fredag 10 februari 2012

Supp som en ol, per som en nannkaka.

Idag har jag känt mig sådär förvirrad som man bara gör när man har dundrande och blixtrande huvudvärk som liksom verkar vara ute efter en. Ifall någon som mötte mig under eftermiddagen uppfattade mig som drogad och/eller lidande av en allvarlig hjärnskada så förstår jag dem. Det är okej. Jag var liksom i ett slags grönsaksliknande tillstånd idag.

Eller, dagen började ju inte så. Den började med sovmorgon och långt trevligt möte. Men någonstans framåt halv två, när jag fortfarande inte hade hunnit äta något, dundrade den in med besked och gjorde sig hemmastadd. Huvudvärken. Och det är ju inte som att jag inte bjöd in den; med tanke på att jag varken åt frukost eller lunch kunde jag ju lika gärna ha annonserat i tidningen om att jag skulle ha öppet hus. Men ändå. En ovälkommen gäst är ovälkommen även om man lämnat dörren vidöppen.

Efter mötet hade jag åtagit mig att handla mandelmjöl och fick därför bege mig till Citygross. Och då kan man ju tänka att jag skulle bli glad, med tanke på min och affärens relation. Men alltså, Ellen is no longer in a relationship with Citygross, om vi säger så. Jobbiga jävla affär att ha sakerna på konstiga saker. Efter att ha sprungit fram och tillbaka 20 ggr för att jag inte lyckades hitta rätt saker kände jag att nej. Vår kärlekssaga är över. Och till skillnad från boken jag översätter innebär det inte att jag imorgon kommer befinna mig utanför Citygross trånande efter en bit lax. (Ifall du inte fattar den här referensen är du en ny läsare som genast bör bege dig till arkivet från september eller oktober 2011 och se Citygross-inlägget.)

Sen höll jag på att köra i diket och kräkas i bilen på vägen hem, och så fort jag kom innanför dörren svepte jag tre olika sorters huvudvärkstabletter och placerade mig i sängen och beordrade mina ungar att massera mig. Vilket de gjorde, tills de fick blodblåsor på sina små händer. I alla fall nästan.

Men sen då! Sen! Efter en liten tupplur, så vaknade jag upp till nybakta macarons som skulle monteras. Och sen åt vi god mat och nu är det snart Wild Kids och sen tv-seriekväll. Så man kan säga att solen liksom ändå är på väg upp igen. Särskilt eftersom vi har en liten nakenfis här hemma som håller på att lära sig gå. Det kan liksom vara bland det sötaste som finns, det där med knubbiga ben som tar sina första stapplande steg. Eller okej då, sitt första. Det har inte blivit mer än ett än.




1 kommentar:

S.W sa...

Du har det fint du! Blir glad när jag läser om dina dagar.