torsdag 29 december 2016

Hur du inreder ditt hem nästan gratis. Auktionsguide!

Det bästa är såklart att ha folk att ärva av. Nu kanske ni tänker att det har väl inte alla, men då säger jag - och Underbara Clara - lite sådär världsfrånvänt att vaddå? Har inte ni en faster med stort hus som bara är fyllt av underbara möbler? Dåligt planerat av er faktiskt. I mitt fall är det inte en faster med ett stort hus, men jag har en morbror med ett vagnslider med lite för mycket möbler i, jag ärvde en fin radio och en fin matta av min morfar och jag har fått ta över en hel del möbler från min mamma som hon har tröttnat på. Detta är ju självklart inte tipset dock. Man måste ju vara en komplett blind människa om man faktiskt tror att alla kan "låna" möbler från sina släktingar. Jag nämner inga namn, eller gjorde jag kanske nyss det? Jaja.

I alla fall så fattar ni ju själva att mina tips kommer handla om att handla (see what I did there) begagnat. Jag menar, jag kommer inte med världens bästa tips på hur man tar sig in på Ikea bakvägen för att sno deras visningsmöbler. Nån som vet om man kan göra så?

Nej det handlar om auktioner. Loppisar i all ära, men där köper man småpynt. Snackar vi möbler så snackar vi auktioner. Blocket, köp/sälj-grupper på facebook osv fungerar också men där är man utelämnad till folks dåliga smak, knäppa människor och överpriser. På auktioner däremot kan man ropa in ett helt möblemang för några hundringar.

Så här kommer mina bästa tips för när du går på auktion:

1) Ta med släpkärra! Du tror att du bara ska köpa den där servisen och möjligtvis den där stolen, men du kommer ångra dig SOM FAN när jättefina stolar går för 140 kr för fyra stycken, ett snyggt soffbord i teak går för 50 kr, en vacker hylla i teak går för samma summa och en fin stilbyrå går för 150 kr. Det finns ofta extrema fynd att göra på auktioner så se till att ha med dig en kärra som rymmer alla spontanköp! (Alla exempel här är ifrån auktionen jag var på igår.)

2) Var förberedd! Om du har möjlighet att vara där i god tid före första utrop så var det. Det brukar inte vara så populärt att gå och rota i sakerna när utropen har börjat (gäller ej gårdsauktion), framför allt så går det sällan att komma fram till sakerna då. Det är jättedumt att gå miste om JUST det där du letade efter för att du inte kollade igenom allt som fanns först.

3) Ha tålamod. Mina favoritauktioner är gårdsauktioner. De går oftast till så att precis allt som fanns i hemmet (efter att arvingarna tagit det de vill ha, får man väl anta) säljs. Mattor och burkar och dukar och verktyg och maskiner och cyklar och möbler slängs ut på gårdsplanen och så börjar utropen. Här kan du göra de flesta fynden (oftast), men du måste ha otroligt mycket tålamod.
Packa: fika (MYCKET dricka för varma dagar), gärna några fällstolar att sitta på, ett paraply ifall solen gassar, en filt om du inte har fällstolar. Klä dig bekvämt och för vädret. Gärna löpskor eller liknande, dina fötter kommer tacka dig efteråt. Sen är det bara att vänta. På gårdsauktioner är sakerna sällan (om nånsin) numrerade och det är inte alls logiskt vilken ordning de tar sakerna i. De kan börja med köksgeråd för att gå vidare till trädgårdsmöbler för att hoppa till att ropa ut innehållet i ett helt garage i några timmar för att sedan gira tillbaka till köksmöbler. Detta innebär att du kommer behöva vänta en hel del. Om du inte vill köpa massa svetsar och muttrar och sånt då, då är det bara att roa dig. Ni andra kan ta med er böcker och extrabatteri till telefonen. Det är så man fyndar: genom att orka vara kvar till sist. Eller nu ljög jag, jag har nästan aldrig orkat vara kvar till sist. Det går bra att fynda ändå.

4) Våga! Det ÄR asläskigt att slänga upp en hand i luften och skrika "20 kr, 40, 60, 120" osv, men det är värt det. När du väl har gjort det en eller två gånger så kommer nervositeten ha gått över i adrenalin. Obs att jag nu pratar om gårdsauktioner eller bonnauktioner, jag vet INTE hur det går till på fina ställen i Stockholm som säljer dyr konst. Där kanske man blir utslängd för att man hojtar? Å andra sidan handlar min guide om billiga möbler såatteh, fuck dyra ställen i Stockholm.

Mitt tips till nybörjare på auktion är att ropa oftare än sällan. Du kommer ångra dig som FAN om du inte köpte den där supersnygga pläden för att du trodde att den skulle bli dyr, och så fick nån den för en femtiolapp. Sånt händer hela tiden. Och visst, det tillhör spelet att inte nappa på första förslaget som auktionsförrättaren kommer med, men vänta inte för länge. Jag har gått miste om saker för att jag tvekat, väntat lite för länge, och så ropar nån annan eller så slås det bort på annat sätt. Hojta till lite! Ofta handlar det om så små summor att du ändå skulle köpa godis för mer pengar till helgen, så ropa på.

5) Ta med mer pengar än du tänkt dig. Som sagt: det kommer dyka upp helt galna fynd och du vill INTE behöva lämna en stringhylla som du kunde fått för en hundring bara för att du snålade med kontanterna du tog med. Kolla även upp i förväg om de enbart tar kontanter eller kort/swish osv. Förlåt att göra er besvikna men ni kommer nog inte få en stringhylla för en hundring. Till och med folket på Närkes landsbygd är beredda att betala för lite string. Hehe, pun intended.

6) Sällskap! Och nej, inte barn. Barn kan förvisso tycka att det är kul med auktion i nån timme eller två, särskilt om de får ropa in saker själva, men de orkar inte vänta hela dagen. Nu tar ju inte alla auktioner hela dagen, men oavsett vilket tycker jag att sällskap är ett måste. Det är ju kul med auktion! Att du samtidigt kan köpa nya möbler till hela vardagsrummet är ju "bara" en bonus.

7) Ha koll på auktioner i din närhet. Leta reda på vilka firmor som brukar ha, och kolla deras sidor med jämna mellanrum. Skriv upp dig på nyhetsbrev om de har. Kolla i tidningar/på nätet efter annonser om auktioner. För att fynda måste du vara aktiv. Eller så skaffar du en kompis som har koll, det funkar ju också!

Varsågoda! Från mig, till er, en guide till något av det roligaste jag vet!

onsdag 28 december 2016

All you mellandagar, all you mellandagar, put your hands up!

Jullov med tre barn är lite som rysk roulette. Det KAN bli en mysig dag i pyjamas med spel och mys, men det kan också vara så att det låter mer lockande att brottas med en kåt björn än att stanna hemma en sekund till. Det är liksom något hela tiden. Jaja, vi överlever väl till nästa vecka i alla fall då åtminstone Majken ska till förskolan.

Vet ni vad jag fick i julklapp då? Jo förutom bok och kudde och lite sånt, så fick jag:

- Den enda Lottabok jag inte läst. Jag samlar ju på Lottaböcker och har i omgångar ägt alla - förutom en. Nu fick jag den av min man och kastade mig över den så fort jag kunde. Dags att återigen leta reda på de jag köpt men sen slarvat bort och sen är samlingen komplett! Hurra!

- Lookfantastic-boxar. Fick två i julklapp och resten kommer under året. Älskar detta att prenumerera på smink. Fatta lyxen i att få en julklapp varje månad? Så glad nu!

Jag är uppenbarligen team julklappar till vuxna. Jag har svårt att förstå mig på att allt roligt ska försvinna när man är vuxen. Något av det värsta jag vet är folk som säger typ "men när man är vuxen är ju födelsedagar inget att fira" eller liknande. Nähä? Tycker DU nej?! Varför skulle man sluta fira saker bara för att man är vuxen? VILL NI HA ETT TRÅKIGT LIV ELLER?

Provocerande som fan, det där.

torsdag 22 december 2016

Jullov... yay

Det har gått två dagar av barnens jullov nu. Eller egentligen skulle Emmy ha gått i skolan både i tisdags och igår, men eftersom hon har fått scharlakansfeber (jodå) så är hon hemma.

Det är ca noll julstämning i den här familjen nu. Igår morse åt Majken upp en halv paradisask, igår kväll målade hon sina naglar i min säng så att stanken av lösningsmedel liksom aldrig lämnade rummet, och idag spillde hon ut en halv flaska lim på matbordet. Jag är så apatisk och trött att jag liksom bara suckar och skriker "Håll tyst" åt olika håll. Mysigt!

Något som däremot är mysigt på riktigt är att jag och Emmy har börjat se Skam ihop. Vi är på säsong 2 nu och hon älskar det. Jag älskar att ha någon att dela besattheten med, dessutom tycker hon att jeg er skikkelig flink på att snakke norsk, så det är ju kul.

Pinsamt moment igår dock när de pratade om oralsex och nån sa att "vi tjejer suger ju kuk hela tiden" och Emmy ba "har du gjort det mamma"? VILL ju inte vara mamman som inte har några gränser och delar med sig för mycket om sitt privatliv för barnen, men vill ju heller inte ljuga. Till sist blev det så att jag undvek frågan så pass mycket att hon ba "jaha, du vill inte svara - då betyder det ja". Fin lösning.

Så förutom den delen då, så är det mysigt. Älskar att höra hennes tankar kring vad som händer, hur hon ser på saker. Kan konstatera att en nioåring är mycket mer klarsynt än vad en... rent hypotetiskt nu... 32-åring är. Istället för att fastna i tankar om romantik och kärlek så är hon krass och ba "han är en skitstövel" och så är det inte mer än så. Å andra sidan har hon hela det där framför sig ju. Att bli kär i skitstövlar för att man inte kan låta bli.

Stora barn har sin charm hörrni. Också för att de inte häller ut lim över bordet och nagellack i sängen.


fredag 16 december 2016

En bra dag.

Det går så fort för mig, det här att pendla mellan "varför ska man ens leva" och "gud så härligt allting är". Idag var en väldigt fin dag. Fick se Frida Hyvönen live tack vare musikhjälpen, hittade lite bra julklappar, fick sovmorgon. Under tiden jag var på stan blev även knäck och kola gjorda i hemmet vilket innebär ett mindre stressmoment för mig. Sen god middag och så lite till musikhjälpen där vi dansade till girl power-hits och hjälpte en fnissande Emmy att synas i tv-rutan.

Och nyss såg jag sista avsnittet av Skam, säsong 3. Herregud vad denna serie ca är det enda bra med 2016? Så himla himla bra.

Okej, Bibi har också varit bra med 2016. Förut när jag kom hem från musikhjälpen blev hon så glad att hon höll på att gnälla sönder sig. Bara satt där på golvet och liksom vibrerade av glädje. Det är fint! Hon är fin.

tisdag 13 december 2016

Det måste räcka snart?

2016 går till historien som det sämsta året någonsin. Det tar ju aldrig slut på eländet. Det är allt ifrån att jag inte blir frisk utan vaknar sjukare varje dag till misstänkt magsjuka på ett barn till riktigt hemska saker som katastrofläge för klimatet och folkmord i Aleppo. Det går inte att komma undan. Det bara fortsätter och fortsätter.

Det slog mig häromdagen att vafan, varför skulle nåt bli annorlunda 2017? Världen vet inte att det är ett nytt år. Trump kommer inte avgå, krigen kommer inte sluta, barn kommer fortsätta bombas och isarna smälta. Varför försöker vi se fram emot ett nytt år? Vad skulle ändras? Det är såhär livet är och det är inte så jävla bra, oavsett år.


fredag 9 december 2016

Snart börjar det!

Igår fick jag antagningsbeskedet för kursen som börjar i januari. Informatik med systemvetenskaplig inriktning, grundkurs. Förlåt men hör ni hur tråkigt det låter? Jag tror att jag skulle gilla att jobba som typ webbutvecklare, men kursen skriker ju inte sexighet direkt.

Jaja, jag har kollat upp schemat nu och ser fram emot att bli en riktig student. En som klagar när föreläsningar börjar 8.15 (seriöst tho, kommer somna på dessa) och en som har tentaångest. Gud vad jag ser fram emot det här ändå. Jag älskar att plugga. Älskar att hänga på campus som liksom har allt på ett ställe: caféer, bibliotek med referenslitteratur, wifi, toaletter, ställen att sitta och plugga på utan att barn stör eller smular ner tangentbordet. Visst, det är svindyra caféer och så, men jag har ju även utvecklats lite sen när jag var 20 och vägrade stå på betalparkeringen som är ASBILLIG, jag menar några kronor i timmen bara?

Saker jag oroar mig för är väl:

1) Att jag ska tycka att det är för tråkigt med själva ämnet och därför inte orka lära mig och sen misslyckas. Eller okej, jag är inte orolig för att misslyckas. Jag kan inte misslyckas med studier (jinx!) men jag är väl orolig över att behöva kämpa? Vad jobbigt det verkar att behöva kämpa.

2) Att vara den där konstiga tjocka tanten med läppstift när alla andra är unga datanördar.

3) Att Bibi inte ska ha lärt sig vara ensam hemma de tre timmar i taget som behövs tills dess. Jag tror att hon kommer klara det, i nuläget har hon varit ensam i 1.5 h utan problem, men det är ju nästan dubbla sen. Undrar om hon heller väntar i bilen. Och ja, nu menar jag ju alltså i början av terminen, inte när det blivit varmt och bilen blivit en dödsfälla. Bara så att ni inte behöver stressa upp er angående det.

Förresten så skriver jag det här inlägget från min nya dator. Majken välte ut ett glas cola över min gamla i tisdags och jag har varit datorlös sen dess. Gud vad jobbigt det var? Smartphones i all ära, men man orkar ju inte göra nåt RIKTIGT på dem?

Nu borde jag städa. Jag är dock döende av trötthet så vet inte riktigt hur det ska gå till. Oh well, vad är väl ett rent hem? Förutom alldeles alldeles underbart...

måndag 5 december 2016

Hur svårt ska det vara?!

Visste ni att jag nästan är helt oförmögen att göra tråkiga saker? Har ca inte betalat en räkning i mitt liv, tog 8 år på mig att hämta ut mitt nya körkort (inget skämt) och KAN inte hämta ut paket om jag inte är under knivhot typ.

Idag var jag på HM i ett ärende och tänkte att just ja, jag måste ju köpa nya tights. Denna tanke har jag tänkt i flera veckor nu, men inte gjort något åt. För normala människor hade det varit enkelt att bara köpa de där tightsen, men jag ägnade säkert fem hela minuter åt att fundera på om jag verkligen orkade göra det, eller om jag skulle ta mig tillbaka en annan gång. Den här gången vann logiken, men i 90% av fallen så lämnar jag affären jag är på för att jag inte orkar köpa en grej till. Typ som att jag gick in på Hemköp och köpte en cola förut, men inte iddes hämta ut de två paket som väntar på mig där. Nu måste jag ju ta mig dit bara för detta ju? Jag förstår inte hur jag kan funka såhär, det är som någon spärr som ba "NEJ DETTA ÄR JOBBIGT DU FÅR INTE GÖRA DET HÄR GÅ GENAST HÄRIFRÅN OCH KRÅNGLA TILL DITT LIV!"

Eller som nu. Jag sitter med datorn framme (duh, bloggar ju), och skriver. Jag har inget att göra förutom att slötitta på serier. Jag har haft dåligt samvete för att jag inte uppdaterar mitt lilla "minnesdokument" om barnen i flera månader nu - men kommer jag göra det? Med största sannolikhet inte. Det handlar inte om att jag inte minns, utan att jag inte kan komma mig för. Det är så stört. Och irriterande. Som att jag tittar på soppåsen och sen kliver över den när jag går ut, trots att soprummet ligger jättenära. Är det jobbigt? Nej, det är inte jobbigt. Är det för att jag är lat? Nej, det är inte det heller. Det är något annat. Nåt hinder.

Jahapp. Kul att vara jag ändå.

fredag 2 december 2016

Bring it on, andra advent!

Nu jävlar! Jag är frisk(are), vi har julpyntat och det ligger till och med ett flortunt lager snö på marken. Det är ju som gjort för lussebullsbak nummer ett. Ja, vi bakar lussebullar kanske 3 ggr i december, alltid dubbel sats, eftersom lussebullar är som knark för mig. Det är seriöst bland det godaste jag vet i hela världen. Mmm... lussebullar.

Och så finns det julmarknad och julkonsert och handla en miljon vinterkläder till stora ungen som fortfarande går i gympaskor och tjocktröja (alltså!!), men vi fokuserar nu på det roliga.

Som att vi ska äta pizza snart, att det är På spåret ikväll och att vi har ostbricka. Det blir fint.

Hoppas att ni får en trevlig helg!

onsdag 30 november 2016

Naomi Abramowicz ska inte säga åt andra hur de ska känna.

Igår läste jag en ledare hos Expressen (vill ej länka pga klick, leta reda på den själva vid behov) av ovan nämnda skribent, där hon ondgjorde sig över UR-programmet Melanin. Nota bene att jag inte har sett programmet hon talar om, jag kommenterar här enbart hennes ledare. I den skriver hon saker som:

"Utgångspunkten i Melanin tycks vara att det finns en naturlig motsättning mellan vita och svarta. Hela samhället genomsyras av hat och vita kan aldrig förstå hur det är att vara svart. Vita är generellt sett fördomsfulla, okunniga och i värsta fall – illvilliga."

"Om jag velat hade jag själv kunnat känna mig kränkt och hatad på heltid. Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan "var kommer du ifrån – egentligen?". Med ett konstigt namn, kritvit hy, mörkt hår och mörka ögon blir det lätt så. Visst, frågan kan bli tröttsam efter ett tag. Men den är sällan ett uttryck för hat eller rasism. Tvärtom, den är ett tecken på nyfikenhet."

"Lyckligtvis fanns inte begreppet "rasifierad" när jag växte upp. Jag var helt omedveten om begrepp som "mikroaggressioner". Tur var väl det. Mina föräldrar lärde mig i stället att vara stolt, inte snarstucken. Att tillhöra en minoritet innebär att man får vara pedagogisk; förklara och bokstavera – prata långsamt och undervisa.

Det innebär inte att jag har sluppit rasism. Den som tvivlar på att det finns antisemitism i Sverige kan gärna få kika i min mejlkorg.


Hat är något som de flesta minoriteter utsätts för, i någon utsträckning. Alldeles säkert mer så för svarta. Men det är inte sunt att lära ungdomar att tolka in rasism i varenda fråga, i varje kommentar. Och tyvärr är det precis vad Melanin och utbildningsradion gör."

Istället för att direkt bemöta det här märkliga utbrottet tänkte jag börja med en parallell. Nämligen denna: de allra flesta kvinnor jag känner är helt eniga om att män omöjligt kan förstå hur det är att vara kvinna. Om man till exempel pratar om att bli utsatt för tafsande på krogen kan man vara säker på att det dyker upp en man som säger "ja men vaddå, tjejer slår mig på rumpan hela tiden och jag blir inte kränkt". Eller "men ta det som en komplimang vettja!".

Detta kan de säga eftersom de inte har växt upp med att vara utsatta för sånt här sedan lågstadiet. De har inte en historia av att inte äga sina kroppar. De förstår inte hur det är att alltid behöva värja sig. De kan inte relatera till rädslan som kan uppstå när man inte vet vad som händer om man säger ifrån på skarpen till någon som tafsar - eller vad som händer om man inte gör det. De har inte bakgrunden och kan därför avfärda det som "kul grej" eller "inte så farligt". Men de flesta kvinnor håller med mig om att det är mer än så. Och att männen inte förstår det.

Men så kommer frågan om "ras" eller härkomst, och helt plötsligt har den här förståelsen försvunnit helt och hållet? När vi nyss var ense om att "de" kan inte förstå eftersom de inte är utsatta, är det tydligen nu helt omöjligt för oss att förstå att vi nu är de andra. Det är vi som inte förstår, det är vi som inte är utsatta och har en historia bakom.

Så visst, för mig är frågan "var kommer du ifrån" dels något som sällan ställs, dels så vet jag att det handlar om "är du från Örebro från början" och inget annat. Det finns ingen historia av att få höra "åk hem dit du kommer ifrån", det är inte en fråga som ytterligare bidrar till att tydliggöra skillnaden mellan "mig" och de som "på riktigt" hör hemma här.

Och om någon vill känna på mitt hår för att de tycker att det är "såå häftigt", så är det inte sammankopplat med en syn på min sorts hår som djuriskt, vilt, farligt, fult. Jag kommer inte från en lång rad av kvinnor som har behövt platta, rakpermanenta, fläta håret eller ha peruk för att det ska se tillräckligt "vitt" ut. Jag har inte några negativa konnotationer kopplat till mitt hår. Det är bara hår för mig, så nej - klart jag inte skulle reagera om någon frågade om de fick känna på mitt hennafärgade fjös.

Men så är inte heller jag, eller Naomi Abramowicz, målgruppen för detta program heller? Det må vara en oskyldig och välmenad fråga för den som ställer den, men det betyder inte att att den inte kan vara opassande ändå. Vari ligger problemet att uppmärksamma det? Tja, tydligen lär man sig att bli kränkt enligt Abramowicz. Och att alla vita är dumma, vilket jag starkt misstänker är hennes ytterst subjektiva tolkning av programmet.

Men ändå, vita är nog faktiskt generellt fördomsfulla och okunniga och i värsta fall illvilliga? Det är väl ingen nyhet att samhället genomsyras av rasism? Vad ska bli bättre av att vi ignorerar det? Ingen blir sårad, kränkt eller utsatt för rasism om vi inte påpekar det? Tillåt mig tvivla.

Abramowicz föräldrar lärde henne att vara stolt över den hon är. Gott så. Men vad är det som säger att oviljan att fortsätta att acceptera andras okunnighet, fördomsfullhet och dumma frågor är något annat än stolthet? Jag, som vit och därför en utomstående betraktare, uppfattar det tvärtom som stolthet? Att inte kompromissa med sin hudfärg, inte acceptera att ens plats i samhället kommer på bekostnad av att man anpassar sig, förklarar och utbildar. Att kräva att få vara en del av vårt samhälle utan att vara en vandrande encyklopedi för de som vill "lära sig mer", oavsett hur gott deras syfte är.

Jag vet inte, jag kanske ägnar mig åt whitesplaining nu. Men bara för att några kvinnor de facto tar tafsande på krogen som en komplimang betyder det inte att det inte är ett stort problem för de flesta andra. Och bara för att Abramowicz inte tycker att ett program som heter Melanin är bra betyder det inte att det inte kan vara till hjälp för andra. Som, ni vet, faktiskt tillhör programmets målgrupp.


Hundblogg!

Alltså denna lilla hund! Jag tror ju inte på ödet sådär, men visst har jag sagt mer än en gång att det kändes som att hon var menad för oss. Förlåt cheesy, men jag är så förälskad. 

Denna lilla tjej är den perfekta hunden för oss. Ovillig att gå långa promenader när det är ruskigt väder, gosig, lekfull, lättlärd, snäll, fin. Hon är rolig och klok. Och söt! Herregud så söt! Vi klippte henne för nån vecka sen och oh my god vilken förbättring. Vi har haft henne i snart tre veckor och allt blir bara bättre och bättre. Jag var beredd på mycket mer krångel, mer "hundighet", bökighet, jobbighet osv. Men nej, än så länge är allt så mysigt. Och även om det lär komma tuffare perioder är jag beredd att gå igenom det mesta med den här lilla pärlan. 










måndag 28 november 2016

Snyft snyft

Jag förstår att alla väntar på uppdatering. BLEV det något adventsmys? Blev det städat? Tja, blev och blev - jag städade. Sen pyntade vi. Sen hade vi en mysig advent med pepparkaksbak, hundsovande och en bok (för min del).

Även för min del: fortsatt sjukdom. Trodde att det var en långdragen förkylning, sen så insåg jag att jag är nog liite för sjuk för att det inte ska vara influensa. Började storgråta förut när jag insåg att jag hade 39 graders feber. Här har jag gått omkring och känt mig mesig för att jag mår så dåligt. Vaknat i genomblöta lakan pga svett varje natt, dunderont i halsen, hosta som nästan får mig att kräkas och leder som känns som att de ska explodera av smärta - men ni vet ju? Har man barn så biter man ihop och hämtar och lämnar och fixar och donar ändå.Och så i morse så klarade jag bara inte av det, lämnandet. Har släpat mig ut med hunden två gånger (och nästan svettats ihjäl på kuppen). Fryser och är för varm om vartannat. Är en storkonsument av ipren.

Ja ni vet. Det är JÄVLIGT synd om mig om man säger så.

Nu ska jag försöka få min man att köpa pommes till mig eftersom jag behöver salt. Han är så jävla knäpp ändå, tror att man inte kan beställa en pommestallrik på en pizzeria? Ba "det måste ju vara nåt till!!!". Eh nej? Ge mig fucking pommes bara.

Mitt humör är kanske inte på topp nej.


fredag 25 november 2016

Adventstid kom i mitt krassliga hus.

Ingen kan ju ha missat att jag älskar julen? Alltså är besatt? Och nu på söndag börjar ÄNTLIGEN den ljuvaste av alla tider, som jag har sett fram emot detta!

Men så blev jag sjuk. Ligger här i soffan och hostar lungorna ur mig. Ögonen rinner, huvudet dunkar och jag har tappat rösten. Det är så frustrerande, för vi behöver göra så mycket innan advent. Eller ja, med "så mycket" menar jag främst "storstäda". Det är inte samma sak att tända adventsbelysning och ställa fram hyacinter när det ligger en miljon teckningar på golvet och smulor i soffan och gamla pantflaskor under trappen och ja ni vet, ett stökigt hem. Jag vill ha det gnistrande rent. Jag vill ha skinande golv som adventsstjärnorna kan spegla sig i. Eller jag vill åtminstone ha det fint så att jag kan njuta av advent, som är det bästa jag vet näst jul.

Men nä. Istället ligger jag här i soffan och kan inget annat än att titta på stöket. Men imorgon ska vi förhoppningsvis byta ut vår hemska soffa mot mammas gamla (hon har köpt ny) så jag antar att det får vara en bra sak.

Jag jobbar på att sänka kraven. Försöker tänka att huvudsaken är att vi kan baka pepparkakor och spela julmusik och mysa, oavsett hur städat det är. För två år sedan hade jag trotsat mitt dåliga mående och gått omkring och städat och sen mått ännu sämre och knappt orkat njuta av första advent alls. Så jag har väl kommit en bit på vägen ändå antar jag? Nu har jag bara ångest över saken, gör inget åt det. Nästa steg är att inte ens få ångest över det men tja... det är nog långt borta.


torsdag 24 november 2016

Nej du gör INTE det bästa för ditt barn.

Näpp. Inte du, inte jag, inte hen där borta och inte våra föräldrar och ingen. För det går inte. Det är omöjligt eftersom det inte finns något som är "det bästa". Det har jag sagt förut och det tåls att upprepas igen: det går inte att göra det bästa för ditt barn.

Jaha, så du långtidsammar och bor på landet och bakar ditt eget bröd och giftminimerar och är föräldraledig länge och menar att detta är för att du vill det bästa för ditt barn? Även om vi bortser från att detta "bästa" är subjektivt så finns det alltid en annan sida av myntet. Bo på landet kan innebära mindre mångfald och färre kulturupplevelser. Kanske mindre resurser i skolan? Ni föräldrar kanske måste pendla? Färre vänner? Fritidsintresset som barnet vill ägna sig åt finns inte där ni bor? Tiden du lägger på att baka bröd kanske du kunde ha lagt på att läsa för barnet istället? Vem har bestämt att ett hembakt bröd är mer värt än en bok som kanske vidgar barnets vyer?

Så du prioriterar att bo nära släkt för att barnen ska få nära relation till mor- och farföräldrar och kusiner? Men då kanske du väljer bort dina egna vänner och lär inte barnet att kärlek inte är knutet till blodsband? Bor du i stan så att ni slipper ha miljöfarlig bil så utsätter du ditt barn för avgaser. Om du ser till att plastsanera ditt hem och hålla det helt kemikaliefritt (haha, helt) så kanske du är en dålig kvinnlig förebild (för kom igen, it ain't the dads som gör detta) för ditt barn som ser sin mamma vara neurotisk över hemmets skick.

Jobbar du för mycket ser du inte dina barn tillräckligt. Jobbar du för lite så ger du inte ditt barn ambitioner. Förskola är bättre än dagmamma är bättre än förskola, och så vidare in i oändligheten. För varje "jag gör detta pga är bäst för mitt barn" kan jag ge dig tre exempel på varför det inte är det. För. Att. Det. Går. Inte. Att. Säga. Så.

Men! Nu kanske vän av ordning säger att "men du Ellen, det måste ju gå att göra en avvägning utefter forskning som visar att med att alla faktorer inräknade så finns det ett sätt att leva som faktiskt är bättre för barnet än de andra?". Visst, vi säger att det är så. Att någon kan göra den uträkningen och komma fram till att exakt det här sättet att leva är det, utifrån omständigheterna, bästa för barn. 2 barn med 3 års mellanrum i en kärnfamilj i en mellanstor ort med föräldrar inom 10 mils radie, inkomst runt 30 000 och i genomsnitt 3 års högre utbildning per vuxen. Låt oss låtsas att det skulle gå att komma fram till att nåt sånt är "bäst".

Kruxet är ju dock att om man skulle välja denna livsstil pga är "fastställt bäst för barnet" så skulle föräldrarna inte vara lyckliga. Jaha, de får bosätta sig i Linköping istället för i Malmö där de är uppväxta. Ville bara ha ett barn men får skaffa syskon. Ville bli skådespelare, fick bli revisor. Ja, ni ser ju. Det går inte.

Har jag ägnat ett helt blogginlägg åt att sparka in den öppnaste dörren i världshistorien? All denna text bara för att säga att det inte finns något objektivt "bäst för barnen"? Well lite. Men också för att jag faktiskt har en poäng. Något som alla föräldrar BORDE lägga tid och energi och oro på. Nämligen klimatförändringarna. Jag menar, det är fucking absurt att sitta och prata om vilket solskydd som är minst giftigt för en ettåring, när anledningen till att man behöver solskyddet är för att man ska flyga till Thailand. Seriöst? Vad håller vi PÅ med? Hur kan man sitta och ha ångest över att barnet sitter framför ipaden för mycket samtidigt som man googlar på billiga flygresor till Spanien? Ja, jag tittar på dig, Ellen från igår kväll. Dumjävel.

Vi vet att jorden håller på att dö. Vi vet att det är en verklighet att klimatkatastroferna blir fler och fler. Vi vet att under vår, och framför allt under våra barns, livstid kommer vi att se stora förändringar i levnadsstandard. Vi vet inte exakt hur, men vi vet ATT det kommer orsaka problem som vi inte ens kan ana idag. Fler flyktingar, mer svält, mindre plats att bo på, sinande resurser... jag orkar verkligen inte ens skriva om det pga får sån lamslående ångest.

Men inte tillräckligt med ångest för att sluta flyga. Detta jävla flyg, jag vet inte vad jag ska ta mig till med det. Vi äter väldigt sällan kött, vi köper oerhört mycket begagnat, vi kör väldigt lite bil, vi försöker. Men det är inte tillräckligt när vi flyger som vi gör. Nu pratar jag om "vi" som i min familj, men detta gäller ju de flesta. Är det NÅGOT vi ska ha ångest och oroa oss för gällande våra barns framtid så är det jorden de ska bo på. Men nej, istället terroriserar vi förskolor som har juice till frukost, och bokar sen en resa till Mallis utan att blinka. Snacka om att vi har blivit blinda.

Så nej, du gör inte det bästa för ditt barn. Och absolut inte jag heller. Men vi borde tamefan försöka. Lägga mindre fokus på oviktiga detaljer och mer på den stora annalkande katastrofen vi har precis framför ögonen.

Fast jag tror att det är för jobbigt för att hantera. Så istället googlar vi recept på socker- laktos- och glutenfria lussebullar och tror att vi gör det för att vi "tänker på våra barns bästa". Sån bullshit.

onsdag 23 november 2016

Ensamma dagar

Min man har varit i Sthlm på kurs sen i måndags och kommer hem ikväll. Den här familjen fortsatte sin vana med att nån blir sjuk när det bara är en vuxen hemma, den här gången blev det jag. Eller sjuk och sjuk, krasslig. Ont i halsen, hosta, raspig röst. Frusen och svettig på samma gång. Trött.

Och eftersom vi vänjer Bibi vid nya hemmet så har jag sovit med henne i Noas säng två nätter nu. Katterna ba "nä men vafan, VI ska ju sova med dig?" och har jamat och krafsat på den stängda dörren natten igenom. Rummet var såklart jättevarmt också och så försökte jag öppna fönstret men då hördes ljud från gården så Bibi måste skälla och varna mig och tja, jag låg där i sängen med ont i halsen och hosta och jamande katter och svettades. Och i måndags var det kaos med barnen och katterna välte ner en vas som gick sönder. Igår hann jag pga bråk med barnen inte ut med Bibi som kissade inne. Sen somnade jag på soffan och orkade inte lämna Majken så hon fick vara hemma.

Alltså jag vet att folk har det såhär jämt och att jag inte borde klaga? Men jag är trött och krasslig och det har varit rätt slitigt senaste dagarna. Men ikväll kommer han hem igen och jag ska sänka min arma lekamen i ett varmt bad eftersom jag inte ska ta sista promenaden med hunden.

Igår förresten så dök en Snorlax upp på "nearby" i Pokemon men vågade inte leta reda på den eftersom barnen låg ensamma och sov och jag ville hem så fort som möjligt. Fick världens läskigaste bild  framför mig när jag stod nere vid övergångsställen och tittade upp mot lägenheten. "Tänk om jag såg en främmande man med kniv i köksfönstret nu?". Blev så äckligt rädd och skyndade mig hem igen.

Herregud vilket meningslöst blogginlägg. Jaja.

tisdag 22 november 2016

Mitt nyårslöfte inför 2017

2016 var världens sämsta år. För mig personligen och för världen i stort, känns det som. Det är inte ens slut än, och jag jinxar väl hela skiten genom att skriva om mitt nyårslöfte redan nu, men å andra sidan går ju allt ändå åt helvete.

Det här var året när tjejer våldtogs på festivaler och när kvinnor protesterade så dödshotades de och hånades. Det här var året när en mansplainingsakut ringdes ner av... mansplainande män. Det här var året när usla pappor satt i TV och sa att deras styrka är att de inte bryr sig om att göra rätt, mammor är liksom lite mer avslappnade. Det här var året när alldeles för många kvinnor slogs ihjäl av sina makar, pojkvänner, ex, pappor. Det här är året då vi fortfarande tvingar barn att umgås med sina pappor som misshandlat mammorna. Det här var året när en usel kvinnohatande man vann världens största presidentval över en kompetent kvinna. Det här var året då jag på nära håll fick uppleva det extrema näthat som kan välla ut över kvinnor. Det här var året då en kvinna blev avstängd från instagram för att ha skickat tillbaka dickpics till en man som skickat till henne. Det var året där världen fortsatte vara en jävligt dålig plats att leva på om man är kvinna.

Så 2017 ska bli året när jag slutar ens försöka. 2017 ska bli året då jag inte kommer vika undan en enda gång på trottoaren för män som går rakt fram. Låt det bli krockar. 2017 kommer jag ha noll tålamod med mansplaining, jag tänker sparka undan knäna på de män som försöker inkräkta på min plats på tåget, jag kommer fortsätta prata när en man försöker avbryta mig, jag kommer vara obarmhärtig emot sexister, jag kommer få tafsare utslängda från krogen, jag kommer polisanmäla dickpics, jag kommer säga åt mina döttrar att slåss så hårt de kan om de behöver freda sig från killar och jag kommer omge mig med kvinnor och tjejer och söka kraft i att vi har samma erfarenheter och att det tamefan är slut med att acceptera det nu.

Jag är så jävla trött på 2016. Vidriga år, dra åt helvete. Och ta patriarkatet med dig.

lördag 19 november 2016

Hur funkar era hjärnor?

Min hjärna gör två saker som jag tycker är fascinerande/irriterande/småkonstiga.

1) Den delar upp sig i två delar. Okej, alla kan cykla och prata samtidigt, men min hjärna (och kanske alla andras också?) gör liksom två saker som kräver hjärnkoncentration samtidigt. Som att läsa bok högt och samtidigt tänka på annat. Det är så konstigt att det går att göra så? Rimligtvis borde ju mitt medvetna fokus vara på att högt läsa en bok för mina barn, men jag kan liksom komma igenom ett helt kapitel av en bok jag aldrig läst förut, utan att alls notera vad som händer. Mina tankar kan vara på vad vi ska laga till middag istället. Hur kan man läsa, omvandla det till tal, och inte alls ta in vad man läser? Det är ju en sak om man läser för sig själv, men att faktiskt läsa högt utan att vara närvarande? Stört ju.

2) Den har skapat en parallell drömvärld. Jag har liksom en hel värld i mina drömmar som jag återkommer till gång på gång, och den existerar ju inte. Jag har två olika semestermål som vi åker till (ibland samma hotell, ibland ett annat hotell i samma ort), jag kan gå på stan i en helt fiktiv stadskärna, jag minns förra gången "jag var där" osv. Som inatt, så drömde jag att vi skulle åka hem till mormor. Jag tänkte att det var så länge sedan vi var där och att det var synd, eftersom jag alltid minns morfar så väl när vi är där. Vet ni varför jag minns morfar så väl när vi är där? Jo för att i den första drömmen jag hade om denna (återigen, helt påhittade) lägenhet så ägdes den av morfar. Sen dog han (i drömmen, alltså flera år efteråt han dött i verkligheten) och mormor tog över lägenheten, men jag känner mig alltid nära morfar där. Jag kan liksom referera till en dröm jag drömt för flera år sedan i det jag drömmer nu. Och jag minns så många drömmar, jag förstår inte varför? Vad är poängen med att minnas flera år gamla drömmar? Om jag börjar tänka på dröm x så hoppar hjärnan till dröm y, sen dröm a, b, c osv. Till slut måste jag aktivt stoppa det för att jag blir snurrig av att minnas så mycket som aldrig har hänt.

Meanwhile så skulle jag tända ljus i matsalen igår, och gick för att hämta ljus i köket. När jag kom ut i matsalen igen inser jag att jag redan gjort det. För ca två minuter sen. DET kan jag inte minnas, men en dröm jag hade för flera år sedan? Varför inte.

Hjärnan ändå. Så knäpp.

onsdag 16 november 2016

Mitt liv som hundägare

Tja, det är väl lite liknande livet som nybliven förälder? Nu är ju Bibi snart 7 månader, inte en pytteliten valp, men hon är också ny i familjen, ny i en "större" stad och ny i vårt hem. Dvs inte direkt redo att lämnas ensam, lugn nog för att sova stilla hela natten eller helt med i våra rutiner.

Vi har haft två nätter med varierande sömn för henne/mig/min man och Noa, eftersom hon sover i hans rum. Jag kan inte lämna hemmet utan henne, vilket gör att det blir smått krångligt med saker som läkarbesök och utvecklingssamtal (imorgon respektive igår). Nyss slängde jag mig fram för att kolla att hon andas, jag googlar saker hela tiden, jag sa "jag kan inte hjälpa dig för hon har somnat i min famn" förut och jag filmar när hon gör framsteg.

Vad som är ÄNNU mer likt tiden som nybliven föräldrar är alla råd man får. Ombedda och oombedda. Och alla har såklart sin skola att följa och sina åsikter. Det tog ett tag för mig att inse detta, först trodde jag liksom på vad typ alla sa bara för att de har hund. Sen insåg jag att hundägare är som folk är mest: rätt korkade. Jag skulle ju liksom aldrig ta emot råd från random förälder, så varför skulle samma gälla för hundägare? Nej, jag läser istället. Det är så jag jobbar. Och det verkar gå bra än så länge. Hon har nu på två dagar lärt sig "sitt" och nästan "ligg". Det är en bit kvar till "hämta mammas cola i kylskåpet", men ändå framsteg!

Nu ska jag gå och lägga mig eftersom sist i säng tar sista rastningsrundan och det novemberregnar ute. Det var mysigt första kvällen, nu not so much.




måndag 14 november 2016

Nämen välkommen!

Jag har ju inte pratat om annat än Bibi de senaste dagarna. På insta, twitter, facebook. Men åh min stackars försummade blogg har gått utan uppdateringar om det största i livet just nu. 

Bibi? Vem är det? Jo, denna ljuva boll av fluff! Den gosigaste, finaste, mysigaste hunden jag träffat. Snart 7 månader, och sedan ikväll helt vår! 



Gud vad vi är glada! Och katterna då? Well, de är väldigt chill. Bibi är mest intresserad av att leka dragkamp med dem. Det här kommer bli så bra. 

tisdag 8 november 2016

Tips tips!

Här i kylan och snön (omg julkänslorna nu?) tänkte jag tipsa om några saker som kanske gör er November lite bättre. De borde göra det åtminstone, om ni har någon smak alls.

1. Kvinnor och barn, Frida Hyvönens senaste skiva. Den är... jag kan inte beskriva det i ord. Vilket är ironiskt, eftersom hon sjunger mina känslor rakt ut. Den är magnifik och ni måste lyssna på den nu genast.

2. Skam. Denna fantastiska norska serie som går att se på Nrk.no är precis allt det som svenska ungdomsserier oftast misslyckas med att vara: aktuell, trovärdig, avslappnad, rolig, fin. Jag älskar alla i den så mycket. Ni måste se! På köpet lär ni er lite norska också.

3. Proper tasty, Tasty, Tastefeed, Buzzfeed food osv. Gilla dessa på facebook och ni kommer aldrig gå inspirationslösa igen när det gäller middagsmat. Häromkvällen låg jag, Majken och Emmy under täcket i min säng och såg på olika receptvideos innehållande goda saker som smält ost eller pasta. Herregud så vi dreglade.

Det var väl det antar jag! Ska titta på en hund imorgon. En pudel. Pudlar är så roliga för det är typ omöjligt att få ett hum om hur de generellt ser ut eftersom de varierar från absurt fula (storpudlar som är fönade och friserade som får) till jättesöta (små kortklippta toypudlar). Folk ändå, så galet dålig smak. Förutom ni då, för ni kommer genast lyda mina tips ovan. Eller hur?

måndag 31 oktober 2016

Vinterjacka köpt!

MOkej så jag antar att ni känner till mitt ständiga problem med att hitta en bra vinterjacka? Alla jackor är: antingen fula, går inte att knäppa över brösten, svindyra eller för kalla? För nån vecka sen gick jag på stan och letade jacka i flera timmar och ba... nä. Nä? Nej.

Men sen var jag på Bra & Begagnat här i stan och köpte en fin liten fuskpäls för 300 pix. Klart och betart! Den är varm och stor och bekväm. Den har fickor och man ser ut som en rysk lyxprostituerad i den. Plus att man kan gömma sig under den och ändå se "ordentlig" ut. Den går ända ner till vaderna så ingen ser om man har en urtvättad noppig t-shirt under, ändå.

Är mycket nöjd med detta köp. Yay!







tisdag 25 oktober 2016

Lyft blicken och titta på verkligheten, Per.

Here we go AGAIN! (Klicka HÄR för länk)

Jag börjar bli så trött på detta enkla egorunkande som är "debattartikel i valfri tidning om att andra föräldrar ägnar sig för mycket åt sin mobil/platta". Finns det verkligen inget annat sätt ni kan få utlopp för dessa känslor på? Jag och min man brukar stå på skoluppvisningar och sinsemellan viska om hur dåliga föräldrar andra är, hur konstiga namn de har gett sina ungar och försöka lista ut vem som är pappa och vem som är morfar. Prova det istället? Visst, det låter ju sjukt osympatiskt såhär i skrift, men det blir inte lika pinsamt som att på tidningsplats försöka hävda sig som En Bättre Förälder. När vi viskar så är det i alla fall bara vi som vet om vad vi tänker och ingen blir bortgjord?

Så varför gör du bort dig då Per? Tja, vi börjar väl med att citera vad jag vill kritisera så att de som inte vill göda ditt klickberoende (mer om detta senare) slipper läsa hela dravlet du skrev.

"Häromdagen var jag och spelade badminton. Där jag spelar finns ca 20 banor där vi kan se över samtliga, en stor hall med andra ord. Vid sidan om vår bana var det uppvärmning för barn. Ungefär 15-20 stycken, i en åldern mellan 8-12 år. Det var tjo och stim och de hade verkligen kul. Uppvärmningen bestod av fotboll med mjukisboll.

Under tiden jag knöt skorna och värmde upp såg jag verkligen hur kul de hade, det var som jag drömde mig tillbaka när jag själv var i den åldern. Det var både tjejer och killar. Det är enkelt att glädjas när man ser barn ha kul. Nu till den tragiska saken.

På bänkarna satt barnens föräldrar, så klart med bockad nacke och stirrade i sina telefoner/surfplattor! För mig är detta helt absurt beteende. Har tanken aldrig slagit er vad era barn tänker när de tittar på er? Är ert liv verkligen så här tragiskt att även här när ni har alla möjligheter att se era barn ha kul, så slänger ni bort det på internet?"

Okej, först och främst: föräldrar engagerar sig MER idag än när du var liten eftersom när du var liten (och jag, för den delen) så var föräldrar upptagna med sina egna liv. De satt för fan inte på läktarna och tittade på vad vi gjorde? De skjutsade oss inte ens. Vi cyklade/åkte buss själva och så var det bra med det. Den här tiden i historien där föräldrar med tindrande ögon och vakande blick följer sina avkommors alla förehavanden, den finns inte. Eller så är det möjligen så det ser ut i överklassen där föräldrarna inte har nåt bättre för sig, och det vet vi ju alla hur de barnen blir som vuxna. Just det. 

Sen: barnen har kul. Jättebra! Tjejer och killar leker ihop, värmer upp, och har kul. Menar du att de har mindre kul om föräldrarna inte tittar på? De har inte kul för sin egen skull, utan för att... vad? Bekräftas av sin mamma och pappa? Glädja sin mamma och pappa? Oavsett vilket så är det rätt stört eftersom barn MÅSTE lära sig att existera och leva sitt EGET liv, inte i relation till sina föräldrar. Har du kul på badmintonträningen så har du det för att DU hade kul, inte för att du efteråt fick massor med bekräftelse av dina föräldrar. Detta är en jättedålig sak att lobba för Per, hur tänkte du här? Vill du att barn ska bli bekräftelsesökande freaks? Varför inte lära dem att vara trygga i sig själva? Så konstigt. 

Nu så kommer vi till det tragiska enligt Per. De vuxna som satt där satt och tittade på sina skärmar. De satt inte och insöp sina barns lycka konstant. Så fruktansvärt sorgligt! Här har vi föräldrar som tar tid från fritid/jobb och skjutsar sina barn, sitter och väntar under tiden barnen ägnar sig åt SIN fritidsaktivitet, bara för att skjutsa dem hem igen sen. Och så är de så fräcka att de... har ett eget liv under tiden? De sitter inte och tittar konstant på sina barn? Dessa barn som de lever med, som de träffar hela tiden, som de ser glada ca en miljon gånger om dagen och arga ungefär lika ofta. Hur kan de göra så? Varför skaffar man barn om man inte vill stirra på dem oavbrutet i en timme i en badmintonhall? Så himla knäppt!
Antagligen har dessa föräldrar svarat på gissningsvis 100 frågor under tiden de hämtat från förskola/skola, fixat med gympakläderna, skjutsat/åkt tunnelbana/cyklat till träningen. De har antagligen fått höra om dagen i skolan, fått svara på exakt hur tunnelbanesystemet styrs, hur funkar en cykelväxel, tjata om läxan, svara på vilken kvällsmat det blir, få ta emot klagomål om den sjukt äckliga kvällsmaten och varför kan vi inte äta pizza för... och sen har de mage att inte vilja sitta och studera sitt barn i motljus en oktoberkväll i badmintonhallen? Det är så sorgligt!

Per tycker att barnen inte kommer klara sig i samhället om de inte får konstant bekräftelse av sina föräldrar. Nu tror ni att jag raljerar och med tanke på hur jag hittills har låtit förstår jag er, men det är helt sant. Jag citerar igen:
"Alla barn vill visa sina föräldrar att de kan, när de tittar bort på bänken är ni inte närvarande. Det finns inga ursäkter att inte se sina barn. Jag förstår verkligen att våra unga har problem att anpassa sig till dagens samhälle."

Det finns inga ursäkter för att inte se sitt barn säger Per. Nej, jag håller med. Total ignorering av barns behov kan leda till tragiska konsekvenser. Men Per, detta gäller liksom liite mer typ barnhemsbarn som lämnas ensamma i spjälsängar utan mänsklig interaktion, och lite mindre medelklassföräldrar som skjutsar sina barn till en aktivitet, n'est ce pas? 

Per säger vidare:
"Era försök till bortförklaring finns inte. Försök i alla fall engagera er lite i era barn, jag ber er snällt. Koppla ned, investera er vakna tid med era barn. Lär dem allt ni kan. Utmana dem på olika saker. Gör något, bara gör något."

Okej först är jag förvirrad. Finns inte försöken till bortförklaringar? Betyder detta att han inte hört någon bortförklara, eller att de försökt men Per gått all inception on their asses? Mycket oklart här.

Sen: "försök i alla fall engagera er lite"? Förlåt men DE SITTER I EN JÄVLA BADMINTONHALL för sina barns skull? Vi pratar inte om barn som får klara sig själva när mamma ligger full på soffan. Inte om barn som inte får kärlek och mat. Vi pratar om FÖRÄLDRAR SOM SKJUTSAR OCH FIXAR FÖR BARNEN SKA HA EN ROLIG AKTIVITET. Förlåt för skriket, men det är så fruktansvärt absurt att skrik behövs.

"Investera er vakna tid mer era barn"? Alltså barnen är på träning? Vill Per att vi allihop ska bli såna där som står på sidlinjen och skriker uppmuntrande/coachande till just vårt barn? "Bra där Marius, smasha hårdare! Akta nu kommer Rebecka, se upp för henne! Du måste VILJA VINNA Marius, hör du mamma?". Förlåt men dessa föräldrar är inte ett ideal att vilja leva upp till Per, bara ett tips. 

Nästa stycke är fantastiskt:

"Jag är säker att de vill att ni berättar storys från när ni var unga. Mina egna barn älskar detta. Avståndet mellan er och dem blir inte så stort om de hör att ni är ganska lika. En del lämnas osagt så klart – men det riktigt lyser i deras ögon av spänning."

Ni som känner er träffade av Pers beskrivning av föräldrarna på läktaren, nästa vecka tycker jag att ni ska avbryta träningen och gå ner på planen och berätta om hur det var när DU var liten och när DU sportade, DÅ gjorde ni ju såhär...! Det blir säkert uppskattat.

Nu kanske någon tycker att jag är larvig. Det är väl klart jag förstår att han inte menar precis under tiden de tränar badminton, utan kanske senare. I bilen? I taxin, i hissen, i trappen? Det är ju DÅ Per menar att de ska bonda över djupa insikter om hur vi alla är lika innerst inne. Well kära läsare, poängen är ju att Per inte har minsta lilla aning om hur dessa föräldrar är med sina barn annars. Han gör en billig poäng på en begränsad observation. Alltså gör jag det också. See how this works?

Sen kommer slutklämmen.

"Min tanke är så här: ert ego styr er helt i vår digitala värld. Ni ska synas och höras överallt. Ingen bryr sig egentligen om ert liv, vad ni gör på er fritid behöver inte delas med andra på Internet. De som bryr sig om dig finns oftast i ditt umgänge, de du har daglig kontakt med.

Så, koppla ned, lyft blicken från plattan, se era barn. Beröm dem, säg till dem att det finns inga gränser vad de kan uppnå. De ska följa sina drömmar. Jag hoppas även ni följer er dröm, uppkopplade eller inte."

Vårt ego Per? Vårt ego, really? Är det vi som har skrivit en debattartikel på DN om hur vi är bättre än andra föräldrar? Klickoptimerat och allt? Är det vi som i presentationen av oss själva har skrivit: 

"Ser inga hinder , saknar egentligen begränsningar. Jag har höga förväntningar på mig själv . Två "vuxna" barn (tjejer) som får sin dagliga dos av motivering och engagemang. Sveriges egen Dr Phil !"?

Jag tror nog att du har lite mer koll på det här med att göda sitt ego än de föräldrar som på en badmintonträning kanske jobbar undan det de inte hann med när de åkte från jobbet för att skjutsa sitt barn, eftersom det är så dagens föräldrar gör. Vi är nämligen mycket mer engagerade i våra barn än föräldrar någonsin varit. Eller så kanske föräldrarna pratar med vänner. Storhandlar för att slippa göra det med barnen. Mailar en lärare för att de är engagerade i skolgången. Jagar pokemons på barnens mobil för att de vill hjälpa hen att nå nästa level. Eller så spelar de spel, instagrammar, twittrar eller facebookar. Oavsett vilket är det faktiskt 1) inte din sak och 2) inte på något sätt ett bevis för hurdana föräldrar de är. 

Plus: att berömma barnen, säga att det inte finns några gränser för vad de kan uppnå, att de ska följa sin dröm? Visst, det låter jättefint, men vi har redan idag en ung generation som fått höra att de kan bli vad de vill bara de anstränger sig, och som sedan möter verkligheten i form av en extremt osäker arbetsmarknad, en obefintlig möjlighet att få en rimlig bostad och ett socialt skyddsnät som urholkas mer och mer för varje dag. Det hade jag oroat mig mer för angående mina barns framtid och uppväxt än ifall de kommer känna sig alienerade från samhället för att deras föräldrar inte nickade bekräftande åt varje liten sak de gjorde på sin badmintonträning. 


(Ps. Dr Phil är en episk douche som hatar kvinnor och beter sig allmänt svinigt. Vill du jämföra dig med honom så varsågod. Bara ett tips i all välmening att göra lite mer research nästa gång. Du kan säkert göra det på din smartphone!)


söndag 23 oktober 2016

Jag älskar att bo i stan.

Såhär i oktoberrusket är det verkligen så att jag typ dagligen tackar min lyckliga stjärna för att vi flyttade in till stan. Det finns så mycket att göra här. Man är inte isolerad, vi blir inte ensamma, allt är så enkelt.

Som igår när det vräkte ner, jag var ensam med de två yngsta och var utan bil. Helt plötsligt kommer Emmy på att just ja, hon ska ju på kalas. Istället för att stressa iväg med bil in till stan för att köpa present, så går hon och hennes kompis upp* på stan och handlar en present. Sen går Emmy direkt till kalaset och jag och Majken går ca 200 meter till museet där det är pysselverkstad. Pyssla, gå förbi affär och handla lite och sen hemåt igen. Inget leta parkering. Inget krångel. Bara på med kläderna och ut och så finns allt utbud precis där.

Sen hade vi missat en ingrediens till middagen och samma sak då. På med skorna och runt hörnet till pizzerian. Idag cyklade jag till affären medan ungarna satt i soffan och såg på tv. Hade vi bott kvar på landet hade jag behövt ta med Majken.

Visst, när det är sådär hjärtskärande vackert i juni och vi av nån anledning inte är i sommarstugan utan sitter inne och ser instagram fyllas av bilder på grillkvällar och altanmiddagar, då kan jag sakna vår trädgård lite. Men vi får ju allt det där i sommarstugan ändå.

Det var ett så himla bra beslut av oss att sälja huset och flytta in till stan helt enkelt. Jag är glad att vi vågade, trots att typ ALLA sa att vi var knäppa. Seriöst, det var verkligen helt galet hur negativa människor var. Som att hus alltid är the end game. Som att villa på landet är målet alla har. Vi var där, vi gillade det inte, vi hade modet att ändra oss. Det är jag glad för.

Sen kan jag sakna massor som jag hade velat ge mina barn men inte kan ge dem. Som jag saknar från min uppväxt. Till exempel att bo granne med nära vänner och kunna ge sig ut på timlånga utflykter i skog och över fält. Att ha häst. Att ingå i en bygemenskap där alla känner alla på ett positivt sätt. Men det fanns inte där vi bodde (för oss, för andra fanns exakt det men vi passade inte in) och det är ju egentligen inte själva HUSET som gav mig det som barn. Det var ju tur, slump, bra förutsättningar. Vi hade inte kunnat ha häst om vi inte lärt känna en familj där vi kunde bygga till stall i ett av deras uthus med hjälp av min morfar. Vi hade inte lekt i timmar i snön med grannkompisen om vi inte hade blivit så bra vänner. Det går aldrig att veta hur saker och ting blir, men för oss är det här med att bo i stan helt klart det bästa. I alla fall just nu.

Och om vi skaffar hund (herregud mitt hundsug just nu, det är LÖJLIGT) så visst, det går inte att släppa ut den i trädgården för kisspaus. Men man slipper också knata längs med tråkig landsväg där allt man ser är döda fält och mulen himmel såhär på vinterhalvåret. I stan finns det liksom alltid något att se. Eller pokemons att fånga.

onsdag 19 oktober 2016

Känner ni den? Julpeppen?

Jag gör det i alla fall. I år tänkte jag frångå min sedvanliga strikta tradition (inget juligt före december!!) och gå all in så fort jag vill. Vilket känns som att det blir... till helgen. Då tänker jag tända ljus, äta pepparkakor, lyssna på julmusik och läsa Amelia Jul. Det blir fint.

Idag har jag planerat julklappar. Vi har inte köpt några än, men allt är färdigt till de flesta i släkten. Genomtänkt, uppskrivet, utsett. Är så nöjd med detta.

Så vad önskar JAG mig då frågar ni? Eller okej det skiter ju ni i, men I don't give a fuck. Här kommer lite utvalda saker som jag önskar mig:

- Lite tjockare påslakansset, sådär lite lyxigare. Så att det känns lite som att man kryper ner i en hotellsäng på nätterna? (Enfärgat mamma, ifall du läser här och får nån idé.)

- Smink! Presentkort på typ Kicks så att jag för en gångs skull i mitt liv kan unna mig nån kvalitetsprodukt.

- Böcker. Pocketböcker is my life.

- Snygga kuddfodral. Tänker att vi ska börja ha typ "fint hemma" igen? I teorin så är ju Majken snart 6 år och småbarnsåren är över. I praktiken är iofs våra soffkuddar ihopklistrade av slajm så jag vetefan...

- En blå orientalisk matta. Vi har min morfars gamla nu, och den är jättefin och arvegods, men tre barn och två katter har liksom tagit ut sin rätt. Den är sliten, minst sagt. Och blått skulle vara så fint. Som sagt, "fint hemma" är nån slags plan.

- Massage. Oh how I drömmer om att gå och få massage.

- Kläder. Det är inte jättekul att pga antidepp växt ur ca alla sina kläder på bara några månader, men så är fallet. Skulle så gärna vilja uppdatera min garderob lite och känna mig iaf halvt välklädd igen.

Tja, det var väl främst det. Vi är alltså INTE team "köpa en julklapp för 50 kr och leka nån lek" när det gäller julklappar. Ge mig grejer för fan!


måndag 17 oktober 2016

Läget då?

Tja, för att citera sonen varje dag han kommer hem från skolan: det är piss!

I förra veckan klippte jag av en dm av håret i ett anfall av pms och "fan vad ful jag är". Vet inte varför det skulle bli BÄTTRE av kortare och ojämnt hår, men pms does as pms does så där stod jag med Majkens pysselsax i badrummet och klippte och hade mig.

Det är längre på ena sidan än på andra, men jag vill inte jämna till för då kommer jag likt mina barbies sen sitta där med snagg typ. Bättre att ha ojämnt hår. Jag har det ju ändå uppsatt i nån slags städknut större delen av tiden.

Så Majken är sjuk. Scharlakansfeber. Jag trodde det var typ som röda hund och polio, dvs en sjukdom som inte finns längre. Tji fick jag. Det är tydligen streptokocker bara. Eller bara och bara, hon är ju redigt sjuk och vi slåss med penicillin osv, men det är ju inte pesten liksom.

I alla fall så funderar vi på att skaffa hund av många olika anledningar. Tror att det skulle vara bra för den här familjen av skäl som jag kanske inte vill skriva öppet om här. Men alla ba "neeej, att ha hund är det jobbigaste som finns det är vidrigt" och jag ska fan skriva ner vilka de är för att återgälda peppen när de eventuellt skaffar barn. Jag menar, jag fattar att det är skitjobbigt? Jag vill inte ha en valp just för att det är så jobbigt. Jag vill ha en vuxen, snäll och väluppfostrad hund. Som är söt. Detta är väldigt viktigt.

Läste nämligen i förbifarten om nåt som heter "estetiskt känslig" och det är EXAKT vad jag är. Alltså det finns ju ingen definition, men det var ett begrepp jag tänker använda för att beskriva varför jag mår dåligt i fula hem, i fula städer, med fula människor osv. Jag kan bli oerhört lycklig och närapå lyrisk när min omgivning är vacker och helt tvärtom när det är fult.

Så ingen ful hund. Om det nånsin blir en hund. Först ska jag överleva att ge Majken penicillin tre gånger om dagen och det kan mycket väl ta kål på mig.

torsdag 13 oktober 2016

Mina beautyfavoriter

Jag gillar ju smink, så det är lite konstigt att det tagit mig såhär lång tid att svara på Nadines utmaning att skriva om mina favoriter. Men jaja, jag är ju kroniskt lat också.

Tanken är alltså att tipsa om sina sminkfavoriter inom olika produktkategorier och vi kör väl på då? Japp, det gör vi.

Highlighter

Jag älskar ju Sleeks produkter och när de började säljas på HM köpte jag genast ett guldigt kit med fyra highlighters. Jag älskar detta kit massor. Använder det till allt möjligt, som ögonskugga och allt. Fyra fina färger även om den krämlila kanske inte används lika flitigt som de andra. I övrigt tycker jag det är svårt att hitta rätt mängd highlighter. Men som Majken ibland säger: "ditt ansikte glittrar mamma!". Det KAN ju inte vara fel!


















Titta så fin den är. Mmm... my precious!

Concealer

Just nu har jag Makeup Revolution concealer palette vilket är bra eftersom jag kan anpassa efter vad jag behöver för tillfället och även använda till contouring. De mörkare/gulare färgerna har jag dock knappt använt av förklarliga skäl. Mvh, blekast i stan.

Foundation

Jag har ingen goto-foundation. Jag provar mig fram. Just nu använder jag Lumene long wear blur i blekaste nyansen men jag är inte helt såld. Jag skulle vilja ha en mer täckande. Har provat många, både budget och nån enstaka dyrare, men ännu inte hittat helt rätt. Jag har blandhy och lite rynkor, det är inte lätt att hitta precis perfekt foundation då. Jaja, den jag har nu FUNKAR ju men det är inte WOW!

Mascara

Det som är på extrapris. Ja, ibland har jag beställt superspeciella mascaror från ebay eller liknande, men oftast är det nån som det är extrapris på när jag ändå handlar på HM. Just nu har jag Lykos egna, den funkar över förväntan! Slår ett slag för den orangerosa från Maybelline också. Billig och bra.

Läppar

Såhär jobbar jag ofta: röda läppstift. Men favoriter? Jag har svinbilliga för 10 kronor som jag köpt på Ebay som jag älskar. Jag har Ruby Woo från Mac. Jag har läpp-pennor från HM och Lindex, jag har ett ljuslila från Kiko, jag har läppstift från nån mataffär i Budapest. Det finns liksom inget THE ONE för mig helt enkelt. Jag gillar så väldigt många olika. Läppstift samt väskor är sånt jag aldrig kan få nog av.

Nagellack

Nej. Biter ju på naglarna som den galning jag är så jag använder inte nagellack. Har på sistone dock upptäckt fenomenet "korta färdiglimmade lösnaglar" som jag gillar skarpt. Perfekt för en utekväll när man vill vara lite extra fancy. Det får bli mitt tips inom denna kategori.


Verktyg

Beautyblender mest för att jag VET ju att det ska vara bra. Fick aldrig nån aha-upplevelse men tror det beror på min bristande teknik snarare. En riktigt bra ögonbrynspensel är a och o men jag har tappat bort min och mina bryn ser ut därefter. Och så en perfekt pensel för den vingade eyelinern. En sån behöver jag också ny för den delen.

Ögonbryn

I många år använde jag mig av Elf eyebrowkit och låt mig säga detta: den är BRA! Sedan nåt år har jag Anastasias dip brow pomade men är inte säker på att jag ska fortsätta med denna när den tar slut. Bra? Absolut, men så bra att det motsvarar skillnaden i pris? Nja... säger nog att penseln är viktigare i såna fall.

Tja, som ni ser är jag knappast nån märkessnobb. Det är lite fascinerande för mig själv att upptäcka att jag har så väldigt lite koll inom ett område jag ändå tycker är mycket kul. Men det har väl med ekonomin att göra antar jag. Jag gillar Sleek, Elf och Makeup revolution för att det finns roliga produkter till bra priser där. Vill gärna slå ett slag för HMs egna eyeliners också, de är bra. Budget är kul!

Hade jag haft mer pengar hade jag nog ansträngt mig mer för att hitta den där perfekta foundationen som får mig att se ut som en 23-årig modell...

Istället för att skicka utmaningen vidare så får ni gärna prata smink i kommentarsfältet. Tipsa, fråga, diskutera. Jag älskar smink!

måndag 10 oktober 2016

Obehagligt deluxe

Jag drömmer ofta vardagssaker. Särskilt på morgonen så drömmer jag att jag går upp och gör de vanliga morgonbestyren, bara för att sen inse att jag fortfarande ligger kvar i sängen. Detta innebär dock att jag ofta har svårt att skilja på vad som har hänt på riktigt och i en dröm. Dessa vardagsdrömmar är så äkta att jag inte vet om de har hänt eller inte.

Som i morse. Vi hade pratat om att Noa skulle gå och köpa en ny bok, men han visste inte om han hade några pengar. Så när jag var uppe för att hjälpa till med att få iväg barnen till skolan så tittade jag i hans plånbok och hittade 220 kronor, och sen kom min man med en tjuga till och vi insåg att det kommer ju räcka. Så bra! Sen gick jag upp och somnade om ett tag, innan jag skulle ta Majken till ögonkliniken.

När jag sen gick upp igen så pratade jag med Noa om att ta sin plånbok och gå och handla den där boken. Men han hittade inte sin plånbok. Konstigt, tänkte jag. Jag tittade ju i den förut och då låg den här? Men sen fick jag inse, efter att ha pratat med maken, att det där hade ju inte alls hänt. Jag hade bara drömt det. Jag var så övertygad om att det hade hänt att jag blev helt förvirrad. Jag tycker att det är jätteläskigt med dessa drömmar, och de händer så himla ofta också. Usch.

I övrigt är den här dagen sånt episkt jävla kaos. Två barn hemma, en skolvägrare och en krasslig. Ögonklinik för Majken (inga glasögon - än! Hurra!!), sen läkartid för ett annat barn, sen utvecklingssamtal samtidigt som Majken har dans. Vi fick ringa in mormor för att ta Majken till dansen. När jag skulle åka och storhandla (mellan ögonklinik och nästa läkarbesök) hittade jag inte min bilnyckel så min man fick komma hem på lunchen med sin. Jag hann precis slänga in kyl- och frysvarorna och slänga i mig en Billyspizza innan vi fick hetscykla till nästa läkartid. Nu hemma för en macka och nån halvtimmes paus innan utvecklingssamtal. Och så är det ju teater och cheerleading för de stora barnen ikväll också. Plus pms. Sa jag det?

Jag är väldigt väldigt trött.

söndag 9 oktober 2016

Gnäll och ynk

Okej så jag är väldigt duktig på att tycka synd om mig själv, men de här senaste åren har fan varit piss och skit så jag tycker att jag har rätt att klaga?

Den här hösten skulle jag ju: vila, plugga, rida, spela teater, skriva klart boken = göra saker som jag mår bra av? Gå ut med hund också minsann.

Well jag har i alla fall fått godkänt på första inlämningsuppgiften, men i övrigt går det "sådär". Jag hittar ingen medryttarhäst. Hunden jag skulle vara dagmatte till behöver inte passning längre. Teatern jag började på visade sig vara nån slags blandning av Kvarteret skatan och Klippans karaokecup och jag slutade direkt. Boken? Jag får sån ångest av att jag skriver så dåligt.

Så jag tycker synd om mig själv. Lite extra idag för att jag har börjat bli förkyld och har pms och nån igår tog en så ful bild på mig själv att jag tappade all lust att leva.

Men men, måndag imorgon! Nya tag... eller vad folk som är pepp nu säger.

lördag 1 oktober 2016

Hälsningar från Madrid


Hur varmt är det? Alldeles för varmt. Försöker överleva ändå. Allt är jobbigt vackert. Jag kan inte hantera för mycket vackert: jag börjar gråta. Tur att jag går gömd bakom solglasögon och keps. 

Ikväll fest, är tanken. Dock att jag reser med mamma och syster och de kanske inte har samma uppfattning om vad fest innebär som jag? Jaja. Allt är bra iaf. Hoppas ni blir avundsjuka på mig. 












onsdag 28 september 2016

Till försvar för Paradise Hotel

Jag har inte sett mer än förra säsongen och nu de avsnitt som finns av den här, men jag inser ju att det här är något jag missat. Högkvalitativ underhållning helt enkelt. Men det får man ju inte tycka, för den mest slappa, enkla, ogenomtänkta åsikten är den vanligaste. Nämligen "Paradise Hotel? Där de bara super och har sex? I TV? Herregud vilket vidrigt program".

Och alltså, man behöver inte gilla alla program som går. Jag förstår inte varför någon vill kolla på "Stjärnorna på slottet", men jag gör det inte heller till en del av min karaktär att ogilla det.

För lite så känns det som. Om man ogillar PH så är man lite bättre, lite mer vuxen, lite... mer bildad, klok, världsvan, fin. Människor som super och ligger runt, vad är det att se på?

Grejen är att man har missat att det absolut viktigaste i programmet är intrigen. Spelet. Något inte deltagarna har missat eftersom det första ca alla säger (framför allt killarna) är "Jag är här för att SPELA SPELET". Men det är ju så det är: festandet och hånglandet är liksom en miljö för det som faktiskt händer: avancerade paktbildningar och intrigerande vänskapsallianser. Vem är säker? Vem går ur striden som en vinnare och vem blir totalt lurad? Det är jämförbart med en psykologisk thriller med mängder av plot twists: vi tittare tror att vi har koll men blir ofta själva lurade. Jag gillar't.

Det är det HÄR som är kärnan i PH. Det andra är bara sånt som ca alla unga runt 20 ägnar sig åt när de är utomlands och festar. Jaha, så de ligger lite? Det är knappast hårdporr vi talar om, det är suddiga bilder i några sekunder på två människor under ett täcke typ. Wow, nu kommer de aldrig få ett jobb någonsin...

Eller så får de faktiskt svårt att få jobb, vilket är helt absurt i såna fall. Vet ni vad ni håller på med, ni som förfasar er? Ni ägnar er åt sexualmoraliserande, vilket jag tycker inte hör hemma i nåt modernt samhälle. Särskilt inte bland människor som tycker att de är så himla kloka och upplysta. Många av tjejerna säger att de är "fina flickor" som inte ska ha sex i tv. Uppfattningen dessa 20-åringar har om att det är skillnad på "dåliga" och "fina" flickor, det kommer från er. Er vuxna människor som ser på deltagarna som sämre människor för att de är med i PH. Vill ni bidra till det? Grattis, ni har lyckats. Själv tycker jag att det bästa för unga tjejer är om de gör vad fan de vill så länge det känns bra för dem, men det är ju lite olika det där.

Som att sex i TV förresten är det värsta som kan hända? Ja, de blir fulla och hånglar och bråkar och gråter ibland. Det är basically bara en lyckad hemmafest vi ser? Om vi jämför istället med "Stjärnorna på slottet" så tycker jag att det är mycket mer pinsamt att titta på. Där sitter människor och vränger ut och in på sitt privatliv, mjölkar varje detalj, för att få fram reaktioner och sympati från de andra kändisarna. Inget ämne är för privat, ingen fråga för känslig. Nej fram med näsdukarna så ska jag på bästa sändningstid kräma ur det sista privata jag har. Obs! Jag tycker absolut att man ska prata mer öppet om svåra saker, det är mer det utstuderade jag har svårt för. Tittarna, deltagarna, produktionen vet att någon kommer dela med sig av ett "trauma" eller en svår uppväxt. Varför ska den sortens själsliga nakenhet anses vara finare än den kroppsliga nakenheten vi ser i PH? Deltagarna i PH gör ofta vad de gör för att det är kul, de har roligt, de vill komma vidare i spelet - de gör det inte för att mjölka sympatier från gråtmild medelklass i övre medelåldern. Jag respekterar det mer, det måste jag erkänna.

"Men genusperspektivet då? Halvnakna tjejer och killar som faller in i typiska könsroller!!"
Absolut, det finns mycket jag tycker är rätt kasst i de roller de tilldelas/faller in i... men samtidigt mycket positivt. Killarna hånglar med varandra på festerna, något som ses som helt naturligt. På de fester jag var på som yngre så hade det aldrig någonsin hänt. Tjejerna pratar högt om att gå och skita, att de är kåta, att de vill ha vissa killar. Det finns en frigjordhet som är glatt överraskande.

Men inget av det här upptäcker man ju om man rynkar på näsan och drar den gamla infon om att "fler söker till Paradise Hotel än till lärarutbildningen, vart är Sverige på väg?" Som att det är fel på ungdomarna för att de vill festa, hångla, få gratis semester och kanske vinna pengar hellre än att söka sig till ett underskattat yrke med usla arbetsvillkor? Kämpa med analysen där, hörrni.


söndag 25 september 2016

Sunday, perfect Sunday

Jag älskar helger som blir såhär bra. När inget är planerat men det faller på plats, inte leder till kaos. Igår var okej, men idag var riktigt bra. Sconesfrukost, födelsedagsfirande av mamma, hundbesök, promenader... allt i sådär perfekt höstväder att det blir löjligt. 

Ni får lite bilder. Nu skriver jag inlämningsuppgift och har noll lust att göra det, men vet inte heller var lägstanivån ligger? Det kanske blir skryt det här, men eftersom jag har så lätt för mig har jag aldrig listat ut var nånstans man ska lägga sig för att få godkänt utan att lägga ner för mkt jobb? Eller jag formulerar mig oklart: jag lägger inte ner särskilt mycket jobb. Det vore lögn att påstå. Men jag skulle göra ännu sämre ifrån mig om jag kunde. Mvh, smart och lat. 

Nu idylliska bilder! 









(Nyuppsatt hylla. Inte för att go all Underbara Clara, men vi har betalat så jävla lite för alla våra möbler. Mkt har vi köpt på auktion/loppis, annat ärvt eller fått. Billigt och ändå fint. Tycker jag då.)




fredag 23 september 2016

En dag på stan med Majken.

Så idag är jag ledig med Majken och vi hade ett uppdrag = köpa present till mamma som fyller år på söndag, åt min mormor. Sedan leverera presenten hem till mormor. Detta var uppdraget. Här är hur det gick:

Jag vaknade runt tio. Majken såg på tv. Efter ungefär 20 skrik av typen "Maaaajken kom hiiit" som hördes genom fönstret ut på vår gård där allt är lyhört, men INTE verkade nå själva Majken, fick jag äntligen henne upp för trappan. Här började vår sedvanliga fredagsrutin: jag försöker få henne att klia mig på ryggen med allehanda mutor. Idag fick jag två minuters kli på ryggen för en lunch på McDonalds. Typ vår standardtaxa. Jaja, vi klädde på oss (det tog sin tid) och gick på toa i förväg (jag, Majken vägrade) och cyklade sedan iväg.

Problem nummer ett: affären där jag skulle köpa min mammas present var stängd. Men eftersom jag visste att presenten fanns på iaf ett annat ställe tänkte jag att vi skulle cykla dit och köpa istället. Easy peasy, lemon squeezy. Men... den andra affären hade stängt för gott. Bommat igen. Jahapp. Vid det här laget var det lite över lunchdags och vi var båda hungriga, så vi begav oss tvärs över stan till McDonalds för att äta den utlovade lunchen.

Såhär går det till när Majken äter sitt Happy Meal:
Först måste hon ta en ballong.
Sen måste hon kolla sin leksak.
Sen måste hon öppna alla förpackningar.
Sen måste hon klättra på en stol.
Sen måste hon äta en nugget.
Sen måste hon skrika på mig för att jag smakade hennes dip.
Sen måste hon gå och hämta mer salt.
Sen måste hon ha på tre påsar salt på sin pommes.
Sen måste hon skrika att jag är dum, som tar bort iaf 70% av saltet från hennes pommes.
Sen måste hon äta en nugget.
Sen måste jag tjata och tjata och tjata på om att nej, du ska inte klättra nu, nej du ska inte springa ett varv runt bordet, nej du ska inte leka med leksaken nu, du ska äta nu, om du inte äter dina pommes så äter jag upp dina pommes hör du mig, sluta skrik på mig jag sa ju att jag skulle äta dem om du inte... ja men ÄT DIN JÄVLA MAT DÅ?!
Sen måste hon sura.
Sen måste hon äta typ klart.

Jag var färdig ungefär innan hennes första tugga. Sedan tillbringade jag tiden med att få mer och mer ont i magen (hej avskyvärda IBS) och att googla var fan jag kan köpa mammas present.

Till sist blev hon färdig. Sedan gick vi mot en galleria för att leta kalaspresent till hennes kompis, plus födelsedagspresent till mamma från mig. Inte för att det var dagens uppdrag (present från mormor till mamma var dagens uppdrag) men för att vi ändå var på stan.

Fast allra först toalettbesök. Eftersom jag lider av IBS så vet jag ju självklart precis var alla gratistoaletter finns, så vi uppsökte en sån. Majken gick på toa. Jag gick på toa och sa TYDLIGT till henne att du får INTE öppna dörren under tiden jag är på toa. Hon lydde... men under protest. Majken upplyste mig nämligen om att det är ÄCKLIGT med bajs som luktar. HENNES bajs luktar inte. Det luktar bara jordgubbar. "MEN MAMMA DITT BAJS STINKER, JAG KAN INTE VARA HÄRINNE LÄNGRE DET GÅR INTE ATT ANDAS ÄR DU KLAR SNART JAG VILL GÅ UT HÄRIFRÅN JAG DÖR!" skrek hon under tiden jag stressade med att dra upp strumpbyxorna och ner kjolen eftersom hennes hand vandrade farligt nära dörrhandtaget. Till sist gick vi i alla fall ut från toaletten... och möttes av kö. Som självklart hört vartenda ord Majken skrikit. Inte alls pinsamt.

Nåja. Åhléns. Det gick typ smärtfritt. Vi kan sammanfatta det med att vi båda två överlevde och inget gick sönder. Jag hittade till och med ett par sandaler, så på det stora hela en succé.
Sen present till hennes kompis. Haha vad kul det är att släppa in en femåring i en leksaksaffär. Not. Det slutade med att jag valde någon present i all hast eftersom min mage än en gång gjorde ont. Och när jag säger att min mage gjorde ont så vill jag bara påpeka att detta är jämförbart med när folk är magsjuka. Jag är ytterst bra på att hantera magsmärtor, jag är van. Så när jag inte klarar det längre, då är det illa. Jag födde barn och tyckte att värkarna var rätt okej, eftersom jag är van vid kramper i magen. Den nivån.

Så jag sa att vi måste gå på toa igen. Här blev Majken sur och VÄGRADE följa med in på toaletten. "DET ÄR SÅ ÄCKLIGT NÄR DU ÄR PÅ TOA MAMMA" sa hon högt när vi gick igenom affären mot toaletten. Tack älskling. Hon fick i alla fall stanna utanför. Risken för att hon skulle försvinna uppskattade jag till ca 50/50, men det var fan värt det.

Okej, så vid det här laget har vi ätit, köpt skor och present, varit på toaletten två gånger, gett mig huvudvärk och fått hela gallerian att höra "MAJKEN STANNA! NEJ SÄGER JAG! STÅ STILL DÄR! ÅK INTE UPP I RULLTRAPPAN TILL NÄSTA VÅNING!" ca 500 gånger. Det var dags att fixa dagens enda uppdrag: presenten till mamma från mormor. Ja, ni minns ju.

Eftersom den affär som förut var stängd nu skulle ha öppnat enligt informationen på dörren så åkte vi dit igen. När jag säger "åkte" så menar jag "cykla tvärs över stan med Majken som viftar med sin ballong från McDonalds  överallt" och även om jag sa att jag inte skulle stanna om hon tappade den visste jag att en tappade ballong skulle leda till kaos, så det var nervkittlande.

Men! Vi kom fram! Tyvärr var det... ja, såklart. Fortfarande stängt. Här står jag utanför affären, med en trött och bråkig Majken och såklart så känner jag att magen krampar igen. Såklart. Varför inte?

Så jag ger upp. Jag ringer mormor och säger att jag kommer imorgon istället. Sen går jag in på mataffären och köper saker till att baka brownies, vilket jag i ett svagt ögonblick igår lovade. Tappar bort Majken. Hittar henne igen. Hanterar utbrott. Betalar. Letar reda på Majken som rymt under tiden jag betalat. Säger "Nu måste vi cykla hem fort, sluta krångla, jag har ont i magen och måste gå på toa".

Såklart tycker min älskade dotter att detta är helt orimligt, så hon skriker rakt ut. "NÄE MAMMA! DU HAR REDAN BAJSAT TVÅ GÅNGER NYSS! INGENS MAGE FUNGERAR SÅHÄR!"

"Min mage fungerar såhär" väser jag fram och cyklar sedan hem. Det var en halvtimme sen vi kom hem och nu skriver jag det här medan min kära dotter sitter bredvid mig och frågar om jag inte ska somna snart, inte för att hon tänker baka själv, absolut inte, hon tog bara fram skålen i förväg, men hon kan sjunga för mig så att jag somnar om jag vill?

Hm. Jag anar oråd. Å andra sidan är jag rätt trött...


måndag 19 september 2016

Tips tips

Såhär i september kanske inte alla tänker på jul lika mycket som jag (jag tänker på det OFTA), men om man vill komma undan lite billigare med julklappar så har jag ett tips till er: ebay!

Vi har köpt många julklappar på ebay genom åren och förutom att man måste vara ute i god tid pga leveranstider så är det riktigt smidigt. Roliga väskor, väggdekorationer, utklädningskläder... vad som helst.

Alltså förlåt, det här låter som nåt köpt jävla reklaminlägg? Det är det inte. Jag förstår inte varför jag aldrig får erbjudanden om att göra reklam för saker, gå på filmevent osv? Jag har rätt många läsare? Jag har en tumblr som har massa läsare? Mina barn tror att jag är känd på internet, ge mig en jävla inbjudan till nått nytt mellanmål för barn åtminstone? Men nej, jag får tipsa om ebay utan att få något för det. Så jäkla orättvist. Det är säkert för att jag inte är en fin och rar människa. Rolig och elak och skarp, fine - men sån där som folk vill förknippa med reklam för deras produkter? Tydligen inte.

Eller så får jag inte såna erbjudanden eftersom jag ägnar ett inlägg åt att tipsa om ebay, som att alla inte redan kände till ebay? Det är som såna där spån som ba "man kan ju köpa möbler billigare på blocket också!". Nähä säger du?? Berätta mer om detta "blocket", som ingen hört förut.

Jag är lite bitter ja. Mest är jag trött. Var på gymmet och lyfte tunga grejer förut och är så jäkla svag och ful och det är speglar överallt och det är vidrigt. Så ja, jag tycker lite synd om mig själv, okej?

onsdag 14 september 2016

Saker jag tänker på.

Jag tänker väldigt ofta på att det här som pågår just nu, det är den enda barndom som mina barn har. Vad kommer de minnas när de är vuxna? Vad blir deras uppfattning om sin uppväxt? Vad kommer jag, det liv jag ger dem, att få för betyg när de ser tillbaka?

Jag är rädd att jag är för trött och för orkeslös för dem. Att jag inte gör tillräckligt för att de ska ha det bra. Att kärleken inte räcker, för det gör den ju inte alltid, och att de ska känna att de hade velat ha mer.

För trött är jag ju. Jag ser tillbaka på livet vi hade för några år sedan och saknar att ha ork. Visst, vi gör saker då och då, men det känns ofta som att jag bara gör det mekaniskt. Orken finns inte riktigt där. Vi åker till sommarstugan och badar och grillar, men jag måste sova några timmar på eftermiddagen för att stå ut. Och vi läser, men jag sitter väldigt mycket i soffan och stirrar på telefonen och ids inte annat. Jag vill inte att deras barndom ska passera i skuggan av min trötthet, men det har och är varit väldigt slitigt, så tröttheten har ju en orsak. Jag vet det.

Men det här är den enda barndomen de har. Tänk om jag fuckar upp allt? Jag är så rädd för det.


tisdag 13 september 2016

Ingen oro, tjabo

Hade en sån där lugn och fin helg som ändå var bra. Det händer så sällan tycker jag, att helger blir bra om man bara låter dem hända. Oftast slutar de i bråk och kaos då. Men den här helgen löste sig fint och i söndags kväll var jag sådär harmonisk som jag ca aldrig annars är. Trots att vi förlorade på quizzet vi var på, jag och mamma och hennes kollegor.

Okej, vardagsgnäll igen då, men det är fan ORIMLIGT att en ska behöva vara hemmafru för att hemmet ska funka? Nu när jag pluggar/frilansar/skriver bok har jag tid till att göra det där man aldrig hinner annars, men det är ju inte så det ska vara? Typ... rensa ur garderober, städa så att nästan hela hemmet är städat samtidigt (annars brukar vi välja mellan över- och undervåningen) och se till att alla vinterkläder är i rätt storlek osv. Sånt man inte hinner med om man jobbar.

Jag vill inte go all livmodersfeminist här, som menar att det jobb kvinnor gör i hemmet ska värderas lika viktigt som lönearbete, men för i helvete - sex timmars arbetsdag? What's the holdup?

Idag var jag på gymmet och filmade mig själv när jag lyfte grejer. Fin insikt att inse att jag ser precis lika svag ut som jag känner mig.

Nu ska jag fortsätta leta tips inför vår resa till Madrid. Vi åker om tre veckor, jag och min syrra och mamma. Jag vill inte ha tips som går att leta reda på via nätet, för jag har dammsugit VARENDA sajt. Ska ni tipsa så är det liksom "vi var där och hamnade på en bakgata och där fanns roligaste baren". Typ.

Förstår inte folk som ba "den stora parken är fin", när man ber om tips inför nåt resmål? Liksom visst, tipsa om Empire state building i NY om ni vill, men tror ni att ni bidrar till NÅT med det tipset eller? Knappast va. Skärpning, tipsare.


torsdag 8 september 2016

Saker jag hatar

Har haft ont i huvudet sådär jättejobbigt att man mår illa och blir snurrig och tycker att ALLT är jobbigt och hemskt, och därför har jag självklart blivit grinig. När jag är grinig blir jag hatisk och hatar på allt möjligt (mest mig själv) och vem är jag att hålla detta ifrån er. Här får ni några saker jag hatar.

- White noise. Alltså VEM slappnar av när hen lyssnar på nåt som låter som en datorfläkt som hakat upp sig? Jag får panik av såna ljud. Verkligen panik. I min drömvärld är det heltyst eller musik. Fågelsång, visst. Vågskvalp, helt okej. Men ljud från fläktar, datorer, bilar? Jag mår så dåligt av det.

- Ful inredning. Klagade loss lite på twitter om det igår men jag stör mig verkligen på fula saker. Fula människor, fula kläder, fula hus och främst fina hus som drabbats av människor med dålig smak. Varför har vi inte en myndighet som reglerar detta? Jag har frågat mig det i åratal. Människor med dålig smak borde INTE få köpa fina hus, jag kan fan gå till val på det.

- Schäfrar. Så pass ful, och tysk, hund? Det finns SÅ många fina hundar i världen, och så väljer man en... schäfer?

- Människor som förfasar sig över Paradise Hotel och hur man kan ha SEX I TV?? Samtidigt så brukar samma personer älska att se program som Stjärnorna på slottet där deltagarna smeker varandras egon så att de till slut sprutar ut varenda liten privat detalj om sitt liv över övriga deltagare och tv-tittare. Det är mer integritet att ha lite sex under ett täcke än att berätta precis allt om privata hemligheter på bästa sändningstid.

- Min huvudvärk.

- Septembervädret. Den här värmen hade varit kul i JULI, inte nu? Jag vill ha krisp! Jag vill ha snygga kläder! Jag vill ha 10 grader kallt, inte fucking 24 grader? SLUTA JIDDRA MED MIG VÄDRET.


tisdag 6 september 2016

Breaking news!

Jag ska börja med tyngdlyftning! Ni vet såna där stänger som man försöker baxa upp på golvet och sen ska jag säga saker som "nä men vad tar du i bänkpress då?". Eller alltså, det är ju planen. I verkligheten handlar det om att jag kommer gå till gymmet, gå runt alla vikter i ca en halvtimme innan jag vågar lyfta en tom stång (pga hallå, svag nybörjare), skämmas över hur dålig/svag jag är och sen gå hem och skämmas. Men som jag så ofta tänker: någon måste ju vara sämst också?

Andra breaking news: träffade Cecilia från favoritpodden Kulturens ABC i helgen och hade så jävla kul och blev så jävla full? Sjöng 9 to 5 på karaoke och frågade folk om de hade knark. Ville jag knarka? Tydligen. Väldig tur att jag inte fick tag på något, inte för att jag hade gjort nåt med det ändå. Förstår inte hur folk kan typ snorta grejer? HUR nyser de inte ut det? Jag tycker det är läbbigt med nässpray liksom?

OCKSÅ breaking news (titta hur fint jag låtsas att det liksom HÄNDER grejer i mitt liv): kanske ska bli dagmatte till en hund några dagar i veckan? Ska träffa honom på lördag och se om vi får nån bra kontakt. Jag har en dejt med en hund, som ironiskt nog heter samma som min man. Mycket bra upplägg för komisk förvirring.

Nu har jag inga mer breaking news att bjuda på. Förutom att förlåt, men nån skrev att hon bytte lakan ca varannan vecka som i att det var sällan? Jag skrattade HÖGT rakt ut. Jag är mer på nivån "eh... jag kan inte minnas så långt bakåt?". Sådär, nu kan ni alla andra känna er fräscha i jämförelse. Någon måste ju vara sämst också. Ska tatuera det i svanken.


torsdag 1 september 2016

"It made me think: are we just longing for love, after all?"

Vafan är det för rubrik, undrar ni? Well förlåt, men jag kollar på Sex and the city (för sjuttiofjärde gången eller nåt) och har drabbats av Carriesjukan: att ställa korkade frågor om uppenbara saker. Hennes överanalyserande och neurotiska personlighet har jag redan thank you very much.

Är lite kränkt över att jag faktiskt gjort jobbet av att fylla i ALLA grejer i vår kalender, och ÄNDÅ var jag förut idag på väg ut genom dörren till föräldramötet... som är imorgon. Dubbelkollade i sista sekund och fick sen ta av mig skorna och skämmas. Oops.

Nu sitter jag här och har bytt lakan i en nedkissad barnsäng, gett katterna mat, fått huvudvärk, nattat om barn, plockat undan bröd som låg framme och alla såna saker som man måste göra innan läggdags. Men får jag lägga mig? Näpp. I ett svagt ögonblick lovade jag nämligen att vara vaken tills tvätten var färdig för att kunna hänga och tumla sen. Men tja, DEN BLIR JU ALDRIG FÄRDIG.

Apropå att ni gillar att läsa om vardag så tänker jag ta er på orden och fråga om det här med torktumling. Folk verkar ju inte tumla typ nåt? Vi tumlar ca allt. Min man tumlar även mina klänningar som inte ska tumlas, men det är en annan historia. Men seriöst: jag hatar kläder som inte tumlats? Hängtorkade kläder, typ cardigans osv som vi ibland tumlar och ibland inte, de känns så jävla stela och omysiga när de hängtorkat?

Eller så beror det på att de får hängtorka i världens fulaste och sunkigaste badrum, och inte på nån grumme tvättsåpeholme. Inte dansar jag för dem heller, det hade i och för sig fått dem att surna till ännu mer.

Jag hatar tvätt så mkt. Jag hatar min garderob. Jag lider av någon slags "åh det är snart höst, jag måste uppdatera min garderob"-panik och ser massa chica (!) och moderna människor som går runt och är snygga. Så inbillar jag mig att jag också skulle se ut så men jag vet ju att med mina tits and ass blir allt bara vulgärt ändå. Och så blir jag varm i alla kläder, särskilt de snygga och propra, och svettas. Vulgär och svettig. Min estetik är som slutscenen i en porrfilm. Jaja.