måndag 25 januari 2010

Min fiktiva verklighet.

Igår trodde vi för några isande kalla minuter att vi just sett det sista avsnittet någonsin av The Office (US). Innan vi hann konsultera IMDB (och inse att det fanns avsnitt kvar) kände vi oss snopna, ledsna och faktiskt rätt skamsna. Så ovärt att slänga bort ett så stort ögonblick på en sunkig söndagskväll. Så vanvördigt att sitta där trötta och med förkylning och inte ens inse det stora i ögonblicket förrän det är över. Som tur är får vi en till chans. Jag fasar för det ögonblicket.

De av er som inte är så förtjusta i tv-serier som jag, ni förstår inte. Hur skulle ni kunna göra det? För er är det ju bara fiktion, tv. Inte på riktigt. Ni förstår inte varför man skulle blanda cosmopolitans och ställa in planerade aktiviteter för att tillsammans med mor och syster se det sista avsnittet av "Sex and the city". Det är väl märkligt för er att i flera dagar känna en isande tomhet efter att "Cold Feet/Kalla fötter" tagit slut. Eller för den delen; att sörja i flera veckor över att Rachel dog. Eller? Kan ni förstå?

När en älskad tv-serie tar slut är det som att bli dumpad. Eller som att bästa vännen flyttar för att aldrig höra av sig igen. Visst, man kan se om serien gång på gång, men det blir aldrig samma sak igen. Vissa serier (hejsan cityakuten) hade man ändå tappat kontakten med, så när de försvann ur ens liv var det bara lite småsorgligt, men livet fortsatte på likadant dagen efter. Andra serier är svårare att komma över. Äh, när vi ändå är inne på ämnet kan jag ju lika gärna löpa den patetiska linan ut: vissa serier kommer man aldrig över. Veronica Mars, kom tillbaka till mitt liv!

Jodå, visst är det ett symptom på min sociala inkompetens att jag står fiktiva personer i tv-serier närmre än mina arbetskamrater och många släktingar. Men jag vet inte, jag tänker inte skämmas. Jag vet att vi är fler som är serienördar. Jag vet att vi är fler som snurrar in oss. Hell, det finns ju en Lost-kultur där ute som bevisar att jag inte är ensam om att vilja leva i fiktionen.

Det kommer komma en dag, alldeles för snart, när en av mina absoluta favoriter går i graven. Men då tänker jag åtminstone vara beredd. Inte slösa bort det på en grå söndag helt utan ceremonier. Mina vänner förtjänar mer än så.


2 kommentarer:

K sa...

Men åååhh, det är BRITTISKA The Office som är grejen ju!

Ellen sa...

K - det är två skilda saker. Office UK var genialt, nyskapande, otroligt pinsamt. Office US är mer av en traditionell mysig serie. Fortfarande otroligt bra, men inte riktigt samma sak.