lördag 31 december 2011

Gott nytt år!

Jag har ju lyckats hålla två nyårslöften i år, så jag ser ljust på möjligheterna att hålla mina löften inför 2012.

Jag lovar att ha mer kul. Mer läppstift, mer vin, mer vänner. Och så lovar jag att bli mer miljövänlig också. Och kanske sluta bita på naglarna. Man vet aldrig.

Jag hoppas på ett underbart 2012 för oss alla!

fredag 30 december 2011

Nytt i vårt vardagsrum:


Förlåt förresten.

En sak jag avskyr med föräldrabloggar är när någon skriver saker och gör det till något unikt och "duktigt", när det snarare handlar om självklarheter som alla gör. Typ ett helt inlägg om hur de har förklarat för sina barn att det är dåligt med krig, eller att man inte kan äta godis varje dag. Och så avslutar med någon lite snusförnuftig kommentar, á la "de verkar har förstått poängen/tagit till sig budskapet, och det är jag glad över".

Ärligt talat? Orka framställa sig som någon superförälder för att man tar sitt ansvar och pratar med ungarna om de mest basala sakerna?

Och jag vet. Jag har säkerligen gjort precis samma sak, och ni har säkerligen stört er på mig då. Så från djupet av mitt hjärta: förlåt. Jag ska försöka att inte göra om det.


2011, någon slags årskrönika.

Jag har lite svårt att förstå att 2011 är slut. Vad hände? Det började ju nyss? Det var ju typ en månad sedan jag satt här och var tjock och blond och hade ont överallt due to bebis i magen? KAN det verkligen ha gått ett år redan?

Ja, uppenbarligen. Bäst att vi (jag) ser efter vad som har hänt för att vara på den säkra sidan.

I januari var vi med på tv! Och Emmy hade en sjukt kort frisyr ser jag nu. Och jag var isblond och hade enorm mage och graviditetsfinnar. Det ni!

Sen kom februari och jag var så sjukt trött på att vara gravid. Helvetesfebruari med snö och is och kyla och ont överallt. Jag vet inte om jag bara klagade hela månaden, men det tror jag. Förutom att klaga så luftade jag mina fördomar och uppmanade er att göra detsamma. Det var kul!

I mars så kom hon äntligen. "Det femte barnet" i magen visade sig vara en tjock liten flicka som fick namnet Majken Britta Rosa. Älskade unge vad glada vi blev. Lätt det bästa med 2011. Det bästa sedan 2007, helt enkelt!

Sedan kom april, med påsk och värme och trädgårdsarbete. Men det uppmärksammade ni inte så mycket. Kanske för att det är tråkigt att läsa om? Nåja, det är sånt ni får ta helt enkelt. Däremot inlägget om att jag älskar att inte amma, det blev uppmärksammat. Med rätta!

Maj då? Tja, mest svårigheter att hantera trebarnslivet, och så trädgårdsarbete. Men så lyfte jag blicken ur min bebisbubbla och lackade ur på Björklund. Varken för första eller sista gången. Idiot. Alltså, verkligen. Jävla idiot.

Sen var det sommar och juni och jag skällde ut prettomorsor och ni höll med. Så klart. Jäkla töntar är vad de är. Dessutom diskuterade vi lite etikettsfrågor  och så velade jag hit och dit gällande håret. Det där håret alltså. Att ni inte hackade min blogg och raderade alla inlägg om hårskrället? Imponerande!

Och juli då. Juli, sommar. Det känns som evigheter sen, trots allt. Jag blev brunett! Och sen nojade jag över det och mådde dåligt över det, men det behöver vi ju inte läsa mer om nu. Så blev vår altan färdig också. Det kan vara det bästa vi har gjort med det här huset. Sån skillnad! Till sist så åkte vi äntligen, ÄNTLIGEN, till Frankrike. Till Bretagne. Gud vilken semester det var. Men vi hade inget internet, så ni fick inte följa med på resan. Förlåt!

Det känns som att det var nyss det var augusti? I alla fall hade jag sjukt bloggflyt. Jag har hittat massor av inlägg att länka till, för vi hade flera intressanta diskussioner. Som ifall det hette kus eller kull? Eller andra dumma förslag ni hade. Vi pratade om föräldraskap och massor av kul saker. Och så fick ni se bilder från världens bästa land.  Men seriöst, hela augusti var guld ur bloggsynpunkt. Kolla själva! 

Förutom att åka till Rom så funderade jag i September över varför jag inte är en sån person som får helt ogrundade komplimanger. Jag inser nu att ni aldrig har fått se några bilder från Rom. Vill ni göra det? Å ena sidan ska en blogg ju ha bilder, säger man. Å andra sidan kommenterar ni aldrig när jag faktiskt har bilder, så... Vill ni se Rombilder får ni hojta till, annars struntar jag i det.

Oktober, oktober. Så jäkla tråkig månad! Och så nyss. Vad finns det att säga liksom? Det var en kass bloggmånad också. All inspiration försvann tydligen i augusti. Men jag förklarade hur det är att vara kräsen för er. Och så pratade vi delad föräldraledighet också. Men annars var oktober rätt så pfft!

Och alldeles nyss var det ju november. Köket blev färdigt. Det var väl det. Trist månad, trist bloggare. Dessutom var jag sjuk rätt mycket. Tja, nothing to see. Move along.

Och så december då. Men samma sak där, det var ju NU. Och inget speciellt har hänt. Men jag vore ju dum i huvudet om jag inte länkade till inlägget där jag dels deklarerade att jag hållt mitt nyårslöfte, och dels blev supersnygg på bild. 

Tja, det var väl mitt bloggår det. Hur har ert 2011 varit? Vad minns ni? Vad önskar ni att ni kunde glömma? Saknar ni något i min bloggsammanställning som ni minns från mitt bloggår? Tell mama!




torsdag 29 december 2011

Klagomuren

Vi måste klorintvätta alla soffkuddar. Säkert inte miljövänligt, men jag orkar inte ha smuts överallt längre. Jag orkar inte vardagen just nu. Mat måste lagas varje kväll och barn ska läggas och sen orkar jag aldrig göra mer än sitta i soffan och i princip inte göra mer än fånglo, eller kanske surfa på blocket.

Men man kan ju inte klorintvätta vardagen. Och jag blir galen på att allt jag kan göra för att må bättre NU och vara en bättre förälder NU, det gör att mina barn antagligen svälter ihjäl i framtiden när miljökatastrofen är ett faktum. Resa, shoppa och sånt är direkta miljöhot, men samtidigt det enda som håller mig uppe under vintern. Även om det mest handlar om drömmar och inte så mycket verklighet.

Åh vad jag låter gnällig nu då. Jag har ju inget att klaga på egentligen. Vi är friska och har lov och kan se fram emot stadigare inkomster och mer fritids och förskoletid för barnen och om några månader blir det vår och allt sånt. Men ändå. All disk, smuts, stök, tvätt, sopor, barr - jag orkar inte.

Jag vill vara rik. Jag behöver inte vara ohemult rik, jag vill bara vara så pass rik att vi har råd att köpa hämtmat/gå ut och äta så ofta vi vill, samt kunna gå på bio och åka till fjällen och gå på lekland och åka till badhuset precis så mycket som vi vill. Föräldraskapet skulle vara så mycket enklare då.

Nu har jag klagat av mig. Nu tänker jag surfa efter växter till trädgården och drömma om vår och sommar istället för att tänka att vi har hela januari och februari framför oss.


"Lite" irriterande

Jag är sugen på något, men jag vet inte vad. Jag har tänkt igenom det mesta (typ ostbågar, choklad, godis) men kommer inte på vad det är. Lite lutar det åt en sorts sura colaflaskor som vi åt i Frankrike. Och det känns ju bra, att de finns i Frankrike. Men inte här.

Å andra sidan kanske det är just bra det är.

"Titta! Katt! Titta! Där! Katt! Katt! TITTA! KATT!"

Ja, okej Majken. De är fina, våra katter. De är tre stycken och de är precis överallt och de tycker om att gosa. Vi har haft dem i flera år och du har känt dem i nio månader nu. Så vadan detta behov av att nästan hysteriskt utropa att vi har katter hemma? Vi vet ju det. Du vet ju det. Du har sett dem förut.

Och som sagt, de är fina och gosiga. Men de kanske inte är så himla exotiska att du i en halvtimme måste sitta och skrika ut att du faktiskt ser en "ka! dä! titta! ka! ka! titta! dä! ka! ka!"? Det är ju ändå, lite, att stating the obvious, eller hur?

Det känns lite som när du kryper in i riktigt trånga utrymmen och sedan gråter när du, oundvikligen, fastnar. Inte ditt smartaste move, om vi säger så. Eller när du välter ut vattenglaset över hela dig och sedan gråter för att du blir blöt. Eller när du slickar på toalettstolen. Det är inte heller så smart, eller fräscht, gjort.

Men det är okej. Du är ju ändå bara nio månader. Men om du fortfarande slickar på toalettstolen om en sådär tre år, då kan vi väl ha ett snack. Okej?


onsdag 28 december 2011

"Hejjagharmissatbussenkanduhämtamig?"

Idag träffade jag en kompis för att gå lite på mellandagsrean (hittade inget) och fika lite (blev lunch istället). Jag lyckades dock glömma mobilen i bilen, fast vid tillfället trodde jag att jag glömt den hemma, och blev stående utan telefon och väntade på en kompis som aldrig verkade dyka upp. I själva verket hade hon skickat ett sms om sin försening, men eftersom jag ju inte hade någon telefon fick jag det inte, och tja... ni fattar?

När jag stod där då, så tänkte jag på hur krångligt det var före mobiltelefonernas tid. Hur man inte kunde få reda på ifall ens kompis kanske blivit akut sjuk i kräksjuka (även om det ordet inte fanns då), utan helt enkelt fick stå och vänta eller ge upp - i blindo.

För telefonkortet till telefonautomaterna var ju aldrig laddat. Jag ringde alltid "mottagaren betalar"-samtal hem, och i pausen där man skulle tala in sitt namn för att det skulle bli uppspelat för mottagaren, klämde jag in hela mitt meddelande. "Jagtardensenabussenhem!" eller "Jagharmissatbussenhämtamig!" eller "JaggårpåbiomedAnnikaochkommerhem...piiip". Och så hade jag listat ut att om man inte hade några "markeringar" kvar på kontantkortet så kunde man ändå ringa, så länge man såg till att inte använda upp en hel markering. Så man kunde få till ett kort meddelande på det sättet också.

Och ibland tror jag att mamma tröttnade och laddade på mitt kontantkort, antar jag. Men ändå. Mobiltelefon är en himla bra uppfinning, kan jag nog tycka.

(Och alla som är gamla och läser min blogg kommer nu bara "på MIN TID fick vi minsann skicka brevduvor hem, fast då fanns det ju ingen stad och bussen fanns inte heller för hjulet var inte uppfunnet än och..." Ja ja.)


tisdag 27 december 2011

Fult, fult, fult!

Vi letar efter en våningssäng. Och ett stort skåp som kan svälja alla barnens leksaker och spel. Och så behöver vi ett nytt vardagsrumsbord. "Nytt" som i "nytt för oss", eftersom vi gärna köper begagnat.

Men även om vi köper begagnat kunde jag inte låta bli att smita in på Mios rea igår och gick omkring i tio minuter och upprepade "vem BETALAR egentligen för det här?!". För allt var ju så fult. Eller kanske inte sådär fult att ögonen blödde, men definitivt inte snyggare än Ikea. Men det kostade ju fem gånger mer i princip. Trots att det var rea kostade ett plastigt "träbord", i stil med de "Lack"-bord vi har, ca 2500 kronor. 49 kr på Ikea. Eller vad sägs om vanliga värmeljushållare som kostar 299 kr? Jag fattar inte vem som betalar för det? För det är ju inte kvalitetsgrejer precis, det syns och känns ju. Handlar det bara om att säga att man "minsann inte handlar på ikea", eller vad?

Och sen begagnatmarknaden då. Inte heller där finns det vi letar efter, i alla fall inte här i närheten. Antingen har Örebroare ovanligt dålig smak, eller så är det bara det taskiga utbudet som får det att verka som det. Men jag förstår inte hur de kan ha köpt så fula möbler från början? Nu byter de säkert ut dem från tusenkronorsbord från Mio. Stört.

Ifall ni råkar springa på en våningssäng som INTE är i lackerad furu/antikbets/stål och ifall ni hittar ett snyggt soffbord någonstans, hojta till då.

Näe, skoja bara. Det finns ju inga snygga soffbord.

En fråga bara.

Är jullovet slut snart?

För mitt tålamod är det i alla fall.

måndag 26 december 2011

Skenet kan bedra

Idag tröttnade vi på julmat och rester och hemmahäng, och bestämde oss för att hitta på lite kul med ungarna. 


Nämligen lunch på pizza hut...



































... och skridskoåkning med julklappsskridskorna. Emmy var glad, trots den mordiska minen. Jag tror att hon möjligtvis funderade på ifall vi ville att hon skulle slå ihjäl sig, isen är ju hal?! Sen åkte vi hem och bakade bröd som jäst i den nya jästkorgen och bakats på den nya bakstenen, sen åt vi upp det och såg på film och nu sover nästan alla barn och jag äter knäck och läser bloggar.

Visst låter det mysigt och idylliskt? Ha! Dubbel-ha!

Vi blev tvingade hemifrån, för vi hade haft strömavbrott sedan igår kväll  Vi frös och kunde inte laga mat eller ens göra kaffe. Inte för att jag bryr mig om kaffet, men ändå. Så vi åkte till Pizza Hut där pizzan var äcklig och dyr och sen letade vi reda på ishallen där ungarna halkade och slog sig mer än de stod på benen och jag var sjukt opedagogisk och ärligt talat rätt elak mot Noa.

Och anledningen till att vi åt bröd till middag var för att vi egentligen skulle ha varit på kalkonmiddag hemma hos min mamma, men eftersom hon också blivit magsjuk nu så blev den inställd. Jag är inte förtjust i julmat egentligen, så kalkonmiddagen vi brukar ha någon dag efter julafton ser jag fram emot något enormt. Men nej. Och min syster var så klart fortfarande sjuk, så ungarna har varit besvikna hela dagen över att de knappt har hunnit träffa henne något.

Och sen kom vi hem och strömmen var fortfarande borta. Nu är den dock tillbaka och jag hoppas den stannar kvar för nu har vi haft otur så det räcker för den här julen.

Jag har aldrig förstått mig på det där med att försköna vardagen. Jag skriver inte om allt, mest på grund av hänsyn till andra, men ni kan vara säkra på att här ljugs det inte och här får ni ingen tillrättalagd bild. Snarare tvärtom: de senaste dagarna har jag (trots magsjukan som drabbat släkten) varit så oförskämt lycklig att det nästan varit pinsamt. Men sånt vet jag inte hur jag ska skriva om. Det känns för privat och för skört och vackert att skriva om. Pinsamheter och jobbigt och misslyckanden har alla. Men det vackra och rosaskimrande är bara vårt, det vill jag inte alltid dela med mig av. Lite tvärtom från många andra, med andra ord.

Men någon ska ju vara på det sättet också. Antar jag.


söndag 25 december 2011

Pure bliss

Egentligen tycker jag att det är märkligt av vuxna människor att berätta vad de fått i julklapp. Kul för dig att du fick en i-pad liksom, men vad gör det mig? Men jag går omkring i ett lyckorus så skinande att det vore rent ogint av mig att inte dela med mig av glädjen.

Gissa vem som kommer få en himla snygg och tight rumpa i vår? Yours truly, så klart! Den ska skulpteras i sadeln och svettas i form på hästryggen. Ni har gissat rätt: ridlektioner kom tomten (mamma) med i år. Och jag vet att ni vet exakt hur lycklig det gör mig.

Som grädde på moset då, som om inte timmar i stallet vore nog, fick jag äntligen lampan jag suktat efter i två år. Själva kostnaden har inte varit hindret, utan det stora motståndet från min äkta hälft. Som tydligen till sist bet i det sura äpplet och förärade vårt vardagsrum med en utblommad maskros.



































Maraboufudgen är slut och chokladkolan likaså. Lillasyster däckade i magsjuka lagom till julbordet igår, och alla gäster har nu åkt hem. Spelen är provspelade 25 gånger om, och julklappskläderna är provade. Så nu återstår bara mer godisätande, mer läsande, mer spelande och så slappande.

Juldagen är nästan bäst. Särskilt om man svävar omkring på små rosa moln due to kommande ridlektioner samt nyligen upphängd ikealampa.

Var er julafton bra? Jag hoppas det. Jag blir alltid så ledsen när jag läser om julaftnar som havererar eller blir misslyckade. Så jag hoppas verkligen att ni hade det bra!

fredag 23 december 2011

Ungarna har hängt glitter som de vill.

Och jag kommer rätta till det när de har lagt sig. Japp, jag är en SÅN mamma.

torsdag 22 december 2011

Julstress, positiv sådan.

Så olika det kan vara från år till år. I år gör det mig ingenting att koka sju sorters julgodis, steka köttbullar i timmar och knöggla in en enorm gran i vår tillika enorma bil. I år har jag tid, och då går det bra.

Sen är det så mycket annat som är bra just nu också. Maken fick precis nytt jobb, ungarna är härliga och jag mår bra. Det är lugn och ro, själsligt. Då går julstressen bra att hantera.

Det kanske inte ens räknas som stress när man inte har något emot det? Jag vet inte, men det är skönt att veta att julklapparna är inhandlade och inslagna, den stora granen tar upp hela tvättstugan och ikväll har vi både några kilo köttbullar och julgodis att mumsa på. Lite som att bunkra upp inför vintern, om vintern vore en helg av frosseri.

Aja. Ni är några som inte har slutat läsa bloggar till förmån för pastejknådande än, och jag hoppas att det beror på att ni tar det lugnt. Eller att ni kör catering på hela rubbet. Så kan man ju också göra.


Lite för upptagen för att blogga

Saltlakritskola

onsdag 21 december 2011

Förresten

Så KAN det vara så att jag, det första jag gjorde när jag anlände till köpcentrumet, köpte en flaska handsprit på apoteket. Som jag eventuellt använde så fort jag hade rört någonting.

Jag har aldrig känt mig så psykiskt stabil som när jag var femte meter drog upp min flaska och spritade in händerna. Helt vanligt. Japp.




Jul...klappar?

Jag blir alltid så makalöst trög när jag är iväg bland folkmassor och affärer. Jag är den som stannar innanför dörrarna för att jag inte lyckas tänka ut vart jag ska gå. Jag står och tittar på samma rader av kläder fem gånger innan jag lyckas sortera intrycken så pass mycket att jag ser vad som finns där, eller, som det var idag, inte finns där.

Jag kan inte lägga upp någon slags rutt, utan går från affär till affär till affär och så blir det fel och så måste jag gå tillbaka och så kan jag inte hitta det jag ska ha, och så går folk in i mig och där står jag och känner mig riktigt, riktigt trög.

Då brukar jag undra ifall de som faktiskt är tröga och har svårt att förstå det alla andra fattar är medvetna om det. Är de det? Är de medvetna om att de alltid är steget efter, lite segare, såna där som alla irriterar sig på? Märker de att det inte riktigt klickar och att hissen stannar mellan våningarna?

Eller tillhör de också "jag är ärligt talat lite smartare än genomsnittet"-klungan, som just nu omfattar 99% av svenska folket?

Jag vet inte, jag vet bara att jag blir galen på att känna hur hjärnan är som sirap. Så därför är jag väldigt nöjd med att allting, förutom granen, är inhandlat till julen. Ikväll ska jag rensa huvudet med en teaterpjäs om lesbiska medelålders scouter. Det kan ju inte bli bättre, no?


tisdag 20 december 2011

,,,,,,,,,,,,,,, ............

Jag läser just nu två böcker som jag inte rikigt lyckas avsluta. Det där med att läsa två, eller fler, böcker samtidigt är ovanligt för mig. Jag läser inte böcker, jag slukar dem och sväljer dem hela. Alltid en i taget, och sällan tar en bok mer än några timmar, om ens det, för mig att läsa från pärm till pärm. Även om jag i vissa fall läser dem på ipaden.

Men nu är det något som stör med båda böckerna. I det ena fallet vet jag problemet: punkter. Korta meningar. När man skriver såhär. Nästan inga kommatecken eller bisatser. Absolut inga satsradningar. Det är korta meningar hela tiden. Och jag blir galen på det. Jag kan inte läsa så. Jag gör så tydliga pauser i mitt huvud efter varje punkt att det stör. Det blir staccato. Det blir upprepat. Jag får inget flyt!

Vilket är synd, för boken är helt okej om jag bara ser till handlingen. Jag är, som ni väl vet och har märkt, ett stort fan av kommatecken..Och som man skriver, läser man, antar jag. Eller så kanske det är tvärtom, att uttryckssättet har kommit ur vad jag helst väljer att läsa? Jag vet inte, men det stör mig något så infernaliskt med korta meningar. Ungefär lika mycket som min kommatering säkerligen stör några av er. Smaksak och ändalykter och det där.

Ironiskt nog är den andra boken en tegelsten av drottningen av långa meningar, med kommatecken och parenteser sida upp och sida ner. Ja, jag pratar om Joyce Carol Oates. Jag bestämde mig i höstas för att läsa igenom alla hennes böcker, och de är många. Särskilt om man inkluderar de böcker hon skrivit under pseudonymer. Just nu är jag någonstans runt sekelskiftet och, jag vet inte, men jag gillar det inte lika mycket som de senare böckerna. Kan det vara att det är böcker som var färskvara? Att stilen är för tidstypisk för den tidpunkten? Eller kan det handla om hennes personliga stil vid tillfället som inte passar min personliga stil nu? Jag har tagit mig igenom "Vi var Mulvaneys" utan att tycka att den var mer än sådär och just nu är jag inne på "Mitt i livet" och saknar ett driv. Ett intresse? Eller så är det, precis som allt annat, en smaksak.

Det här med kommatering igen då. Det stör mig något enormt när folk försöker dra till med regler och konventioner gällande just kommatering. Är det något som ska kännas fritt så är det väl just det? Sen så är, det väl störigt kanske kan, jag tänka om, man sätter kommatecken helt vilt och, galet. Men när det inte stör pausandet och betoningen och läsandet? Och dessutom är det ju verkligen inget som är skrivet i sten. Prova att läsa en barnbok som är lite äldre, säg Pelle Svanslös, och förvånas över hur kommateringen ser ut. Läs en ännu äldre bok och slås av hur kommateringen känns helt vettig.

Eller läs en bok utan en enda punkt, det går ju faktiskt det också. Nästan bättre än en bok fylld av korta meningar och hackighet.

(Tror ni att det här inlägget gick bra att skriva eller? Nej. Jag har väl aldrig varit så medveten om hur jag kommaterar, eller inte kommaterar, som nu. Så klart.)

Smart. Verkligen.

I oktober hade vi i princip klart vad vi skulle köpa i julklapp till alla. Vi skrev upp det på listor och kände oss nöjda med det. För vad då, KÖPA julklapparna? Måste man göra det också?

Ja, det måste man tydligen. Så vi får slåss med alla andra som springer runt i köpcentrum och hostar baciller och slåss om den sista beybladen och fan. Vi kunde ju ha köpt julklapparna då när vi tänkte ut dem.

Men det hade väl varit att göra det för lätt för oss. Ingen utmaning liksom.
Idioter.


måndag 19 december 2011

Hej mitt vinterland!

Yttepytte snö på marken. Vis av tidigare vintrar (dock inte de senaste med snö en masse) är det ju tvunget att dra ut pulka, barn och bebis och försöka gnida snön av backen och tusen hål i nacken!






söndag 18 december 2011

Inte okej någonstans.

Jag tillbringar alldeles för mycket tid i raggsockor och för lite tid i snygga skor med klack. Okej, det kanske är rätt tid för raggsockor och fel tid för plommonlila högklackade pumps, men det beror ju inte på det. Jag är så otroligt tråkig bara.

Häromdagen hade jag tio minuter över och tänkte titta på skor eftersom det är hål rakt igenom mina nuvarande stövlar, som är höstskor btw, och tittade bara på praktiska skor. Varma, fodrade, praktiska. Nej, det kanske inte är så kul att halka omkring på höga klackar och känna sig dum och larvig. Men jag behöver lite bling och glitter och höga klackar och något MER än raggsockor. Bara det där att titta på skor till sig själv mellan julklappsinköp och annat är ju så trist som det bara blir.

Det kanske är larvigt att eftersträva någon slags Sex and the city-tillvaro mitt i småbarnslivet på landet, men jag behöver något sånt. Långa shoppingturer. Drinkar. Dyra middagar. Flärd. Glitter. Pengar.




Plast mot plast.

Vi firar jul med min familj varje år, och så hälsar svärfar på ungefär varannat år. Ofta brukar julklappar mellan kusinerna (på makens sida) ändå utbytas på något sätt, men jag blir så trött på det. Det är plastsaker mot andra plastsaker och utan någon egentlig tanke bakom. Det är att byta gåvor bara för att ge, när ett tack skickas via sms eller ens det. När julklappar ibland byts i mars, men fortfarande kallas för julklappar.

Så i år sa vi nej till det. Och det, jag vet inte, verkar ha orsakat lite småsura miner. Men det är ju inte hållbart att byta saker mot saker, bara för att. När man inte ens firar ihop.

Apropå att ge bara för att ge så läste jag på, ja,familjeliv så klart, att folk ger julklappar för flera tusen till sina små barn. En fyraåring som får för 4000 kronor är inget ovanligt. Herregud.




lördag 17 december 2011

"And there won't be snow in Africa this christmas!"

Nähe? Menar ni?

Jag vet att det är gjort för länge sedan, men det görs inte tillräckligt mycket. Klagas på "Do they know i'ts christmas" det vill säga. För har ni någon gång lyssnat på texten? Klart ni har. Den är ju sjuk! Jag förstår tanken bakom, men ändå? Någon måtta på tramset får det väl ändå vara?

Om vi bortser från patetiska rader som "Where the only water flowing / Is the bitter sting of tears" så är ju vissa delar rent osmakliga. "Tonight thank god it's them instead of you"?! Ja, herregud. Tur att det är afrikanerna som svälter, det vore ju jobbigt om det vore vi. Och "If the table was turned would you survive"? Tja, svårt att veta, men vi har ju redan konstaterat vilken tur det är att så inte är fallet.

Värst är nästan ändå skålandet. "Here's to them. Underneath that burning sun". Ser ni det också framför er? Vita, rika människor som sitter vid sitt dignande bord och skålar och "skänker en tanke" till de som grillas under afrikas obarmhärtiga sol. Men hey, tur att det inte är vi!

Ja, jag veeeet. Så lätt att klaga på. Så mycket att hacka på. Så cheeesy. Sååå gammalt. Men ändå. Äcklig låt.



Öh. Kött! Öh... korv!

Folk är på allvar upprörda på grund av en idé om att deras ungar ska få äta vegetariskt en dag i veckan. Dra mig baklänges, äter de verkligen kött till varje måltid, alla veckans dagar?

Jag känner mig alltid så naiv. Jag inbillar mig att alla är ungefär som jag och de jag umgås med. Jag inbillar mig att människor väl redan äter lite vegetariskt ibland? Kanske inte så mycket som man "borde", men någon gång i veckan i alla fall? Inte äter de väl kött till varje måltid? Och så tänker jag att alla vet väl ändå om att det är bättre för miljön att äta mindre kött?

Men så bara pang bom så får jag världsbilden klar för mig. Föräldrar blir provocerade, de blir upprörda och deras barn blir tydligen kränkta om de inte får äta kött varje dag hela tiden dygnet runt, eller vad?

Hur kan det ens vara möjligt att äta så mycket kött? Ja, jag fattar att de räknar in fisk och skaldjur och inte bara syftar på nöt, fläsk och kyckling, men ändå? Det känns så... sjuttiotal? Lite brunsås till allt kött, och så är vi 40 år tillbaka i tiden.

Jag vet inte. Men jag hoppas att de flesta skolor redan idag har minst en vegetarisk dag i veckan. Om inte är det på tiden!


fredag 16 december 2011

Nu svär jag väl i kyrkan, men...

Nej, jag tycker inte att "ge en get till en afrikansk by" är en bra julklapp. En bra sak att göra, verkligen! Men som julklapp? Absolut inte. Man ger faktiskt precis ingenting i julklapp om man ger bort en get eller mjölk till en by eller vad man nu väljer att ge. Ingenting.

För vad får mottagaren? Jo, ett kvitto på att DU har skänkt till välgörenhet. Vetskapen om att DU har tänkt på de behövande. Inget annat. Inte tillfredsställelsen av att ge (för alla handlingar är egoistiska), inte valet av välgörenhet, inte tanken bakom. Ingenting.

Du däremot får den goda känslan som välgörenhet ger oss. Du får minska konsumtionshetsen. Du får välja ändamål. Du får precis allt. Den du ger till får ett kvitto på vad du har fått. Schysst? Nej.

Vill man så kan man ju i såna fall ge pengarna i fråga och sedan säga att man vill att de ska gå till välgörenhet. Då ger man åtminstone upplevelsen av att ge till välgörenhet.

Missförstå mig rätt, jag tycker att man ska skänka till välgörenhet, så länge det är rätt organisationer. Och jag tycker att skräpiga julklappar utan tanke eller känsla bakom är dummare än att inte ge något alls. Men låtsas inte som att det är en bra julklapp för någon annan än den som ger den, för det är det faktiskt inte.

Och bara för att gardera mig så kan man mycket väl bli glad för en sån julklapp. Jag kan ju inte svara för hur alla känner sig. Men det är inte konstigt ifall det är en julklapp som inte uppskattas, eftersom den gör mer för givaren än för mottagaren.

torsdag 15 december 2011

Lika svårt att hitta som en fyrklöver i mitten av januari i Norrland.

De här som propagerar för en vit jul, jag dör. Jag dör jag dör jag dör på att de inte har ett enda jävla argument, bara en massa moralpredikningar och hetsskrik om att man ska tänka på baaaarnen!

Den dag någon kan visa upp en nykterhetsivrare, en vit jul-fanatiker, som faktiskt har några argument att komma med, den dagen lovar jag att lyssna. Men nu? Åh, så mycket skitsnack. Och det stör mig något enormt att man gör en så svår fråga (barn som växer upp med alkoholproblem i familjen) till något litet cause man kan syssla med i juletid. Eller som att vår uteblivna glögg på något sätt skulle påverka någon annan.

Uppmärksamma, gärna! Men utan att skuldbelägga alla de som tar en julöl utan att barnen far illa av det. Den här moralpaniken alienerar bara, och det är synd. Fast vad fan, vissa får ju klappa sig själva på axeln och känna sig lite duktiga i alla fall. Alltid något?

Men låt mig få låtsas i alla fall?!

Jag vill egentligen inte skriva något inlägg, för jag är så nöjd med bilden här nedanför att jag vill att den ska ligga överst på sidan hela tiden. Så kan jag undvika speglar och gå in på bloggen istället.

Och jag vet ju som sagt att jag inte riktigt ser ut sådär, men vad har hänt med vanligt hyfs? Folk bara "men du ser ju inte ut sådär" och jag svarar att näe, jag vet men... och så fortsätter de med "det är ju inte DU, vad har du GJORT?". Eh, tagit ett kort där jag har hakan i handen? UPPENBARLIGEN?!

Om jag nu rätt tydligt visar att jag är nöjd med något, vadan behovet av att skjuta ner mig? Jag fattar väl också att det blir lite konstigt att vara nöjd med en bild som inte är lik mig, men låt mig få vara det då?

Nu blev jag sur och arg, och det var inte meningen. Jag hade inte ens tänkt blogga om det här, utan om något helt annat. Inte för att jag kommer på vad just nu, men det löser sig nog.

Jo! Igår var jag på improviserad melodifestival med teater Martin Mutter här i Örebro och det var så sjukt bra. Har ni varit på improviserad melodifestival någon gång? Om inte, försök komma iväg om ni har chansen. Alla i publiken fick skriva en låttitel som sedan lades i en stor låda. Artisterna presenterades på scen och fick dra en genre och en låttitel. Sedan satte musiken igång och de skulle improvisera fram en sång, och som de sjöng!

Jag hade ont i kinder och mage efter allt skrattande, och i händer och fötter efter allt klappande och stampande. Det var en sjukt kul upplevelse som jag rekommenderar alla. Jag vet, jag låter som jäkla Pernilla Wahlgren nu, men jag har lite svårt att skriva positivt om något utan att raljera, vara ironisk eller sarkastisk. Det var bra, helt enkelt. Vanvettigt bra!

En fördel med att ha en mamma som är teaterproducent är att jag går på otroligt mycket mer teater än jag hade gjort annars. Det är väl kanske inte konstigt heller, uppväxt på premiärer, genrep och galaföreställningar som jag är. Ibland tänker jag på hur få det faktiskt är som går på teater. Hur alla föreställningar främst befolkas av kvinnor 55+, och så några män. Sällan yngre. Sällan stora gäng. Sällan unga par.

Och varför egentligen? Teater är ju så otroligt mycket mer värt än ett biobesök, och kostar inte mycket mer heller. Kan till och med vara billigare, med studentrabatter etc. Jag vet inte, är det själva formen man är ovan vid? Eller är man inte intresserad? För när jag tänker tillbaka på de pjäser jag sett under året så är det upplevelser som har stannat länge, mycket längre än en film på bio.

Går ni på teater? Om inte, varför inte då?


onsdag 14 december 2011

För första gången någonsin!

(I alla fall vad jag kan minnas...)

Jag har hållt ett nyårslöfte! Kommer ni ihåg att jag på nyårsaftonen tog på mig rött läppstift, blev nedskjuten med kommentaren "du ser ut som en clown" av Noa, men ändå vågade mig på att lova att 2011 blev året då jag vågade använda rött läppstift? Tja, nu gör ni det i alla fall.

Och se på fan. Jag har lyckats!


































Jag har det ofta. Jag har det på kvällstid, jag har det på dagtid (och får kommentarer av min mamma om att "det ser lite väl mycket ut det där"), jag har rosarött, jag har knallrött, jag har mörkrött. Jag vågar!

Man kan kanske tycka att det är ett lite väl enkelt nyårslöfte, men då tycker man fel. För mig var det här en jättetröskel att kliva över, men nu är jag ute ur garderoben och är snyggare än någonsin. Om man frågar mig då.

Om man frågar min familj tycker de nog fortfarande att jag ser ut som en clown.

(Nej, jag vet. jag ser inte alls ut som mig själv på den här bilden. Jag blev ju jättebra. Måste snabbt byta profilbild på facebook, som jag gör varje gång jag blir lyckad på kort och vill låtsas inför avlägsna bekanta att jag blivit snyggare på äldre dar!)

Klappsnappare och svarthjälmar

Vad tycker ni om årets julkalender då? Jag älskar den! Den utspelar sig i vintertid, handlar om julen, har en härlig känsla och är sådär tokmysig som julkalendern inte har varit på länge, tycker jag.

Sen är den spännande och rolig och händelserik och alldeles lagom ruskig, tycker ungarna.

Jag vet inte, men är den inte rätt allmänt uppskattad i år? Jag har inte läst några större klagomål, förutom att vissa tydligen tycker att den uppmuntrar till att stjäla. Idioter. Någon annan tyckte att det var kasst genusperspektiv och att det var synd att det är fattiga som stjäl. Men i övrigt verkar den ha tagits emot väl?

Jag fattar bara inte varför julkalendern har så mycket lägre volym än alla andra program som sänds på barnkanalen? I en familj där fjärrisen nästan alltid är på rymmen är det ett större problem än man kan tro.

tisdag 13 december 2011

Saker jag kan bli galen av.

Varför säger/skriver folk "bebis" i sån form? Bebis gillar inte napp. Bebis sov dåligt i natt. Bebis har fått mig att tappa all känsla för hur man talar eller skriver svenska.

Får associationer till sjukvård och typ penis. Penis infekterad pga könssjukdom. Patienten kontaktar sin fru som lämnar honom. Eller så kanske det inte står i journalerna, men det hade ju varit kul om det gjorde det.

Bebis. Vad fan?!

Men kom igen nu vintern!

Det spöregnar ute. Kom snö, kom snö, kom åtminstone lite rejäl frost?! Jag är så trött på det här slasket och gråa, jag vill ha kallt och vitt nu!

Och så vill jag ha mer julkänsla. Det suger att ha dåligt med pengar i juletider, för ju mer man kan stöka och baka och göra godis och pynta, desto mer juligt känns det ju. Men nu kan vi inte ens göra det, så jag går omkring här i regnet och snålar på de få lussebullar vi har.

Nåja.

Jag har julfilmer som ska ses och i värsta fall får jag väl spraya rutorna med fusksnö eller något. Och vägra gå ut tills det har kommit snö på riktigt. Det känns som en vettig plan, no?

"Natten går tunga fjät"

Jag älskar Lucia. Jag saknar förvisso att inte få gå femtiofjorton luciatåg själv, som vi gjorde i högstadiet när jag gick i musikklass. Vi lussade för PRO och Odd Fellow och allt däremellan. Eller vaddå däremellan, de är väl typ samma sak.

I alla fall så saknar jag det. Jag saknar att stå med  stearinljus som droppar, omgiven av diskanter, altar och fellow sopraner. Jag saknar att klämma i och ta i från tårna, från hjärtat, till Gläns över sjö och strand. Jag saknar den perfekta harmonin och känslorna i sångerna. Det saknar jag så det gör ont ibland.

Men. Att gå på ungarnas luciatåg är ändå bättre. Ingen harmoni eller klang eller takt, bara barn som tar i och sjunger och det är så fint att jag gråter varje gång.

Trevlig Lucia på er!


måndag 12 december 2011

- Bara för att de inte är gifta med Grinchen

Sa jag till maken när vi åkte hem från sjukhuset och åkte förbi massor av hus som hade både mer och finare utebelysning såhär i juletider än vad vi har.

Sen när vi kom hem hade han köpt och satt upp två nya ljusslingor: en vid ytterdörren och en i växthuset. Så då blev jag skamsen, men mest glad. Och fylld av julkänsla.


In och ut, hej akut!

Idag vaknade jag med ännu mer klåda än igår. Och en svullen underläpp. Och stela, svullna och kliande händer. Efter att ha klagat av mig på Facebook blev jag utskälld och tillsagd att åka till sjukhuset pronto.

Men det gick ju inte. Jag hade nämligen ett uppdrag att utföra, ett seminarie att gå på, och tänkte inte tacka nej till mitt första uppdrag från den här kunden. Så jag smörjde in hela kroppen med kortisonsalva, åkte på jobbet och sen åkte jag direkt till akuten.

Beredd på att stanna där hela dagen och halva natten blev jag förvånad över hur fort jag fick hjälp. Sedan fick jag mediciner och så såg de att de verkade och sen var jag fri att gå. Trist nog tog det en evighet på apoteket att få ut medicinerna, men ändå.

Kul dock att en av Tavegyls vanligaste biverkningar, som jag redan har noterat att jag inte kommer undan, är trötthet och dåsighet. För den varan behöver jag mer av, småbarnsförälder med bebis och företag som jag är.

Nåväl. Slutet gott allting gott. Jag kan nu räta ut händerna och har bara mina vanligt porrigt tjocka läppar. Ingen extravagans här längre. Tack och lov. Dock att det fortfarande kliar, men det lär väl sluta i sinom tid det också. Hoppas jag.



söndag 11 december 2011

Oh, the drama!

I morse vaknade jag av klåda på hela kroppen, röda utslag och stickningar. Nässelutslag, googlade vi oss till. Nåja, jag är inte den som sjåpar mig i onödan (hrm), så vi fortsatte dagen som vanligt. Med frekvent kliande från mitt håll.

Men någon gång mitt i baket av en liten pepparkaksby började det sticka i min läpp. Och hey presto, så såg jag ut som Kissie:
























När jag ringde sjukvårdsupplysningen så visade det sig att det är en allergisk reaktion som drabbat mig. Märkligt, eftersom jag inte är allergisk mot något. När hon i luren hörde att jag hade fått en svullen läpp så uppgraderade hon situationen till en ALLVARLIG allergisk reaktion och beordrade mig att åka in till akuten.

Men alltså. Akuten en söndag i december? Jo, tjena. Dessutom bakade vi ju pepparkakshus.

Så jag bad helt enkelt mamma att köpa med sig någon allergimedicin på väg hem till oss, och så fortsatte vi bakandet. Så här blev det:



Jag älskar de små figurerna som har hängt med sen min barndom. De står och spelar på "torget" och förbigående snögubbar, renar och tanter stannar och lyssnar. Julmysigt så det förslår!


















Sen på kvällen (eller, runt tretiden) när det skymmer så tänder vi en liten ljusslinga i byn, och så fortsätter de spela ända fram tills efter jul.

Den allergiska reaktionen då? Läppen är fortfarande svullen och klådan är kvar. Men jag kan ju andas liksom, så akuten är inte att tänka på. Det här har dock potential att bli extremt korkade sista ord, så ifall jag kolar vippen under natten kan ni väl ha hyfs nog att säga att pepparkaksbyn är fin. Med tanke på att jag kanske offrat mitt liv för den och sådär.

Men ingen press eller något. Inte alls.

lördag 10 december 2011

Stilla lördag.

Idag har vi (jag och Noa) inte stuckit näsan utanför dörren ens. Eller jo, just precis det har vi gjort, när vi tittade på julbelysningen som äntligen kommit upp i våra träd på framsidan. Men i övrigt har vi slappat så mycket att det borde vara olagligt.

Jag gick till exempel inte upp förrän klockan åtta i morse. För att ha en bebis som vaknar runt sex varje morgon är det en otrolig lyx, men så kan ju nämnda bebis leka i sin säng i flera timmar också. Så efter morgonmål och bytt blöja satt hon och sysselsatte sig själv i några timmar medan jag slumrade vidare och de stora barnen städade sitt rum. Helt på sant! Visserligen bara för att få godis, men ändå.

Sen läste jag bok och slappade tills maken kom upp och bakade surdegsbaguetter till oss till frukost och sen skulle Majken sova igen, så jag gick och la mig och läste i sängen medan barnen bakade. Och så lunch, kalas för Emmy och film för mig och Noa, storsats av svingod Moussaka och nu tända ljus och snart film och lite godis.

Imorgon ska vi bygga ett pepparkakshus av något slag, antagligen ett slott. Eller en by. Bildbevis kommer.

fredag 9 december 2011

"Vi skiter i honom!"

Alltså, såhär: jag är inte den som inte tycker att man som barnfamilj ska ta hänsyn. Jag hyschar på mina barn och säger åt dem att vara artiga och all that, men ibland känner jag att näe. De får fan låta och busa.

Som idag när vi var på bibblan och sen gick en våning upp till cafét med lekhörna som finns där. Ungarna, alla tre, hade makalöst roligt. De två större hittade vänner och röjde runt medan jag satt och såg på medan Majken hånglade upp en liten pojke som blev lite rädd för hennes pussattack. I alla fall så sprang de stora barnen omkring. De lekte spion med något annat barn, och vid något tillfälle kom de bort ända bort till änden av lekhörnan. Då dyker en ung man upp och skäller ut mamman som råkar stå precis där hennes och mina barn är. Han gormar om att han minsann försöker jobba och att barnen låter, och det här är FAKTISKT ETT BIBLIOTEK! Mamman påpekar att vi ju inte är på bibblan, utan på cafét med en lekhörna för barn. Mannen pekar upprört en halvmeter åt vänster och bara "DÄR JA! INTE HÄR!". Nej men vad fan. Det låter ju lika mycket en halvmeter in? Han avslutade med att det var VÄLDIGT DÅLIG STIL och ungarna tittade förskräckt på varandra och Emmy sa till mig att "det är ju faktiskt inte bibliotek här uppe".

Och det var det ju inte. Så jag sa helt enkelt att vi skiter i honom och så fick de fortsätta leka och jag och den andra mamman gjorde lite miner åt varandra som sa att fuck him.

För som sagt. Jag är helt för att lära barnen att visa hänsyn och tänka på andra. Men om man sätter sig tre meter ifrån en lekhörna på ett café, och sedan otrevligt och högljutt kommer och klagar på att barnen som leker låter, då förtjänar man ingen hänsyn. Respekt goes both ways och allt sånt.




Mindre tid på dagis? Varför då?

I all den här hetsen som finns kring att föräldrar  mammor ska stanna hemma och ta hand om barnen, eller jobba på kvällarna och hämta ungarna tidigt, eller gå ner till deltid för att barnen ska slippa förskolan, eller säga upp sig för att ta vårdnadsbidrag så att barnen inte ska börja på dagis alls, glömmer man inte att det kanske inte är vad barnen vill?

Nej, jag tror väl inte heller att någon ettåring tycker att det är superkul att vara på förskolan 10 timmar om dagen, 5 dagar i veckan, 48 veckor om året. Det tror jag inte. Så om vi vill fortsätta med en skuldbeläggning och extremt polariserad debatt så kan vi ju låtsas att det hela handlar enbart om rödgråtna små snoriga ettåringar som står i ett hörn och gråter efter mamma. Men så är det ju inte.

Jag började hos dagmamma tidigt och gick där när min mamma var ledig med min lillasyster. Jag älskade min dagmamma. Jag älskade mitt dagis jag gick på sen. Jag älskade att vara där. Om någon hade sagt till mig att min mamma skulle sluta jobba, eller jobba mindre, för att jag skulle "slippa" vara där hade jag nog stått som ett frågetecken. Varför då?

Jag älskade också att vi hade båt när jag blev större. Jag älskade våra somrar i skärgården. Jag älskade också att vi åkte utomlands varje sommar. Jag älskade bilsemester i Europa och båtluff i Grekland. Jag älskade att rida på ridskola och att sedan ha egen häst. Jag älskade vårt hus på landet och att få spela teater och ta pianolektioner. Jag älskade allt det. Om någon hade kommit och sagt till mig att jag skulle kunna få ha 10 veckors sommarlov ihop med båda föräldrarna, eller mamma hemma på eftermiddagarna istället för att vara ensam hemma  med min lillasyster eller leka med kompisar hade jag nog stått som ett frågetecken. Varför då? Och om någon hade förklarat att det hade blivit på bekostnad av allt det jag älskade hade jag nog bara skrattat åt dem. På riktigt, varför då?!

Jag är så trött på det eviga tjatet om att barn behöver sina föräldrar. Klart att de gör det, men det måste ju nyanseras lite. Ett barn mår inte automatiskt bättre av att gå hem klockan 15 från förskolan till en förälder som är uttråkad och oroar sig över pengar eller som varje dag går till samma trista lekpark och sitter av tiden. Ett barn blir inte automatiskt en välmående vuxen bara för att hen tillbringade max 30 h/ vecka på förskolan under sin uppväxt. En tonåring som aldrig gick på fritids för att mamma väntade hemma är inte automatiskt en lycklig tonåring. Och, ett barn mår aldrig bra av att vara i centrum för sina föräldrar hela tiden. Ett barn mår inte bra av att vara anledningen till uppoffringar och undantryckande av önskningar.

Ibland behöver vi tänka lite på kvalitet och inte bara kvantitet, helt enkelt. Och på vad barnen egentligen vill. Inte bara vad de förmodas vilja, vad de "ska" vilja, enligt vuxenvärldens fina ideal.



torsdag 8 december 2011

I've got a feeling

Jag fastnar alltid i känslor som förmedlas i böcker, så mycket att jag själv börjar känna på samma sätt. Just nu satt jag och var ledsen och deppig och kände mig verkligen nere, men kunde inte förstå varför. Tills jag kom på att jag ju läser en skilsmässobok: "Anna och Mats bor inte här längre", och helt enkelt fastnat i den känslan.

Jag är ju lycklig. Vi har det ju bra. Ändå sitter jag här och är ledsen, för att fiktiva personer har skilts. Och jag är inte ledsen för deras skull, utan det är deras ledsenhet jag känner. Fattar någon vad jag menar?

Det här har lett till att jag aldrig kan läsa otäcka böcker, eller se på skräckfilm. Jag vet att alla (väl?) blir rädda av skräckfilmer, men för mig är det mycket mer. Skrämmande böcker eller filmer bidrar inte bara till att jag blir rädd för stunden eller några dagar efteråt, utan de skapar ett tankemönster som gör mig rädd konstant. Först när jag slutade utsätta mig för otäcka filmer och böcker kunde jag få sån sinnesro att jag klarar av att vara ensam hemma på kvällen, till exempel.

Jag borde helt enkelt bara läsa feel good-böcker som alltid har ett lyckligt slut och som gör mig glad och lycklig. Istället för att sitta här och deppa över en fiktiv skilsmässa som inte har något med mig att göra.

Är det förresten inte sjukt irriterande hur man alltid drömmer om boken man läser precis innan man somnar? När personerna i boken dyker upp i drömmen på märkliga sätt, eller när man själv befinner sig mitt i handlingen helt plötsligt. Jobbigt.


onsdag 7 december 2011

"Undulatungar säljes"

Och jag bara "ja"! Så klart vi måste ha en undulat hemma. För det finns väl inget gulligare än en undulat? Eller? Är det de där små gula fåglarna? Eller tänker jag på kanariefågel? Eller är det samma?

Vi har tre katter, så det blir ju aldrig någon fågel här. Jag är dessutom rädd för fåglar och tycker att flygfän är vidriga och äter därför kyckling utan dåligt samvete för ärligt talat så bryr jag mig inte om hur de behandlas för de är OTÄCKA!

Ja, jag är en hemsk människa. Ja, jag inser att min dröm om att vara bondmora aldrig kommer slå in.

Jag vet aldrig när nya läsare hittar hit. Tänk om det är nu, och de möts av ett inlägg som visar att jag är en fågelhatande vidrig människa utan samvete. Vad jobbigt. I såna fall kan vi väl lika gärna fortsätta med bekännelserna, så att de är avklarade: jag avfärdar andra föräldrars handlingar med "tja, de bryr sig kanske inte så mycket om säkerheten". Ja, men vad ska jag göra då, när de låter sina tvååringar sitta framåtvända och vi har Emmy bakåtvänd och hon är sur för hon är DEN ENDA som är över två år som inte sitter framåt. Det ÄR ju säkrare att åka bakåt.

Ibland blir jag så trött på att vi är de strängaste föräldrarna i världen. Enligt våra barn då, men säkert sant också. De får inte dricka läsk, de får bara dricka saft på födelsedagar och/eller kalas. De måste åka bakåtvänt tills de blir minst fem år. De får inte se på Star Wars eller ha Barbies eller Bratz eller tröjor med spindelmannen.
De får inte massor av plastleksaker med Hello Kitty eller Pokémon och när de ville ha Beyblades så fick de köpa det för egna pengar. De får inte äta chips eller ostbågar om det inte är fest och andra barn får äta sånt, och de får inte spela tv-spel där man slåss.

Å andra sidan får de svära. Alltid något. Jag ska säga det nästa gång de säger att "alla andra får". Ni får svära, så var glada för det. För fan!


Pia? Kevin? Ansgar?

Ungarna fick en almanacka med sin bamsetidning häromdagen, och jag tittade lite i den och fnissade åt att den var så tokig. Sådär kan det ju inte vara i den riktiga almanackan, tänkte jag. Det måste ju vara Bamseredaktionen som skojat till det lite. Men så jämförde jag med min egen, ack så seriösa, almanacka och insåg att jo. Namnen är såhär konstiga. Det är så ologiskt så man smäller av.

Ibland är det ju logiskt. August och Augusta hör ju ihop, det hörs på namnen. Solklart. Samma med Anton och Tony och Frej och Freja. Och det är ju klart att Kasper, Melker och Baltsar ska få hänga ihop på samma dag, uppväxta i kamomillastad som de är. Men sen blir det lite konstigt. Till exempel den 24 januari: Erika. Men inte Erik. Vad har hänt? Har de separerat? Eller är det en bitter släktfejd? Kanske en "familjetragedi"? VAR ÄR ERIK?

Diana är också ensam, men det kan man ju kanske förstå. Inte så många mansnamn passar med Diana. Hon är den där singeln som lägger hela sin a-kassa på spådamer som säger att en "Dionysos finns i din framtid, han är lång och mörk och har månadslön".

Disa och Hjördis har namnsdag på samma dag, 3 februari. Det tycker jag är oerhört roligt eftersom min mamma försökte promota Disa som ett namn till Majken, och jag menade då att en Disa går omkring i vadmalskläder och är frireligiös. Med tanke på att Disa nu bor med sin gamla syster Hjördis, även hon tokreligiös i kliande kläder, känns det som att jag hade rätt. In your face mamma!

Februari är för övrigt rätt fullt av ensamdagar. Iris. Valentin. Sigfrid. Vivianne. Hilding. Pia. Lage. Vänta nu förresten. Pia? Ursäkta, men VEM bestämmer vilka namn som ska finnas i almanackan? Pia? Jag menar, okej att Sigfrid och Lage och Baltsar och supergamla och konstiga namn är med, det har väl någon traditionsfylld anledning. Och bibliska namn bara MÅSTE ju vara med (men inte Noa), det säger ju sig självt. Men Pia? Har det någonsin varit ett så utbrett och vanligt namn att det förärats en plats i almanackan? Jag har svårt att se det. Pia?!

Och jag förstår som sagt inte vad eller vem som bestämmer vilka namn som ska stå ensamma? Siv har ingen kompis. Camilla likaså. Emanuel är också ensam, Gertrud med. Det går ju inte att hävda att de inte har liknande namn, för Gertrud passar väl med Gert. Emanuel med typ Manuela? Malkolm och Morgan står nämligen ihop, trots att det enda som förenar dem är de båda börjar på M. Vem är det egentligen som godtyckligt sitter och hittar på det här?

Andra konstigheter: Tyko och Volmar. Really? Har någon under de senaste åren fått dessa namn i tilltalsnamn? En snabb sökning på SCB ger att endast 33 män i Sverige har namnet Volmar som tilltalsnamn. (Stackars män). Känns inte det lite som en märklig prioritering? Volmar?

Nu har jag hittat Erik! 18 maj är hans nya adress. Prata inte om det för mycket, för separationen var tydligen tuff.

3 maj är också intressant. John och Jane har namnsdag då. Och deras barn Jack. Hela familjen Doe på en och samma dag, fiffigt! Jag antar att de har tänkt på bårhusen, där de anställda enkelt kan fira alla oidentifierade lik på en och samma dag. Om de nu hade haft en svensk almanacka, förstås.

Kevin har fått komma in i almanackan dock! De insåg att det inte gick att bara ha bibliska och/eller helt bortglömda apfula namn, så de slängde in något modernt också. Jag gillar att Kevin står ihop med Roy. Det är ungefär som att verkligen har gnuggat geniknölarna:

- Öh, du! Vi ska ha med Kevin nu! Vad kan han stå med? Ska han stå ensam eller?
- Näe, vi kör med något annat trashigt namn. Tindra?
- Ja men det är ju inte likt?
- Spelar det någon roll eller? Vi har ju för fan Adela och Heidi ihop. Det behöver inte vara LIKT. Det ska bara förmedla samma känsla!
- Okej. Conny då?
- Näe, för vanligt.
- Men du! Roy?
- Roy! Herrejävlar. Perfekt!

Jag vet. Det här inlägget har blivit makalöst långt redan. Men det finns så mycket mer att rota i. Som varför de klämmer ihop tre namn på en dag, men har många ensamma namn. Som vari likheten mellan Elsa och Isabella finns? Var kommer alla dessa makalöst fula namn ifrån? Hur många gillar egentligen namnet Seved? Och hur festligt är egentligen namnet Sylvester?


tisdag 6 december 2011

Dagens matintag

Frukost: marängtårta med daim.
Lunch: Tre tuggor nudlar som var äckliga.
Mellanmål: Två chokladbitar

Kommande:

Middag: Fläskytterfilé med potatisgratäng och rödvinssås.
Efterrätt: Ananaspaj med vaniljglass

Omdöme:

Kanske inte helt nyttig dag, kan jag känna. Å ena sidan började ju dagen med tårta, och det är ju gott. Å andra sidan ska vi äta fläskkött till middag och det är ju rätt så pyton, men i vår familj väljer födelsedagsbarnet mat. Det innebär att det alltid blir skaldjur när jag fyller år, och kött när maken fyller år. Och pannkakor på övriga födelsedagar.

(Fast jag har fuskat och köpt rökt makrillfilé till mig, så jag slipper köttet. Dock att rödvinssås inte torde passa så bra ihop med makrill, eller vad tror ni?)

Ananaspaj förresten. Det låter ju inte gott, eftersom ananas inte är gott, men det är det. Tro mig.

"Men du, har inte du tre ungar?"

Jo, det har jag ju. Ni har väl inte glömt bort 'na? Den minsta?

























Vill ni veta en hemlis? Hon är inte stilla och liten och nyfödd längre. Jag vet! Hur konstigt som helst! Hon är liksom drygt åtta månader och kryper och tror att hon kan släppa det hon håller i när hon står (och dunsar alltså ner i golvet) och äter som en hel bebis och är väldigt bra på att skalpera sina syskon.

Och så går det att konversera henne lite.

- Majken? Titta katten!
- Tatten!
- Ja! Katten.

- Majken! Var är katten? Var är katten?
- Dä!

- Hej Majken. Heeej!
- Hej!

Det är himla mysigt. För oftast är det mest arga gutturala läten när hon sitter och bläddrar igenom mina böcker. Hon river aldrig sönder dem, hon bara bläddrar. Och grymtar och är arg. Ibland skriker hon lite på dem och sen kryper hon iväg och försöker leta reda på några beyblades eller andra roliga leksaker. Har hon tur så hinner ingen hindra henne förrän hon har hunnit äta några kilo kattmat, men sån tur har hon sällan. Har hon riktig tur hinner hon hångla med toalettborsten innan någon hittar henne. Sån tur har hon sällan heller, dock lite väl ofta för att det ska kännas trevligt.

Annars hånglar hon gärna med den där himla söta bebisen i badrummet. Som bara finns där, i en sån där avlång blank sak. Jättefin bebis är det i alla fall. Den går att pussa på, den. Men mamma och pappa och syskonen, dem river man mest håret av. Så är det!





måndag 5 december 2011

Älskade ungjävel

Idag fick vi ett mail från Noas fröken. Hon och Noa hade tydligen kommit överens om att hon skulle skicka ett mail till oss för att tala om att han behöver ha en smörgås med sig till skolan varje dag, för som det är nu så delar han matsäck med sin kompis.

Men vi har ju skickat med frukt/smörgås, vi gjorde det flera veckor i början av terminen, men då åt han inte av det. Så efter att varje dag ha slängt en osmakad smörgås så slutade vi. Så klart. Men tydligen så har behovet uppstått igen, och istället för att bara säga till oss så har ungen snyltat av sin kompis och sedan fått sin fröken att maila oss.

Ursäkta mig, men jag tänker gå och dö av skam nu.

Helt plötsligt känner jag mig som en elak styvmoder i någon sorglig barndomsskildring.  Han fick inte ens en egen smörgås, utan fick dela med sin goda (och välbeställda) vän. När hans fröken upptäckte den fasansfulla situationen så vågar han inte be om mat hemma, utan får henne att skicka ett brev. Cue fiolspel, svartvita bilder på oss ondskefulla föräldrar och ett magert barn.

Jag fattar ingenting. När vi frågade varför han bara inte sagt åt oss så sa han att han inte hann, för vi pratar ju i telefon hela tiden!? Lovar att han sa samma anledning till henne. Återigen: dör av skam!

Jävla unge.

Nej till decemberbarn!

"Jag fattar inte varför det skulle vara så hemskt att få barn i december" säger föräldrar och skaffar ungar utan att tänka på oss andra. Nehej, ni tycker inte det är något negativt. Kul för er.

Men snälla, tänk ett steg till. Tänk att era små gullepluttar en dag växer upp och träffar någon som de blir ihop med och kanske gifter de sig, kanske är de sambos och kanske bor de i kollektiv med tre muskiga män och fyra skabbiga katter och tre halta getter. Det vet man aldrig. Men oavsett vem de bor med måste denna någon köpa både julklapp och födelsedagspresent till ert lilla decemberbarn, och låt mig säga så här:

Det. Uppskattas. Inte!

Ja ja ja. Alla kan inte välja och man ska vara glad för det man får och yada yada yada. Jag kan inte höra er, för jag måste tänka ut en födelsedagspresent till min man som fyller år imorgon!

Eller okej, jag vet redan vad han ska få. Men det är ett undantagsår i år. Jag brukar vara svettig, trött och stressad och förbanna den dag han föddes vid den här tiden. Alltså inte att han föddes, utan att det var den 6 december istället för den 6 juli. Till exempel.

Det känns som att det borde finnas någon slags "-is"-organisation för det här. Decemberbarnpartners rätt i samhället? Dis? Ska bli min hjärtefråga känner jag.


söndag 4 december 2011

Enkätfråga.

Vid vilken ålder tycker ni att barn bör kunna laga lunch till sig själva? Dvs använda spis och/eller ugn, inte bara micro.




Seger i det lilla.

Jag trodde att jag hade ett förmiddagsmöte imorgon och kände mig uppgiven och trött, eftersom jag mår dåligt. Men det är inte förrän klockan 15, så nu känns det bättre.

Dessutom har jag ätit några lussebullar. Det är så sjukt gott med lussebullar. Är det inte i Skåne förresten som folk är "lite" tröga och inte har fattat att det inte är lussebullar om man inte har saffran i? Weird.

"Varför står det så?"

Jag började med ett inlägg om hur dåligt jag mår eftersom jag tog ut mig på julmarknad med Emmy, men sen började Noa läsa över min axel och frågade "Varför står det så? Varför skriver du att jag har varit sjuk? Vem ska läsa att du och Emmy har köpt klubbor?".

Det är så spännande att se ett barn som lär sig läsa. Han läser på ALLT. Tvål, vägskyltar, textremsor - allt som har text är ett tillfälle för honom att öva och träna.

Mysigt och spännande. Men lite jobbigt med en liten unge som tittar över axeln och ska läsa, ifrågasätta och vill skriva själv. Så här kommer, istället för ett gnälligt inlägg från mig, en hälsning från Noa:

jag kan fiska

Så att eh. Med tanke på hur kasst jag har bloggat på sistone lär väl han snart ta över den här bloggen. Vet inte om det blir någon egentlig skillnad, varesig kvalitetsmässig eller innehållsmässig. Känns ju kul.

lördag 3 december 2011

Dagens insikt.

Det är faktiskt inte enbart mitt jobb att se till att upprätthålla vänskapsrelationer. Jag förtjänar faktiskt att ha vänner som vill ha kontakt med mig och vill umgås med mig.

Sånt är jobbigt att inse, för när man gör det så inser man ju också att man måste sluta anstränga sig så förbannat. Och då kommer vänskapen antagligen att rinna ut i sanden helt, för att sedan upphöra. Men alternativet, att alltid vara den som försöker och som blir besviken, det är inte okej det heller.

Får lust att slänga in något svulstigt citat här nu. Typ "if you love somebody, set them free". Men nä.


Jag tyar inte.

Det har varit väldigt mycket barnprat här på sistone. Mycket barnprat och lite om allt annat. Men det är för att jag orkar inte. Jag klarar inte av all skit i världen just nu. Sverigedemokraterna skriver programförklaringar som är borderline nazistiska, polisen som våldtog en sextonåring får bara ett års fängelse, gamla vanvårdas, skådespelare som sätter upp SCUM blir mordhotade, ska jag fortsätta?

Jag orkar inte. Det är lättare att bara låtsas om att det inte händer, fokusera på mitt och mitt eget och försöka ignorera att världen är åt helvete. I alla fall fram tills jul, för hur mycket julstämning blir det egentligen om man måste tänka på att hela landet verkar vara fyllt av kompletta idioter?

Jag vet att vi alla tycker att demokrati är så himla fint och bra, men alltså - really?! Det är alltså de idioter man läser om i tidningen varje dag som vi vill ska bestämma hur Sverige ska se ut? Jag börjar vackla i min tro på demokratin helt enkelt. Bättre att bara göra mig till enväldig härskare direkt.

Då skulle ju i alla fall jag vara nöjd. Och det är ju det viktigaste.

fredag 2 december 2011

Så fint, trots allt.

I natt, i febern, drömde jag om morfar. Jag drömde att vi skulle fira jul och helt plötsligt var han där med oss. Han hade alltså dött, för jag funderade på hur han kunde finnas där med oss igen. Men där var han. Och det var mycket i drömmen som var härligt och bra, men bäst var när jag kramade honom hårt hårt hårt och länge och insöp hans lukt och kände att det verkligen var han. På riktigt.

Sedan vaknade ju och det var ju sorgligt. För jag hade ju inte träffat honom på riktigt. Men ändå hade jag det. Det går inte att förklara, men i drömmen var det så otroligt äkta. Det var hans lukt och hans röst och hans kram och precis som det brukade vara. Men eftersom jag visste att han hade dött så var det så skört och förunderligt och fint.

Det var en härlig dröm i alla fall. Jag är glad för att jag fick den.

Boom, poff, splash.

Jag överlevde mötet. Blev till och med beskriven som "social", vilket väl är värt ett helt tak målat fullt med kors. Sen åkte jag hem och bäddade ner mig och nu har jag legat i sängen och tittat på Glee på datorn och sen kom ungarna in och ville vara med mig och då såg vi Dr. Horrible och de gillade det fast det var på engelska. Ni har väl sett Dr. Horrible? Om inte så finns hela att köpa, eller på youtube, och det får inte missas. Sång, humor, Joss Whedon. Går inte att få det bättre.

Sen dog batteriet på min dator och jag inbillade mig att jag var frisk, så jag reste mig hurtigt och trodde sen att jag skulle få hjärna på hela golvet, ty det kändes som att huvudet exploderade. På riktigt. Jag har aldrig fått en örfil, men om någon skulle vilja ge mig en bitch slap nu så skulle de ha chansen, för jag skulle bara tro att det var huvudvärken igen. Aj.

Ungarna bakar kladdkaka inför minimello ikväll och jag har bäddat ner mig i soffan och tänker att det visserligen suger att vara sjuk, men om man har så fint sällskap som jag har så är det ju inte så farligt ändå.

Så länge de håller sams, det vill säga.

Hallå hörrni!

Nu är jag arg. Här skriver jag att jag håller på att DÖ och ingen reagerar. Jag kunde ha avlidit i natt, faktiskt. Jag höll på att dränkas i min egen svett samtidigt som jag frös ihjäl. Eller heter det fryste? Jag har fortfarande feber och kan inte skilja på riktig svenska och min dialekt för tillfället. Jag säger att jag tröck på knappen, men det vet jag ju att det ska vara tryckte. Är det samma med frös och fryste? Fast om jag googlar så har SvD också använt ordet "frös", så då duger det till min blogg.

Nu har jag vräkt i mig alvedon och ska på det viktigaste jobbmötet det här sidan året. Det känns sådär, kan jag ju erkänna. Men ställa in är helt enkelt inte ett alternativ, så... Here we go! Eller jag då. Here I go.

Och ni ska ju TYCKA SYND OM MIG. Så att när jag stapplar in genom dörren hemma ska jag inte bara mötas utav familjens ömk och sympati, jag vill se sympati här också? I alla fall ett "duktig chey"?


torsdag 1 december 2011

Får jag lägga mig ner nu?

Ringde nyss maken och grät i telefonen och bara "kom hem NU!". Han är med Emmy på gympa och jag har frossa och brännande kinder och ont precis ÖVERALLT och bara orkar inte med Majken som vägrar somna. Som inte kan somna, för hon är också dunderförkyld.

Skjut mig nu. Det vore barmhärtigast.

Plus minus noll

Idag råkade jag se mig själv i en sån där spegel som hänger längst bort i en korridor. Så att det tar ett tag innan man fattar att det är sig själv man ser i spegeln.

Mina två första tankar, och jag svär på att jag inte minns vilken som kom först, var:

"Hjälp vad tjock jag är" och "Oj, vad snygg jag är!"

Så jag vet inte. Det ena tog väl ut det andra antar jag.