Nämen, vem kunde väl ändå ana att det är skitkul att vara hemma med en ettåring? Inte jag i alla fall. Älskar att de kan så vanvettigt mycket som man inte tror, och därmed inte förväntar sig. Säger jag "snälla, stäng dörren" till de större barnen så springer Majken dit och stänger. Vi kan föra små konversationer (även om det mesta hon säger är "nej" till allt jag föreslår) och det går att resonera med henne. Hon pratar konstant och ständigt och har en humor som inte är av denna värld.
Ledsen att låta smörig och sliskig nu, men det är en jäkla ynnest att få vara hemma med henne om dagarna. (Och ja, ibland är det mindre av en ynnest. Som när hon kastar mat eller knivar mot ens ansikte. Men annars!)
Ettåringen syns ofta studera något litet väldigt noga.
Mamman syns ofta med en kamera för att dokumentera nämnda ettåring.
Kameran syns ofta i en strid mellan en envis undersökningsglad ettåring och en materialistisk mamma som inte vill att kameran ska gå sönder.
1 kommentar:
Härligt inlägg! Precis så är det. Känner igen mig nästan ner på detaljnivå - inga knivar kastas men 2,5-åringen gjorde ett tappert försök att spetsa mitt vänstra ögonbryn på en gaffel i fredags.
Efter sex månaders heltidsjobb känns det som en ynnest att få lov att vara hemma och "bara vara" med mina barn i sex veckor. Visst kommer vi att ha våra duster men då är det bra att påminnas om det du skriver om i det här blogginlägget!
Skicka en kommentar