Förutom de irriterande människor som alltid dyker upp med precis rätt sak på sig och får alla andra att känna sig sunkiga, fula och fel, tror jag att det finns två grupper: de som hellre klär upp sig för lite och de som hellre klär upp sig för mycket. Gissa vilken grupp jag tillhör?
Jo men visst, jag är den som alltid går lite för långt. Att gå på fest i avslappnade jeans och någon skjorta skulle helt enkelt aldrig hända. Visserligen främst för att jag aldrig har på mig varesig jeans eller skjorta, men ändå. Jag är den som drar på mig finaste klänningen för en enkel middag ute, jag är den som slänger på lösögonfransar* inför en vanlig utekväll och som lägger på galasminkningen om jag så bara ska ta en runda på stan.
Men för mig känns det mycket värre med tanken på att ha klätt upp sig för lite i något sammanhang än att ha klätt upp sig för mycket. Och för andra är det som sagt precis tvärtom. Hellre att det ser ut som att man inte försökt alls, än att man har försökt för mycket. Hellre lite pinsamt underklädd än den där jättepinsamma där borta i hörnet med den tighta klänningen och glittriga sminket. Typ.
Min familj har alltid varit den överklädda. När vi hade fester hemma hos oss så klädde mamma upp sig, sminkade sig noga, såg till att vi hade fina kläder på oss och välkomnade gäster i alla sorters kläder - vissa uppklädda och vissa i tights och t-shirt och oborstat hår. Och alla hade jättekul och ingen brydde sig om vad de andra hade på sig, så klart, och jag tror att det är väl där man landar. Det är sällan jag reagerar starkt på vad någon annan har på sig. (Förutom när min svärmor kom till vårt bröllop (med klädkod kavaj) i urtvättade jeans och en orange t-shirt. Det var väl lite väl underklätt tycker jag. Å andra sidan toppade jag ju alla med min marängbröllopsklänning, så jag var kanske lite överklädd jag. Skoja bara. Hade ju inte ens äkta diamanter i tiaran!)
Vad som föranledde det här inlägget? Jag ska gå ut imorgon kväll och känner jag mig själv och mina kompisar rätt kommer jag dyka upp i en tight mörk klänning och de kommer ha några snygga jeans och en snygg topp. Å andra sidan roar jag mig så sällan att varje tillfälle är en gala för mig. Jag får skylla på det.
8 kommentarer:
Jag hamnar i gruppen som klär upp sig för lite. Min garderob är helt befriad från festkläder. Befriad är egentligen inte rätt ord, eftersom det ger intryck av att jag vill ha det så.
Jag tycker att det är så jobbigt och tråkigt att köpa kläder. Jag hittar aldrig något som jag riktigt tycker om, som ser ut som det jag skulle vilja ha. Jag har lite lösa tankar om vilken stil på kläder jag skulle vilja ha i min garderob men det stannar vid lösa tankar. Jag trivs allra bäst i jeans och en top och högklackade boots/skor.
Numera har jag i alla fall, tack vare jobbets klädkod, några lite snyggare kläder i garderoben (byxor och kavaj). Jag skulle åtminstone kunna gå riktigt välklädd på en begravning ;-)
Jag är konstant överklädd. Vad jag än skall göra. Tycker ju att det är så himla kul med kläder och framförallt fina klänningar och sådär. Lite trist nu att vara gravid och behöva nöja mig med det jag kommer i.
Jag klarar inte ens av att ha hemma-kläder på mig utan att styla dem. Då blir det liksom stickade raggsockor i samma färg som den stickade koftan och så något sött nattlinne som sticker ut. Som att Spike eller Johannes skulle bry sig, eller ens lägga märke till vad jag hade på mig ;)
Jag är allt som oftast överklädd. Det är ju så skoj att få göra sig lite finare än vanligt!
Minns en 60-årsfest för några år sen. Maken och jag kom festklädda, jag i snygg klänning och maken i snygg kostym. Inte upp till tänderna utan lagom snyggt. Övriga gäster hade foppatofflor eller vandringssandaler till sina vadlånga jeansshorts eller beiga trekvartsbyxor. En kvinna matchade sin jeanskjol som gick över knäna med en batikmönstrad rosa t-shirt. Gissa om vi kände oss fel!
Tahira, jag följer din blogg och måste säga att du klär dig så snyggt! Du har en tydlig stil och den är så fin. (Ja, jag är allt lite avis...)
Ja men gud Tahira, du klär dig ju som en mannekäng hela tiden. Det räknas inte! ;-)
Iseika - åh herregud vad jobbigt. Fast jag tycker ju att man visar mer respekt för tillfället om man anstränger sig, så ni gjorde ju rätt i mina ögon.
Det är bara att välja känsla: avund eller förakt. Jag väljer förakt. Hatar naturligt och avslappnat (dessutom är det ju bara en konstruktion osv). Vad sjutton, att klä upp sig är ju svinkul, varför låtsas folk som annat (förutom de som verkligen inte gillar kläder, men nu menar jag ju de där smala, svala som jag alltid avundas. Samt föraktar)? Fina klänningar och mycket smink är kul och precis som du påpekar här ovan så visar man ju att man ansträngt sig. Och vem älskar inte såna människor?
Ja, fan, Tahira, jag har försökt läsa din blogg ett par gånger, men det går inte. Jag är så avundsjuk på din tjusiga stil och alla läckra sjalar att jag bara vill dö.
För övrigt är jag sällan uppklädd. Jag äger i princip inga finkläder - det är liksom inte det som jag prioriterar att lägga pengar på när de så sällan kommer till användning. (Fast den största anledningen är att det är skitsvårt att hitta snygga kläder i min storlek.)
Satsar också hellre på överklädd.
Mitt problem är att jag har garderoben fylld av jättefina klänningar, men de är ju så fina att jag sällan får användning för dem. Vardagskläder, som jag använder mest, har jag däremot brist på, och tycker är skittrist att köpa. Så jag använder nästan alltid samma sunkiga kläder, som både är slitna och sitter illa. Väldigt puckat, för även om jag känner att det inte räknas, för min RIKTIGA smak är ju det som hänger i garderoben, så ser folk jag möter bara någon som ser ut som en dumpster diver...
Skicka en kommentar