måndag 11 april 2011

En kall sten i magen.

Igår åkte vi ut till min morbror för att byta däck. Min morbror bor på släktgården som morfar byggde, och när morfar levde var han därute hela dagarna. Jag har inte varit där sedan midsommar, då vi allihop samlades för att umgås med morfar som då hade fått sin dödsdom för bara någon vecka sedan.

Så igår åkte vi dit för att byta däck som sagt. När vi kom dit stod min morbror vid en bil och pratade med någon som var nere på marken och bytte däck. Och så van är jag vid att det är morfar som är därute, att mitt "hej morfar" var på väg ut ur munnen innan jag insåg att människan vid bilen omöjligen kunde vara min morfar. Så jag fick svälja orden och de landade som en kall sten i magen. Sedan klarade jag inte av att vara kvar, så vi fick hitta på en ursäkt och åkte snart igen.

Hur många år tar det innan smärtan inte längre är så akut?

1 kommentar:

Malinka sa...

Det blir bättre efter första året, när man tagit sig igenom allt en gång, liksom.

Men det tog mig fyra–fem år innan jag slutade lyfta på telefonen för att ringa morfar och berätta eller fråga något. Det var lättare med mormor, som dog innan, eftersom morfar fanns kvar då.