fredag 31 maj 2013

Störlista

1) Den här appen. Fy katten vad krångligt det är att blogga via en app. Men ja ja. Det får väl fungera i nödfall. 

2) "Jag dricker aldrig för att bli full, jag tycker bara om smaken."

3) Runt ögonen är jag fyrtio år med rynkor som få, men runt munnen har jag finnar som en femtonåring? Det bästa av två världar. 

4) Äpplen. 

5) Polacktofsar i barns nackar. Ringer soc nästa gång. 

6) "Det rings soc alldeles för lätt i det här landet" (Sverige då, inte la hvratska) 

7) Det skitnödiga behovet att låtsas som att man inte är ängslig och inte bryr sig. Som att sunkig nonchalans i precis allt är något att eftersträva? Att kokettera med pulvermos och mamma scan är det nya surdeg? 

8)  Jag bor inte vid ett hav. Jag inser hur orimligt det är faktiskt. Jag vet inte hur länge till jag står ut ned det. 

9) Om jag lade upp en bild på min jeansrumpa skulle nog ingen anklaga mig för att snygghetsa. :/ 

10) Vi åker hem imorgon. Därav det dystra humöret. No more turkost hav. 

Fyll gärna på listan! 

onsdag 29 maj 2013

Greetings from Croatia

Eller som jag brukar kalla det: himmelriket på jorden. Gud vad det är fint här. Jo, det regnar. Varje dag än så länge. Men det är också mycket sol däremellan så vi har badat varje dag. Flera gånger.

En stor glass kostar sex kronor här nere. Vår hotellrestaurang har friterad ost på menyn. Vi rullar fram nu.


fredag 24 maj 2013

Vi är alla olika.

Vissa får stressutslag om de inte har skrivit listor, packat allt minst en vecka i förväg och i princip provkört vägen innan resan. Till typ Borås.

Andra fixade ett barnpass i måndags, har inte skrivit en enda lista och sitter just nu och väntar på att tvätten ska bli torr så att de kan packa.

Ni kan ju gissa vilken grupp jag tillhör?

Men tja, det ska fortfarande regna flera dagar (men inte alla, hoppas hoppas att det stämmer!) så vi slänger väl ner lite regnkläder och handdukar och badkläder och försöker att inte glömma snuttefiltar och nappar och linsvätska, och så åker vi imorgon.

Och hej alla inbrottstjuvar, min mamma ska bo hos oss och passa katter och tomatplantor och liknande, så do not bother. Dessutom har vi inget av värde. Det har vi pantsatt för att åka till ett regnigt Kroatien!




torsdag 23 maj 2013

Det ytterst märkliga i det här?

Ja, okej, de kanske könsbestämde barnet för att "hon" tar mindre plats än "det här barnet" i rubriken. Det kan jag kanske köpa.

Men att de bytte bild till en blond, vit, blåögd bebis för den svenska läsarskaran? Så jäkla stört.

onsdag 22 maj 2013

Stressen.

Okej, ja, jag vet. Det är lyxstress allt det här. Sån där stress som man bara drömmer om, kanske, om man inte har jobb och familj och sådär. Men ändå.

Jag kom hem nyss efter ett besök i Malmö igår och idag. I jobbet. Lärorikt och intressant, men det tär så mycket på kropp och sinne att åka så mycket tåg och vara alert och artig och i en främmande miljö. I alla fall för mig. Så imorgon är det vanlig jobbdag plus deadline på en artikel och jag vet inte hur jag ska få ihop det eftersom klockan 15 ska jag vara på barnens skola för något slags öppet hus. Och så är det fotbollsträning på kvällen vilket tar massor av tid från en förälder vilket lämnar den andra med läggning av de andra barnen. Sen är det fredag och jag ska åka på Miljöpartiets kongress över dagen, sen hem igen och packa. För på lördag åker vi ju. Fast först så har Noa en fotbollsmatch.

Det är ju bara att bita ihop och göra det man ska och beta av en sak i taget. Men så är det allt det andra också: hinna hämta ut Majkens pass (vi upptäckte i söndags kväll att hon inte hade något!), köpa solskyddströja till Noa och solkräm (ifall det nu blir sol någon dag) och tja, tvätta, laga mat och allt det VANLIGA också.

Det är lyxigt att ha många härliga barn och ett jättekul jobb och en stundande härlig resa. Det är inte det. Det är bara lite jobbigt när precis allt hopar sig på några få dagar.

Jag får ju i alla fall pusta ut i Kroatien sen.

måndag 20 maj 2013

Så klart, vad annars.

Enligt alla vädersajter jag har lyckats googla fram (och de är många), ska det regna nästan alla dagar vi är i Kroatien nästa vecka. Jag känner mig som Melker i saltkråkan: allt jag vill är att hela familjen ska få en härlig upplevelse, och så skiter sig allt.

Nej, nej, jag vet. Man kan ha jättetrevligt även om det regnar. Då finns det mer ork och tid till att verkligen utforska landet. Men jag har ju hajpat stränderna och det klara vattnet för barnen och finns det något jag inte klarar av så är det besvikelse. Deras besvikelse. Och ja ja, jag vet. Man kan bada även om det regnar och det är ju absolut inte säkert att det blir så dåligt väder för prognoserna kan vara fel och det är så lång tid kvar att det är helt omöjligt att veta hur det blir. Jag vet allt det.

Men jag är ändå lite ledsen och har ont i magen för det enda jag ville var ju att vi skulle komma iväg och strosa i solnedgången och äta glass och ha långa lata dagar på stranden. Inte regn och mulet.

Tack och lov är barnen rätt pepp på att äta skaldjur och samla stenar och prova kroatisk glass och FLYGA FLYGPLAN, så det kommer ju bli bra till slut ändå. Förhoppningsvis får vi en dag med sol i alla fall. *tycker synd om mig själv*


lördag 18 maj 2013

Nu är jag en sån där gnällig och tråkig jäkel igen.

Bitterfitta 1: 

Det var vårfest på förskolan. Barnen fick klä ut sig (helst till figurer från Astrid Lindgrens böcker, men det var såklart spindelmannen och power rangers och fler figurer också) och så hade de tränat länge på sina sånger. Det var tipspromenad och tanken var att de minsta barnen skulle dansa lite också. Det gjorde de såklart inte. Men men. Det var mysigt, härligt och solen sken  Så skulle de sjunga då. "Ta nu i ordentligt" sa en pedagog inför andra sången vilket gav två killar chansen att busa och skämta och skriksjunga så att ingen annan hördes. Ingen sa något. Nästa låt. De fortsatte skriksjunga. Alla de andra barnen som hade tränat och längtat efter den här konserten hördes inte alls, för att två killar skulle få "ha lite kul". Och folk suckade lite och stönade lite, men de båda mammorna (papporna var inte där) stod och log och sa ingenting.

Så då gjorde jag det. Och jag ber om ursäkt till mina barn för att jag är den där jobbiga jäkla morsan, men jag orkar inte. Jag kan inte stå och se hur några barn förstör för de andra. Så jag fick tag på den ena killen (vid det här laget hade de börjat springa runt lite), och väste att antingen fick han sjunga ordentligt eller gå därifrån. "Och det gäller för dig också" blängde jag på den andra killen.

Jag VILL INTE behöva vara den jobbiga personen som säger åt andra barn. Jag vill inte! Jag tycker att det är deras föräldrars jobb, eller pedagogernas, men inte MITT! Men som sagt, om ingen annan gör något...

Aja. Det var situation ett det. Nu ska jag vara ännu mer gnällfitta

Bitterfitta 2: 

Jag var på stand up for Örebro igår. Det som jag var med i förra gången, fast den här gången var jag bara publik. Vilket jag ångrade djupt ju längre kvällen led. För alla killar med två undantag skämtade kvinnofientligt och sexistiskt. Det var tjejer som "inte behövde oroa sig för att bli våldtagna med sitt bmi och fejs", det var rena våldtäktsskämt (nästa gång väcker jag dig innan vi kör analt), det var korkade flickvänner som inte fattade någonting, det var hedersvåldsskämt om att döpa sin dotter till "Jag har pojkvän", det var så jävla mycket SKIT! Jag satt där med ont i magen och orkade inte skratta åt det som var kul ens, för det var så jävla låg nivå på allt. Förutom kvinnohatet så pratade de alla om onani och om att de runkar så himla mycket och det är så jävla pinsamt och dåligt låg nivå. Män. Killar. Seriöst, så jävla pinsamt att de inte orkar lyfta blicken högre.

Det var en tjej med. Hon skämtade inte om sex eller onani eller killar. Tyvärr var hon inte heller särskilt bra, men jag ville i alla fall inte slå henne efteråt.

Ja, jag gör det bättre själv då!

onsdag 15 maj 2013

Kan man buteljera sina känslor?

Vi hade hopplektion idag på ridningen. Utomhus. I solnedgången. Bland lysande gröna björkar, böljande fält och knoppande ekar. Solen var sådär dallrande orangeröd och lyste upp precis allt, hästarna hoppade villigt och myggen höll sig borta. Det var en i alla avseenden perfekt kväll. Jag var så lycklig att det gjorde ont.

Kan man spara en sån känsla på burk? För jag behöver dessa känslor så innerligt när jag ligger i sängen på vintermorgnarna och suckar att jag hellre vill dö än gå upp. Det är för många djupa dalar och för starka vackra toppar för att det ska vara rimligt. Sverige - dina årstider är bipolära, manodepressiva och försommaren borde komma med en varningstext: "Starkt beroendeframkallande".

Ja, sen ordnade lyckoruset till sig lite när jag kom hem till ett helt nersläckt hus. Klockan 22 på kvällen. Jag har gift mig med en pensionär som lägger sig svintidigt och som dessutom ser till att jag kommer hem till mörker och tråk. Min hämnd är att blogga om det, eftersom jag har uttryckliga order om att aldrig någonsin blogga om honom. Om min blogg är raderad imorgon vet ni vem ni ska skylla på (eller tacka, om ni är såna läsare).

Nej men jag hade väl inget vettigt att säga egentligen.

tisdag 14 maj 2013

Kan vi inte låta en hemsk olycka vara en hemsk olycka?

Tvååringen som glömdes i bilen. Jag har inte kunnat skriva om det förrän nu, för det har varit så ofattbart hemskt. Det ÄR så ofattbart hemskt. Jag har en egen tvååring och jag tittar på hennes knubbiga armar och ben och risgrynständer när hon ler och tänker... nej, jag klarar inte av det.

Som många redan har sagt: det kan hända vem som helst. JO, det kan det.

Men det är klart att det känns ännu otäckare att tänka så. Då skulle det ju kunna vara jag, min bil, mitt barn. Det blir för obehagligt. Så vi letar efter en syndabock. Vissa säger att pappan borde sättas i fängelse för mord, andra vänder ett anklagande finger mot förskolan (för man mäktar inte med att tänka på den stackars pappan och hur han måste må, och mamman, och släkten och...) eller så skyller man på samhället.

Det kliar i mig när man gör det. Barn är bara accessoarer minsann. Såhär går det när vi lever i ett så sjukt hektiskt samhälle. Hade det bara varit förr i tiden, innan iphones och heltidsjobb för mammor och DAGIS gubevars, så hade det aldrig hänt. Så nickar folk och jag ger mig fan på att de känner sig lite upplysta. De som sett igenom prylhetsen och som tycker att Mia Skäringer är en jäkla profet. Puh-lease, tillåt mig toktröttna.

"Förr i tiden" så dog barn av enkla barnsjukdomar som vi idag vaccinerar bort. Förr i tiden skaffade man flera barn för att man räknade med ett visst svinn. Förr så började man arbeta när solen gick upp och inte katten hade man en pedagogisk föräldraledighet, fem veckors semester eller 40 timmars arbetsvecka. Förr fick barn klara sig själva i mycket större utsträckning och nej, det var nog inte många som dog i en varm bil. De drunknade kanske, ramlade ner från höloft, hamnade under en hästkärra, frös ihjäl, svalt ihjäl, dog av feber.

Jag säger inte att vi inte lever i ett stressigt samhälle. Hey, jag förespråkar ju sex timmars arbetsdag och tycker att vi jobbar för att leva, inte lever för att jobba. Men det är så banalt, simpelt och pinsamt att häva över en tragedi på iphoneanvändande och uppkoppling och att vi jobbar.

Barn dog förr. Barn dör nu. Det är en otroligt positiv sak med vår tid och vårt samhälle idag att en sån här sak berör, upprör och får oss att reagera starkt och inte ses som något som man får räkna med, eftersom det ju händer att barn dör.

Vet ni vilket slags samhälle vi lever i? Ett där vi tycker att det är otänkbart att barn ska dö. DET ska vi vara jäkligt tacksamma över tycker jag.


söndag 12 maj 2013

Saker jag inte är bra på.

- Vara sjuk.
- Vila när jag är sjuk.
- Låta bli att boka in saker när jag måste vila.
- Blogga när jag har fullt upp med saker att göra.

Och också detta: skriva matlista så att det finns mat hemma att äta, tydligen. Så nu är jag fortfarande inte frisk, väldigt trött och så också väldigt väldigt hungrig. Dessutom kom jag i detta nu på att jag har en deadline imorgon. Oh the joy!!


torsdag 9 maj 2013

Så jefla dum!

- Du får inte åka och träna idag faktiskt. Du är jätteförkyld och behöver vila så du inte blir ännu sjukare. Så enkelt är det.

Ja, det är ju skitlätt att vara förälder åt sina barn och peka med hela handen och bestämma för deras eget bästa. Men vem gör det åt mig då? Noa fick inte åka på sin träning idag (han tränar fyra dagar i veckan nu, är det okej för en åttaåring förresten tror ni?) men igår åkte jag och red trots att jag är sjuk. Och vi red utomhus. Och det regnade på oss.

Så det smarta idag hade självklart varit att stanna inne, vila, kurera mig. Istället så kom min mamma hit och med hennes hjälp har vi planterat om flera rosbuskar, vi har planterat ett plommonträd och grävt upp växter hit och dit och gjort i ordning i trädgården. I varierande regn, blåst och tryckande värme. För vila? Det får man ju göra i graven, eller när man är barn.

Nu sitter jag här med taggtråd i halsen och vill bara gråta. Varför är det så lätt att säga till sitt barn att vila för sitt eget bästa men sedan själv trotsa det sunda förnuftet? Ifall någon har lust att komma hit med lite lösgodis (inte smågodis för fan), bra böcker att läsa och en barnvakt tills imorgon då jag är ensam hemma med fyra barn (en kompis till Emmy också, jag har inte ynglat av mig i hemlighet), så skulle jag verkligen uppskatta det!


En enkel fråga.

Grejen med Michael Jackson?

Avskydde honom, avskyr hans musik, tycker att han var helt värdelös och hemsk och fattar verkligen inte hypen kring hela hans väsen. Tack och lov kommer det ju ingen ny musik från honom längre i alla fall.

Swedish House Mafia är jag i alla fall inte ensam om att hata.


tisdag 7 maj 2013

Förhoppningsvis årets sämsta dag.

Vaknade med igenklibbat öga och fortsatt ögoninflammation; morgonen fortsatte med hysteriskt ledset barn som först var otroligt argt på mig och sedan grät och ville att jag skulle stanna längre vid lämningen vilket jag självklart gjorde, så jag blev sen till jobbet som bara bestod av tekniktrassel hela jävla dagen; fast inte hela dagen för vid lunchtid stängde jag ner all teknisk skit och gick till parkeringen där det visade sig att jag hade fått parkeringsböter på 400 kr eftersom jag glömt parkeringstillståndet i andra bilen, men jag suckade och sen begav jag mig till sjukhuset där jag hyperventilerade och grät på parkeringen och samlade mod för att göra en gastroskopi, fast sen fick jag ändå vänta i två timmar så allt mod jag samlat på mig hade runnit av mig i takt med att min leda växte, så när jag väl kom in på rummet var jag jätterädd och ledsen och bara grät och så gjorde de undersökningen och man får inte lugnande när det är öppen mottagning, bara halsbedövning som smakar som fulsprit med syntetisk banansmak och sen gjorde de som sagt undersökningen och jag kväljdes och grät och försökte andas bra och hade inre panik och ville bara bort och sen var det över och jag grät och grät och darrade och vill aldrig någonsin göra om det helvetet igen om jag kan välja; sen var jag på väg hem, hade fått en finne i pannan och fick till sist äta mat vid halv fem efter att inte ha ätit sedan igår kväll och så fick jag så klart ont i magen efteråt för att varför skulle jag inte få det idag när jag får det alla andra dagar; och nu sover ett av tre barn och jag snorar och har ont i halsen och en finne i pannan och nämnde jag att jag har mensvärk också?

Fuck you, jag använder semikolon som jag vill.

måndag 6 maj 2013

Så himla vuxet x 3

Idag var jag med i radio och pratade om Stand up for Örebro (som det finns två platser kvar till, anmäl anmäl!) och det kan man höra här. Det i sig kanske inte var jättevuxet, men jag roddade med ett krassligt barn och lyckades hitta parkering inne i stan också. Känner man mig inser man vilken stor bedrift det är.

Sedan ikväll var jag på möte för förtroendevalda i kommunen, eftersom jag har blivit politiker och sitter i en nämnd nu. Det var väldigt vuxet. Särskilt eftersom jag först fick livspussla med alla mina barn och barnvakt och hej och hå.

MEN. Det som var vuxnast av allt var detta: jag gjorde allt det i GLASÖGON.


Jag vaknade nämligen med ett igenmurat öga och ögoninflammation i morse, och istället för att krypa ner under täcket igen och gråta "jag vill inte HA GLASÖGON PÅ MIG" kravlade jag mig upp och satte igång med dagen like an adult?

Man kan ju nästan tro att jag fyller 30 om ett år.


söndag 5 maj 2013

Inredningsmisstag

Vi köpte vita överdrag till våra soffor, för man kan ju bleka dem med klorin ifall de blir smutsiga. Visste ni att Ikeas soffor inte har vitt tyg, utan grått färgat till vitt? Det kan man inte klorinbleka. Våra soffor är ett öppet sår i vårt vardagsrum; smutsiga, smuliga, tråkiga, stökiga. Jag vill ha två howardsoffor eller två udda charmiga vintagesoffor eller vad fan som helst som inte behöver döljas med filtar och kuddar en masse.

Och så har vi "pianohörnet". Ett piano som jag aldrig kommer mig för att spela på men som barnen plinkar på ibland. Som står där och tjänstgör just nu som någon slags bokhylla, för en sådan har vi ingen. Eller jo, en överbelamrad pilasterhylla och massor av böcker i kassar i förrådet och ett lånekort som går varmt eftersom vi inte har plats för böcker som vi köper. Vi måste byta ut pianot mot bokhyllor, men jag är rädd för att det ska bli ännu ett sorgehörn. Med osorterade böcker i huller om buller och så all sånt där skräp som alltid hamnar där det finns en ledig plats.

Ibland drömmer jag ljuva drömmar om att vara städad, organiserad, smakfull, måttlig, renlig. Men det är jag ju inte och ingen annan i familjen heller. Så istället drömmer jag om ett hus med mer en än våning och med möjlighet till ett vardagsrum med matsalsmöbel och fina soffor, och ett vardagsrum för bara familjens bruk med mjuka nedsuttna soffor och filtar och tv-spel och så. Det drömmer jag om ibland.

Fast just nu önskar jag mest av allt att halsontet ska försvinna. Man ska inte gapa efter mycket och så vidare.

lördag 4 maj 2013

Lazy lördag.

Vissa dagar vaknar man och känner i hela kroppen att det inte kommer bli något som helst vettigt gjort. Ingen.Ting. Idag var en sån dag. Efter en ytterst misslyckad sovmorgon (mamma, mamma, MAMMA var tionde minut) sprang jag en runda på ynka 2.5 km. Sedan spelade jag Machinarium på ipaden (och fuskade hela tiden, jag klarar verkligen inte av klurspel). På eftermiddagen gick Emmy på teater och jag och Majken fikade och handlade kalaspresent till imorgon, och sen åkte vi hem och jag tränade Noa i mål lite, och sen redigerade jag ihop filmen vi spelade in för eeevigheter sen. Snart ska vi äta sushi.

Och nu kanske jag är fördomsfull, men jag tänker att folk som bor i lägenhet tänker att "Ja, men det där var väl inte så dåligt? Det var väl en rätt produktiv lördag ändå?" och folk som bor i hus med trädgård ba "Herregud, jag förstår VERKLIGEN varför du har lite ångest över en helt bortkastad dag ur effektivitetssynpunkt". Eller?

Ja ja. Här får ni se filmen i alla fall. Eller, trailern är väl mer rätt. Jag älskar iMovie för ipad, det är så himla kul att ha små projekt med barnen.



fredag 3 maj 2013

Viktiga frågor ska icke tas enbart på twitter.

Därför frågar jag här också; vad är värst? Pommes frites som är lite underfriterade, sådär så att man känner att mitten inte har blivit mjuk och frasig utan är lite hård och pommesen är lite sladdrig, eller pommes som är lite överfriterade, sådär så att de nästan är bara hårda pinnar utan någon mjuk potatis inuti?

Dela upp er i grupper och diskutera!

torsdag 2 maj 2013

"Nu blir jag besviiiken på dig"

Det här fattar jag inte: bloggläsare som målar upp en bild av en person de aldrig träffat, och sedan blir de besvikna när personen i fråga inte lever upp till den fiktiva bilden? Alltså, va?

Det är klart att man kan bli besviken på någon man inte känner, om personen själv gjort sig till ett ideal. Om någon bloggar om miljö, hållbarhet och klimatet och sedan visar sig vara delägare i en kolgruva? Ja, då förstår jag att man blir besviken. Eller om någon bloggar om det sjuka kroppsidealet, kritiserar smalhetshetsen och träningshetsen, men sedan helt plötsligt börjar göra reklam på tv för nutrilett? Ja, då förstår jag om man blir besviken. Eller för den delen om djurvännen som bloggar om hundhemmet i Ungern visar sig tortera små igelkottar. Besvikelse? Bring it on!

Men om djurvännen skulle skriva ett inlägg om hur hen tycker att små tjejer bara ska ha rosa på sig? Eller om miljövännen säger att hen vill banta trots att hen väger 45 kg? Eller om kroppsidealskritikern åker på en jorden runt resa - flyg enbart? Vem har de gjort besvikna då?

För det finns ju ingenting som säger att en person som är en förebild - eller bara verkar vara en schysst person rent allmänt - måste leva upp till någon slags idealmänniska. En helig person som aldrig gör/tänker/tycker fel på något sätt. En äkta God Människa som alla älskar, oavsett vad hen gör. Det finns ju inte.

Och om man då som sagt inte har ens försökt måla upp en bild av sig själv som kunnig/duktig/allsmäktig, då blir det ju ännu märkligare om läsarna sedan kommer och brölar om hur besviiiikna de minsann är. För att man inte lever upp till deras egna bild om hur man ska vara. Näe, konstigt är vad det är.

Så om jag helt plötsligt säger att jag luggar mina barn eller att jag inte tror att min man kan vara föräldraledig får ni med all rätt gärna bli besvikna på mig. Jag tycker ändå att jag har varit rätt öppen med att jag är en feminist som saknar barnperspektiv i dagens samhälle. Om jag däremot använder könsord som skällsord eller mobbar Marcus Birro? Ärligt talat, I couldn't care less* om er besvikelse då!



*(Åh ha ha ha vilken rålögn. Jag bryr mig om ALLT folk tycker om mig. Typ sjukligt. Skulle ni skriva att jag passar bättre i blont hår hade det tagit ca en vecka så hade håret varit blekt igen. Detta är sant på riktigt.)

(Och jo, jag fattar att man ju helt enkelt kan bli besviken på vad som helst. Det behöver inte vara rimligt. Men behovet av att tala om det för främmande människor för att de inte lever upp till bilden man har av dem? Weird.)

onsdag 1 maj 2013

Adhd-trädgård.

Vad enkelt och smidigt det skulle vara om jag fungerade såhär: "Åh, där är en lövhög som jag måste elda. Bäst att köra dit skottkärran och lägga högen där."

Och inte såhär: "Åh, där är en lövhög som jag måste elda. Bäst att köra dit skottkärran och lägga högen där. Nä men vänta? Växer det brännässlor under syrenen? Bäst att rensa! Aj! Var fan är mina arbetshandskar nu då, det gör ju svinont att bränna sig. (...) Huh? Varför ligger mina arbetshandskar här borta? Ja, just ja. Jag skulle ju samla upp alla kvistar här nere i diket. Bäst att göra det då. Gud, den där bjälken har jag alltid stört mig på. Jag kan ju såga ner den nu när jag ändå står här och fixar med kvistarna. Sågen borde vara där borta vid altanen någonstans. (...) Där är sågen... men... varför ligger spaden mitt på gräset? Glömde jag att gräva klart groparna för rosorna? Ja, det gjorde jag. Då får jag väl göra klart det nu istället, jag fattar inte varför jag slutade? (...) Aj! Min rygg! Jävlar vilken träningsvärk jag har. Jag får ta och ta tag i något enklare idag istället. Åh, där borta är en lövhög som jag måste elda..."

Det kanske inte är helt oförståeligt varför vår trädgård alltid verkar vara i eh... förbättringsläge.