söndag 28 februari 2010

Jobbish

Det tråkigaste med att åka med barnen till badhuset är inte att hålla koll så att ingen drunknar bland alla andra badtokiga barn. Det är inte heller särskilt jobbigt (mest kallt) att behöva följa tvååringen till toaletten mitt i badet. Andras barn som hoppar och stänker och plaskar och landar precis framför ansiktet är irriterande, men det är inte heller det som är värst..

Så vad är det då? undrar ni. Är det att duscha med en tvååring? Att försöka värma sig i bastun med nämnda tvååring? Att försöka klä på barnen samtidigt som man klär på sig själv? Att parera tvååringens "hon har små tuttar mamma, den tanten ligger ner, hon har stor mage titta!"? Nej, inte det heller.

Däremot att raka benen innan vi åker. Herregud vad trist.

lördag 27 februari 2010

En vanlig lördag.

Egentligen skulle jag kunna blogga om hur värdelös man känner sig när "fyraåringen som snart är fem" efter en mysig dag anstränger sig för att göra kvällen så jobbig som möjlig. Jag skulle kunna beskriva hur jag tar till skrik, hot och mutor och jobbar mig upp mot ett utbrott eller ett sammanbrott, triggad av hans beteende. Jag skulle möjligtvis också kunna andas om det förbjudna, om att vara så trött på sitt eget älskade barn att man bara vill åka bort, försvinna ett tag. Om att tänka "vad har vi gjort för fel, hur ska det här gå, vem är det här egentligen, hur ska jag orka med framöver om det är såhär illa nu?" samtidigt som man får skuldkänslor för dessa tankar, för man älskar ju honom så mycket att hjärtat nästan går i bitar.

Men sånt vill ni inte läsa en lördagskväll. Sånt vill man väl aldrig läsa: borde inte alla barn få ha föräldrar som klarar av sitt föräldraskap lite jävla bättre än jag gör just nu?

Så istället kan jag informera er om att Christine Meltzer har klarat av det jag aldrig trodde skulle ske: hon har petat ner Pernilla Wahlgren från min "avskyr mest av alla"-lista. Hon tronar nu ensam på toppen, grattis Christine. Bubblare är Stefan Sauk, välkommen in i kylan.

Det känns bättre att framställa sig själv som en hatisk person snarare än en dålig mamma.

Nostalgi.

Det finns ett kvarter här i Örebro som alltid kommer vara speciellt för mig. Där bodde jag mitt första år, innan vi flyttade till Gävle. Där bor min morfar. Där bor nu också min mamma, barnens mormor. För mig känns det både logiskt och hemtrevligt att hon har valt sig att bosätta sig där - det är den delen av staden som förknippas med de härliga saker morföräldrar har med sig.

I detta lilla kvarter finns det en nyöppnad fiskbutik, Hermans Fisk tror jag att den heter. Inget annat än fisk och skaldjur; färskt och fräscht med härliga råvaror, underbara hemrökta laxfiléer, smarrig röding och otroligt goda laxbakelser. (Dessutom tar de kort, hur vanligt är det i små butiker?)

Där tittar vi ibland in och köper lite fisk till helgmiddagen. Idag hade det varit rusning där och det fanns en röding kvar, men inte riktigt så mycket som vi ville ha. Så Herman (I suppose) föreslog att jag kompletterade med en regnbågsforell. Trots att rödingen var dubbelt så stor fick jag all fisk till kilopriset för regnbågsforellen, som var mycket lägre än kilopriset för rödingen. Så fick jag smaka lite hemrökt lax också. Service på en nivå man inte får i de stora och välsorterade affärerna där man ju kan köpa allt från kläder till godis, enligt sonen.

Så vad vill jag med det här inlägget mer än att göra reklam för Hermans fisk? Tja, jag vet inte. Kanske bara berätta att det finns kvarter som andas nostalgi där en riktig gammeldags fiskbutik har öppnat, och det är jag väldigt glad över.

fredag 26 februari 2010

Fredag.

Marängswiss, finns det någon godare efterrätt? (Svaret är nej, bara så att ni vet)
Om man inte larvar sig och har banan i, då har man förstört den och det finns säkert godare efterrätter.
Men gör man den rätt (grädde, maräng, glass, chokladsås) så finns det inget som slår marängswiss.

Fredag idag. Japp!

Ha ha huh?

När blev egentligen humorn en sån viktig del i vårt samhälle? Var det någon gång då vilken medioker skådespelare som helst insåg att "det där med stå up-komik, det kanske vore något", eller vad är det som har hänt? Melodifestivalen får i år kritik för att vara så tråkig, så värdelös, så icke-rolig. Jag håller med, programledarna är under all kritik och deras skämt är plattare än den tv Anton Abele köpte när han var blott 11 år. Men det förhindrar inte att jag ställer frågan: sen när blev humor en essentiell del i varenda tv-produktion?

Det har ju inte alltid varit så att komiker är det högst eftertraktade epitetet i samhället. Förut var mysig, trevlig, duktig mer ledord än rolig. Visst har Arne Hegerfors skämtat småputtrigt med Martin Timell och jag är säker på att Gunde Svan drog något skämt med Agneta Sjödin, men mer än så var det inte. Komiker var inte programledare - komiker var på sin höjd pausunderhållning, och så var det med det.

Idag finns det fler humorprogram på tv än det finns dokusåpor, träningsprogram och dramaserier. Det enda som slår humorprogrammen är matprogrammen, och även där luckras gränsen upp (se Landet Brunsås).
Vi betalar dyra pengar för att gå på humorshower, stand-up gör att du får ligga mer än om du vore prins(essa) och om någon bara är programledare utan att vara leverande komiker så sågas man på direkten.

Jag säger som sagt inte emot, jag tycker att Måns och framförallt Christine är skämskudde-dåliga, men någonstans måste man kanske ändå fråga sig: är det deras jobb att vara komiker? Om man nu tar "vanliga dödliga" som inte får folk att storkna ut genom näsan av skratt, måste man då tvinga på dem unkna skämt och putslustiga vitsar som får en jublande publik att bli lika obekväm som förlovningsvideon från hovet? Helt enkelt; är det deras uppdrag? Varför inte låta två mediokra programledare vara just mediokra programledare? Berätta lite trevliga fakta, fluffa upp artisternas ego, gulla lite med publiken? Varför denna besatta strävan efter att få in skämt i varje liten mening?

Jag tror att till och med ö-ver-artiku-leerande Christine Meltzer skulle vara lite mer tolererbar om hon slapp sitt krystade manus. Kanske.

torsdag 25 februari 2010

Jag behöver inte ens använda mitt frikort.

Min man vid middagen idag: "Älskling, om du någonsin vill ligga med Soran Ismail så är det ok med mig."
Om jag vill? Jag säger som "Nasse-Ja" i Sysselstad: "Jag vill, jag vill!"

Eftersom Spendrups webansvarige hörde av sig efter inlägget om deras intranät (och nu kommer deras automatiska sökmojäng - oh yes jag har listat ut hur det fungerar - promota min blogg där igen), kan jag väl förhoppningsvis bara posta det här inlägget och vänta på att Soran ska googla sitt namn och hamna här. (Nu konsulterade jag precis min man datanörden som informerade mig om att jag inte kan skriva Soran Ismail 100 gånger och därmed hamna högre upp på google. Jag får helt enkelt hoppas på att han är jävligt narcissistisk och letar igenom alla sidor. Å andra sidan har snubben en videoblogg, så oddsen är nog rätt höga för att han googlar sig själv rätt ofta.)

Tills dess att han hör av sig kan ni få titta på ett fint klipp. Enjoy!


Frustration är bara förnamnet.

"Åh, det där måste jag blogga om sen på lunchen", tänkte jag. "Det är så himla bra", tänkte jag. "Ska jag skriva ner vad det är bara lite snabbt så att jag inte glömmer?" tänkte jag sen. Men gjorde det aldrig, för varför skulle jag glömma?

Tja, gissa vad jag har gjort? Jag har helt glömt vad det braiga inlägget skulle handla om.

Det var inte om att dottern nu även har slutat med nattblöja och välling, vilket därmed gav mig insikt om att jag inte har någon bebis hemma längre. Jag har en 2.5-åring som är helt blöjfri, som inte äter någon slags barnmat, som pratar i långa meningar, kan sjunga femhundra sånger, som kan veckodagar och förstår sig på "sen" och som är jättestor. Det var inte det inlägget skulle handla om, men jag kan väl ändå få nämna att det känns lite sorgligt?

Inte heller var det om det faktum att svärfar till sist har skaffat facebook. Svärmor har redan (vilket orsakar en mängd konflikter, sadly), min mamma har och nu har även svärfar tagit steget. Det ska bli spännande att se hans statusuppdateringar och jag återkommer nog i ämnet. Men som sagt, det var inte heller det inlägget skulle handla om.

Slutligen så var det inte heller det här lilla mysteriet jag hade tänkt skriva om, men ett mysterium är det likaväl. Min statistikräknare visar mig på vilka sidor folk har länkat till mig. Det står till exempel "saras blogg" och då kan jag kolla om hon har länkat typ "kolla vilken idiot" eller "här är en blogg ni bör läsa", det är väldigt smidigt och bra. Men. De senaste dagarna har jag fått läsare ifrån en sida som länkar till mig, som jag inte kan komma åt. Nämligen... Spendrups intranät. Alltså, va? Ni som kommer därifrån, kan ni bara säga varför det är länkat till mig därifrån? Är det min statistikräknare som har fått spatt eller har jag en hater där? Det här gäckar mig nämligen. Även om det inte var det som var det jag skulle blogga om, egentligen.

Oj, det här blev många ord men inget egentligt innehåll.
Precis som det brukar vara i den här bloggen.

onsdag 24 februari 2010

"Jag trodde att alla brydde sig om barnens känslor."

Vad lätt hon gör det för mig. Här sitter jag och är trött och har inget att blogga om, så kommer Malin Wollin med ännu en ogenomtänkt groda och bara lägger upp det för mig. Jag skulle kunna ha en hel blogg bara baserad på hennes blogg och hennes krönikor, men hur bra kvalitet skulle det bli då?

I alla fall. Varför har man barn om man inte ens orkar läsa för dem, säger hon nu. Det verkar vara väldigt viktigt för denna kvinna att få provocera, få vara en "duktig förälder", få slänga ur sig åsikter om andra. "Om man inte orkar läsa en godnattsaga för sina barn, vad orkar man då? Om man inte orkar läsa för sina barn, varför har man då skaffat barn?" skriver hon.

Men då kanske man ska se om sitt eget hus först, för sen säger hon nämligen "Och ställer vi in på grund av extremt dåligt uppförande gråter de sig till sömns." Come again? Ställa in godnattsaga som straff? Låta barnen gråta sig till sömns? Malin Wollin; ditt glashus är ytterst skört och dina stenar är så stora, så stora.

Om man inte orkar vara en empatisk förälder som bryr sig om barnens känslor, vad orkar man då?
Om man inte orkar vara förälder utan att ta till straff som en enkelt utväg, vad orkar man då?

(Jo, jag tycker också att det är viktigt att läsa för sina barn. Bara för att klargöra.)

Din bästa film/bok?

Kan ni rangordna sånt? Om någon frågar "vilka är dina tre favoritböcker/favoritfilmer?", kan ni svara då? Jag vet aldrig vad man ska svara på: den bästa? Den man sett/läst flest gånger? Den man helst vill läsa/se igen? Den man grät till mest, den man skrattade till mest, den man kommer ihåg mest? Eller den som har bäst kvalité?

Jag kan inte svara. Filmen jag har sett flest gånger är nog Dirty Dancing eller Grease, men vill jag säga att det är mina absoluta favoritfilmer? Jag såg Titanic tre gånger på bio och grät varje gång, det var min favoritfilm då. The notebook är en av de få filmer jag har köpt, ska jag räkna den då? Stolthet och fördom kan jag uttantill, men ska jag räkna den som bok eller film? Får jag räkna ungdomsböcker, och vilken av Peter Pohls böcker gillar jag egentligen mest då?

Harry Potter-böckerna köpte jag samma sekund som bokhandeln öppnade på varje boks "släppdatum", men jag kan varenda liten detalj i "Lilla huset på prärien"-serien. Jag älskar Joyce Carol Oates och Marilyn French, men kan jag påstå att en av deras böcker är min favorit? "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" har jag inte vågat läsa om för jag vill inte förstöra den enorma läsupplevelse jag hade första gången, och "Mig äger ingen" berörde mig något enormt - men favoriter? Jag vet inte.

Jag tycker att jag läser mycket. Jag tycker också att jag har sett på relativt många filmer genom åren. Men favorit? Kunna välja ut? Nej, det går inte.

Kan ni göra det?

tisdag 23 februari 2010

Vad är det för fel på folk?!

Inte för att det handlar om något så allvarligt som barnaga eller att försvara Carolas beteende i Haiti, men ändå - vad är det för fel på folk? Hur kan man rösta vidare Troll Timoteij (sic!) i melodifestivalen? Fyra låtsasinstrumentspelande "skönsjungande" flickor som skulle ha passat bättre i en reklam för schampo än i melodifestivalen. Blev deras röster köpta av Wella som såg det som prime time marknadsföring? Eller vad hände?

Ja, jag är lite sen på bollen, men jag har levt i chock tills nu. Det är först nu jag fattar att folk ringde och röstade på den enfaldiga dagislåten. Inte för att det fanns så mycket bättre att välja på, men ändå - de var ju typ sämst. Eller stryk typ. De var ju sämst.

Jag vill inte vara den hårda som är elak och taskig (eller asså, eh...) men helt ärligt: om du är en av de som röstade på Timoteij (bara stavningen gör ju en kräksjuk) så får du inte läsa min blogg mer. Basta!

(Åtminstone inte förrän imorgon.)

Jinx...

Peppar peppar ta i trä att jag inte jinxar något nu, men det verkar som att det kan komma ett roligt uppdrag åt mitt håll snart. Kanske kanske. Håller ni tummarna?

Det kanske kan bli ett lindblomsgrönt sovrum trots allt!

måndag 22 februari 2010

All the things I could do... if I!

Är det inte orättvist att halka bakom, hamna efter, ligga på minus en månad som mars som nu kommer?  Januari och februari är ändå värdelösa månader, men nu i mars finns det så mycket att lägga kosingen på att det riktigt svider i hjärtat när medlen inte finns.

Körsbärsträd, blomsterfrön, grön färg till sovrummet. Virkad filt i mysiga färger, nytt kakel till köket, resa till Parga, finfina klänningen på HM, vårstövlar, vårskor, hårklippning och vad mer? Allt mer. Plantor, krukor, buskar, häckar. Högtryckstvätt, fasadfärg, ny trapp. Cykel. Jag är en materialistisk själ i en fattig kropp och we all know att jag inte är en sån som enbart kan finna all min glädje i det jag har, lite måste till för att göra det perfekt.

Våren nalkas hörrni. Det märks inte än, den ligger långt under det tjocka, enorma, tyngande snötäcket. Men snart är den här. Pastellig och gul, mjuk och grusig, fuktig och doftande av brasorna som bränner upp det gamla.

Mars är snart här, det går faktiskt fort framåt.
Synd bara att plånboken inte hänger med.

söndag 21 februari 2010

Panic room

Sen i onsdags har vi varit instängda i vårt hus. I onsdags kräktes Noa, och med magsjukt barn är man inte välkommen någonstans. Då ska man stanna hemma, självklart! Precis när hans 48 timmar hade gått blev lillasyster sjuk. Karantänen började om. Sen blev maken sjuk - åter in i karantän. Nu är det söndag eftermiddag och vi har suttit i karantän i vårt eget hus sen i onsdags.

Gå ut? En omöjlighet. Det har varit snöstorm nästan hela tiden, och nu när solen äntligen skiner igen så är det en meter snö överallt. Jag älskar mina barn lite för mycket för att låta dem kvävas till döds av snö.

Så vad gör man? Tja, vi har tittat abnormt mycket på TV. Båda barnen har fått spela datorspel långt mer än vad de brukar få. Vi har lekt med modellera, målat med vattenfärger, ritat med pennor, läst böcker och byggt kojor. Badat i badkar och turats om att få psykbryt på att vara så instängda med gnälliga barn, illamående och allmänna olustkänslor.Vi har ätit skräpmat (för när man är sjuk råder undantagstillstånd) och vi har sett på tv. Sett på tv. Sett på tv.

Imorgon ska jag nog ta mig till jobbet, om jag inte blir sjuk förstås.
Då börjar karantänen om igen...

lördag 20 februari 2010

Wollin, denna gigant ibland nötter.

Hon har gjort det igen. Visste ni att det är ett övergrepp att tvinga en man att bli pappa mot sin vilja? Visste ni att det är så synd om de män som knullar utan kondom att det ska räknas som ett övergrepp?

Malin skriver:

"Nu ska du bli pappa, jag sa att jag åt p-piller men det gjorde jag inte och nu får du skylla dig själv.
Och så ska mannen acceptera det. För att han är en man. För att nu har han minsann haft sitt lilla roliga och nu är det dags att vakna upp och ta ansvar. Varför ska han ta ansvar? Han har inte gjort ett val. Är det rimligt att begära att man ska ta ansvar för ett val man inte gjort?"

Jag är ledsen Malin, men dina väderkvarnar existerar inte. Mannen har nämligen gjort ett val. Han valde att inte använda kondom, han gjorde ett val, han var aktiv, han valde. Ska jag skriva det på fler sätt eller förstår du? Mannen valde att inte använda kondom. Blir det då barn, ja då ska man ta ansvar för det val man har gjort.

Svårare än så är det inte. Tja, om man inte heter Malin Wollin förstås.

Ja, se det snöar...

Har ni det bra i snöyran? Sitter ni i varma lägenheter eller i kalla hus eller fast i en bil någonstans i ett dike? (Om ni sitter fast i en bil och ägnar den tiden åt att läsa min blogg, vore det kanske lite märkligt. Uppskattat av mig, men ändock lite märkligt)

De flesta häromkring har bunkrat upp inför helgens snöfall, men eftersom vi har och har haft magsjuka i familjen har vi liksom levt lite på undantag. Inte handlat mat, inte fixat bra ved etc. Så pang bom blev det snöstorm och någon måste ju vara den som ser till att familjen får mat och värme.


















Ni kan likna mig vid Emil som transporterade Alfred till sjukstugan, eller vid barnen från frostmofjällen. Någon dag kommer det att skrivas en bok som sedan filmatiseras om den gången en ung kvinna från sydöstra Närke trotsade snön och skottade sig ut till bilen (jag har fått blåsor, jag svär) och gav sig ut på vägar som inte var plogade, allt detta med ett leende på läpparna och en bara något för lång lugg. Hennes familj grät av tacksamhet när hon kom hem, och hon hyllades av hela byn för sin modiga insats och sin förmåga att svänga en snöskyffel.

Typ så. Fast egentligen blev jag inte alls hyllad när jag kom hem.
Ungarna blev dock väldigt glada över modelleran jag hade köpt.

Jävla materialister!



 

fredag 19 februari 2010

Fattarnte.

Nu har Tiger Woods haft en snyftig presskonferens om hur illa han har betett sig, om hur han - när han återvänder till golfen - ska ha ett beteende "värdigt golfsporten".

Alltså, den här mediakarusellen är ju större än när Chris Brown spöade upp sin tjej, den är större än när Tito Beltran våldtog en tjej, den är större än en väldigt massa värre saker.

Vad är det med otrohet? Varför ses det här som så stort? Ja, han har betett sig illa. Ja, han har haft ett stört beteende. Men fortfarande så har han inte slagit någon, inte våldtagit, inte lurat på pengar, inte egentligen gjort något värre än haft sex med en massa kvinnor som han inte borde ha legat med.

Ovärdigt? Ja. Dåligt skött? Oh ja. Pinsamt? Jajamen!

Värt all denna uppståndelse? Nja, knappast va?

Ateistångest, påsk edition.

Måste idylliskt läge på landet med fin byskola komma till priset av religiös indoktrinering? Är det sånt som kanske borde stå i mäklarannonserna? Ni vet ju att jag hade ateistångest i december, well - nu är det dags igen. Som tur var är det väl bara aktuellt två gånger per år (eller vet ni om de kristna har lyckats lägga rabarber på midsommar också?) men det är två gånger för mycket.

Såhär är då läget. Till påsken kommer prästen igen, för att tala om tja... de kristnas variant av påsk helt enkelt? Styrelsen för skolan tycker att det inte är deras sak att lägga sig i, det är en "pedagogisk fråga" och därför ett ärende för rektorn. Rektorn tycker att om man som förälder är orolig över vad prästen lär ut vid dessa tillfällen så kan man själv vara med och lyssna på vad hon säger. Som om problemet vore att man tror att präststackaren sitter och mässar "come to the dark side, we have cookies".

Eftersom jag redan har skrivit ett långt inlägg om det här blir det väl lite väl mycket upprepning om jag gör det igen. Å andra sidan kanske det behövs? Jag kan köra en komprimering. "5 things I hate about prästbesök i skola och förskola".

Var så goda!

1. Skolan ska vara religionsfri.
Ja, man ska undervisa om religion. På religionsundervisning. Objektivt, undervisande "så här tror vissa". Inte på en "mysig stund" där även barn som är så små att de inte vet vad religion är finns med. Det här är liksom den viktigaste punkten: skolan ska vara religionsfri. Fri från religion. And no religion too. Alla andra punkter är underordnade denna.

2. Skolan ska inte favorisera en religion. 
Hur många tror att det kommer en judisk tant och pratar om en "mysig stund om chanukkah", eller att barnen får lyssna på en mysfarbror som pratar om ramadan? Hur många tror att skolavslutningen hålls i olika religiösa lokaler varje år? Även OM det nu vore så att varenda obskyr trosåskådning kom och myste med de små barnen så vore det liksom ändå fel. Se punkt ett.

3. Vi är ett sekulärt samhälle
Joråsåatteh. Det där med att vårt samhälle vilar på kristna grunder kan vi väl ta och lägga ner nu va? Det stämmer ju inte. Vårt samhälle vilar ju mycket mer på socialdemokratiska grunder, så jag kanske ska föreslå att någon sosse kommer och har en mysig stund med alla barn och berättar om varför vi firar första maj?

4. Vi ska inte påverka barnen.
Det här hör ju ihop med punkt 1 (som allt annat), men bara för att förtydliga: tänk om alla politiska partier kom och myste med barnen? Tänk om Sverigedemokraterna kom och bjöd på fika på nationaldagen? Att påverka barn som inte vet vad de tycker och tror är en grundförutsättning i skolan, man ska uppmuntra kritiskt tänkande. Att bjuda in en präst är ärligt talat att skjuta sig själv lite i foten då.

5. Skolan ska vara en fristad från den påverkan barn utsätts för hemma.
Skolan ska vara den plats där barn får objektiv information om vad som finns därute. Skolan ska vara ett ställe där barnen lär sig att vidga sina vyer, se bortanför de ramar föräldrarna har satt upp. Om mina barn kommer hem efter att haft religionsundervisning och påpekar att de har blivit intresserade av en av de religioner man har berättat om där, då är det en sak. Att de kommer hem och har blivit intresserade av en trosåskådning för att skolan har bjudit in en företrädare därifrån, det är en helt annan.

Nu handlar inte det här om att jag är rädd att mina ungar ska bli religiösa. Noa skrattade just i fem minuter när jag försökte förklara att det finns vissa som tror att det sitter en gubbe i himlen och bestämmer saker - jag är inte oroad helt enkelt. Men det handlar om principen. Om att vi i marknadsföringsgruppen ska skicka ut en broschyr där det står att trots att vi är en friskola på landet så är vi fria från religion. Det handlar om att det bryter mot skollagen, mot den målsättning skolan har uttalat och främst av allt - det bryter mot sunt förnuft.


Jag avslutar med några citat.

"Undervisningen i skolan skall vara icke-konfessionell." /lpo94

"Förskolan skall vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de
förs fram. Varje barn skall ges möjlighet att bilda sig egna uppfattningar
och göra val utifrån de egna förutsättningarna. Delaktighet och tilltro till
den egna förmågan skall på så vis grundläggas och växa. Alla föräldrar skall
med samma förtroende kunna lämna sina barn till förskolan, förvissade
om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller
andra åskådningen." / lpfö98 + lpo94

Egentligen är hela det här blogginlägget onödigt, det är bara att läsa i läroplanerna.
Där står det nämligen samma sak.

Vård Av Barn

En av anledningarna till att jag tycker att det är jobbigt att jobba (närapå) heltid när man har barn är detta eviga vabbande. Okej en dag. Okej två dagar. Men sen får man ont i magen när det blir tredje, fjärde, femte dagen på kort tid. När man behöver bita i det sura äpplet och ringa runt, fixa, dona, ordna. Dessutom; kan någon vänlig själ förklara varför det alltid ligger viktiga möten på de dagar då man måste vara hemma med sjuka barn? Varför kan det inte vara vanliga tomma dagar med egna uppgifter, så att ingen annan drabbas?

När man pluggar finns det risk att missa seminarier och grupparbeten, ja visst. Men det är människor man arbetar tillsammans med någon enstaka termin. De är inte ens kollegor de närmaste åren, de är inte ens chefer och most importante: de sätter inte din lön.

Nåja. Nu ska vi se livet från den ljusa sidan, är det inte så man ska göra så säg? Jag slipper köra bil till jobbet i det här snöovädret, vi kan köpa massor av lösgodis ikväll - eftersom vi redan har magsjuka i familjen gör det inget med några baciller till - och eftersom vi vuxna kommer bli smittade av barnens kräkningar behöver jag inte oroa mig för att godiset gör mig tjock. Win-win. Typ.

torsdag 18 februari 2010

När vi ändå är inne på ämnet.

Det här är ju ingen inredningsblogg (men mer det än modeblogg), men när vi ändå är inne på ämnet så kan jag ju skryta om att jag äntligen fick tummen ur röven och ställde i ordning ungarnas sovrum. De har fått sova i ett kalt rum med bara två sängar förut, men tack vare Noas ytterst milda magsjuka (ungen är pigg som aldrig förr) fick jag lite extra tid över. Vad gjorde man utan vabdagar egentligen?

Va? Vill ni se bilder på mitt mästerverk/helt ordinära barnsovrum? Ja, men självklart.


onsdag 17 februari 2010

Bestäm hörrni!

Det här med tavlor. Eller rättare sagt: det här med vad man ska ha på väggarna. Vi är värdelösa på det. Helt enkelt sjukt otroligt värdelöskassa. Min mamma sätter upp fina tavlor och allt ser bra ut. Vi sätter upp liknande tavlor och det ser malplacerat ut eftersom vi inte bor i en tjugotalsvåning med högt i tak och parkettgolv.

Jag vet inte vad jag gillar. Inte alls. Jag gillar färg, men samtidigt kan det vara snyggt med något enklare. Jag gillar saker som jag ser vad de föreställer, fast å andra sidan - nej, det gör jag nog inte. Jag tycker om politiska affischer, men hur snyggt blir det i ett vardagsrum? Jag älskar konst av Fernando Botero men maken hatar honom. Dessutom, hur snyggt är det egentligen med affischreproduktioner? Den absolut snyggaste accessoar som finns till ett vardagsrum är en tänd julgran, men jag kan tänka mig att den känns lite malplacerad under sommarhalvåret? Jag gillar inte IKEA-tavlor eller gråtande barn. Det vet jag i alla fall. Makens favorittavla är däremot "Grindslanten". Det och remouladsåsen börjar göra ett rätt stort case emot honom...

Om jag slänger in en bild här, kan ni säga vad jag ska ha på den blåa väggen? Soffan mot fönstret ska byta överdrag till rött. Julgranen is long gone, men i övrigt ser det ut ungefär såhär. Gardinerna är vita, men ljusslingan i fönstret sitter där konstant. Personerna i soffan är som vanligt inte de som har skrivit blogginlägget.

 
(Jag har en vag känsla av att ha skrivit ett exakt likadant inlägg tidigare, men i såna fall fick jag ju uppenbarligen inte tillräckligt många bra tips. Så strunta i det nu och tipsa mig!)

Malin, läs inte det här inlägget!

Mitt ena barn är otroligt empatisk. När han var liten grät han till reklamfilmer om de var sorgliga (för att inte tala om filmer och böcker), han tänker alltid på andra och anstränger sig för att ta hand om och skydda de han tycker om.

Idag kräktes han i bilen. När jag blir magsjuk reagerar jag med att ömka mig själv, klaga, gnälla och bli allmänt olidlig. Noa fontänspydde rakt ut och oroade sig sen för att han inte hade "lyckats" hålla munnen stängd trots att han försökte att inte kräkas i bilen. Sen konstaterade han att resten av dagen kommer han inte kunna leka med några leksaker, för "tänk om det kommer kräksbaciller på dem och Emmy rör samma leksak så blir hon sjuk sen".

Han får "nöja sig" med att sitta vid datorn och spela Kalle Kunskap (som han snart har spelat ut trots att det är på ett skolbarns nivå, vad fan - när man ändå har börjat skryta kan man väl löpa linan ut?) och sen när han är färdig så har han gett oss order om att sprita datormusen, så att "ingen annan blir sjuk som jag".

När vi hade vänt bilen och var på väg hem kräktes han lite till i en plastpåse han hade fått, och sen tillbringade han resterande tid i bilen med att sjunga för sig själv "försök att inte kräääkas, försök att inte kräääkas, försök att inte krääkas".

Det känns skönt att någon i familjen reagerar på magsjuka med något annat än gråt och tandagnisslan.

tisdag 16 februari 2010

Eh... eeew!

Jag brukar tycka att folk hojtar om skilsmässa för lätt. En förstulen kyss med grannfrun och helt plötsligt ska man ha ungarna varannan vecka. Därför brukar jag hålla tyst när bordet är slarvigt avplockat eller när det står kaffekoppar överallt.

Men. Häromveckan hade vi gjort en härlig pizza med mozzarella, chèvre och fefferoni. Den var smakrik, utsökt och faktiskt delikat. Efter några tuggor tycker min käre man att det saknas något, så han går till kylskåpet och hämtar en flaska remouladsås som han sen häller på pizzan. Remouladsås!

Jag brukar tycka att folk hojtar om skilsmässa för lätt. Ibland tänker jag dock att det nog är befogat trots allt.

Truth hurts

Rickard Olsson har blivit polisanmäld för att i Tv ha sagt om Anna Wahlgren att "hon som har förstört så många barn, stackarna". Anna reagerade starkt och anmälde honom för ärekränkning.

Det här ämnet, Anna Wahlgrens metoder, är alltid infekterat. Å ena sidan barnläkare, upprörda föräldrar och barnpsykologer som inte fattar hur man kan utsätta barn för det Anna Wahlgren förespråkar. Å andra sidan Anna Wahlgren själv, och hennes fans som alla är övertygade om att deras barn har blivit hjälpta av hennes metoder.

Jag har inte läst barnaboken. Jag vet att det finns delar däri som jag tycker är vettiga när jag har fått dem återberättade för mig. Jag har också vänner som har använt sig av hennes standardmodell för att få barnen att sova bra, och mina egna föräldrar buffade av bara fanken när lillasyster inte ville sova.

Men. Jag kan bara inte förstå hur man kan försvara de mer extrema delarna hon står för. Jag fattar inte hur man kan försvara uttalanden om att varken kolik, adhd eller andra bokstavskombinationer finns - allt är bara sömnproblem och om man hjälpte barnen till sömn som bra föräldrar gör så skulle de inte ha några problem längre. Anna Wahlgren svarade på en läsarfråga på alltombarn.se angående barn som svär, att man ska ta fram en tvål och hålla framför dem och förklara noga att om de någonsin svär eller använder fula ord mot varandra igen, så kommer föräldrarna att använda tvålen. Och "Sen ska man självklart inte dra sig för att göra allvar av hotet om det behövs". Nej, inte ironiskt. Nej, inte skämtsamt. På fullaste allvar.

Nej, som sagt. Jag förstår inte. Jag fattar inte hur man kan tycka att det är ok att förespråka följande saker:

Om ett barn som vaknar av att ha bajsat vid fyra-fem på morgonen, fastän föräldrarna har bestämt att det inte är morgon förrän klockan sju:

"Så sluta ömka, minns att hans goda, obrutna, sammanhängande nattsömn är en GÅVA för honom och ingen plåga, och respektera hans behov av att få vara i fred (som ju också är ert eget) och sova gott på natten 
Att ha bajs i blöjan så nära inpå morgonen ställer till mindre skada än er vilseledande trafik nu 
När trafiken upphör, kommer det att ta vid pass 3-4 morgnar - sedan bajsar han kl 10 på förmiddagen i stället. Mitt heta tips" (Länk)



Om ett barn som föräldrarna har satt i spjälsängen för att han ska ha "ensamlek", men som fastnar med sitt ben i spjälsängen och då börjar gråta för att han inte kommer loss, vilket leder till att "ensamleken" tar slut fastän föräldrarna hade satt en längre tid till det:


"Sätt på musik när han börjar krångla efter en halvtimme, som om ni verkligen inte hörde. Ha annat att göra! Men håll tiden för ensamleken bestämd. Så slipper han undra över när den ska ta slut. Varaktigheten ska inte ifrågasättas och ledningen är inte hans. Det orkar han inte med (som synes). Kan han få in lilla låret så det fastnar, kan han få ut det också. Men det kräver sin man och sin möda! Och från er sida, upphöjt tålamod. Stör honom inte i det arbetet. Han har ingen anledning att lära sig av några erfareheter som andra gör åt honom." (Länk)

Om ett barn som har kurats tidigare men nu har hamnat i en "svacka" och därför har börjat sova dåligt:

"För att man ska kunna sova krävs att man är 1) tyst, 2) ligger ner och ligger still. Solfjädern i dess brutala variant - skruvstädsmodellen - är verktyget med stort V här.

Brutala solfjädern: Lägg tillrätta. Armarna upp, benen ut, huvudet bort från dig + omedelbar solfjäder, statisk och bestämd: DU ÄR TYST. DU LIGGER NER. Inte huvudet och inte lilla kroppen ska ha en chans att slingra fram några frågetecken på det beskedet. Håll kvar så, enligt skruvstädsmodellen, tills hans utbrytningsförsök ebbar ut och han börjar slappna av, tyst. Stå kvar. Du kan släppa av lite på det mycket pressande greppet när du känner att han har mjuknat i kroppen och är stilla, men minsta förnyad anspänning i sänghalmen föranleder ett nytt obevekligt skruvstäd. Stå kvar. Pröva på att släppa efter en anings aning enligt ovan - men återgå till skruvstädet så fort han börjar krångla det minsta igen. Osv. Ge dig inte, tänk på annat under tiden, ha mörkt i rummet och låtsas att du mediterar. Lyssna till andhämtningen: när den är alldeles lugn kanske han hinner somna eller rentav redan har somnat. Det gör ingenting, i denna kris-minikur. Stå hellre en liten aning för länge än för kort. Smit ut snabbt med ramsan modell bekräftelse, lugn och rätt låg, x 4. 

/.../ Dundra in omedelbart han börjar gapa argt på morgonen och var lika "arg" själv, alltså allt utom prövande, vädjande, testande och "snäll". Ner med honom, lägg tillrätta distinkt så att du snabbt och tveklöst parkerar barnet på plats och solfjädra sedan, enligt brutala modellen. Redan andra gången du gör detta - tillämpar skrivstädet enligt ovan - kommer polletterna att börja trilla ner och landa i det du gjorde klart första gången: På plats i sängen ligger man still, är tyst och somnar" (Länk)


Om ett barn som beter sig förskräckligt illa, hotar bebisar och nästan skadar dem:


"Slutligen tog hon babyn under armen och stegade iväg mot balkongdörren - vi bodde på åtta våningars höjd - och deklarerade att hon tänkte kasta ut bebisen, som var så löjlig. Jag tog ifrån henne barnet och bad henne komma med mig ut i köket. Där la jag händerna om hennes hals. 'Om du inte uppför dig som folk, så tänker jag strypa dig, lilla vän'.Flickan såg att jag menade allvar; i varje fall trodde hon det." (Länk)

 Jag vill inte bli en av dem som attackerar Anna som person. Hon får vara scientolog om hon vill, jag har absolut inte att göra med de ord hon använder när hon skriver om barn hon hjälper och jag tycker inte att det är särskilt märkligt att de föräldrar som upplever att hon har hjälpt dem dyrkar henne.


Det jag tycker är märkligt är som sagt att man kan försvara uttalanden som de ovan. Inget barn, oavsett sömnproblem/beteende, förtjänar att behandlas sådär. 


Någon som vill säga emot?
 

måndag 15 februari 2010

De små tingen

"Om jag inte får titta mer på tv så har jag sönder din uggla!" skrek fyraåringen i ett ilskeutbrott. Jag slits mellan att vara rörd över att han har fattat att en ljushållare i form av en keramikuggla från Lagerhaus är en av mina favoritsaker, och mellan att vara lite sorgsen över att just nämnda uggla för 69 kr är en av mina dyrbaraste ägodelar.

Lite som att jag är stolt över att jag inte köpte något onyttigt att äta till lunch imorgon (vabbar med Emmy), men samtidigt skäms över popcornen jag i sista sekund slängde ner i varukorgen...

Skilda världar.

Jag berättar för en kollega att jag håller på och letar billiga resor, eftersom jag möjligtvis ska åka iväg någonstans i maj (förresten Malin, vad sägs om Parga i Grekland?). Hon, som är ensamstående, är rätt förvånad: "Men. Kan du tänka dig att vara ifrån barnen en hel vecka? Jag saknar min son något enormt efter bara en natt."

Alltid när jag ställs inför ett sånt konstaterande drabbas jag av någon snabb skuldkänsla. Borde jag också känna så? Borde jag också vilja vara hemma flera år och må dåligt när det är dags för förskola? Borde man inte vilja åka ifrån familjen för att kunna må lite bättre? Om hon som är ensamstående orkar, varför gör inte jag det alltid?

Men sen rättar det snabbt till sig. Alla är vi olika och alla har vi våra bättre och sämre sidor.

Jag kan till exempel vifta på öronen. Det kan säkert inte hon.

söndag 14 februari 2010

Dagens märkligaste

Dagens märkligaste 1:

I natt sov jag och drömde en spännande dröm. Jag var fången på ett fångläger som styrdes av utomjordingar. Det var dock inte sådär vidare rymningssäkert, så jag tänkte ge det ett försök (dvs försöka ta mig över det meterhöga taggtrådsstängslet som var allt som höll oss inne). Jag har klätt mig helt i vitt för att smälta in i det snöiga landskapet, men precis när jag har gått utanför min bunker kommer någon slags vakt och jag slänger mig ner med ansiktet i snön. Då vaknar jag.

Just mitt i det mest spännande vaknar jag av smärtor i ryggen. Så jag vänder mig om och tänker att det vore bra om jag kunde drömma samma dröm igen och på något sätt lyckas jag med det. Men nu kommer det märkliga: när jag väl somnar om igen så har mitt rymningsförsök redan varit, men jag vet ju inte hur det gick, för jag var vaken då. Drömmen har alltså fortsatt utan mig. Eget liv! Jag får gå runt och fråga de andra som var med i drömmen hur det gick för min rymning. Sjukt.

Dagens märkligaste 2:

Jag äter pistagenötter från Willys. När jag öppnar påsen ser jag att det står "Saltade och rostade". De har liksom hällt på något jättemysko salt... men bara på skalen! Brukar ni äta skalen på pistagenötter? Nu är de jättesalta, och sura också. Weird. Det är som att hälla på kryddningen på chipsen utanpå påsen de ligger i.



Bon appetit!

lördag 13 februari 2010

Jag har närt en mafioso vid min barm.

Emmy: Jag älskar Arvid!
Noa: Men Emmy, han gör dig ju illa!
Emmy: Ja... han biter mig...
Noa: Emmy. Om någon gör dig illa fastän du säger stopp, då ska du ropa på min kompis Kevin. Min kompis Kevin är jättestor och stark. Han kan ta bort den som är dum mot dig om du säger till honom. Min kompis Kevin hjälper dig om någon är elak. Säg till min kompis Kevin om någon gör dig illa, ok?

Noa: Eller säg kanske till någon fröken.

Dagen i bilder.


Dagen började med en ridtur ut på landet.



Islandshästar is the shit. På riktigt alltså, jag är helt hooked.



Sen hem för lite skumbad (inga bilder därifrån, pervon!) och tornbygge med barnen.
På bilden ser ni ett rekordhögt torn. Nu är bilden tagen ur fel vinkel, men tornet var egentligen två meter högt. Helt otroligt.

Kvällen fortsätter nu med:


(Ja, det är melodifestivalen. Also known as "häckeltime!". Ellenhag heter jag där. Tror jag)


Förresten. Visst har jag väl uppfyllt kravet på bilder för minst två månader framåt nu?

fredag 12 februari 2010

Alla har vi våra mål i livet.

Min syster drar imorgon iväg till spanien. Hon ska först plugga och sen jobba på hästgård. Sen har vi pratat om hennes framtidsplaner, när hon ska förlova sig, gifta sig, skaffa barn. Hennes liv tar fart nu, hon lever alltid mitt i något och känns så aktiv att jag blir matt bara av att tänka på det.

Men. Jag är inte långt efter jag. Alla har vi något att sträva efter och ett av mina största mål har precis blivit uppfyllt: Idag upptäckte jag att jag har lika långt (om inte längre!) hår som min syster. Det vill säga: långt!

Det ni. Jag är inte fy skam jag heller.

Vad är väl en bal på slottet?

Igår kväll bjöds vi hem till min morfar, vi åt kalops och glass och tårta och spelade kort. Han lekte med sina barnbarnsbarn och glömde vad de hette men de var lika glada för det.

Idag ska jag, mamma och min syster på middag hos min mormor. Hon bor på ett sånt äldreboende där alla har sin egen lägenhet, men man äter gemensam middag i en fin matsal. Där ska vi ikväll bjudas på gulasch. De flesta som bor i samma hus som hon är rätt fina av sig: någon är majorska, någon har varit fin dam. Mormor har faktiskt fullt sjå med att bjuda tillbaka på alla drinkbjudningar och vad de nu har.

Men i alla fall, nu ska vi dit. Mormor ska få visa upp sina kvinnliga genetiska avkommor. Min mormor är lite nervös för det här, hon vill att vi ska vara medvetna om att vi kommer att bli granskade. Jag har fått order (via mamma, mormor vågade inte riktigt ge dem till mig direkt) att inte ha något urringat på mig, det skulle tydligen riskera att orsaka osämja mellan tanterna ( men gubbarna skulle nog ha gillat det enligt min lilla mormor). Vidare så ska vi ha inneskor på oss, vilket jag fick veta idag för någon timme sen. Jag som ska direkt dit från jobbet.

Med andra ord så verkar det finnas en slags dold klädkod. En som inte uttalas, men som det är viktigt att vi förstår; se så bra ut som möjligt, men var propra och fina. Men snygga. Fast inte för snygga.

All this fuss for some gulasch!

torsdag 11 februari 2010

Klassträffen.

Det här med återträff. Ska man gå på sånt? Eller alltså, hade ni gått?
Jag har precis fått inbjudan till en återträff med min högstadieklass. Det är nu man ska komma tillbaka smalare, snyggare och lyckad. Eller var det någon dålig film?

Jag vet faktiskt inte om jag vill gå. För det första så tyckte jag inte om min högstadieklass. För det andra - och ja, det här är sorgligt men ingen blir väl förvånad över att jag tänker så här? - så har jag ju inget att komma med. Andra från den klassen har blivit firade modeller utomlands, sångare på fina engelska institut, hjälparbetare i Afrika, showartister. Jag har blivit på smällen, det är ungefär mina prestationer sen högstadiet.

Om det hade varit så att jag hade tyckt om de som gick i klassen så hade det här varit ett ypperligt tillfälle att träffa dem, minnas, tänka tillbaka, uppdatera varandra på vad som har hänt sen dess. Men de få jag gillade har jag på facebook och har därmed täckt in allt ovan. Kvar blir alltså anledningen "slå dem med häpnad över att den fula ankungen har blivit en svan".

Well. I am no swan.

Kanske om jag väntar till 20-årsåterträffen? Då har jag tio år till på mig att tappa de sista kilona, skriva den där magnifika boken, bli den där firade politikern...

onsdag 10 februari 2010

Pretentiös much?

"Och ja, vi regisserar slutets tystnad, tagning /.../
Jag skrev mitt namn i vattnet Så du vet var jag finns"
/Kent

"Och varför stod du annars här?
Du kunde valt den andra vägen
Du läser mig kapitel för kapitel
Jag är mindre stolt nu, mer förlägen"
/Winnerbäck

Herregud. Varifrån får de luft? På riktigt alltså, varför är det så viktigt för manliga svenska (?) artister att vara så jäkla... skitnödiga? Så pretentiösa, så låtsaspoetiska, såna posörer? Det är ju bara ord, radade på varandra. Nog för att jag tycker att låttexter ska ha någon slags känsla, men ibland går det överstyr.

Var är de emodeppiga tjejerna? Var är de truliga kvinnorna som radar ord som låter djupa på varandra? Var är de kvinnliga stjärnorna som kan vara deppiga, "poetiska", överdrivna?

Melissa Horn berättar, har något att säga. Annika Norlin skriver för fan små underbara noveller i sina låtar. Har jag missat någon kvinna som tillåter sig, som tillåts vara precis så "svår" som våra manliga artister har tagit sig rätten att vara?


tisdag 9 februari 2010

I'm on fire!

Jag och min plattbystade syster spelar kort och häcklar varandra som då brukligt är. Hon tappar sitt russin ner, innanför tröjan.

Syster: "Men? Vart tog det vägen?"
Jag: "Du kanske har russinet i din bh men tror att det är ditt bröst!"

Joråsåatt... det är ett under att SNL, RAW eller PLT (parlamentet) inte har ringt än. Jag är ju trots allt den nya unga komikern. Blond är jag också. Björn Gustavsson, watch out!

måndag 8 februari 2010

Det här med att skriva...

Jag vill ju skriva, jag har inbillat mig att jag är bra på att skriva (även om vissa ihärdigt försöker ta mig ur den villfarelsen, tack Carl) och det är det jag vill syssla med. Problemet är väl bara att jag inte har några idéer, jag har inga uppslag och jag har ingenting jag vill säga. Det som faller sig naturligt för mig är att dissa idioter.

Så. En hel bok som heter "Saker jag älskar att hata" och som handlar om just det låter väl som en bra idé?

I alla fall ni skulle väl köpa den?

söndag 7 februari 2010

Så vad tyckte ni då?

Melodifestivalen. Ni som tittar, engagerar er - vad tyckte ni?
Eftersom jag var on fire på twitter (eller för att jag inte orkar skriva ett inlägg, välj anledning själv) så kopierar jag mina tweets hit. Ni kan ju göra det som en lek också, försöka lista ut när skämskudden kom fram, vilket bidrag som var det enda bra och tja... nej... roligare än så blir det nog inte.

(Det börjar nedifrån)

Edvard af Sillén heter manusförfattaren i år. Värt att notera. #mel2010

Visserligen borde Idol-Ola åkt ut helt, men nu slipper jag honom åtminstone live i Örebro. #mel2010
Enorm skämskudde. Ska det vara ironi så försvann den någonstans med Zelmerlövs humor. #mel2010
Jaha, det var det här Dolph skulle vara med för? Tacky. #mel2010
Nu är frågan om Grunge-Ola Salo eller Heroes-Jessica ska vidare? #mel2010 Borde inte Natalie anmäla Ola för trakasserier snart? #mel2010
Woho! Enda bra bidraget till Globen. Nu ska bara Ola åka ut så börjar programmet rycka upp sig. #mel2010
Kan någon upplysa Meltzer om att hon inte är programledare för "Evas funkarprogram" utan för Sveriges största tv-händelse? #mel2010
När man kom över att låten aldrig startade var Road Salt rätt bra. Och så Salem, of course. Promenadseger! #mel2010
Sätter allt mitt hopp till Salem #mel2010
Tja, efter det här framträdandet lär du fortfarande vara singel, Frispråkarn. #mel2010
Save the cheerleader. Save the song! #mel2010
Wtf? En vessla, en musikal och en pizzareklam på en gång? #mel2010
@deeped Dolph Lundgren är rolig jämfört med Meltzer #mel2010 Uppfriskande att även män i år visar lite hud och sminkar sig som Charlotte Perelli. #mel2010
Nu är det någon blandning av Shakira och Pussy Cat Dolls. I hennaröd tappning. #mel2010 Tycker att Idol-Ola borde skaffa sig en namnbok. Och Jenny Silver kanske kunde leta reda på en refräng? #mel2010

lördag 6 februari 2010

Help!

Jag behöver verkligen börja plugga igen. Dock tror jag inte att mina universitetsstudier är det som krävs, jag behöver mer gå tillbaka till högstadiet. Eller tidigare än så. Att ha en fyraåring är som att gå omkring med en konstant påminnelse om allt man har glömt.

Dagens fråga: "Mamma, vad är energi?"

Eh. Jo. Asså.

Ikväll melodifestival. Är ni peppade? Klart ni är. Heja Salem!

fredag 5 februari 2010

Jodå.

Ni undrar vad jag tänker göra för att må bättre? Nå, idag talade jag om för min chef att från och med hösten kommer jag vara tjänstledig för studier i två år.

I think that will do the trick.


(Och så knark. Men det börjar jag först med nästa höst.)

Som en liten motvikt till alla idioter.

Maken kom hem och berättade att en pedagog på sonens förskola ibland funderar på att vända de värsta späderman/kitty-mössorna ut och in när hen klär på barnen, så att hen ska slippa se alla stereotypa och tråkiga bilder hela tiden. "Det handlar ju om min arbetsmiljö" är argumentet.


Jag tror att vi därmed har korat veckans idol. Bara sådär.

torsdag 4 februari 2010

Änglavakt.

Först bara en liten rubbning, sen en stor rörelse och till sist sladdade jag okontrollerbart runt på vägbanan, snurrade ett varv och sen över till andra sidan och in i snö, ner i diket. "Ska man böja ner huvudet eller räta på ryggen?" hann någon del av min hjärna tänka innan allt blev stilla igen och jag kunde titta upp och inse att jag hamnat i ett dike så fullt av snö att halva bilen fortfarande stod på vägen.

Där stod jag sen. Tyckte att det hade ju gått bra. Det här var ju ingen fara. Sen ringde jag efter maken och efter ett tag kom han och hjälpte mig upp ur diket med en viss assistans av två andra män. Enkelt och smärtfritt.

Sen började jag köra sakta sakta mot jobbet igen, och först då slog det mig vilken extrem tur jag hade haft. Vägen jag körde på är en stor 90-väg. Under tiden jag stod i diket och väntade passerade fyra bussar och tretton lastbilar. En oändlig mängd personbilar också, så klart. Om någon av dem hade varit på andra sidan vägen när jag snurrade runt runt utan någon som helst kontroll, då hade det inte bara varit en "nära ögat"-upplevelse. Då hade jag inte suttit här och skrivit just nu.

Väl framme på jobbet bröt jag ihop och nu sitter jag här och gäspar (chockreaktion?) och har mördande ont i huvudet efter en alldeles för dramatisk morgon.

Tänk om... tänk om inte...

Jag hade tur. En enorm tur.
Tack och lov.

onsdag 3 februari 2010

Just när man trodde att det inte kunde bli värre...

Ni trodde att Annika Dahlström var lågvattenmärket? Lite flankerad av Anna Anka sådär? Well, under små stenar gömmer sig stora fula gäddor, och en av dem har nyss fått lite luft.

Kvinnan heter Eva Sternberg och är dum i huvudet.

Visst borde man inte uttala sig så om en annan människa utan att veta vem det är? Visst borde man egentligen, inte utgå från sin egen situation för att döma någon annan? Well, vi kan väl säga som så att jag bara följer Evas exempel. Hon tycker nämligen att hon har rätt att såga Birgitta Ohlson som är nyutnämnd EU-minister och gravid. Ohlson borde nämligen sluta leka man. Hon borde bara tänka på sitt barn. Hon borde stanna vid spisen. Tror ni att jag överdriver lite? Kanske drar jag Evas åsikter angående Ohlson till sin spets? Ha! Jag citerar:

"Efter det att jag hade startat mässan Kvinnor Kan stod det helt klart för mig, att vi kvinnor inte ska lämna våra hem överhuvudtaget. Ska vi göra något så skall vi göra det med vårt hem som bas."


Eva konstaterar lite olika saker:
Kvinnor ska inte vara som män, barn ska vara med sina mammor, kvinnor ska stanna hemma och herregud vad provocerande det är med en kvinna som vill fortsätta jobba efter att hon fått barn. Verkligen!

Eva skriver dessutom:

"Mina båda döttrar har
jag absolut inte uppmuntrat att lämna sitt kvinnokön för att bli generaldirektörer eller styrelseledamöter i börsnoterade bolag."

Jag är ledsen Eva, men jag tror att hindret för dina döttrar mindre handlar om deras kön, och mer om att de delar gener med någon som du.



tisdag 2 februari 2010

"Lill-Miss, ska jag berätta en sak? MJAO!!"

Världens största pratkvarn är vaken och vill inte alls sova.

"Jag kan inte sova... jag är inte så trött! Jag ska leka med katterna istället! Trull? Lill-miss? Var är ni? Mamma, ursäkta mig... var är lill-miss? Där är han bakom kaminen! Jag springer efter. Aj! Det var inte kallt där. Det var varmt. Jag går tillbaka. Nu är jag polis, men jag är Emmy också. Jag är ett barn och en polis. Mamma mamma ursäkta mig. URSÄKTA MIG! Var är katten? Pappa titta nu när jag hoppar! Pappa? PAPPA! Titta då när jag hoppar på mitt rum! Titta på min lilla hund. Vad glad jag är att se den"

Jag la henne i sängen för tre timmar sen snart. Tre timmar sen. Det är en jäkla tur för den här tvååringen att hon är så förbannat söt.

(Undrar varför jag skriver så. Att det är tur för henne att hon är söt? Vad hade hänt annars liksom? Hade vi låst in henne i en liten skrubb under trappen (vi har inga trappor inomhus) och bara "du är inte tillräckligt söt, så därför får du vara här - suck it up"? Knappast va. Hon hade kunnat vara ful som stryk och ocharmig som faen och vi hade ju ändå suttit här och bara "hur kan vi vara så blessed att vi har fått världens finaste ungar?". That's parenthood for ya!)

Så mycket att säga, så få passande rubriker.

Det där med att folk tycker om att träna och motionera och sånt har jag aldrig förstått mig på. (Insert valfritt ironiskt "va, det hade jag aldrig anat!" här)

Men dans. Dans alltså. Att dansa konstant i flera timmar med avbrott bara för enstaka toalettbesök eller ett glas vatten. Att dansa utan att tänka på skavsår eller trötthet eller sträckt magmuskel eller omgivning eller nästan ens musiken. Det förstår jag mig på. Hela min kropp vill dansa mer. Inte pardans, inte hemma i vardagsrummet-dans, inte findans. Utan "jag dansar som om det inte fanns någon morgondag"-dans. Sån dans som ger mig någon slags förståelse för människor som virrigt mumlar om endorfiner som frigörs i samband med motion. Som påstår att kroppen längtar efter att anstränga sig. Jag har inte riktigt fattat det där förut som sagt, men nu förstår jag.

Det finns bara en liten hake.
Jag, likt Magnus Uggla, dansar sällan nykter.
Det kan möjligen bli ett problem om jag skulle tänka mig dansen som huvudmotion.

Mitt bästa jag.

En av mina stalkerobjekt är i min stad ibland. Jag har försökt hinta om (ha ha ha, jag har typ tjatat mig till) en blinddejt och det lär väl bli av. Kanske.

Men jag vet inte, jag får alltid såna kalla fötter när jag ska träffa någon som bara känner mig utifrån det jag skriver. Jag är så jävla mycket bättre i skriven form. Jag är roligare, smartare, snyggare, skarpare. I det verkliga livet är jag blygare, nervös för vad jag ska säga, hur jag ska se ut, vad jag ska göra. Jag är nervös flera dagar innan jag ska träffa någon för första gången och jag nojjar säkert flera timmar innan. Skitlarvigt.

Kan man inte få leva sitt liv i skriftform? Kan man inte få vara en figur på nätet bara? Vad mycket enklare det skulle vara att få igenom sina förslag på jobbet om man kunde få göra det via mail enbart. Diskussionsforum istället för föräldramöten vore väl inte heller en dum idé? Så skulle jag kunna få sagt allt jag tycker och tänker men som jag är förjävla blyg för att ta upp när det sitter 15 föräldrar till runtomkring.

Jag tror att jag kör på det här med att leva i skriftlig form via internet. Vill ni mig något så syns vi här. Eller på facebook.

måndag 1 februari 2010

"Halv åtta hos mig"

Det ska vara en förrätt, en huvudrätt och en efterrätt.

Vad hade du bjudit på?

Eftersom vi är en väldigt matkunnig och matälskande familj hade det blivit något lite extra här. Inte precis "svenssonmat" utan kanske lite mer än så. Eller vad sägs om:

***************


Förrätt
Pain du woods-islet med en touch av fromage

Huvudrätt
Panqueques med sockerinbakta sommarbär

Efterrätt
Rostad majs med en marinad av hårt kärnad mjölk med flingsalt.


***************


Det låter väl gott?

Dagens funderingar.

Jag har nyss läst tidningen och är lite fundersam över vissa saker:

- Vinterkräkan slår till på alla fronter.
Exakt hur jävla svårt kan det vara att hålla barnen hemma minst 48 timmar efter sista symptomet? Inte "hon har inte kräkts sen igår kväll, det är klart att hon kan gå till förskolan nu", inte "ja men HAN är ju inte sjuk! Det är hans bror som ligger och kaskadspyr i deras sovrum. Han kommer ju inte smitta någon." Spyr/diarréar barnet på måndag kväll är det först på torsdag barnet kan gå till förskolan. Ja, det känns länge. Ja, ni missar säkerligen något möte på jobbet. Ja, det suger suger suger att behöva vabba hela tiden. Men det fina i kråksången är ju att om alla stannar hemma den tid som behövs så blir det mindre magsjukespridning. Det är win-win. Faktiskt.

- Google streetview fotar människor på gatan.
Folk blir upprörda. På riktigt. Vi lever i Sverige där vi precis har infört 1984-rättigheter till staten, men det var tydligen ingen big deal för "jag har ju inget att dölja". Men när man riskerar att komma med på ett kort när man går på en vanlig gata, då är det väldigt läskigt. Jag fattar inte. Vad finns det att dölja hörrni?

- Slemgubbemansgris-Hasse vann Robinson.
Det är jättebra tycker folk. För då vann inte Jimmy Führ som hade mage att göra pakter i ett tv-program som går ut på att rösta ut folk. Herreminje vad tokigt! För Robinson har ju alltid handlat om att klara sig bäst på en öde ö. Det är därför man i första säsongen hyrde 15 små öar i sörmländska skärgården och satte ut 15 människor där och den som levde efter 3 månader vann. Eller nej just ja. Det var inte så från början heller. Det har alltså alltid handlat om utröstningar, pakter och spel bakom kulisserna. Nå men då så. Vad är problemet? (I år har jag knappt följt programmet alls och hade jag haft någon favorit hade det varit Annika. Tjejen som inte pallade med att vara socialt kompetent bland ett gäng idioter. Jag känner igen mig lite i henne.)

Hej på er förresten. Trevlig måndag (vilken oxymoron)!