onsdag 18 april 2012

Kan vi prata lite om vidriga barn?

Vidriga är ju självklart ett väldigt starkt ord, men för att få läsare från twitter vill jag överdriva rubrikerna så att de faktiskt klickar sig hit. Disclaimer över.

Jo, det här: Barn som är så jävla utstuderade, kan vi prata om hur hemskt det är? För ett tag sedan var jag på en aktivitet där en sexårig tjej tog varje chans att visa upp sig på ett sätt som snarare förde tankarna till skönhetstävlingar än förskoleavslutningar, om ni förstår hur jag menar. Ifall någon sa "ska vi baka?" så stämde hon upp i någon sång om att ruuulllah, ruuulllaah, liiiiteeeeeeeen buuuulllleeeeh, komplett med darrning på rösten och såna där "eh"-uttryck som man hör när någon försöker sjunga bra men inte kan. Eller alltså, hon kunde ju sjunga bra. Det kunde hon. Hon wailade och tog i med magen, men hon var SEX år och det var så jäkla tydligt att hon visste att hon var duktig och att hon förväntade sig reaktioner på sången. Och om vi andra hade mage att inte trollbundet sitta och lyssna på hennes konsert så höjde hon rösten tills all annan konversation var omöjlig. Sedan log hon och liksom neg och skrattade lite och bara "jag älskar att sjunga". Mm...

Missförstå mig rätt: de flesta barn vill gärna visa upp sig. De kanske har lärt sig en ny sång, eller så blir de så glada över något att de vill ramsa eller visa att de kan klättra upp till taket osv osv. Det är en sak. Det är en helt annan sak att kräva allas uppmärksamhet, att förutsätta att alla inser vilken talang man har och att vid redan sex års ålder har lagt sig till med manér som skulle få valfri Big Brother-deltagare avundsjuk.

Det här låter ju hemskt. Jag vet det. Man ska inte tycka såhär om barn. Man ska tycka att de är söta och rara vad de än gör. De är ju bara barn.

Så klart de är! Det är ju inte ungens fel, det är ju föräldrarnas. Och samhällets, vill jag påstå. För ärligt talat: det är väl inte konstigt att uppmärksamhetstörstande småungar börjar puta med bröstet och åma sig när de sitter uppe och tittar på Idol och Talang och X Factor och allt vad det heter. Eller är X Factor där de äter äckliga saker? Jag vet inte. I alla fall är det ju inte konstigt att glädjen över att sjunga trumfas av glädjen av att uppskattas för sin sång om det är så man från tidig ålder ser att det ska gå till. Och det är kanske gammalt att basha MTV när fler ser på musikvideos på youtube, men oavsett så är det jävligt snett och fel när små barn försöker låta som vuxna och blir påhejade av omgivningen. Nej! Sluta! Så gör man inte.

Sedan är det klart att vissa barn är värre än andra. Herregud, jag minns själv en kompis som inte kunde låta bli att visa upp sig varje sekund hon hade. Sade man "bada" så skulle hon simma 500 meter och tvinga alla att klappa händerna efteråt. Ifall någon fyllde år köpte hon den finaste presenten så att alla skulle oooh:a och aaaah:a över hennes present och i förlängningen över henne själv. Men sådant är mer sorgligt än något annat, för då antar jag att det finns någon brist på uppmärksamhet i vardagen.


7 kommentarer:

Lovika sa...

Vidriga föräldrar möjligen...

Malinka sa...

Ellen, aj lav jo.

Tjockalocka sa...

Ja fy sjutton.
Hur blir man sån liksom?

Sabina sa...

Måste bara tillägga att far och morföräldrar kan ha något att göra med saken...tro mig jag vet.

Tahira Faye sa...

Va? Har du fler följare på twitter än vad du har läsare? Hur gick det till? Jag försöker få mina läsare att följa mig på twitter.

Ellen sa...

Tahira - det är inte samma människor som följer mig på twitter som läser här. Inte helt och hållet i alla fall.

Sabina - säkerligen, fast jag tror att om föräldrarna ser problemet så blir det inte så stort som om de uppmuntrar.

ullrika sa...

Sabina, word! - om än inte mitt fall personligen, men jag har sett. Herregud.