sina huvuden med mössa och allt i otympliga hjälmar. Den diskussionen är jag tydligen villig att ta, men skolavslutning i kyrkan och viss brist på genusperspektiv känns för jobbigt.

Och varför begränsar jag dator- och tv-spelande mer än jag begränsar tv-tittande? Det ena är ju klart bättre, det andra är klart sämre men jag prioriterar helt uppåt väggarna. Inkonsekvens i sitt esse. Jag kan inte ens argumentera för hur jag tänker och känner, men någon spärr finns det där som sitter och ser till att jag gör som jag gör.

Jag kan fortsätta så länge att det blir larvigt. Varför gör man på detta viset? Varför gör jag på detta viset? Jag vet inte, är väl det enkla svaret. Nu ska jag ta och äta en lussebulle, sedan ska jag fundera på om jag orkar ta upp med personalen på förskolan att det dricks oboy och juice till mellanmålet. Jag menar, det är ju bara föräldrar som får sockerchocka sig själva på daglig basis. Och barnet i magen har inte kommit ut än, så hen behöver jag inte tänka på. Ah, ljuva inkonsekvens och ologiska tankemönster.

söndag 21 november 2010

Dag 10 - Vad jag hade på mig idag.

Bredrandiga strumpbyxor. Bredrandigt linne. Jeanskjol och turkos cardigan.

Det är ju sådär vidare smart att klä sig i bredrandigt när man redan känner sig som en flodhäst. Å andra sidan har jag hört att turkos är en färg som får folk att tycka att man är exceptionellt vacker, smart och trevlig. Och inte alls bajsnödig och fördomsfull.

Dagens mysterium.

Varje gång min syster kommer och hälsar på får jag sår på min tunga. Ni vet, såna där irriterande småsår som svider och har sig.

Vi fattar ingenting. Det är ju inte som att vi grovhånglar eller något, hur fan kan min mun vara överkänslig mot min egen syster? Och det har ju uppkommit nu på senare år också.

Ah, kroppens små mysterier. Finns det någon läkare här som kan förklara detta? Eller bara någon som kanske också är allergisk mot sin syster och har listat ut vad det beror på?

Armageddon

Jag har, för första gången i mitt liv, sett Armageddon utan att gråta. Jag såg den första gången när jag var runt 15 år och grät tills jag var en liten blöt fläck. Jag har gråtit varje gång sen dess, jag har gråtit till musikvideon, jag har gråtit så mycket att mina vänner mobbat mig för det.

Men nu. Inga tårar! Ingenting! Jag känner att jag går en mindre blödig framtid till mötes.

Å andra sidan började vi prata om Titanic mitt under filmen och då började jag gråta bara vid tanken på scenen där mamman i tredje klass bäddar ner sina barn och låter dem sova in i döden. Så jag vet inte. Det är antagligen inte sluta på mina gråtande dagar.

lördag 20 november 2010

Surfitta. (Dag 9 - min tro)

Jag har ont. Jag har ont och jag har ett barn som jag inte klarar av just nu och smärta + trotsigt barn gör mig till en jävla bitterfötze. Så pass att min syster som är här på besök börjar snegla på tågtidtabellerna hem och maken börjar surfa på lägenhetsbyten på blocket.

Så jag kan väl passa på att blogga om min tro när jag ändå är sur och grinig. Jag tror inte på någonting. Jag tror saker, men jag tror inte på saker. Jag tror definitivt inte på attraktionskraft och att man får vad man skickar ut i universum och jag tror definitivt inte på sagofigurer som de inom religionen.

Om det finns något jag tror på så är det väl att ingen föds ond. Fast just nu så tror jag att de i min omgivning tvivlar.

fredag 19 november 2010

Dag 8 - Ett ögonblick

Jag brukar tycka att uttrycket "som en blixt från klar himmel" är överdrivet, men precis så var det i försomras. Helt plötsligt insåg jag, där och då, att livet aldrig någonsin skulle bli detsamma. Inte bara det att jag hade fått veta att morfar hade fått cancer och skulle dö, jag skulle aldrig icke-veta det.

Det ögonblicket var ett av de värsta i mitt liv. Det ögonblicket då jag insåg att från och med nu skulle livet aldrig någonsin vara lika bra igen. Jag skulle aldrig mer ha en frisk morfar. Livet skulle för alltid vara uppdelat i "före" och "efter".

Nu är det "efter". Och livet går ju vidare, men det blir aldrig lika bra igen.

torsdag 18 november 2010

Inleder stadie: vila.

Kul. Bara sådär... 26-28 veckor kvar. I mitt fall troligast 28 veckor. Och det är bara att inse, det kommer inte gå att ha en normal graviditet den här gången heller. Jag som ändå har varit så himla förskonad från smärtor den här gången. Herregud, med Noa gick jag redan på kryckor vid den här tiden. I v. 30 började jag äta citodon dagligen för att klara av smärtorna. Tro mig, jag är tacksam för att det är så makalöst mycket bättre den här gången, men jag hade väl hoppats på mer. På att vara i funktion. Jag hade hoppats på att få vara en "vanlig" gravid som kan röra sig och göra saker och allt sånt.

Men tji fick jag. Efter att ha försökt handla lite julklappar på stan får jag inse att nej, det är inte läge för det. Var det inte fogarna bak så var det ligamenten så var det fogarna fram så var det ett bortdomnat ben utan känsel. Så där gick jag och haltade mig fram och försökte leta spel och julklappar och någon slags klänning som jag själv kan ha över julens festligheter.

Sen kom jag hem, dumpade barnen på systern min och somnade på soffan. Handikappad för resten av dagen.

Så nu är det vila som gäller. Vila förutom de dagar jag måste iväg till skolan, vila förutom när barnen kreverar av tristess och jag måste underhålla dem. Vila... fast det är så tråkigt. Jag vill inte vila. Jag vill köpa julgardiner, julpynt, julblomster. Jag vill få hemmet fint och rent och juligt. Jag vill kunna följa med till ridskolan, jag vill orka.

Jag blir på smällen otroligt lätt. Jag klämmer ut dem utan att tycka att det gör särskilt ont. Ungarna kommer ut stora och friska. Det enda problemet är att tiden däremellan blir jag ett vrak. Så mycket för "din kropp är gjord för det här". My ass, att den är! Eller snarare; my fogar att den är!

onsdag 17 november 2010

Dag 7 - Min bästa vän

När jag var liten läste jag Lottaböcker tills jag storknade. Lotta hade en bästis: Giggi. Lotta och Giggi var oskiljaktiga, de hade inget behov av andra vänner och de var i princip aldrig osams. De var som ler och långhalm, och jag trodde att det var så vänskap skulle vara.

Jag trodde att om man hittade rätt person så behövde man inga fler. Ni vet, den klassiska romantiska filmen - vänskapsedition. Jag var så säker på att det var så det skulle vara att jag bara umgicks med en kompis i taget. Jag var besatt av att hitta den där själsfränden, den där vännen som skulle vara precis som jag - som jag kunde prata om allt med, som var där alltid, som inte behövde några andra vänner, som var precis som i böckerna.

Det tog mig ända till vuxen ålder innan jag började inse att det inte fungerade så. Inte för mig, inte för många andra. Och först när jag insåg det kunde jag börja behålla vänner, inte bränna ut vänskapsrelationer för att de inte uppfyllde mina absurda krav. Nu har jag vänner från högstadiet, från gymnasiet, från universitetet, från mina dagar som latte-morsa. De är faktiskt rätt många, de är otroligt fina och jag kan för första gången ärligt säga att jag inte saknar en sån där tjejbästis* som jag alltid har drömt om att ha.

*Min manliga bästa vän gifte jag mig ju med, remember?

tisdag 16 november 2010

Dag 6 - Min dag.

Så värdelöst att på dag 6 ha en helt ointressant dag. Jag menar, jag har verkligen inte gjort någonting intressant. Jag vaknade. Jag lagade pasta med tomatsås. Jag åkte till universitetet och briljerade med min kunskap om debattartiklars retorik. Jag hämtade barn, badade barn, spelade vändtia med barn. Fick hem mitt paket med smink.

Men apropå universitet då. Fy katten vad många snygga människor det finns där. Det måste ju vara där stans snyggaste tjejer och killare samlas? Inte de smartaste, absolut inte. Det vet väl alla som har pluggat någon gång att ca 80% på varje kurs är genuint korkade. Kvar är vi övriga 20%, och jag tror att vi också i princip utgör de få procent som inte är sjukt snygga på universitetsområdet.

Sen beror det ju på lite vilken sorts människor man finner attraktiva också. Enligt maken finns de snyggaste tjejerna på musikhögskolan. Enligt mig själv finns de snyggaste killarna på hum. Humanistkillar. Går inte av för hackor.

Men nu kom vi lite fel. Min dag skulle det handla om. Men tja, den har ju inte varit så intressant som sagt. Bättre att skriva om snygga humanistkillar då.

Paketet har kommit!

Ja, mitt smink alltså. Ni vet, det jag köpte för att försöka dölja för omvärlden att jag är en sjöko på land.

Apropå okynnesshopping av det slaget slår det mig att det är så otroligt lätt att vänja sig vid något utan att ens reflektera över det. Vi har till exempel alltid haft dåligt med pengar. Det blir lätt så när man skaffar barn då en pluggar och en har timanställning. Vi har inte varit fattiga, men vi har behövt välja bort lyxiga livsstilsmagasin när vi är och handlar och såna saker. Sedan några år är det inte så längre. Sedan maken fick fast tjänst med helhygglig lön är det definitivt inte så längre.

Men tror ni att vi är otroligt tacksamma för att vi bor i hus, har bilar och har råd att lustshoppa läppstift och ögonskuggor och iphone? Nej, inte så värst. Eller, jo - när jag tänker på det så är det klart att jag är glad och tacksam, men det är så otroligt lätt att bara vänja sig. Och börja snegla efter mer.

Precis på samma sätt fungerar jag när det gäller socialt umgänge osv. Jag har nu suttit och i tankarna gnällt över att jag minsann aldrig gör något roligt eller kommer ut eller så. Förutom att jag nyss var i Uppsala, förraförra helgen var på teaterpremiär med efterföljande restaurangbesök, på torsdag ska på bio, nyss hade vänner över på middag, om någon vecka ska till Sthlm Horse Show och ja ni vet. Helt vardagliga saker, inget extraordinärt - men inte heller den misär jag ibland utmålar för mig själv.

Jag tror verkligen inte på tacksamhetsriter eller positivt attraherande tänkande eller sånt passiviserande mumbo jumbo. Men ibland kan det vara nyttigt att se var i livet man är jämfört med var man har varit förut. Och vara lite glad över att det nu kommer ett paket med smink som jag för några år sedan aldrig hade kunnat drömma om att ha råd med.

måndag 15 november 2010

Ett litet tillägg.

Det här med kärlek alltså. Det kan ju också vara så att den dör lite om den man älskar får för sig att skaffa mustasch. Ville bara säga det.

Dag 5 - vad är kärlek?

Jag vet att jag är udda när det gäller relationer. Jag tror inte att otrohet nödvändigtvis behöver innebära döden för ett förhållande och jag ser inte varför passion måste vara en av de viktigaste ingredienserna för ett fungerande äktenskap.

Folk brukar motivera sin skilsmässa med att "vi insåg att vi hade blivit bästa vänner som älskade varandra". Och jag förstår inte riktigt vad som är så fel med det? Det finns många saker som verkar vara värre. Brist på vänskap, till exempel. Brist på respekt. Brist på trivsel med varandra. Brist på passion och förälskelse verkar vara en märklig anledning till att bryta upp i mina ögon.

Jag är i alla fall lyckligt gift med min bästa vän. Vi är inte nyförälskade, särskilt passionerade eller vansinnigt förtjusta i att sitta och titta varandra i ögonen. Men vi har varit tillsammans i åtta år och om en hel arbetsdag går utan att jag får prata med honom på något sätt så saknar jag honom. Vi är inte Chuck och Blair, vi går inte mellan passionerat hat eller passionerad kärlek. Vi bara är. Bästa vänner som älskar varandra.

Det är kärlek för mig.

Dagens märkligaste upptäckt.

Det finns tydligen bloggar som nästan bara handlar om kläder och shopping från Odd Molly.

Sunt.

Tävling!

Ska vi tävla i vem som har haft en sämst dag hittills? Jag börjar:

Vaknade och insåg att det inte fanns något att äta hemma. Gravidhunger är inget att leka med, så jag gjorde mig i ordning och skulle åka och handla. På väg till bilen halkade jag på vår livsfarliga trappa och smällde i höften rejält. Hungrig som jag ändå var bestämde jag mig för att ändå försöka komma iväg och handla, men nehej! Bilen startade inte.

Så nu sitter jag här och är vanvettigt hungrig, har ont i höften så jag bara vill gråta och kan inte få hem barnen som slutar förskolan om 45 minuter.

Vem vill vara med i tävlingen? Lämna ert bidrag nedan.

söndag 14 november 2010

Dag 4 - Det här åt jag idag.

Frukost:
Fars dag-tårta med chokladmousse och hallon. Direkt från frysdisken. En rostad macka utan kanter.

Lunch:
Vegoschnitzel med pommes. På söndagar finns det aldrig något att äta här hemma, så vi får leta rester i frysen.

Fika:
Toscakaka som min mormor hade bakat.Inte alls god, men den gav mig en försmak av knäcken som ska kokas om några veckor.

Middag:
Falafelrulle. På söndagar finns det aldrig något att äta här hemma, så vi får leta rester i frysen. Eller strunta i det och köpa hämtmat istället.

Nu sitter jag och är sådär småsugen som man blir på kvällen. Clementin eller en oreo? Det ena är ju klart godare, men jag har fått sår på läpparna efter att ha ätit för många små surisar på för kort tid. Clementiner alltså. En av de få höjdpunkterna med vintern.

Tråk-söndag

Idag har det varit en sån där helt värdelös dag. Alla är trötta och griniga och gnälliga och barnen frågar "är det inte förskola idag, snälla?". Men nej, det var inte förskola idag. Det var en vanlig söndag, en gråregnig tråksöndag då ingenting händer.

Men! Ur tristess föds genialitet och konstnärsskap. Vilket vi blev varse förut idag. Jag har tydligen närt en konstnär vid min barm utan att veta om det. (En av fördelarna med att amma är att man faktiskt kan använda uttrycket "närt vid min barm" bokstavligen.)

Egentligen borde jag ta inträde för det här, men ni kan få se en blivande installatörs första installation/skulptur gratis. Noa kallar den "mitt konstverk". Varsågoda:















Nu syns det ju sjukt dåligt på den här bilden, men varje liten sak är placerad med yttersta noggrannhet. Allt är ihopkopplat med det andra och det är en finess i detaljerna som faktiskt gör mig riktigt stolt.

De första som kommenterar det här inlägget vinner biljetter till hans kommande utställning på Moderna Museet. Typ år 2025.

lördag 13 november 2010

Nutidens mest uttjatade "sanning"

"Åh, facebook är så ytligt. Alla bara framställer sitt liv som idylliskt och skryter om hur bra de har det. Facebook är stället där man ljuger för sina vänner om sitt liv. Jag hatar Facebook!"

Jag vet inte jag, men om man nu upplever att de vänner man har är ytliga, lögnaktiga skrytmånsar - vad är det antagligen mest fel på? Vännerna, relationen eller det sociala medium de använder sig av?

Lite som att säga att ens nya tv är så himla värdelös, det är ju inga bra program på den. Men vafan, skaffa kabel-teve, säg upp bekantskapen med dina kassa vänner och sluta dissa något som bara är en kanal för det du egentligen stör dig på.

Dag 3 - mina föräldrar.

Om jag önskar att det fanns en egenskap som mina föräldrars gener inte hade skickat vidare till mig så skulle det nog vara fallenhet för foglossning under graviditeter. Eller ok, i det fallet kanske min pappa är rätt så oskyldig. Men ärligt talat, det är en rätt så kass egenskap att ha. Det och mitt tunna, mjuka, skandinaviska hår som aldrig blir vackert. Det däremot är helt och hållet min pappas fel.

Nåja, nu börjar fogarna lugna ner sig lite. Men att försöka hålla jämn takt med en pigg häst i snöglopp och halka, det gör inte under för ömma fogar. Konstigt nog.

Mörkrädd mitt i natten.

Om man sitter på internet mitt i natten när diverse moderatorer och upprätthållare inte är på hugget så är det lätt att bli manshatare. På riktigt. Vad är det för fel på dessa män - alltid män - som spyr ur sig så mycket galla om kvinnor, invandrare och allt som inte är precis som deras heterosexuella, vita, manliga norm säger att det ska vara?

De verkar vara så många också. Jag bara hoppas att de är få, men jävligt aktiva. För annars är det tamefan illa ute med mänskligheten.

/Äcklad.

fredag 12 november 2010

Dag 2 - Min första kärlek.

Jag blev kär första gången när jag var 5 år. Han hette Pontus, vi gick på samma dagis och brukade leka pusslekar. Sen flyttade vi ifrån honom och jag fick mitt hjärta krossad, tills jag blev kär i någon annan.

Jag har varit konstant förälskad och kär i någon sedan jag var 5 år. Det är 21 år av obesvarad och besvarad kärlek. 21 år! Fatta vad mycket. Förstå vad mycket tid jag har lagt ner på att tänka på killar, på att undra om kärleken är besvarad, på att tolka minsta lilla signal. Nu tycker jag väl att "karltokig" är ett förskräckligt fult ord, men om någon kommer på en bra synonym till det så är det jag.

Min syster däremot, hon blev nog förälskad första gången på högstadiet eller liknande. Jag fattar fortfarande inte hur två så olika människor kan dela så pass mycket dna och ha samma uppväxt.

Anyhow, även ni som inte bloggar den här listan kanske vill dela med er av vem er första kärlek var? Hit the kommentarsfält nu!

torsdag 11 november 2010

"Julen är barnens högtid"

Åh vad frustrerande det uttrycket är. Varför skulle det vara så? Vem har bestämt det? Sen när har barnen fått paxa den bästa högtiden ever som sin egen?

Jag börjar längta efter julen någon gång på sommaren. Så fort det blir höst i luften får jag ilningar av julglädje. Jag köper jultidningar, klipper ut nya recept och planerar julplanteringar tidigt i november. Jag skriver listor på julgodis och jag köper nytt pynt. Jag spelar julmusik så fort jag får. Jag bakar pepparkakor och lussebullar och letar dekorationer och bara insuper, älskar, avgudar julen.

Mina barn tycker om julen, det gör de. De älskar att baka med mig, de älskar julgran och julkalender och har nog svårt att sova dagen innan julafton. Självklart blir de lyriska av tomte och julgodis och framförallt julklappar men de kommer inte i närheten av de månader av förväntan och förberedelse som jag lägger ner på julen. Någon dag kanske de kommer dit, men än är de inte där. Än är det främst julaftonen som lockar.

Så nej, julen är inte barnens högtid. Så back off!

Dag 1 - Om mig

Som bloggare känns det lite märkligt att skriva ett inlägg med titeln "om mig". Jag menar, det är ju det enda jag skriver om hela tiden. Mig själv. Mina tankar. Min familj. Men sedan så slår det mig att det ju självklart inte är så att ni vet allt om mig för det. Så nu kör vi på lite högtravande och så ser vi var vi hamnar. Frågor på det?

Den tidiga barndomen
Så var ska vi börja? Tja, vi börjar väl från början då. Jag är född i Örebro. Flyttade till Gävle när jag var ett år. Inte ett eget beslut då, i den åldern är man ju rätt benägen att göra som resten av familjen. I Gävle lärde jag mig tala norrländska, jag fick en lillasyster och jag bodde på tredje tvärgatan i stadsdelen Brynäs. Man kan nästan påstå att min sociala förmåga peakade under de år jag bodde i Gävle. Jag hade massor av vänner och var mycket omtyckt. Ah... den tiden mellan 1 och 6 år får jag aldrig tillbaka.

Nåja, sen flyttade vi till Nyköping i Sörmland.

Uppväxten
Tja, Nyköping är ju inte världens roligaste stad. Som tur var bodde vi på landet ca en mil utanför. Ett vitt tegelhus, precis som nu. Så barndomsromantiskt av mig, no? Jag gick i världens sämsta skola i en liten håla som befolkades av inskränkta rasister främst. Alltså, det här är ju verkligen jättetråkig information så vi hoppar lite och tar det i punktform. Spelade teater hela uppväxten. Red på ridskola och egen häst. Konstant olyckligt kär. Konstanta problem med kompisar. Började musikklass i högstadiet. Fick aldrig vara lucia. Konstant olyckligt kär, tills jag var 15 och blev ihop med min bästa kompis kusin. Så fungerar det i småstäder vetja.

Var är vi nu? Ungefär gymnasiet? Jag gick språk/samhäll, hade pojkvän (en annan än min kompis kusin) och hade kompisar. Fick suveräna betyg, red fortfarande på ridskola, mina föräldrar skilde sig och jag kände för att skicka upp ett stort fyrverkeri för att fira. Vi flyttade in till stan, jag började dricka alkohol och upptäckte hur kul det är att vara full. Sen tog det slut med både kompisar (en del av dem) och pojkvännen och så var det dags för sista året på gymnasiet. Som fortsatte ungefär som de tidigare åren, bara med ny pojkvän (min nuvarande make I might add), lite annorlunda vänskapskonstellation och lite mer alkohol.

Sen tog jag studenten och jobbade på bank, tågluffade och blev sambo. Skaffade katt, flyttade tillbaka till min barndomsstad och började plugga. Blev på smällen, mycket planerat. Fick enorm foglossning och gick på kryckor. Födde barn, fortsatte plugga, blev med barn igen. Och någonstans där började jag blogga, så resten av mitt liv finns väl dokumenterat. Så här är jag nu. 26 år, gravid med tredje barnet, karriärsångest, villaägare och småborgerlig trots mitt vänsterhjärta.

Ni ser ju vilket makalöst tråkigt inlägg det här blev. Jag tror att den som skapade listan hade tänkt sig lite intressantare personer. Eller så tänkte de sig bara att man kanske inte behövde skriva sin livs historia, utan behandla ämnet lite enklare. Vilket jag vid närmre eftertanke skulle ha gjort. Nåja, det är aldrig för sent, vi kör på't:

E står för Elak som jag ibland kan vara.
L står för lat, det behöver jag nog inte förklara.
L igen kan få stå för lugn även om det är fel
E, ja envis är jag väl också "en del"
N...u kommer jag inte på något mer.