söndag 29 november 2015

It's the season to be jolly

Jag är team "vänta tills första advent och/eller december, whatever comes först - sen kan man brassa på med jul (obs, ej julgran!". Vilket team är ni?

I alla fall innebar det att mitt hem nu är pyntat och fint och vi har nybakta lussebullar under en kökshandduk. En typisk slö söndag och det var väl behövligt efter två kvällar i rad ute för mig. Alltså jag är över 30, två utekvällar på en helg är i alla fall en för mycket. Jäklar vad trött jag är. Sov fyra timmar i fredags efter den genialiska idén "efterfest med minttu-shots" trots att mitt tåg hem till Örebro* gick klockan tio på morgonen. Sen hem, städa, fixa, sminka sig, och så på det igen.

Nu är jag väldigt väldigt trött som sagt. Och så är det måndag imorgon. "Yay".



*(Var i Jönköping och körde standup i fredags. Hur det gick? Well det var på O'learys, efter en hockeymatch, en lönefredag. 200 fulla pers som inte hade minsta lilla lust att lyssna på standup. Såatteh...you do the math.)

tisdag 24 november 2015

Små saker jag får panik av.

1) När jag har en tjock halsduk på mig och inte kan röra nacken fritt bakåt. Att det tar emot där. Därför kan jag bara ha lösa sjalar som liksom inte sitter åt (och knappt hjälper heller). Samma sak gäller när hårspännen sitter så att de åker ur om jag lutar huvudet bakåt. Varför skulle jag luta huvudet bakåt undrar ni? Inte fan vet jag, men det kryper i hela kroppen om jag inte kan göra det.

2) När tröjor är för små över axlar/armar, så att det begränsar hur jag kan röra mig. Jag kan gå omkring i korsett, tight klänning eller höga klackar en hel kväll, men just rörelserna i armar (och nacke då) måste funka.

3) När folk äter. Jag har alltså börjat skrika i panik på barnen när de äter i närheten av mig. Kan nästan börja gråta av panik när någon tuggar så jag hör det. Det är så vansinnigt vidrigt att behöva höra andra äta.

4) Om jag inte lyckas få loss/ut/fram något som sitter fast. Det kan vara att klämma en finne som vägrar ge med sig eller att få loss en klänning som fastnat i en galge. Jag börjar må illa. Riktigt fysiskt illamående som slutar i att jag måste därifrån och liksom skaka ur paniken ur kroppen.

5) När någon sjunger falskt så pass lite att det inte är falskt, utan bara halvfalskt. Sådär så att de allra flesta inte hör det, men jag rycker till och vill stänga av öronen. Det här är pinsamt för det låter så snobbigt. "Jag har så mycket bättre gehör än er...", men det handlar ju mer om att jag är så jävla ljudkänslig för vissa sorters ljud.

Jo nä men när det gäller sensoriska svårigheter eller vad det heter så är jag ju helt normal.




måndag 23 november 2015

Vi flyttade till stan och du kan aldrig ana vad som hände sen (Önskerubrik)

Ja, någon av er önskade att jag skulle blogga om hur det var att flytta in till stan. Nu har det gått nästan två år och den initiala "omg varför gjorde vi inte det här tidigare"-reaktionen har lagt sig lite. Nu kan jag sakna vår trädgård (i teorin) och jag kan sakna lugnet på landet och att ha kohage utanför köksfönstret.

Men det råder inga, inga som helst, tvivel om att det var rätt beslut för oss att flytta in till stan. Nog för att jag saknar vissa delar med huset (jacuzzi, kamin, att öppna dörren och släppa ut barnen!), men det väger inte upp för alla fördelar vi har med att bo i stan.

Nu är detta värt att notera: vi har haft en galen tur. Vi bor i en etagesexa mitt i stan. Vi har skola, förskola och mitt jobb inom en knapp kilometers avstånd. Det är så galet lyxigt att ha allt såhär nära, det är absolut inte alla stadsbor förunnat. OCH vi har en sommarstuga en halvtimme bort där vi kan öppna dörren, med bad precis utanför och ängar och skog. Vi har väldigt bra förutsättningar.

Men med det sagt, här kommer några anledningar till att stadsflytten var bland det bästa vi gjort:

- Smidigheten. Oh my god så mycket allt underlättas när man inte måste skjutsa med bil överallt. När barnen kan ta sig till i alla fall några av sina aktiviteter själva. Saknas något till kvällsmaten eller frukosten så springer nån till affären. Barnen kan själva handla sitt lördagsgodis om de vill.

Exempel från i helgen: Båda de stora skulle på kalas, med en timmes mellanrum. Vi hade ingen present köpt till nåt av kalasen. Så de gick upp på stan och köpte sina presenter, Noa blev skjutsad till sitt kalas och Emmy gick med en kompis och Majken och jag drog på julmarknad. Hade vi bott kvar på landet hade det varit skjutsande och logistik hit och dit - det är det sällan nu.

- Spontaniteten. Mitt sociala liv har förbättrats med flera hundra procent. Nu kan jag cykla över till en kompis en kväll och ta ett glas vin om andan fyller på. Jag kan gå på bio om jag får feeling. En kvällspromenad? Varför inte? Med cykel och buss behöver jag aldrig planera som jag fick göra förut när en after work tarvade taxi eller att sova över hos mamma. Och herregud, att kunna lägga barnen och ha myskväll med dem och SEN gå ut och träffa kompisar? Galet bra.

- Tiden. Istället för att lägga tid på att skjutsa hit och dit och fixa och dona så bara gör vi. Jag menar, ofta kanske vi är inne och bråkar en hel helg, jag tänker inte låtsas som nåt annat, men vill vi göra något så är det inte hela logistikdelen inräknad. Vi bara gör. Vi kanske får för oss att gå och fika, och tio minuters promenad är vi på det café vi vill.

- Gemenskapen. Okej såhär: på landet finns lugnet och tystnaden. Ja. Och vidsträckta fält täckta av frost är inte att förringa. Det är vackrare på landet, det tycker jag också.

Men i stan. Åh, här ser man människor som lever sina liv. Det finns upplysta fönster där jag kan se hur folk pysslar i sina kök. Jag kan irritera mig på andras fula julpynt eller beundra några vackra gardiner. Ja men ni fattar, jag känner mig mer som en del av ett sammanhang i stan. Även om jag sitter inne och tittar på tv-serier en hel dag så rör det sig därute. Jag märker ju det, även om vi bor högst upp. Det finns liv omkring mig.

- Barnen. Ja men okej, barn älskar hagar och fält och landet. Det gör de. Men här i stan finns det fler barn att leka med. Det är bättre skolor och förskolor. Detta kan ju såklart vara en slump, men som uppväxt på landet med en undermålig skola skulle jag nog ändå vilja påstå att det är vanligare att skolor i stan är bättre. På grund av att föräldrarna inte är släkt med personalen, alla är inte Sverigedemokrater eller bara allmänt inskränkta. Och JA, herregud jag överdriver. Inte... Nä men folk är ju idioter rent generellt tycker jag, men i stan är man mer anonym. Folk är lite mer olika. Det finns mer umgänge att välja på och barnen kan ta sig till sina kompisar själva. De behöver inte skjutsas överallt så fort de vill leka med någon. Det är mycket värt.

Men ja, som sagt: vi har det lyxigt. Hade vi inte haft sommarstugan hade jag inte stått ut med att bo i en stad utan badmöjligheter. Det hade varit outhärdligt. Och det är klart att det finns nackdelar som att Majken inte kan gå ut på gården utan oss till exempel, men ändå. Det var så bra att vi gjorde det här. Det är jättebra för oss att slippa ha en trädgård att jobba i. Att inte behöva känna att vi BORDE utnyttja livet på landet. Att kunna vara anonyma och inte känna oss udda i byn där alla är släkt eller vänner.

För oss var det jättejättebra den här flytten. Och jag är glad över det, för det är svårt att ta beslutet att säga hejdå till huset och trädgården som de flesta flyttar TILL med småbarn. Men allt blev bättre än vi hade kunnat tänka och jag är så lättad och glad över det.

Av mig får "flytta till stan" 5 av 5 lussebullar.

torsdag 19 november 2015

Två barn diskuterar IS

Emmy och Noa:

- Alltså IS är verkligen dumma i huvudet!
- Jag vet, men de vill ju skrämma oss.
- Ja, och så vill de att vi inte ska vilja ta emot fler invandrare, att vi ska tro att alla invandrare typ är terrorister.
- De vill att vi ska bli rädda! Att vi inte ska våga vara ute.
- Mmm... idioter.
- Och så vill de liksom bestämma över alla där de bor. De vill ha en egen stat och att ingen ska kunna fly ifrån dem. Så sjukt elakt.

***

Emmy om kompisar:

- Jag pratade med mina kompisar idag om terrorism och sånt. De är rädda. Mina kompisar säger typ att de inte vågar gå nånstans utan vuxna för att de är rädda att det ska hända nåt. Men jag sa att det kommer ju inte göra det, Örebro är en för liten stad för att terrorister ska göra nåt. Man ska inte gå omkring och vara rädd hela tiden, det är bara dumt ju.

***

Noa hittar en ny övertalningsteknik:

- Mamma, får vi somna i samma säng.
- Nej, inte på en skolkväll.
(Upprepa 40 ggr)
- Ok men mamma, vi VÅGAR typ inte somna ensamma. Vi är ju så rädda nu.
- Vad är ni rädda för?
- Ja men du vet, allt som händer i Paris och Trollhättan och sånt. Man blir ju rädd då...
- Vafan okej då.


Åh, de är fina mina kids.

måndag 16 november 2015

Om min manshatande barnuppfostran.

Majken är fyra år och kom förut idag ner från sitt rum och ville ha hjälp med att knäppa en klänning. Eftersom den är tänkt för tvååringar och hon är närmre fem än fyra år var den självklart för liten. "Du har blivit för stor för den", konstaterade jag enkelt. "Ja" sa hon, "jag är för tjock" och kände på sin mage.

Ångest.

Jag sa att hon är perfekt som hon är och att det är lika bra att vara tjock som att vara smal. Nä, sa hon. Det är bara bra att vara smal. Det kan vara roligt att vara tjock, men man ska vara smal. Jag vill vara smal. Det är bra att vara smal.

Hon är fyra år. Ångest.

Och så tänker jag på alla som tror att världen är opolitisk. Som verkar inbilla sig att våra barn växer upp i en neutral värld, och att det är fel som föräldrar att försöka påverka dem åt något håll? I vilken värld lever ni, undrar jag? Blundar ni?

Emmy är åtta år. "Mamma, har du tänkt på att i typ alla barnprogram och böcker så krånglar killarna till det och tjejerna är kloka och fixar allt, men det är ändå killarna som får beröm? Som i Riddare Micke. Han bara förstör ju, det är ju hans syster som gör allt det bra?"

I allt mina döttrar möter så får de höra att de är sämre. Fortfarande år 2015, med alla pk-satsningar och genushäxor så möts de ideligen av samma budskap: killar är roliga och härliga. Kanske lite klantiga, men det ordnar ju upp sig. De är coola, busiga, knäppa, lite lata, kanske korkade ibland men ändå omtyckta, de har levnadsrum. Tjejerna är ordentliga, duktiga, söta, snygga, smala, vuxna, kloka, smarta. (Jag fascineras av hur vi sedan går från det till att det är män som ska styra världen.)

Alla vet, om de bara vågar erkänna det, att killar är sämre än tjejer. Titta in på vilken skola eller förskola som helst. Killar är generellt hemska. Och nej, jag tänker inte ens gå in på varför i det här inlägget, det räcker att konstatera det. Den överväldigande majoriteten av killar är vidriga. Den överväldigande majoriteten av tjejer stöter hela tiden på, trots att de är så mycket bättre än killar, en värld som berättar för dem att de är sämre, mindre värda, har större krav på sig.

Barns värld är politisk. Därför tänker jag att jag som förälder också måste vara det. Så vi pratar om hur konstigt det är att världen ser ut som den gör. Och sen säger jag:

Ni vet väl att killars åsikt inte spelar nån roll? Det är inget att bry sig om.
Tjejer är bäst, ingen protest.
Tjejerna duger, killarna suger.
Strunta i vad killar gör, de fattar inte bättre.
Killar är generellt korkade, de är inte värda att lyssna på.
Tjejer är smartare, roligare och tuffare än killar.
Osv.
Osv.
Osv.

De möter hela tiden, i ord såväl som handling, att killar är viktiga. Jag tror inte att mina ord och vårt lilla familjära manshat kommer påverka dem så mycket i livet egentligen, men kanske kan det hjälpa lite. Kanske så tänker de, när killarna stökar och tar mest plats i klassrummet, att jaja - de är ju dumma i huvudet så de behöver all hjälp de kan få. Kanske tänker de när nån kille ropar något elakt efter dem att vafan, det är ju bara en killes åsikt, vem i helvete bryr sig. Kanske har jag tur så att när nån kille kommer med sin oönskade åsikt om deras utseende så har de så många tjejkompisar de kan fnissa åt hans tönterier med att de inte tar åt sig.

Hela samhället är fruktansvärt manstillvänt. Killar får bete sig ungefär precis hur som helst. Både tjejer och killar köper världsbilden som säger att det är okej att det ser ut såhär. Förhoppningsvis kan jag så ett litet frö av tvivel i mina döttrar, så att de åtminstone ifrågasätter sakernas tillstånd ibland. För om man köper den här världsbilden, då är det farligt. Då nyper man sig i magen vid fyra år och klagar på sin vikt. Då sitter man tyst och låter killarna ta för sig i klassrummet. Då ler man trots att en stöddig kille precis sagt nåt jävligt elakt. Det kommer förstöra dem. Den här världen är politisk, alltså är jag det också.


Nu till ytligheter!

(Jag har valt att inte skriva om när hemska saker händer, för de blir inte mindre hemska av att jag säger mina obetydliga åsikter om dem här.)

Åh hjälp, två långa inlägg på rad? Bäst att vi lättar upp lite. Jag ska välja tapeter till vårt vardagsrum och jag vill frångå vitt på en av väggarna. Ja, jag vet, det är superute med fondägg och blaha blaha men nu är det så att jag inte vill ha mönstrade tapeter i hela vardagsrummet, men jag ÄLSKAR ju tapeter ändå. Så får jag en chans att tapetsera en hörna med nåt fint så vill jag ju göra det.

Vet ni vad jag vill ha? Jag vill ha detta: en Monettapet. Jag FÖRSTÅR inte att det ska vara så omöjligt att få till? Hade jag bara fått tillgång till ett riktigt högupplöst foto hade det väl gått att beställa någon fototapet, men nu finns det inte vad jag vet.

Tänk själva att ha en målning av Monet på väggen. Som tapet? Jag ryser i hela kroppen när jag tänker på hur fint det skulle vara. Tyvärr som sagt är det inte på tapeten (höhö) så jag får väl leta vidare efter annat då. (Uppdatering efter två sekunders googling: DET FINNS!! OMG JAG VILL HA DETTA SÅ MYCKET JAG DÖR!) (Uppdatering efter nån minuts googling till: det är svindyrt. Nån gång i ett rikare liv kanske. Så vi återgår till att leta vanliga tapeter då)

Tänker mig: dovt, grå/blåskalor, naturmaterial, sten ELLER så väldigt färgglatt (typ tapeten Happy från Eco som vi har i Majkens rum) och storblommigt eller galet. Nåt sånt.

Har ni några tips? Gärna inte galet dyrt heller tack.

Och apropå ytligt så var jag på fest i helgen. Temafest Marie Antoinette. Det var en jättetrevlig fest och allt var vackert och alla var så snygga, men största behållningen av kvällen var ändå att jag lyckades med min frisyr? Jag gör liksom ALDRIG det?? Att fixa frisyrer är det svåraste jag vet och ändå så gick det jättelätt och blev precis som jag tänkt mig?

Coolt.

Klart ni får bildbevis:




söndag 15 november 2015

Nu får vi väl ändå höja kraven lite.

Så det förra inlägget jag skrev fick rätt stor spridning. Det händer ibland. Och jag är jättetacksam över att ni tyckte att det var bra, och jag är glad att ni gillar det jag skriver. Men vi måste faktiskt skärpa oss lite här nu: det jag skrev var inte briljant. Det var inte vasst. Det var inte mer än en rätt medioker text med uppenbara paralleller. Det säger jag inte av på grund av falsk blygsamhet eller för att jag fiskar efter beröm, utan på grund av detta: jag är på allvar oroad för hur lågt vi kan sjunka när det gäller krav på stringenta och kvalitativa texter.

Jag menar, jag tycker också att ett blogginlägg jag skrev på 15 minuter var bättre än mycket av det som skrivit på stora tidningars kultursidor om samma fråga. Jag säger inte emot det. Jag säger att det är illa att det är så. Jag säger att det är konstigt att jag kan skriva ett inlägg på en kvart med helt vanliga och rätt enkla slutsatser och analyser, och att det uppfattas som skarpt och vasst? Hur långt har det inte gått då, hur ovana är vi inte vid mer djupgående analyser?

Visst går det att hävda att just de som länkat kanske inte läser texter skrivna av Riktigt Intelligenta, men det tror jag inte. Tvärtom så har jag sett människor som är mycket smartare än jag dela mitt inlägg, så inte ligger problemet i läsarnas dumhet. Dessutom tycker jag mig se samma fenomen gång på gång: folk länkar till texter som är "vansinnigt bra" eller "oerhört viktiga" och så får jag läsa en text som kanske kommit ett steg längre än den mest grundläggande analysen, men inte mer än så. Kan vi sluta kalla mediokra texter för lysande? Kan vi kanske sluta kalla habila skribenter för briljanta?

Så klart kan man hävda att det beror på tidningsdöden i sig. Att kulturredaktionerna snart är ett minne blott (eller består av en enda, soon-to-be utbränd person). Att det inte finns pengar till de där riktigt briljanta skribenterna som frilansar.

Men... då skulle ju inte detta "geniala, bästa, klokaste, skarpaste, briljanta" florera så flitigt även om texter från bloggar? Oavsett publiceringsplattform är det ju samma sak: vi har allihop på något sätt gått med på att "genialiskt" är det nya "okej", och att "vasst" är synonym för "grundläggande". Det är... oroväckande.

Jag har helt ärligt talat ingen aning om varför det är såhär. Det går säkert att göra en djupdykning ner till sjunkande krav på kritiskt tänkande i skolan (som alla från höger till vänster hojtar om), eller så går det att skylla på vår stressade samtid och snuttifieringen av information. Eller möjligtvis ungdomens förfall, I don't know. Don't care heller, skulle jag vilja säga men det gör jag ju. Jag bryr mig som fan. Jag är så infernaliskt trött på att gång på gång klicka på länkar till texter som utlovas vara skrivna av nån som är briljant och så möts jag av... nån slags gymnasieanalys.

Obs! Jag vet att det finns vansinnigt intelligenta människor som skriver texter som jag knappt förstår mig på - det vet jag. Klart det finns. Men det här som snurrar runt, det som alla länkar till, jag fattar inte vari genialiteten ligger.

Ibland tänker jag att jag är så korkad att jag inte fattar, att jag inte ser det alla andra ser. Att de liksom läser på en annan nivå och jag är kvar och fattar inte alls var den banbrytande analysen kommer in. Så skulle det ju också kunna vara, jag är inte främmande för det. Jag föredrar nästan det framför att alla sänkt sina krav så pass mycket att vilken skribent som helst som kan föra nån slags tes och argumentera för den ska ses som briljant.

Vi måste skärpa oss lite hörrni.

torsdag 12 november 2015

Om mordhot och kringlor och mäns brist på humor.

Ibland brukar mina barn berätta en rolig historia som helt saknar poäng och som de har missuppfattat. Sen skrattar de högt och jag låtsasfnissar och om jag inte gör det tillräckligt högt så säger de "Men FATTAR DU INTE?" och förklarar sitt "skämt".

Det är svensk manlig humor i ett nötskal.

När Kristoffer "Kringlan" Svensson kallar tjejer på twitter för "jävla fittor", sitter i en podd och säger att han vill köra upp en yxa i fittan på sin kvinnliga chef och gång på gång beter sig som ett as, så försvaras han av sina (manliga) humorkollegor med att såna som han behövs.

Det är svensk manlig humor i ett nötskal.

De tycker att det behövs att nån "säger som det är". De tycker att det behövs att man vågar vara lite rå, lite tuff, lite hård. Och hey, jag älskar rått och ofint. Jag tycker att skämt om döda barn eller missfall eller död kan vara fruktansvärt roligt. Om det är roligt, det vill säga. Det är dessa män sällan.

Istället sitter de och häver ur sig könsord som att ordet fitta i sig ger en skrattattack. Newsflash killar: varken fitta eller kuk är sådär fruktansvärt roligt att man fnissar sönder sig efter att man lämnat mellanstadiet. Men det är ju också problemet, de har inte lämnat mellanstadiet. Det här är exakt som skolvärlden, när killar kastar sudd och petar på ömma bröst och kör in handen mellan benen. Det här är vuxenvärldens version av det. Man skriker fitta, kuk, knulla och väntar in skratten. Man har sitt trygga gäng av killar som håller med och ryggdunkar. Bra sagt! Du vågade skriva fitta till en tjej på twitter, Sverige behöver såna som du. Såna som liksom... rör om lite!

För i deras värld så blir det snävare och snävare. Först fick man inte skämta om bögar, sen inte om svarta, sen inte om transsexuella, sen inte om kvinnor... var ska det sluta? När ska man få vara ROLIG egentligen? Tja... när hade ni tänkt börja? En allvarlig fråga? När hade ni tänkt börja vara roliga? När tänker ni sätta era (enligt er egen uppfattning) knivskarpa intellekt i arbete? Om nån säger "det är inte okej att skämta sexistiskt" och din reaktion är "vad fan, får man inte skämta nu längre", fattar du inte hur dålig du är då? Om din reaktion inte är att tänka "jävlar, jag ska skriva de roligaste skämten som är råa och provocerande men ÄNDÅ inte är hatiska", varför tycker du att du är så himla bra på det du gör? Jag förstår verkligen inte?

Killarna längst bak i klassrummet suckade alltid "gud vad du är känslig" när nån sa ifrån. Och eftersom de ruled the school så var man rätt så chanslös. Alla tittade åt ett annat håll. Lärarna kanske sa ifrån, men alla visste att de inte heller hade nån direkt makt. Det var liksom... sanktionerat för dem att bete sig sådär.

Och då är det kanske inte jättekonstigt att Kringlans kompisar fnissar lite osäkert, eller glatt, när han säger att han vill knulla Åsa Linderborg till döds. Det är ju ändå lite kul va? Det är ju typ rått. Det är ju sånt alla vill säga men inte vågar. Men nu är ju Kringlan full och arg och vafan, det är ju kul! Det är ju lite som att skriva fitta till nån tjej, det pirrar liksom fortfarande lite att använda fula ord. Man har kommit igenom målbrottet och man har gjort nån slags karriär och man får kanske vara på TV och radio och är väl inte nu, eller någonsin, i underläge. Men ändå kittlar det lite när man i uppror mot de tråkiga feministerna som styr landet säger fitta. Tihi. Det här vågar inte ni göra va? Yxa upp i fittan, det har ni inte vågat säga.

"Ni förstår inte humorn", "ni är så känsliga" och "sluta vara så ängsliga" är alla pelarna som den här "humorn" vilar på. Det är kejsarens nya kläder. Det är ett idiotsäkert försvar, både när man tafsade på tjejer och nu. För vem vill vara den som inte förstår? Hur lätt är det att göra sin röst hörd när tio stora, starka killar står och hånskrattar åt en för att man inte fattar det genialiskt roliga att slå en pubertal tjej på de ömmande brösten? Vem blir lyssnad på när kompisarna till killen som gick alldeles för långt vrålar "men gud, slappna av"?

Så kamraterna är lika skyldiga. De som borde sagt ifrån och stopp. De som borde säga att det är helt oförsvarligt det Kringlan Svensson sagt. De som borde ta avstånd. De som inte gör det. De som fortfarande brölar "öh... kul ju!" när fröken kommer och ska skälla.

Och ja, han har fått sparken från en massa ställen nu. Men det är inte den viktiga markör som behövs. Det är en helt rimlig följd av de vidriga saker han har vräkt ur sig, men det är inte det avståndstagandet som är viktigt. Det är övriga manliga komiker som måste säga att vafan, vi står inte för det här. Vi tycker att det här är så hemskt att det inte finns ord för det. Vi tar det på allvar.

Men det gör de inte. De sluter upp bakom som det kompisgäng de alltid varit och alltid kommer vara. För att straffa ut sig ur den manliga gemenskapen behövs mycket mycket mer än att skrika att man vill knulla nån till döds. För att straffa ut sig från den manliga gemenskapen måste man bli mindre man. Och att skrika fitta, vara våldsam och hatisk - det är så manligt det kan bli. Därför premieras det. Därför lägger man tid på att försvara rätten att vara ett svin.

För inte fan lägger man den tiden på att skriva roliga skämt. De skämt som har finess, intelligens. Skämt som är roliga för att de är välkonstruerade, inte för att publiken skrattar chockat för att du skämtade om att ha sex med ett spädbarn. Den skillnaden förstår inte dessa män. Och därför kommer de heller aldrig komma längre än till nån halvkänd podd.

(Skoja bara. Klart de kommer. Mediokra män går hur långt som helst, särskilt om de har modet att skrika könsord. För det är ju SÅ KUL!)

Jag hoppas verkligen verkligen att Kringlan Svensson aldrig mer får jobba med humor. Att han aldrig hörs eller syns igen. Att han blir ett avskräckande exempel för alla som känner att det vore väl lite kul att vråla att man vill sexualmörda en kvinna ändå? Men så kommer det ju inte bli. Jag tippar på 2-3 månaders karens (om ens det), och sen är han tillbaka.

Det känns ju kul. Ungefär lika kul som deras skämt.


onsdag 11 november 2015

Jag ville bara sjungaaaaa aaaaa aaaaa

När jag var liten brukade min pappa lyssna på musik jättehögt. Sådär att det dånade ut längs med vägen vi bodde efter. Sådär att vi hörde det på långt håll. Så att rutorna skallrade och man inte kunde tänka en klar tanke. Efter ett tag fick han ett par sladdlösa hörlurar i present för att slippa förpesta vår tillvaro med John Fogerty eller vad det nu var han lyssnade på för tillfället.

Och jag hatade det då. Avskydde det. Men nu som vuxen kan jag så relatera. Det finns ju inget bättre än när musiken tar över allt. När man har så högt på att det känns som att kroppen vibrerar av ljudvågorna. När inget annat får plats än musiken.

I morse lyssnade jag på Håkan Hellströms version av "Visa vid vindens ängar" på så hög volym att jag fortfarande har ont i öronen. Det var säkert dumt, men crescendot i den låten ändå? Galet.


Sen började jag på en lista med låtar som har bra crescendo i sig. Den har än så länge kanske 15 låtar, allt ifrån opera till Queen till Celine Dion.

Jag kanske borde önska mig ett par sladdlösa hörlurar i julklapp.

måndag 9 november 2015

Framtidsplaner

När man mår dåligt ska det vara bra att ha saker att se fram emot tror jag att jag läste. Så okej, jag funderar på saker jag skulle vilja göra.

Jag vill spela match med mitt lag för att sen sluta satsa på rollerderby. Pga hälsa, tidsbrist, tappad lust. Kanske ska jag börja rida igen? Jag skulle vilja börja spela teater igen.

Jag vill fira jul och ha en fin och lycklig jul som det brukar vara. Just nu känns det övermäktigt att ens fixa fram en adventsstake, men jag vet ju att jag kommer må bättre så fort pyntet är på plats om några veckor.

Jag vill dansa mer. Ha roligt med vänner mer. Inte låta olyckligheten ta över alla aspekter.

Jag vill byta bostad i Frankrike nästa sommar. Flyga ner, inte bila. Det går inte som barnen är nu. Eller som jag är nu. Trötta.

Jag vill klippa mig. En sån där liten grej som kanske gör stor skillnad. Å andra sidan har jag jättelångt hår för en gångs skull. Äntligen!

Jag vill få massa dyra skönhetsprodukter i julklapp, även om jag vet att det är dumt och ytligt att önska sig sånt när världen brinner.

Och så vill jag bli pigg och glad, kexchoklad. Typ.

onsdag 4 november 2015

Det är jag som är döden. Dö-dö-döden. (Jag hjärta Kulturens ABC)

Nuförtiden delas mina vänner och bekanta in i två kategorier: de som genast fattar vad jag menar när jag ropar "Är du BEREEEDD?" och de som tittar på mig som att jag är dum i huvudet. De förra har, liksom jag, upptäckt den superba podden "Kulturens ABC". De senare har alla avsnitt framför sig. Jag är lite avundsjuk på dem.

Nu kan ju vän av ordning påpeka att "är du dum i huvudet eller, de har ju poddat jättelänge?". Well, jag har ju inte gjort poddar. Har inte förstått mig på det alls riktigt, förutom den jag spelat in själv då. Men det där med att lyssna på när andra pratar? Nja...

Och sen så för en två månader sen så började jag ambivalent att lyssna på ett avsnitt av den där podden som alla i mitt flöde på sociala medier pratade om. Och nu är jag fast.

När jag säger fast så menar jag inte "jag lyssnar på varje nytt avsnitt och gillar det".
Jag menar att jag kan snart skriva en avhandling. Jag och en kompis har typ en studiecirkel? "Vilket avsnitt är du på nu? Jaha, ja visst var det kul när Cecilia sa så här...?". Jag lyssnar mig igenom alla avsnitt. Och när jag kraschade och låg och grät dagarna och nätterna igenom så stoppade jag in mina hörlurar i öronen och kunde skratta mitt i gråten. Så bra är Cecilia Suhaid Gustafsson och Cajsa-Stina Forsberg.

Vad är det som är så bra då? Ja, men vad är INTE så bra? Det är genialiskt. Högt och lågt avhandlas och personligt och privat diskuteras och ältas och så är klippningen så fruktansvärt bra. Och referenserna! Och humorn! Och dialekterna! Och vänskapen! Och intelligensen! Och värmen!

Ni ba: jaha, så när du sa att du typ stalkar dem så skojade du inte? Eh nä? Jag har ju blivit besatt? Jag har börjat följa dessa två kvinnor på alla sociala medier och typ... låtsas att jag känner dem? "Jaha, nä men kommer ni ihåg julen 2013 när ni fick det här i julklapp?". DEN nivån?

Okej, jag tycker kanske inte att ni ska nå upp till min nivå av crazy (i detta avseende eller något annat), men ni MÅSTE lyssna på podden om ni inte redan gör det.

Jag har frustskrattat högt på Hemköp. Jag har skrattat så jag gråtit på tåget till Göteborg. Jag har fnissat så högt i sängen att jag väckt min man. Jag har känt igen mig och ropat "MEN JA! EXAKT SÅ ÄR DET!" rakt ut i luften på promenaden. Jag har stressat folk att lyssna på exakt det avsnitt jag lyssnar på så att jag kan diskutera precis allt i det.


Okej, det var väl det jag hade att säga. Ni är dumma om ni inte lyssnar. Punkt slut.

måndag 2 november 2015

Nu ska vi håna prettosnubbar!

I'm nothing special. In fact, I'm a bit of a whore. Nähä, bore var det visst. I alla fall: det är inte många talanger som vilar i denna kropp (däremot jävligt många åkommor), men om det är en förmåga jag besitter så är det den att hitta och håna prettosnubbar som tror att de är livets gåva. Töntradarn är strong in this one, det säger jag bara.

Obs. Det är för att jag själv är en tönt. Takes one to know one. Men riktigt såhär töntig som följande två killar är jag ändå inte.

Ni dansar på gravarna när ni klär ut er, tycker denna lille herre. Inte nog med att han inte gillar Halloween, han måste även berätta det så skitnödigt att man tror att han har skickat in en doktorsavhandling i snubbspråk, inte en debattartikel.

"Det faktum sätter griller, såväl som spöken, i mitt huvud. För de två ska skiljas åt.
Ordentligt. Det kan låta banalt och ovidkommande." 

"Faktum kvarstår ändå att Alla helgons dag och Halloween är två vitt skilda ting. För mig är den skillnaden väsentlig.


Vad jag däremot inte ber om ursäkt för är den försvinnande kunskapen om skillnaden. Jag kan inte med största ansträngning komma ihåg och räkna de gånger jag fått förklara skillnaden."

Såhär David Sundgren, som en fellow besserwisser till en annan: jag vet. Folk är korkade. De firar Halloween en hel vecka och fattar inte att 31 oktober är som 24 december: samma datum varje år. (8 april är också samma datum varje år såklart, och tillika även min födelsedag ifall någon vill skicka presenter. "Tillika" förresten? Herregud, jag har smittats av snubbspråket. Hjälp mig.)

I alla fall: folk har i regel ingen koll. Detta ger dig dock INGEN ursäkt att bete dig såhär. Läs detta avslut på debattartikeln:

"Sorg krockar med oss hela tiden. Därför ber jag dig att anstränga dig extra. Är det möjligt att ha Halloween-festen på fredag i stället?
Självklart är det okej att vara glad och fira – testa att ordna en fest för dem du saknar. Prata minnen och skratta på dansgolvet för dem. Men gör det utan maskerad. Hedra de som gått oss före genom att visa dig själv, utan någon mask.
Om inte det går, gör åtminstone en skiljelinje i ditt hjärta. För när allt ställs på sin spets är det du, och bara du, som kan döma dig själv."

1) Stör det dig i sorgen om några okända människor på en för dig okänd plats har en rolig fest? Bara för att du vill sitta ensam med ett tänt ljus och bara... vara djup?
2) Hedra de som gått oss före genom att visa dig själv, utan någon mask. Vänta va? HUR pretentiös får man bli? Är det ohedrande för min döda morfar om jag går på fest och klär ut mig till slutty sjuksköterska? Vari ligger kopplingen? VILLE DU BARA FÅ TILL EN FÖR DIG SNYGG LIKNELSE MELLAN VÅRT YTLIGA FESTANDE OCH HUR VI DÖLJER VÅRT INNERSTA JAG ELLER VAD ÄR POÄNGEN??
3) Skiljelinje i ditt hjärta? Dude, detta är inte lyrik 101 på folkhögskolenivå. Skärp dig.
4) Vem ska döma någon alls? Det är halloween. Gå på fest eller inte. Det är även Alla helgons dag. Sörj dina döda eller inte. DET FINNS INGET ATT DÖMA? Eller jo, dig dömer jag ju eftersom du är så skitnödig att du inte ens nöjer dig med att sålla dig till skaran som klagar på det "hemska" och "ytliga" med Halloween och att du inte ens kan vara normal nog att klaga på socker, utan klagar på SACKARIDER? Jävlar vad jag dömer dig. Detta är pinsamt.

Okej då. Nästa snubbe. Han är inte lika illa, eftersom det inte är en så kallad debattarikel. Men ändå. Det finns att rota lite i här också.

Jons drivkraft minskar familjens koldioxidutsläpp. Här vill jag lägga in en brasklapp. Eftersom det är en intervju kan det vara så att Jon inte alls är så douchig som han framstår, utan det kan vara journalistens fel. Jag vet inte. Jag får utgå från det jag har framför mig. Vilket är: tönt.

"Jon Fors har bestämt sig för att försöka leva ett liv utan bil.
Familjen Fors Stenberg i Örnsköldsvik har sin bil till salu och har precis inhandlat en ny elcykel med transportlåda.
– Bilen ska bort, det måste bara gå, säger Jon."

Min första tanke: okej, men du har ju en familj. Det är väl inte bara upp till dig om du vill förverkliga din bild av dig själv som en genomgod människa medelst pedaltrampande? Man får snabbt svar:

"– Min fru Linda är väl inte lika övertygad om att det här kommer fungera, men hon har i alla fall lovat att göra ett försök."

Okej. Så inte nog med att DU har bestämt att ni ska sälja bilen, DU har även sett till att hon blir uthängd i tidningen som Frun Som Inte Är Lika God Som Sin Man Men Kan I Alla Fall Försöka. Kul för henne. Har du tänkt på att din livsdröm att bli den bästa miljöhjälten någonsin kanske inte gäller henne?

"Det tar inte mer än 5-10 minuter extra att cykla 5 kilometer. Jag har cyklat varje dag i snart ett och ett halvt år nu och har helt slutat träna. Det funkar jättebra, jag sparar tid på att inte behöva fara ut och springa eller åka till gymmet.
– Kan jag sälja bilen så sparar jag tid på att inte behöva jobba ihop pengar till den."

Men. Din. Fru. Då? Jobbar inte hon? Om ni har köpt EN cykel för 45 000, hur ska hon ta sig runt? Om ni båda två måste lämna barn på aktiviteter? VARFÖR PRATAR DU BARA OM HUR DU SKA KLARA AV DETTA?

Nåja, missförstå mig rätt: vill du göra något för miljön och är beredd att offra din bekvämlighet för detta? Kul för dig. Förklara för mig varför du känner behovet att vara med i tidningen och berätta att DU minsann är så härlig att du CYKLAR, och samtidigt outar din fru som Inte Lika Miljömedveten. Det var bara det jag undrade.

Thank you for the music.

Just ja!

Det här med stand up ändå. Att jag hade glömt att det är så kul? Och jag tycker faktiskt att jag är bra? Är nu väldigt pepp på Jönköping om några veckor. Kanske blir det första gången jag bombar. Kanske inte. Peppen är stor i alla fall.

Det är roligt det här med att stå på scen. Jag är så fruktansvärt nervös innan. Och så kliver jag upp på scenen och ba "nej men just ja, här är jag ju trygg. Det här går bra". Tack alla år av teater som har fått mig att känna mig hemma i strålkastarljuset. Inte för att jag spelat så mycket teater med stora strålkastare, men man kan väl svänga sig med fina uttryck.

Det skulle ju vara ännu roligare (pun intended) att köra stand up om jag hade bättre manus. Alltså jag tycker att vissa delar av mitt manus är jätteroligt, men tänk drömmen att ha ett SVINBRA och supertight manus? Där är jag inte.

Plus: att skriva skämt är jättesvårt. Det är så många gånger jag känt att "här nånstans finns det något kul", men sen inte lyckats mejsla fram det så att jag får till den där roliga poängen. Att vara "rolig" är en sak. Att skriva skämt är en helt annan. Och jag är ju inte den som tycker att oneliners är något att kanske bygga en akt på, så jag vill ha längre grejer. Och då är det lätt att hamna i "berätta en rolig historia", vilket ju inte är det stand up går ut på.

Nåja. Jag har i alla fall ett jätteroligt skämt om missfall. Det får jag vara nöjd med.