Ska jag vara ärlig så känns det lite halvkymigt att svara "näe, det är mitt tredje" på frågan "är det ditt första barn?". Jag hade väl aldrig trott att jag skulle vara 26 år och snart trebarnsmorsa. Och jag är det inte ens på något sådär hippieromantiskt sätt. Jag lagar inte min egen mat, jag odlar inga grönsaker och jag fick ont i nacken av att bära i sjal. Jag kan inte ens säga att barnen är mitt liv, eftersom jag inte ens ser fram emot föräldraledigheten.
Jag vill inte ha vårdnadsbidrag, jag älskar förskola, jag vill inte bli hemmamma. Jag vill ha barnvakt och egentid och en snygg barnvagn. Det finns inget som säger att jag kommer genomgå någon slags metamorfos och helt plötsligt vakna upp till en sån där helyllemamma som man ändå kan förvänta sig skaffar tre barn vid 26 års ålder.
Däremot har jag blekt hår, en tramp stamp och stora (visserligen äkta, men det är ju oviktigt) bröst. Jag kommer snart få full poäng i min egen white trash-bingo. Enda ljusningen är väl att jag åtminstone har lite högskolepoäng i bakfickan. Att jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv kan vi strunta i. Jag tänker klamra fast vid mina högskolepoäng som en hemmamamma till sin sista lilla bebis. För utan dem är vi ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar