The status is NOT quo!

Har ni tänkt på hur mycket roligare den svenska politiken skulle vara ifall det vore en produktion av Joss Whedon? Så att Sjöstedt när han blev vald bara "moahahaaa, jag är Dr Horrible och tänker nu göra som jag vill med världen" (förutsatt att V är det största partiet då, vilket det i all rimlighets namn borde vara). Och så kan Reinfeldt vara en demon som Liv Strömquist, aka Buffy kommer och stakear. Eller i alla fall försöker, för han är hal som en ål och har grundaren till ondskan, the first evil, Carl Bildt, på sin sida. 

Jag ser ett helt annat politiskt klimat framför mig. Björklund kommer snart att komma ut som människohamn för en stor och enorm orm, den saken är ju helt klar. Sjöstedt fortsätter sin politiska karriär genom att avslöja att Annie Lööf egentligen är en flera hundra år hämnddemon, för SÅ tantig kan ingen som är så ung vara. 

Och så fortsätter det så. Vi får bli vana vid släpigt dryga kommentarer (med brittisk accent) från en vitblekt Gustaf Fridolin, som har svårt att veta ifall han ska tillhöra den onda eller den goda sidan. Och ibland så brister Anders Borg ut i sång, med någon pinsam litania om att han ska rädda världen och att han är så god och så bra och så jäkla häftig alltså. Och självklart hakar DN-redaktionen på, som statister och bakgrundssångare. 

Det finns ett rymdskepp också, med lite härliga politiska cowboys. Där styr såklart Gudrun, i kampen mot de onda mansgrisarna som förföljer henne genom politiken. 

Och så, mitt i allt, springer Liv runt och försöker sticka hål på alla demoniska lögner och falska vampyrer som Alliansen skickat ut bland befolkningen för att lura dem att skänka bort sina rättigheter till förmån för rikare rika. 

Jag ser minst fem säsonger, säkerligen alla i musikalform, och så säkert en film också. Pax för royalties!