Hiss: Att det är så enkelt att låna e-böcker till paddan. Jag som är notoriskt glömsk kan inte betros med låneböcker eftersom vi då till slut får böter dyra nog att driva oss från hus och hem. Jag får alltså köpa alla mina böcker och därför består mitt bibliotek av pocketböcker köpta på extrapris på Ica, samt några födelsedagsböcker. Pinsamt värre. MEN! Nu om jag blir lässugen så kan jag gå in på bibblans hemsida och leta reda på någon e-bok och inom en minut har jag den på paddan, redo att läsas.
Jo, visst, utbudet är ju inte alltid det bästa. Men med tanke på att jag har tre barn och hus och make och tv-serier att se så hinns det inte med att läsas så ofta ändå, så när jag väl tar mig tid har det kommit lite nya böcker och jag kan ägna en kväll åt en trevlig bok. Perfekt! Inga böter heller, för efter två veckor går det inte att läsa boken längre.
Diss: Detta att författare har sån dålig koll på barn och vad de kan/gör i olika åldrar. I boken jag läste igår kväll, "Sju jävligt långa dagar" av Jonathan Tropper, fanns det en treåring som flertalet gånger beskrevs som "en typisk treåring", som gjorde saker "på treåringars vis". Okej. Fine.
Bara det att denna treåring roade gäster genom att "visa var deras näsa och ögon fanns" (dvs samma partytrick som en ettåring har), han härmade ord helgalet och feluttalat (dvs precis som en 1.5-åring gör) och ibland pratade han som en femåring men i nästa andetag skulle huvudpersonen återse honom först när han "kunde säga fullständiga meningar". Han gick på pottan själv och såg att bajset blev ett T, men han förstod inte de enklaste instruktioner och beskrevs som en random ettåring i vissa fall. Jag blir galen! Jag menar, visst, alla barn är olika. Jag blir själv alltid förvånad när folk på Familjeliv beskriver sina fyraåringar som verkar ha mindre förstånd än Majken, men jag tänker att alla barn är olika. Men när samma barn beskrivs som först på en ettårings nivå, sen pratar han som en femåring, sen kan han inte säga ett vanligt ord, sen kan han se att bajset blivit ett T osv osv, det blir ju bara irriterande. Jag stör mig!
En annan favorit, som jag vet att jag har nämnt tidigare, är i en bok där en pojke blev bortrövad och han kunde inte säga mer än "blå" och "gubbe", för han var två år, men han kunde rita detaljerade bilder av pokemons alla figurer. Och igen, ja han kanske var autistisk och ett geni med pennan, men det var liksom inte så han framställdes. Nej, han var en vanlig tvååring. FÖR DE RITAR JU SÅ JÄVLA DETALJERAT!
Nu när jag ändå är inne på ämnet böcker och vad jag stör mig på med dem så tänkte jag tipsa om den här recensionen och sågningen av svenska deckare. Den tar upp precis det som gjort att jag slutat läsa svenska deckare med några få undantag: jag är så jäkla trött på dessa psykopater som dödar utan urskillning.
Vad jag är intresserad av i en deckare: mänskliga historier, konflikter som går långt tillbaka, motiv som inte är uppenbara, det mänskliga psyket och problematiserande av gott och ont.
Vad jag inte är intresserad av i en deckare: psykopater som dödar vem som helst, historier som inte behöver hänga ihop eftersom det var en galning som var mördaren, böcker som är skrivna för filmduken direkt, överdrivna psykopatdrag som att sätta på sig lösklor och låtsas att man är ett monster när man ska mörda någon (på allvar Kallentoft, verkligen?!) osv osv.
De flesta populära svenska deckarna är typ så här just nu: bla bla bla, någon blev mördad, bla bla en klyschig polis (antingen frånskild man som är ensam eller frånskild kvinna som är stressad och orolig mamma eller man med småbarn som måste hem till dem) börjar nysta i fallet, bla bla bla det finns en jätteuppenbart misstänkt anhörig, bla bla MEN det visade sig vara en galning som tänder på att äta upp håret på sjuttonochetthalvtåringar och därefter bajsa ut det och skriva mordiska meddelanden på finska på stadens konsum. THE END!
Det är så jäkla dåligt och fantasilöst. Om man kör kortet "äh, det var en galning", då kan man liksom släppa all logik. Inget behöver hålla ihop. Inget behöver vara trovärdigt eller rimligt. Det var ju ett psykfall hörrni! Släpp det! Nu är jag redan igång på nästa bok med en klatschig titel och vackert omslag som ska sälja mängder. Skit i den där demonbesatta prästen som mördade med ett krucifix nu, han slängde jag ju bara in för att få ett slut på boken!
Orkar inte.
2 kommentarer:
Med några få lysande undantag är svenska deckare oläsliga.
Jag blev en gång uppringd av en bokklubb, som ville erbjuda mig Camilla Läckbergs senaste bok. Personen som ringde upp blev så konfys, när jag sade att jag inte läser Läckberg, att hon lade på luren utan att avsluta samtalet. Men hon hann förmedla att Läckberg tydligen är Guds gåva till deckarläsare. I beg to differ!
Det låter som om du skulle läsa Tana French och Denise Mina. Om du nu egentligen vill läsa deckare fast inte ser skogen för alla träd, så att säga. Irländska respektive skotska intelligenta deckare utan hårknaprande psykopater.
Skicka en kommentar