En sak som jag tycker är otroligt fint:
När publiken på en konsert sjunger allsång till artistens sånger helt unisont, i samma tonart och i takt. Ni vet, inte bara skrålar med, utan faktiskt sjunger sången fint och vackert. När man hör hur hela publiken gör ett uppehåll på exakt rätt takter för att sedan ta i med nya krafter, för att unisont öka styrkan på rätt sätt. När allt stämmer överens, när publiken för fram sången som den är skriven.
Det gråter jag till varje gång. Just för tillfället till inspelningen från Håkan Hellströms fantastiska konsert på Way out West 2010.
1 kommentar:
Jag skulle drista mig till att säga att nästan allt som har med Håkan att göra är otroligt fint.
Skicka en kommentar