måndag 22 maj 2017

Bara springmask kvar då!

Först hade vi löss. De knäckte mig nästan. Jag är inte helt säker på att vi är lusfria ännu tbh men jag har inte hittat något på ett litet tag, peppar peppar.

Sen, när livslusten efter luschocken nästan började återvända. När maj gjorde sig till och bjöd på sommarvärme och jag skulle träffa kompisar för drinkar och... typ ha ett liv? Jo men hej magsjuka.

GAH!

Det är bara grej på grej på grej. Magsjukan är också tillräckligt nära för att jag inte ska våga pusta ut än, men alla är tillbaka i skola och förskola iaf. Dvs det har gått 48 symptomfria timmar och allt det, men ÄNDÅ. Alla som har barn vet att de där jävla bacillerna kan gömma sig lite varstans. Man kan aldrig pusta ut.

Och i helgen ska vi till Gbg och jag ska träffa kompis och festa och det kommer bli fantastiskt... så tja. Varför skulle jag få vara frisk? Ja jag vet att jag är bitter men vafan. På senare tid har det inte direkt varit smooth sailing om man säger så.

Men jag har även varit på sjukhuset och träffat ssk som sa att inte den här veckan, men nästa vecka, så ska han ta upp på behandlingskonferensen att jag vill ha adhd-medicin. Och SEN kan jag få stå i kö till att träffa en läkare för att få det utskrivet. Så... concerta 2018 då?

Men jag har köpt min tärnklänning till syrrans bröllop och idag klippte jag Noa jättefint så lite lite kan vi hitta på plussidan ändå. Vid det här laget räknar jag precis alla segrar, även de som i vanliga fall bara inte hade varit förluster.

Kul det var innan nyår när jag fortfarande trodde att 2017 skulle kunna bli bra. Det var tider det!

söndag 14 maj 2017

Det värsta med att skaffa barn är andra barns föräldrar.

Det här är något som det inte pratas tillräckligt mycket om på föräldrautbildningar eller när man pratar om eventuella problem med föräldraskapet. Varför inte, undrar jag. Andra föräldrar har ju nämligen en OERHÖRD påverkan på ditt liv, även om ni inte ens umgås. Deras små barn umgås nämligen med dina barn och hey presto så har främmande människors idioti nästlat sig in i ditt liv lika illvilligt som när SD nästlade sig in i riksdagen.

Du kanske inte tror att det är så farligt? Okej, men tänk på alla människor du möter i din vardag och hur jävligt dumma många av dem är. Tänk sen att de skaffar 1-3 barn vilket är rätt vanligt. Tänk också på att många BLIR DUMMARE av att få barn. Som att deras inre idioti får fritt spelrum nu när de fokuserar på barnet och inte på att låtsas vara normala människor med sunt förnuft.

Tänk nu också på att dessa föräldrar uppfostrar sina barn som they see fit = till att bli lika stora idioter som föräldrarna. Och ÄVEN om barnen mot förmodan blir rimliga små trevliga kids, så kommer föräldrarna inte ändras.

Vi har alltså, bara genom att skaffa barn, hamnat i ett liv där följande situationer uppstår:

1) ditt barn kommer i kontakt med deras barn (Detta är oerhört vanligt, lex skolplikt osv)
2) du kommer i kontakt med deras barn (Lite mindre vanligt, men lekdejter och kalas händer ju)
3) ditt barn kommer i kontakt med idiotföräldrarna (ungefär lika vanligt som det ovan, men tvärtom)
4) du kommer i kontakt med idiotföräldrarna (föräldramöten, svar på lärarmail, eventuella klassträffar)

Förstår ni att detta inte är ett litet problem? Det är till och med ett stort problem. För visst, vi kan ju hävda att bara genom att komma i kontakt med idioti skadas ingen... MEN man gör ju det?

Idioterna lär sina barn att killar kan ju inte ha rosa = ditt barn kommer hem och har blivit retad för att han hade rosa på sig.
Idioterna förstår inte hur man följer 48-timmarsregeln vid magsjuka = din familj drabbas av magsjuka om och om igen.
Idioterna ställer krav på skolan om att tex ta bort all plast inom 500 mils radie = resurser som hade kunnat användas bättre till barnens skolgång slösas på deras paranoia.
Idioterna låter sina sjuåringar spela GTA = ditt barn får dels stå ut med att bli nedskjutna "på lek" på skolgården OCH undrar varför inte de får spela det?

Ja det finns såklart en miljon (nu underdriver jag såklart) exempel till men jag tror att ni fattar grejen? Det handlar inte längre om att du måste hantera några idioter i ditt liv utan interaktionerna mellan dig och idioterna har fyrdubblats eller mer. Det är en fälla!

Så, finns det ingen väg ur det? Nej. Nej, det finns det inte. Så länge som du har barn som bor hemma (och antagligen livet ut, men jag behöver få nåt att se fram emot) så är du fast med Andra Föräldrar. Men misströsta ej, för det finns faktiskt några få tips som gör det lite mer uthärdligt.

Här kommer de:

1) Förklara för dina barn att folk generellt är rätt korkade. Jag vet, jag vet, man ska lära barn att vara toleranta och inkluderande men det är ju inget som säger att vi inte tycker att de ska spärras in bara för att de är idioter? Jag bara tycker att mina barn ska ha förståelse för att andra barn har det inte så lätt, med såna föräldrar.

2) Minimera kontakten med andra föräldrar. Lämna barnen på kalas så fort de är över 3-4 år. Stanna inte kvar och riskera "kallprat" med nån som vill berätta om hur SÄRBEGÅVAD hennes tvååring är för att hen lyckas kissa på pottan. Gå inte på föräldramöten efter ettan. De säger inget nytt och det kommer en sammanfattning efteråt. OM du ändå väljer att gå, ta på dig tandskydd så att du inte får stora sår i tungan när du biter dig i den för att inte håna de andra föräldrarnas "oroade synpunkter" om att deras dotter faktiskt inte kan göra en kullerbytta än FASTÄN HON GÅR I TREAN, VAD SÄGER DET OM GYMPAUNDERVISNINGEN?! (True story!).

3) Lär dig frasen "där ser man". Svara den rutinmässigt när någon förälder slänger ur sig nåt konstigt, tokigt, dumt eller korkat.
Exempel:
- Ja jag tycker faktiskt att det är dåligt att de får våfflor på våffeldagen i skolan, då kan ju inte vi äta det hemma sen eftersom det blir för mycket socker! Jag ska nog ta upp det med rektorn.
- Där ser man.

Nu kanske vän av ordning vill påpeka att det inte är ett jättebra svar, nästan lite goddag yxskaft över det? Men då ska ni tänka på att dessa människor vill inte föra en konversation, de vill bara få skryta om sitt barn/klaga på skola eller fsk med sina små jävla oviktiga problem/få höra sin egen röst. Man behöver inte svara logiskt. Säg bara "där ser man" och försök ta dig därifrån.

4) Säg till deras barn. Ge föräldrarna en chans, eller två om du vill vara riktigt snäll, att säga till sina små avkommor att sköta sig, men om de inte gör det - go ahead! Du har ingen som helst skyldighet att låta andras barn förstöra dina krukväxter/vara elak mot ditt barn/skrika sönder luciatåget/kasta sand på föräldrarna i sandlådan/vad det nu är barn gör. Faktiskt inte. Självklart får du känna av situationen lite och bara säga till när det faktiskt spelar någon roll, men när det gör det? Säg till. Ibland får man skälla också. Det kan ju vara jobbigt för barnet att bli tillsagd av en annan förälder men i längden gör du hen en tjänst. Ingen tycker om barn som får bete sig precis som de vill och du bidrar inte till något bra om du låter barnet härja för att du tycker att det är föräldrarnas jobb. Alltså det ÄR föräldrarnas jobb, men ni fattar.

5) Skaffa dig en allierad. Detta är svårt och nästan ouppnåeligt, men i den mån det går så är det guld värt att lära känna en förälder som delar din syn på världen (och föräldraskapet) som du kan landa och tanka energi hos när de andra håller på att dränera dig totalt. Gör det till ditt uppdrag på de där första föräldramötena som du faktiskt går på: hitta en allierad. Allt kommer bli så mycket bättre då, tro mig.

6) Man får såklart säga ifrån till föräldrarna också, men jag rekommenderar det med ytterst största försiktighet. Annars kan det bli så att ditt barn inte har nån att leka med bara för att du kände dig nödgad att berätta för alla på det senaste kalaset att det inte finns nåt som heter sockerchock. Jag menar... folk. Låt dem vara så länge de inte skadar ditt barn, typ.

Varsågoda för min ultimata guide till Hur Man Överlever Andra Föräldrar!

(Ifall Andra Föräldrar tycker att DU är Andra Föräldrar? Ja, det kan/kommer hända. Men då ställer du dig denna enkla kontrollfråga "Tror jag att det bara 'råkat bli' så att min son gillar bilar fast han 'haft tillgång' till dockor?" och svarar du nej så är du med största sannolikhet INTE Andra Föräldrar)

(Detta inlägg var en del av mitt sommarprojekt "Swisha ett inlägg". Läs mer om det här.)

torsdag 11 maj 2017

Statusuppdatering


Okej först och främst så måste jag bara säga att jag är både tacksam och rörd över att så många ba "swishar en summa" för att läsa saker jag skriver? Och så skäms jag lite över att jag inte hinner skriva era önskade inlägg som fort som jag borde/vill, men det är maj. Maj innebär kaos. Detta vet alla föräldrar och vi som har barn som är med i nån slags kör/dans/uppvisningssport mest av alla. Jag får ont i magen bara av att tänka på alla saker vi har tappat kollen på. Det är uppvisningar och det är dansföreställningar med typ sjuhundra övningstillfällen som dessutom sker på skoltid, så att vi ska komma ihåg att lämna in ledighetsansökningar, det är föräldramöten för nya skolor och det är besök på nya skolor och det är projektarbete på min utbildning och det är sommarstugefix och och och.

Jag är lite stressad.
Men mest trött.

Dock tycker jag den här delkursen är jätterolig. Den här terminen har verkligen gått från klarhet till klarhet. Ja, jag har hatat allt innan jag förstått det, men nu är det kul. Att programmera är lite som att lösa korsord: man blir så himla glad när man löser nåt att man bara måste testa nästa grej. Och nästa. Och nästa.

Det jag vill säga var väl att jag vill lägga tid och energi på era önskeinlägg. De kommer dock snart, jag lovar!

söndag 7 maj 2017

Hur är man förälder till helt olika barn utan att bli schizofren?

Jag har tre barn (alla bara... "vi vet") och alla är oerhört olika. Jag har ett barn med psykisk ohälsa och speciella behov som har varit krävande från födseln, ett barn som är oerhört "enkelt" och "lätt" och en halvt galen vildhjärna som kommer ta över världen. De är såklart alla tre mer komplexa än så, men förenklar nu för att annars blir det här ett inlägg om mina barns fantastiska egenskaper och det tycker jag ni kan få slippa!

Hur är man då förälder till så olika barn utan att göra sig själv. och dem, helt förvirrad? Ja, jag vet inte. Men jag tänkte att vi kanske kan resonera lite tillsammans?

Först och främst: syskon kan vara olika och de kan vara lika. De kan älska varandra och de kan avsky varandra. De kan ha samma intressen men olika personligheter, eller ha helt olika intressen men vara väldigt olika i övrigt. Det är väldigt lite vi föräldrar kan göra åt det. Jag tycker att det är befriande.

Visst, det är jättejobbigt när man inte kan behandla sina barn likadant, eller måste ha olika strategier för olika syskon. Men jag tycker också att det visar så tydligt att vi föräldrar har mindre inverkan på våra barns utveckling än vi inbillar oss. Eftersom vi är (ungefär) samma föräldrar och barnen blir helt olika, då måste det ju vara något annat än våra fel och brister som styr? Eller hur? Pusta ut lite tycker jag. Dessutom gör det ju att man har olika relationer till olika barn och det är mysigt. Varje litet unikt band mellan mig och mina barn vårdar jag ömt. Det innehåller just vår relation, det är bara vårt. Visst är det smidigare och enklare om det är som när jag var liten: jag, mamma och syster hade alla intresset hästar (mammas uppstod väl på grund av vårat, men ändå) och kunde dela på det. Jag hade gärna haft det också. Men på grund av att mina barn är så olika så får jag lära känna dem mer som individer. Jag uppskattar det.

Men nu skulle det här inlägget ju inte handla om vad jag tycker underlättar mitt dåliga samvete, utan om syskon och deras olikheter och hur man som förälder kan hantera det. Och jag tror att man helt enkelt - precis som med allt annat - ska prata om det. Det GÅR inte att ha samma regler eller läggtider eller aktiviteter eller hjälp för alla barn, för alla behöver inte samma sak. Det kan vara jättesvårt för barn att förstå och jag tror att de då behöver hjälp att se det.

"Nej, vi kräver inte samma av ditt storasyskon som av dig, för hen kan faktiskt inte klara av det. Vi vet att du kan klara av det. Men eftersom vi ser det så kan vi också ge dig fördelar som hen inte får."

Att exemplifiera, ge dem verktyg till att se varför vi behandlar barnen olika. För jag tror verkligen att man måste göra det. Behandla barnen olika alltså. Jag tror inte någon familj vinner på en rigid hållning á la "såhär gör vi, för det blir rättvisast". Det kanske är enklast för stunden, absolut, men vem gynnar det? Och vem ska man anpassa sig efter? Den blyga som behöver hjälp att ta för sig? Den tuffa som vågar mycket men tappar orken fort och behöver stöttning för att slutföra? Den ledsna? Den arga? Den vilda? Den lugna? En slags gemensam strategi för alla olika personligheter och individer i en familj kommer alltid att passa... ca ingen.

Sedan lyckas man ändå inte. Jag gör inte det i alla fall. Det är såklart inte medvetet, men närapå oundvikligt, att det duktiga mellanbarnet som sköter sig själv får minst uppmärksamhet av oss föräldrar. Jag ser det hända men förmår inte rätta till situationen eftersom den tid och energi vi har slukas av de andra. Det kommer hon säkert döma oss hårt för som vuxen och jag kommer inte kunna säga något annat än förlåt.

Men jag tror inte att jag hade varit nöjdare med mig själv om jag hade ägnat mitt föräldraskap åt milimeterrättvisa heller. Till var och en efter behov är en bra ledstjärna såväl politiskt som föräldramässigt. *ler kommunist*

Nämen GUD vad rörigt det här blev då. Förlåt. Det som är viktigast att tänka på när det gäller syskon och hur olika de är tror jag är:

- behandla inte alla lika, men någorlunda rättvist. Om du inte lyckas med det (ibland förståeligt) så prata prata prata och försök kompensera det barn som hamnar i skymundan, till exempel små resor på tu man hand, hämta hen tidigare från fritids/fsk ibland mm.

- acceptera att dina barn kanske inte är lika varandra/er föräldrar. Alls. Acceptera däremot inte att de nedvärderar varandras intressen eller egenskaper. Syskon som är nära i ålder gör ofta det enligt min erfarenhet, håll lite koll på det.

- ibland är barn svarta får. De älskar schack när alla andra i familjen är extremsportare. Ja men ni vet. Om bara ett barn är väldigt olikt resten av familjen är det tamefan föräldrarnas skyldighet att ta del av det barnets värld också. Man måste inte engagera sig i alla barns alla intressen, men om något är viktigt för ditt barn så kan du åtminstone fråga om det. Även om du inte förstår svaren.

- syskon som vid första anblicken är väldigt lika, har liknande intressen och gemensamma vänner osv är också individer. Det skadar inte att uppmärksamma det ibland. Särskilt om de är nära i ålder och behandlas som ett paket av vänner/skola.

För övrigt så tycker jag att "jag älskar er alla, men på olika sätt" är ett rätt kasst sätt att uttrycka sig. Olika sätt kan värderas, ett kan vara bättre än det andra. Jag älskar alla mina barn på samma sätt: fullkomligt, hopplöst, tröstlöst, världsomfattande och evigt. Även om de såklart ibland uppfattar det som att jag bara älskar deras syskon och är JÄTTEORÄTTVIS mot just dem. Men tja. Det hör ju till.

(Det här inlägget var en del av mitt sommarprojekt "Swisha ett inlägg". Läs mer om det här.)

torsdag 4 maj 2017

Swisha ett inlägg!

Sedan jag berättade om min inkomstbrist i sommar är det flera som har hört av sig här, på instagram och twitter och frågat om de får swisha ett bidrag. Jag har sagt nej eftersom jag inte vill att andra ska betala för min dumhet. Men sen tänkte jag på (inför att söka jobb) vilka mina styrkor är och den främsta jag har är ju att skriva. Så istället för att ta emot allmosor tänkte jag att man kan få köpa ett inlägg på bloggen eller instagram för en valfri summa.

Innan jag berättar hur jag har tänkt det vill jag klargöra tre saker:

1) Vi kommer åka på vår barnfria Greklandsresa. Dels för att pengarna vi redan betalt annars försvinner, och dels för att jag inte tror att vi kommer orka hösten utan den. Det har varit tufft på sistone och vi behöver vilan något så oerhört mycket. Men om man känner att man inte vill bidra med pengar till någon som ska lyxa till det och åka utomlands så ska man absolut inte göra det, och därför vill jag vara tydlig med detta från början så att ingen känner sig lurad.

2) Vi kommer inte svälta. Om det blir så att vi inte kan betala räkningar och mat så kan vi låna pengar från bank och/eller släktingar. Vi har en sommarstuga att tillbringa sommaren i och Noas kollo är redan betalt. Det kommer bli jävligt tight och jag är osäker på hur vi ska göra, men vi kommer inte hamna på gatan. Jag vill inte att någon ska tro det.

3) Om du har dåligt med pengar vill jag inte att du swishar en krona ens. Jag vill inte att nån ska läsa och känna att "jag vet hur dåligt det är med pengar, men den här månaden fick jag lite över så då kan jag hjälpa till". Nej. Om du däremot känner att vafan, ett glas rosé på uteserveringen kan jag offra för att jag gärna vill se ett inlägg om just mitt favoritämne - då är det en annan sak.

Alla är med på noterna? Okej!

Det är väldigt enkelt. Du swishar, jag skriver!



























Swisha valfri summa och ett ämne du vill att jag skriver om. Skriv gärna också om du vill se det på instagram (@chipsqueen) eller på bloggen (enligtellen.blogspot.com).

Eftersom utrymmet för text på swish är begränsat så kan du utveckla i kommentarsfälten på blogg och insta, skicka DM eller maila mig på ellen.haglund@gmail.com

De eventuella inlägg som önskas (jag menar, det är maj och snart sommar - folk har bättre saker för sig) kommer upp så fort jag bara kan! Ju mer komplicerat ämne, desto längre tid kan det dock ta. Men jag lovar att skriva så fingrarna glöder.

Frågor? Hojta bara!

(Frågan om varför jag inte säkrade sommarinkomsten innan jag gjorde sommarplaner? Ja men vi gick ju igenom det i förra inlägget: jag är dum i huvudet.)

onsdag 3 maj 2017

Detta har hänt.

I måndags köpte vi en resa till Grekland som sagt. Så nöjd. Betalade lite mindre än hälften i förskott. Som man gör.

I tisdags fick jag veta att jag inte kom in på någon av de sommarkurser jag sökt. Lite mindre nöjd. Och med "Lite mindre nöjd" menar jag "fullkomligt chockad och panikslagen". Jag har nu ingen inkomst alls mellan maj och augusti. Kul va? Det är ca 30 000 som saknas, bara sådär.

Var det dumt att köpa en resa innan jag var 10000% säker på sommarens försörjning? Absolut. Men, till mitt försvar, jag har alltid alltid kommit in på allt jag sökt. Detta eftersom jag har väldigt höga betyg. Mitt meritvärde ligger alldeles runt 21 och max meritvärde är 22.5 - så länge jag inte har sökt till läkarprogrammet har jag alltid kommit in. Och nu sökte jag kurser som "kommunikation i innovationsprocessen", "introduktion till javaprogrammering" och såna random distanskurser som man kan klara av på en höft under sommaren. Det slog mig aldrig att jag inte skulle komma in. Jag kommer alltid in. (Varsågoda ni som ogillar mig, hånskratta nu.)

Men nej.

Sen jag berättade det här igår på insta har jag fått många tips. Och jag är tacksam för tips, absolut! Det är bara inte så lätt.

Sommarjobb? Jo visst, förutom att:
1) vi har sagt upp vår fsk-plats från 22 juni och skolfritids tar vid först i augusti. Inte jättemånga sommarjobb vill ha nån som har sån begränsad möjlighet att jobba.
2) Jag kan inget? Mina styrkor är att skriva, redigera, jobba med hjärnan. Visst, jag kan sitta i en reception eller sälja glass, men alla såna jobb har ju tonåringar fått? Vilket jag förstår såklart!
Och nej, jag kan inte jobba i vården. Jag tycker ärligt att det är lite förolämpande mot de som faktiskt jobbar i vården - och patienterna - att säga att det är något alla kan klara av. Jag är socialt inkompetent, slarvig och glömsk, äckelmagad och svag. Jag kan inte komma på en uppgift i vården som jag duger till.
3) Det är maj. Sommarjobb var svårt att få när jag var en pigg 16-åring som kunde jobba dygnet runt och var ute i februari. Nu? En halvt utbränd trebarnsmorsa med massa krav på tider som kan funka? Nja...

Leta fler kurser? Jo såklart, jag gör det. Men problemet är att det inte finns några. Det finns inga med massa lediga platser för oss som gör en sen anmälan. Och ja, jag är reserv men jag är på plats ca 250 i snitt. Det bådar inte gott.

Så vad ska jag göra? Well, jag har sålt av klänningar. Får leva snålt - har till exempel slutat dricka cola - och spara. Men det är fortfarande hemskt jobbigt och jag har sån ångest över resan. Åker vi inte slänger vi bort flera tusenlappar. Åker vi blir det en stor kostnad.

Såatteh... jag jinxade i förra inlägget va? Det var dumt.

söndag 30 april 2017

Men vafan

Jag vill bara påpeka att jag hade skrivit ett långt och lite småroligt inlägg förut, men sen så hängde sig mitt internet (förlåt, skulle jag ha haft triggerwarning på det?) och allt försvann. Sparades inte ens i utkast. Så oförskämt.

Nyheter då? Tja, hunden löper (mindre besvärligt än jag trodde, som allt med denna fantastiska lilla lurvboll), sonen har börjat med medicin och jag väntar in min tid för att jag ska få adhd-medicin. Jag och maken ska åka en vecka till Grekland (Karpathos) i sommar UTAN barn och jag gråter nästan när jag tänker på mängden tid till vila vi kommer ha. De senaste åren har varit så oerhört tuffa att nu, när det ser ut att ljusna lite (fan, nu jinxade jag ju) så vågar jag inte riktigt tro på det.

Valborg firades med bråk, sura barn och en absurd allsång med barnkör på "barnens firande" här i stan. Den höll på i evigheter? Till sist stod ALLA och bara väntade på att elden skulle tändas, men körledaren som nog egentligen ville bli sångerska och nu tar alla chanser i världen att få stå på scen, hon slutade inte. Låt efter låt efter låt. Under en låt gav hon små tutor till alla barn i publiken, sen tutade de i dessa i tio minuter? Vi frös, jag skrattade så jag grät åt hela spektaklet och folk var väl generellt... irriterade.

Nåja, vi kom hem och hade sen stora mängder chips att ägna oss åt. Dessutom vann vi i Pandemic för första gången.

Slut på dagbok.

måndag 24 april 2017

Trött, tröttare, trebarnsförälder.

Jag har ett tag varit lite piggare, men såklart så tog det slut. I lördags så började Den Stora Tröttman. Antagligen som ett svar på den extrema stressen/oron på sistone, eller så har jag inte ätit tillräckligt mycket kosttillskott från Hanna & Amanda, men trött är jag. Och ni vet när man är sådär trött att armarna känns tunga och benen trötta, ögonlocken grusade, öronen susar, hjärtat orkar knappt dunka och hjärnan går på lågfart? Då?

Well, då måste man ändå göra allt som hör föräldralivet till. Som att ta bilen för att hämta barnet på förskolan eftersom det regnar isbitar och man inte orkar bli förkyld igen men så är det vägarbete så det tar ungefär tredubbel tid att komma fram till förskolan och sen så hämtar man och möts av ett enormt NEEEJ eftersom barnet inte vill gå hem och sen så ska man krångla på henne kläderna fast hon är ju sex så man säger mest åt henne att klara det själv och så går man ut och det första hon gör är att med flit gå ner i en vattenpöl i sina gympaskor och sen så åker man till sist hemåt då men väl hemma upptäcker man att man glömt sina nycklar hemma så man får ta hissen upp och hämta nycklarna och sen åka ner igen och ta cykeln till barndansen i regnet och så kommer man fram och ser till att barnet går till dansen och sen går man till affären och köper ägg till kvällsmaten och så väntar man på att barnet ska bli färdig med dansen och när hon väl blir det så är det tydligen bajspaus på ungefär 400 minuter och efter det måste man få på tights och skor och fleecetröja och regnjacka och regnjackan trasslar till ärmen och man orkar bara inte fixa det för det är för mycket men så gör man det ändå för det finns inget alternativ och så ropar man på barnet att vi ska gå nu nej vi ska gå nu men kom då jag orkar inte snälla kom och lyssna på mig nån gång nu går vi ja bra kom nu då och sen så regnar det ute och man måste bli blöt i rumpan och i ögonen och i håret och man måste lyssna på barnet som också blivit blöt och därför sur och sen är man hemma igen och hittar inte nycklarna till cykelrummet men till sist så gör man det och då kan man äntligen åka upp och lämna äggen till pajen och sen dyka in i en varm dusch och sen sätta sig vid middagsbordet och äta en broccolipaj som alla barnen hatar.

All day, every day. Nej, det är ingen som har tvingat mig att skaffa barn men det var inte så att jag bestämde mig för att skaffa barn med diagnoser och själv bli typ utbränd av odiagnostiserad adhd så jag tycker ändå att jag får vara lite trött.

Det enda knark jag har är socker. När jag tänker på folk som säger typ att de äter dadelbollar för att de mår så bra av det istället för raffinerat socker känner jag bara att ja men det är väl jättekul för dig men nu HAR INTE ALLA SÅNA LIV JÄVLA MUPP.

Nä men jag är inte bitter.

tisdag 18 april 2017

Hur gick det med den där boken då?

Jo men såhär: jag ägnade massa tid åt att skriva den. Pratade om den massor. Skrev klart den.


Läste igenom den sen och DOG AV SKAM PGA DEN ÄR SÅ JÄVLA DÅLIG, JAG MENAR SÄMRE ÄN EN JÄVLA FÖLJETONG I ALLERS!

Så.

Det om det.

fredag 14 april 2017

"Glad påsk"

Så det är långfredag och vi har inget inplanerat. Det är väl i sig inte så konstigt eftersom vår familj är liten och min syrra inte firar påsk med oss i år. Så vi tänkte väl att tja, långfredagen ägnar vi åt mys och film och lite spel?

Så vaknar jag sådär småfebrig. Jag har inte feber, men jag blir lätt svettig, mår illa, huttrar... ja men ni vet. Sådär så att man är SÄKER på att tempen kommer visa minst 38, och så visar den typ 35. Så mår jag. Och så var det snöstorm. Alltså en decimeter snö på marken, blåst och snö överallt. Eller var och var. Det ÄR snöstorm fortfarande, men nu berättar jag om i morse då dagen tog sin hemska vändning.

Har någon dött undrar ni kanske? Well jag hoppas det. Jag hoppas att de vidriga lössen vi upptäckte i ungarnas hår har dött. Jag hoppas verkligen verkligen det. Hela jävla dagen har gått åt till att lustvätta, luskamma, nagelfara varenda jävla hårstrå. Jag får panik på det här. Vi har aldrig haft löss förut och jag vill INTE få tillbaka det. Så vansinnigt äckligt.

Så istället för lite lugnt skrotande med böcker och film och att svänga ihop en paj till imorgon blev det kaos. Alla lakan och filtar i tvätten i omgångar. Alla ungar ska bråkas med och duschas och borstas och bråkas med och och och... det blev inte en så mysig dag det här helt enkelt.

Nu har väl något relativt lugn lagt sig igen. Ett barn står och rullar köttbullar, ett gör påskkort inför imorgon och ett är med ner i tvättstugan. Jag sitter mest i soffan och tycker synd om mig själv och tittar på instagram på alla som firar påsk med sina stora släkter i snöfria landskap.

Och godiset håller på att ta slut.

onsdag 12 april 2017

Och så var det mitten av april!

Jag har fyllt år. 33 år till och med. Jag hade en liten fest som var jätterolig och trevlig med fina vänner, men som orsakade mig mängder av ångest före eftersom ingen ville/kunde komma. Jag vet att jag har varit dålig på att höra av mig, men mitt liv har varit fucking kaos och skit? Tycker kanske att ansvaret för vänskapen då kan ligga på de som har ett lättare liv? Men så funkar det ju inte och jag har bra vänner och och och. Jag var bara lite ledsen inför festen som sagt. Sen var jag bakis efter den, men det är en helt annan historia.

Något mycket viktigare än den lilla oviktiga berättelsen om min födelsedag. det är att det ser ut som att vi äntligen kommer få hjälp från Bup. Vi ringde dit för hjälp första gången för 5 år sedan. Sen dess har vi gått igenom två utredningar. Den första var katastrofal och skickade ner hela familjen i nåt svart hål. Den andra hade vi större förhoppningar på, men verkade även där få kalla handen. Tills vi fick prata med läkaren istället för psykologen och hey presto - vi kan få hjälp! Den lättnaden är lite svår att förklara. Vi har varit inställda på kampläge i flera år. Vi har pendlat mellan uppgivenhet och sorg och ilska och vanmakt. Kvällen innan det senaste mötet låg jag i sängen och kunde inte sova. Jag tänkte på om vi skulle behöva göra någon slags insamling för att ha råd att söka vård privat. Men sen behövs inte det visar det sig? Vi har två diagnoser, vi har behandlingsförslag, vi har löfte om ev medicinering, vi har en bra kontaktperson. Gud, jag vill inte jinxa det här nu men jag hoppas verkligen att vi inte längre står HELT ensamma i att försöka hjälpa ett barn som mår dåligt.

Nu är nästa steg återföring till skolan, att ligga på dem om att göra relevanta anpassningar. Och så ansökan om vårdbidrag till försäkringskassan såklart.

Allt detta pågår liksom bredvid det vanliga livet. Ni vet det där livet där jag har en enorm tenta nästa fredag som jag MÅSTE klara för att få plugga vidare i höst. Det där livet där vi har tre barn och en hund och allt som hör dit. Läxor, prov, studiedagar, lov, sjukdomar, bekymmer, bråk - sånt som även alldeles vanliga barn kräver av sina föräldrar.

Och man får inte ge upp. Det är inte ett alternativ. Så man, eller vi då, planerar påsk och skriver ner barnets svårigheter till försäkringskassan. Jag pluggar till tenta och kollar upp om vi kan få ersättning från försäkringsbolaget. Vi planerar för semester i sommarstugan och försöker föra en dialog med skolan. Det är så väldigt väldigt mycket och jag är så trött.

Men snart är tentan över och jag kan åtminstone andas lite. Hoppas jag.

torsdag 6 april 2017

Det finns i alla fall lite dis i tunneln.

Så de senaste veckorna har jag haft redig panik över framtid och ekonomi. Idag lugnade det sig lite, tack och lov.

Bakgrund: jag ska plugga med csn i sommar. Jag har inget jobb att återgå till, kan inget som är användbart gällande sommarjobb och har dessutom tre barn som gärna vill träffa sin mamma i sommar. Så att plugga kändes som den bästa lösningen.

Men häromdagen så insåg jag att delkursen jag läser nu, den jättesvåra delkursen vars tenta jag nog inte kommer klara, den är på 9 poäng. Om jag inte klarar den så innebär det att jag inte får CSN i sommar, eftersom man måste ha klarat 75% av föregående termin. Ja, ni fattar paniken jag levt med? För visst, omtenta osv, men den är inte förrän i juni. Och sen har de tre veckor på sig att rätta den och sen har CSN sin handläggningstid. Vi är i slutet av sommaren innan jag hinner se några pengar.

Men idag fick jag reda på att jag redan har kammat hem 2 poäng denna delkurs genom lite andra examinerande moment. Och helt plötsligt hänger då inte hela sommarens ekonomi på en tenta. Jag måste klara nästa delkurs, visst, men det känns rimligare.

Andas ut lite här då. PUST! Dessutom visar det sig att vi får ha med ett appendix till kurslitteraturen på tentan, vilket såklart kommer underlätta.

(Är såklart fortfarande livrädd för att jag tänkt fel och att jag lik förbannat får prostituera mig i sommar, men nu lever vi på hoppet.)

Nu ska jag släppa tankarna på det här i helgen. Jag fyller år på lördag och ska ha en fest. Eller rättare sagt, jag hade tänkt ha fest. Jag bjöd in till fest. Men ingen vill/kan komma så nu blir det mer... jag vet inte. Lite häng i slutet sällskap? Jaja, jag får vin iaf!


måndag 3 april 2017

Varför är det så otäckt med tjocka människor?

(Okej, fair warning, jag har oerhört mycket tankar som snurrar runt i mitt huvud just nu kring ämnet fett och kroppen, och sen jag blev nån slags kroppsaktivist på instagram hamnar det mesta där. Men orka skriva allt på telefonen och i ett format gjort för bilder istället för text? Nej. Så här kommer de i någon längre form, icke-stringent och svengelskt som vanligt när det gäller mig. Here we go!)

Jag har kommit på mig själv att skämmas när jag upptäcker hur stor jag har blivit*, typ om en stolskarm trycker mot höfterna eller ett säkerhetsbälte i en karusell är svårt att knäppa. Jag skäms och får genast reaktionen "gud, hur kunde jag inte veta hur tjock jag är? Så pinsamt!". Och det är ju ganska stört, n'est ce pas? Men det blir såklart en naturlig följd på alla normsmala som känner ett behov av att Upplysa Tjocka Om Att De Är Tjocka. Det är samma mekanism. Jag skäms för att jag BORDE ju veta hur äckligt tjock jag är, och de upplyser andra i rädsla av att de där andra inte FÖRSTÅR hur äckligt tjocka de är. Det är liksom en allmänt förankrad uppfattning att feta människor hela tiden måste tänka på hur feta de är. Först då så kan de kanske göra något åt det. Och om de inte ids (såklart handlar det om lathet) göra något åt sin kroppshydda, så ska de åtminstone SKÄMMAS.

Och det gör vi ju, såklart. De allra flesta av oss skäms någon gång. Vissa går omkring och bär på en ständig skam över att ha svikit samhället så grovt genom att låta sin kropp bli en xxl eller större. Andra lyckas hålla skammen stången större delen av tiden, men kanske trillar ner i ett ännu djupare hål när det väl slår till. Oavsett vilket så finns det inte en enda tjock eller fet människa som inte vet om att hen är tjock. Det vet vi. Allihopa vet vi det. Det enda vi begär är att ibland kanske få, jag vet inte, existera utanför detta? Eller trots detta? Att vi kan få ta del av livet på samma villkor som alla andra, utan att hela tiden behöva tryckas ner av "välmenande" (mer om det sen) människor som tycker att vi nog verkar liiite för nöjda med livet och därför påminner oss. "Ursäkta, men du vet väl om att du är fet?". Nej, inte i de ordalagen - det vore ju ohyfsat - men ni förstår poängen.

Så därför skäms jag ibland när jag inte förstått att min rumpa är större än alla andras. Det känns lite som att jag ger de andra rätt. De borde kanske påminna mig? Uppenbarligen har jag gått omkring och trott att jag... duger? Så kan vi ju inte ha det. Och det här, kära vänner, är jag varken först eller sist om att påpeka, men det tål att upprepas: tjocka människor får inte tro att de duger. Särskilt inte tjocka kvinnor.

Detta, att förhindra tjockisar från att vara nöjda med sig själva, är den enda anledningen till att man kommenterar andras vikt och storlek. Det handlar inte om oro för deras hälsa. Nej, det gör det inte. Nej. Seriöst igen? Nej. Det. Gör. Det. Inte.

Hade det handlat om hälsa hade man kommenterat upprört på varje vin-/rök-/sol-/skid-/bil-/tv-bild som postas på sociala medier.

"Du vet väl att alkohol kan skada din lever? Jag bryr mig bara om hälsan!"
"Solsemester, visst det är härligt. Men jag oroar mig för att du sprider en livsstils som bidrar till ökad hudcancer! Bara hälsan jag tänker på, that's all!!"
"Skidor? Inte för att vara taskig eller nåt, men vet du hur lätt man bryter benet i backen? Jag tänker bara på din hälsa!"

Ja, ni vet ju redan detta. Det är bull to the shit att det handlar om hälsa. Det handlar enbart om att vilja trycka ner och förhindra det otänkbara: en tjock människa som inte hatar sin kropp.

Varför är det då såhär? Jag vet inte riktigt. Jag har ju skrivit om det här tidigare och andra har skrivit om det tidigare och jag tror inte på något sätt att jag kommer med nåt unikt här. Inte heller har jag något svar.

Kanske blir man provocerad av att andra, som inte äter nyttigt och aktar kalorier och bantar, mår bra i sig själva? Är snygga? Trivs med livet? För varför ska jag tvinga i mig den här råkosttallriken om hon kan äta pommes och älska sig själv? Kan det vara skrämmande?

Eller handlar det om att vi kopplar samman tjockhet med svaghet (man kan inte hindra sina impulser, man kontrollerar sig inte, man är för lössläppt) och det bara är ett utökat svaghetsförakt? Rent krasst kan man ju lätt konstatera att de som hatar svaga mest inte direkt är de första som hoppar på den kroppspositiva rörelsen. (Dock liten kort passus, svag? Oh honey jag kan sitta ihjäl dig.)

Eller så kanske det handlar om det här att vi ser oss själva (och våra barn och medmänniskor) som projekt som ständigt ska förbättras till perfektion. Det räcker inte med att ha ett hem, det ska se ut som i en inredningstidning. Det räcker inte att ha en kropp, den ska se ut som i en modetidning. Det räcker inte att ha ett barn, hen ska prestera så att vi har något att skryta om. Eller?

Det kanske är lite av varje. Det kanske är olika från person till person. Men ATT det är så att folk provoceras av oss tjocka, det är ju tydligt. Även intelligenta människor, folk jag ser upp till och följer på sociala medier, kan utan filter slänga ur sig tjockhetsföraktande kommentarer. Man förutsätter att konsensus är att tjock = dåligt. Det finns inget ifrågasättande kring det, inget problematiserande. Och detta från människor som säkert kan hitta sjuttiofyra intersektionella problem i den här texten. Men att ifrågasätta sin uppfattning om att viktuppgång till trivseltjock eller tjock eller herregudihimlen FET = katastrof? Nä, det lyckas man inte med.

Så jag föreslår ett litet experiment. Varje gång du bidrar till uppfattningen att tjock = dåligt, hejda dig själv och fundera på varför du känner så. Varför stör du dig på att en fet kvinna har magtröja? Varför provocerar det dig när en tjockis äter pizza? Varför är det värsta som kan hända dig några kilo plus? Varför kliar det i fingrarna på dig just nu för att du så gärna vill kommentera "men det ÄR JU INTE hälsosamt att vara fet" på den här texten?

Fundera på det du! Nu ska jag äta potatisgratäng och sås.

*(Här ville jag såklart lista anledningarna till att jag gått upp i vikt, så att ni kan godkänna dem och FÖRSTÅ mina orsaker till att vara fet. För det är tydligt viktigt för mig. Vi är alla produkter av samhället vi lever i osv.)


torsdag 23 mars 2017

Man kan inte skylla allt på pms

Det är inte mycket som är jättekul just nu. Jo, det är vår och det är fantastiskt, men i mitt liv i det lilla. Jag läser en kurs som jag inte klarar av. Vi har inga pengar och har absolut noll inplanerat på hela året. Inga resor, inget. Jag har bjudit in till födelsedagsfest som nästan ingen kommer komma på. Det enda vi har inplanerat på hela sommaren är min systers bröllop som såklart kommer bli fantastiskt fint, men också påminna om att hennes liv innehåller så mycket kvar att uppleva, medan mitt känns över. Jag vet inte ens hur jag ska försörja mig i höst om jag inte klarar kommande tenta. 

Så det är kul. Allt är kul. 

söndag 19 mars 2017

Vart tar tiden vägen, osv osv

Så Majken fyllde sex år igår. Sex!? Hon är ju min minsta, vår lilla "sladdis", vår bebis... och nu är hon inget småbarn längre? Ytterst tur för oss att hon både är oerhört busig och liten, vilket gör att vi kan låtsas att hon är fyra år ett tag till. Tja, sen börjar ju skolan och då har jag BARA SKOLBARN? Herregud, det är helt orimligt. Jag hänger inte med och alla såna klyschor som är jävligt sanna.

Ibland känner jag att jag tappar bort mig. Det är så mycket med barnen att jag, Ellen, liksom drunknar? Ibland när jag har tjatat mycket, eller skrikit, eller varit extra sur eller trött, så kollar jag mig i spegeln och försöker se vad mina barn ser. Särskilt om jag är osminkad blir det en främmande upplevelse. Är det här verkligen jag? Alla rynkor och trötta mungipor och trött kropp och tråkig frisyr? Varför syns inte mitt innersta jag bättre? Eller har det här blivit mitt innersta jag? Kommer mina barn minnas mig som trött i mjukisbyxor eller glad i klänning? Ser de ens mitt ansikte eller ser de en bild av sin mamma, som de uppfattar mig? Jag vet inte men det skrämmer mig ibland att föräldraskapet är så omfattande och uppätande. Inte på det sättet att man trasslar in sig i krångliga rutiner när barnen är små, då får man fan skylla sig själv. Utan mer att ju äldre de blir, desto mer tar det över ens identitet på nåt sätt. Det finns inte utrymme att utveckla sig själv, eller att hitta sig själv för den delen. För det mesta blir borttappat mellan matlagning och tjat och har man som jag även barn med speciella behov så tar det upp ÄNNU mer. Och även om jag känner att jag vill mer och borde mer och kan mer så finns liksom inte orken att plocka fram det.

Jaja. Jag sa till min man förut idag att "bara så att du vet så är det PMS-vecka nu" och det verkar som den redan börjat va? Avskyr detta tunga moln av "jag lyckas inte med nåt, jag uppnår inte nåt, jag är bara trött och dålig" som belägrar mig.

Jag gav i alla fall min sexåring en fin födelsedagshelg med badhusbesök, släktkalas och barnkalas. Det var bra.

torsdag 16 mars 2017

Hej Adhd!

I måndags fick jag svaret på min utredning jag gjort senaste månaden. Jag har adhd. Det var ett inte-så-oväntat men bra-att-få-bekräftat besked som gjorde mig glad. Nu kan jag få medicin. Hjälp. Nåt som förklarar!

Jag har aldrig trott att jag har adhd. Jag har snarare varit inne på mycket annat för att förklara varför jag upplever att jag är annorlunda än andra och varför så mycket är så svårt för mig. Borderline, aspergers, bipolär... ja men ni vet ju hur man googlar och har sig.

Sedan, i samband med ett läkarbesök för ett av barnen, ställde en läkare några frågor till mig och det var så himla spot on att jag baxnade.

"Hur bra är du på att göra tråkiga, monotona arbeten?"
(Kan inte alls, har inte betalt en räkning i mitt liv.)

"Hur fungerar du med människor som är långsamma?"
(Jag vill slå ihjäl dem)

"Hoppar din hjärna ofta från ämne till ämne?"
(Här frustade min man rakt ut av skratt pga så rätt.)

I alla fall så sa läkaren efter dessa frågor (och några fler) att han tyckte att det lät som att jag har adhd/add men har klarat mig bra genom skolgången på grund av hög begåvning.

Jag sa ungefär "Men jag är ju lat, jag kan inte ha adhd" eftersom jag, well, är lat.
(Eller inte, mer om det sen)

MEN - och det här tror jag är jätteviktigt att många förstår - han påpekade att HJÄRNAN kan fortfarande rusa runt även om KROPPEN är stilla. Och så är det ju för mig. Det måste alltid hända flera saker i min hjärna, mina tankar rusar omkring och jag behöver ofta fokusera på 2-3 saker samtidigt för att orka med.

Sen sa jag ungefär "men jag har ju klarat mig jättebra i skolan, jag kan ju inte ha adhd?". Och här kommer nummer två av aha-moment, när han påpekade att din koncentrationsnivå ska matcha din begåvningsnivå. Har du hög intelligens ska du också ha hög koncentrationsnivå. Matchar det inte det så kan det orsaka ett funktionshinder eftersom du inte klarar av att leverera på den nivå du borde och förväntas.

Jaja, efter detta läkarmöte gick jag hem och googlade add/adhd och kände bara att ja, det här är ju jag? Hur kunde jag ha missat det förut? Det är ju PRECIS såhär jag fungerar? Ibland började jag gråta eftersom det var såna saker som jag fått så liten förståelse för tidigare. Till exempel hur jag älskar att vara full eftersom allting i hjärnan saktar ner då och jag kan vara mer närvarande.

Så, redan lång story lite kortare: jag skickade remiss för utredning, fick vänta i två månader (hata privatisering av vård men förlåt, jag orkade inte stå i kö), gjorde utredning som var asjobbig men bra, och fick min diagnos. Och det var adhd, inte add. Där ser man.

Nu ska jag lista ut vart i Örebro jag ska vända mig för att få medicin och sen ska vi se om jag kanske kan klara av sånt som tidigare varit mig övermäktigt. Göra saker utan motivation. Organisera mitt arbete. Stå ut med korkade människor. Hantera mitt humör. Inte ta beslut baserade på rastlöshet. Osv osv. Tänk om jag kan, jag vet inte, jobba som normala människor? Inte bränna ut mig? Alla dessa möjligheter!

Kvinnor med adhd är underdiagnostiserade och det är inte konstigt när vi ser en sjövild liten unge eller en stökig ung kille framför oss när vi hör "adhd". För mig var det ögonöppnande att inse att jag inte är lat, jag är bara oerhört motivationsstyrd pga ett psykiskt funktionshinder. Jag är inte slarvig och klantig, jag har sämre förutsättningar att hålla ordning på saker. Jag är inte otacksam och gnällig, jag bär på en kronisk rastlöshet. Det är fel på mig, o ja, men det finns en ANLEDNING. Det spelar ingen roll att jag sagt åt mig själv att skärpa mig en miljon gånger, jag har ju inte förutsättningarna att göra det. Det som jag tycker är så svårt, att jag tycker det är så kämpigt att vara vuxen, att jag inte fattar varför jag inte gör MER av mina förutsättningar - det grundar sig i något.

Detta något är adhd.

(Ps jag vill även påpeka att jag är smartare än 90-95% av befolkningen vilket stödjer min tes om att alla är idioter. Det är för sorgligt med världen om jag tillhör de smartaste, särskilt eftersom jag först härom året insåg att USA är granne med Ryssland om man tittar på en jordglob.)


onsdag 8 mars 2017

Apropå att vara trött.

Så den här veckan är... jobbig. Något av det jobbigaste jag vet när jag är såhär slut är att ha saker inbokade. Och tja, det är rätt mkt sånt just nu.

Idag: Studiedag för de stora barnen + tentaplugg en masse för mig.
Torsdag: Till sthlm för läkarbesök. Plugga all ledig tid jag får.
Fredag: Tenta. Efter tentan, om jag hinner till min tid, ska jag operera bort tre födelsemärken.
Lör - Sön: Ensam med tre barn.
Måndag: Stockholm igen pga läkarbesök. Tar hela dagen.
Tisdag: Bup + föreläsning. Inte så mycket i sig, men mentalt krävande.

SEN blir det lite lugnare. Om man med lite lugnare menar att Fredag - söndag så kommer vi ha släktkalas och barnkalas och fira att Majken fyller 6.

Men nästnästa vecka DÅ... ja, ni fattar. Det är lite mycket nu.

fredag 3 mars 2017

Varför skaffar barn föräldrar som är så korkade?

Gud, ni har väl sett dem eller hur? Två absurda "debattartiklar" har snurrat runt de senaste dagarna. I en av dem så klagar en vit smal medelklassish-kvinna på att föräldrar ger sina barn socker, och i den andra så klagara en vit smal medelklassish-kvinna på att andra har sina barn på förskolan. Jag orkar inte, de är så jävla dåliga. Och så kommer massa problematiserande texter nu, som säger att jo hon har rätt eller jo hon har fel och har ni tänkt på det här perspektivet eller?

Jag. Orkar. Inte.

Nu kan ju vän av ordning påpeka att just det här är ju också en sån text? Well då har ni fel. Jag har ingen lust att nyansera något alls, jag tänker bara berätta facit. Såhär är det, varsågoda:

1) Föräldrar är idioter. Detta är eftersom människor är idioter och föräldrar är bara människor som förökat sig. Idioter är de som lämnar barn på förskolan 40 timmar när de har semester, och idioter är de som skriver debattartiklar om föräldrar som öht lämnar barnen på förskolan alls. Förskolan är en av de viktigaste komponenterna i ett jämställt samhälle. Därför borde mer skattepengar gå till förskolan, så om ni verkligen vill bidra till en bättre miljö för era barn så kan ni ju, jag vet inte, rösta på ett parti som inte vill montera ner välfärden och privatisera lilla Fritiofs föris? Det känns ju som en lite mer konstruktiv idé än att försöka skamma andra till att ha barnen på förskolan mindre. Sen ska pedagogerna på förskolan självklart kunna neka misstänkt sjuka barn att komma till förskolan, och ifall det sker upprepade gånger från samma föräldrar så är ju en idé att anmäla till soc eftersom de uppenbarligen inte kan hantera sitt föräldraskap. Mer skattepengar till förskolan, använd ditt barns plats när du behöver, men sluta med larvet om heltid till föräldralediga för det tamefan att lägga sten på börda i en redan pressad verksamhet.

2) Socker i sig är inte farligt, för mycket socker är inte bra. Låt barnen äta godis, men se till att de även äter annat. Vissa barn äter inget alls och då får man vara glad för en risifrutti. Andra barn älskar spenatsoppa och då får man tacka sin lyckliga stjärna för att man fick en prettounge och inte ett kinkigt barn och så ger man fan i att döma andra som gör så gott de kan.

3) En av dessa kvinnor som skrev nån av texterna har bilder i motljus på blonda leende småbarn på sin facebook. Lite kan jag känna att om dina barn är typ 3 och 5 år gamla och det jobbigaste du varit med om är att det var sömnbrist när de var små, då kan du ju... jag vet inte, hålla käften kanske? Vissa får vinstlotter i livets lotteri, andra får nitlotter. Det enda man kan begära av de som fått det lite bättre är väl åtminstone att inte sitta där med munnen full av ekologiska dadelbollar och säga "varför köpte inte du en vinstlott som jag?"

Varsågoda för facit. Tack och hej.

När ingen vila finns att få.

För ca ett och ett halvt år sedan fick jag en akut stressreaktion, som läkaren kallade det. Ungefär som att gå in i väggen lite halvt. Gå in i dörrkarmen? Oavsett vilket så hade det legat på lur länge och även om jag mår oerhört mycket bättre idag så är det långt ifrån bra. Och vet ni vad det värsta är? Jag kan inte se att det faktiskt kommer att bli bra. Inte förrän barnen har flyttat hemifrån i alla fall, vilket ju är en 10-15 år bort. Det kommer inte bli bra, för det finns ingen vila att få.

Visst, jag var sjukskriven i ett par veckor och sov en hel del. Och ja, hela den här hösten har jag haft en arbetsbefriad uppsägningstid vilket har inneburit mycket vila. Men det är en temporär vila, en fysisk vila, och det är inte riktigt det som behövs. Det som skulle behövas är att inte behöva städa igen förrän jag mår bra. Inte behöva se till att barnen sköter sin hygien, inte laga/planera/handla mat, inte plocka, tvätta, sortera tvätt, fixa matsäck eller mellanmål eller prata med lärare, gå på utvecklingssamtal, bråka om läxor, hämta och lämna på förskolan, hantera skolvägran, ringa lärare, gå till bup, rensa kattlådan, vabba, bråka om kläder, tjafsa om speltider, skjutsa till aktiviteter, påminna om tallrikar som ska plockas undan... ja men ni förstår ju.

Jag ser ingen vila framför mig på väldigt många år. För nej, det kommer inte nödvändigtvis bli lättare när de bli äldre, inte när man har barn med särskilda behov i familjen. Och nej, det finns inte alltid avlastning att få. Och ja, vi är två föräldrar men vi är ca lika jävla slutkörda båda två efter de helvetesår vi gått igenom på sistone.

Så där är jag nu. Oerhört förbannat trött. Och ingen ljusning vid horisonten. Förutom möjligtvis städhjälp, men det är ju en droppe i havet. En dyr droppe, dessutom.


måndag 27 februari 2017

Veckans mat.

Jag skrev matlista nyss och var dum nog att fråga på twitter om tips på enkla vegetariska vardagsrätter. Alltså ingen skugga över de som kom med tips, problemet var ju att jag glömde att nämna att mina barn hatar ALLT. Och det de inte hatar, det hatar jag. Ja men ni vet ju, fyra kräsna i en familj does not a harmonisk middagsstund make. Så man får skita i det och försöka hitta på mat som de flesta gillar de flesta dagar i alla fall.

Såhär blev veckans meny till sist.

Måndag: Ugnsgratinerad sötpotatis och rödlök med fetaost (barnen får kycklingnuggets pga tidsbrist)
Tisdag: Rödcurrygryta med torsk. (Min gissning; alla barnen vägrar äta)
Tnsdag: Baguette med brie/räkor och aioli. (Publikfriare! Alla kommer älska detta!)
Torsdag: Veggienuggets med klyftpotatis. (2 av 3 barn gillar nuggetsen. Det duger.)
Fredag: Spagetti vongole (Vi får se. 2 av 3 barn kommer nog hata. Men då finns ju pastan.)
Lördag: Tacos. (1 barn hatar, resten gillar. Succé! Eftersom vi har vegfärs blir det vego.)
Söndag: Ostfylld kycklingfilé med potatisgratäng och sås. (De gillar allihop. Vissa kycklingen, vissa potatisgratängen. Bra slut på veckan.)


söndag 26 februari 2017

Helgens helg.


Herregud vad jag har varit igång sen i torsdags. Det började med tandläkarbesök för Majken (hon hade ett hål, jag vet att jag är en usel mamma men orkar nästan inte ens ha ångest över det eftersom jag upptäckte alldeles nyss att jag har tappat en bit av min lagning och nu har en halv tand borta i munnen. Lite värre.), sen direkt till förskolan, sen direkt till workshop på universitetet, sen direkt hem, stressa i ungarna som har sportlov lite lunch, sen tåget till Stockholm. Väl där så tittade jag och min syrra på brudklänningar och jag var rätt duktig som smakråd och tärna tycker jag. Sen svingod mat på karibisk restaurang. Seriöst, jag är ju feg med mat och beställer ungefär ALLTID fisk när jag är ute, men jag vågade mig på nån slags friterad kyckling och det var galet gott. Tillbehör var picklade grönsaker och helt plöstligt smakade blomkål gott? Måste testa det själv.



Sen satt vi ungefär hela middagen och undrade hur vi skulle ta oss från Vasastan till Cirkus på enklaste sätt, men resignerade till sist inför Stockholms lokaltrafik och beställde en taxi. Då fick vi tid med ett glas vin före Fantomen på operan, som såklart vara tots amaze. Jag blir så rörd när jag är på föreställningar. Tänker jämt att "det här kommer jag aldrig uppleva igen", för så är det ju. Det blir aldrig samma föreställning en gång till, inte riktigt. Och jag kommer inte heller ha råd att gå igen så. Var nervös innan eftersom jag hade köpt lite billigare biljetter och var osäker på hur bra vi skulle se. Vi såg okej, men eftersom det var tomt på de bättre platserna på vår rad flyttade vi såklart dit istället och såg jättebra. Ibland har man tur. Inte så ofta dock, med tanke på min tand.

Okej, vi är alltså på torsdag kväll nu, är ni med? Jag sov hos syrran i Uppsala och sen tog jag tåget tillbaka till Sthlm för att, wait for it... få håret fixat. Denna lyx?! Okej, innan dess köpte jag lite smink och gick alldeles vilse vid medborgarplatsen och satt och fikade på nåt café där alla var extrema hipsters, men nu ska vi fokusera på håret. Därför att OMG MITT HÅR? Såhär: det finns en tjej som heter "detkostarenflaskavin" på instagram och jag har länge avundat stockholmare som kan få sitt hår fixat av henne. Så när jag planerade in min lilla Stockholmstripp så mailade jag henne aslångt i förväg och bönade och bad om att få komma och få mitt lilla fjun omvandlat till Hollywoodsvall.

Och SOM hon levererade?! Har aldrig varit snyggare och kommer nog aldrig bli snyggare heller. Galet säger jag. Ja men titta själva då:







I alla fall så åkte jag från söder med hårnät och hårklämmor, till Solna där jag skulle sova. Åt mat med twittervän och sen åkte vi och mitt hårnät och mina hårklämmor för att festa med några andra twittervänner. Alltså dessa tjejer?! Är så tacksam för twitter och internet som ger mig så många bra människor i livet.

Sen blev jag för full. Det var tråkigt. Särskilt på lördagen som enbart ägnades åt att må galet illa, åka hem till Örebro, läsa Huset vid sjön (usel bok, fantastisk läsupplevelse när man är bakis) och må illa framför mello. Jäklar vad länge man är bakis som 30+?

JAJA ANYHOW. (Förlåt för eoner av text, men jag gör ju för fan aldrig nåt så nu får ni hänga med på Den Gången Jag Hade Ett Liv.)

Idag då? Idag var det auktion där allt blev asdyrt och nån fick med sig min matta som jag hade köpt. Men jag fyndade ett fult furuskåp som ska bli tv-bänk. Det blir förhoppningsvis bra. Sen svängde vi förbi Ikea på vägen hem och köpte grejer till förvaring. Jag har hatat vår hall så länge, så direkt vi kom hem med krokar och skohylla så möblerade vi om och borrade och hade oss. Nu är jag så galet trött men har både hunnit med "renovering" av hall, fantomen på operan och att vara mitt snyggaste nånsin på en och samma helg? Då får man vara trött tycker jag.

Nu ska kvällen ägnas åt ekonomisk ångest due to trasig tand. Kul va?

torsdag 23 februari 2017

Mårten Andersson, din fjant.

Hej Mårten! 

Det här skulle man kunna kalla för ett öppet brev om det inte hade varit så töntigt med öppna brev. Nåja, det passar väl dig i alla fall. Töntigt, menar jag. 

Du vet ju vad jag skriver om, eller hur? Din bild som du lade upp på instagram där du fotade din medpassagerare och skrev att det var så typiskt att just du skulle hamna bredvid den fetaste på planet. Jag kritiserade dig för detta, varpå du blockade mig, tog bort bilden och sen klagade på din egen facebook över att det är så synd om dig som inte får skämta om nåt! Eller jo, allt får du skämta om, förutom överviktiga - enligt dig. Det är den mest lättkränkta gruppen i världen! Gud så tråkigt. 

Ja, jag ska inte felcitera dig så jag låter folk läsa själva här. Både ditt originalinlägg och dina ursäkter. Ps. Jag har suddat mannens ansikte eftersom jag inte vill vara en douche. Lite olika det där.









Okej, jag känner att det har blivit två stora missförstånd här som jag i all hast (mitt tåg går om 1 timme Mårten, jag har inte tid med det här faktiskt) ska rätta till. Häng med nu, okej?

1) "Man måste få skämta om allt!"

JA! Jag håller med dig! Några av mina roligaste skämt är pedofilskämt. Men, man får inte skämta om allt alltid och på vilket sätt som helst. Det måste finnas fingertoppskänsla. Och man sparkar inte nedåt. Jag förstår inte hur svårt det ska vara? Man sparkar inte nedåt, det är bara så det är. Vill du driva med dig själv så GÖR det då? Det är okej. Jag som tjock och vit kvinna kan skämta om just det: min kropp, mitt kön och min plats i världen och min hudfärg. Jag kan inte skämta om andras hudfärg eftersom jag har den priviligierade positionen, jag kan däremot skämta om ditt kön eftersom du tillhör en grupp som är överordnad min grupp. Ja, det betyder att du som är vit, rik, hetero, medelålders och man förlorar rätt många grupper som du kan skämta om. Jag förstår att det svider när man nu kanske inte är JÄTTEBRA på att skriva skämt utan behöver all hjälp man kan få. Du kan ju trösta dig med att du, på grund av just dessa egenskaper, faktiskt har kommit så långt som du gjort. Du vet, glidit på en räkmacka. Lite kan man kanske att avstå från att skämta om grupper som feta, judar eller bögar då?

2) "Det var ju bara ett skämt!"

Fast... det var det ju inte? Alltså du har ändå gjort en karriär på det här, så jag blir lite orolig nu över hur det egentligen står till med humorsverige? "Varför sitter jag alltid bredvid den fetaste på planet?" är en fråga, ett påstående, inte ett skämt? Det här hade varit ett skämt: "Jag undrar varför jag alltid får platsen bredvid den fetaste på planet. Han undrar nog varför han alltid får den minsta stolen på planet". Kul? Nä, Kränkande? Ja, rätt så. Men det var åtminstone ett skämt. Förstår du skillnaden? Man ska liksom ha nån slags punchline, nåt som är åtminstone lite oväntat eller ger en möjlighet till skratt. Vi tar ett exempel till för säkerhets skull.

"Mårten Andersson är töntig" - återigen ett konstaterande, inte ett skämt.
"Undrar vad som har mest issues, Vogue eller nån som frivilligt dejtar Mårten Andersson" - här var det ett skämt. Förstår du skillnaden nu?

Behöver skämt alltid vara roliga då? Nej absolut inte. Jag menar, jag har sett klipp från dina shower. Det är uppenbart att man klarar sig utan att vara rolig. Men man ska inte kränka nån i sina försök att hitta på nåt kul. Det är sånt man helt  enkelt inte gör. Man åker inte buss naken, man kissar inte i poolen, man slår inte kvinnor, man pratar inte i telefon i tyst kupé, man sparkar inte nedåt. Vissa av dessa saker vet du säkert redan, andra är vi många som ser att du behöver påminnas om.

Du säger att du skapar ett VI genom att driva med tjocka. Ja, för att peka på en som är annorlunda (titta, han är tjock), och säga hur man själv är normal (jag är inte tjock) och sedan säga att det är ett problem för ens själv (trångt på planet), det har ju ALLTID varit framgångsreceptet för att enas. (Nu är jag sarkastisk och ironisk. Det kan vara rätt roligt ibland i humorsammanhang. Prova det istället för "höhö han är tjock", varsågod ett gratis tips!).

Du säger också att du minsann driver med dig själv hela tiden. Ja... och jag kan skämta om att jag är tjock. Men DU kan inte göra det. Och nu menar jag inte ens ur ett moraliskt perspektiv utan bara, du kan verkligen inte skämta om du tror att "han är tjock och sitter bredvid mig" är ett skämt?

Nä, nu ska jag skynda mig till tåget. Om du mot förmodan läser det här och tröstar dig med att "men vem är hon att säga nåt, jag har faktiskt en karriär som komiker och massor tycker att jag är rolig" så vill jag bara påpeka att massor röstade på Trump, massor röstade på Hitler, massor röstar på SD och massor tycker att ananas på pizza är en bra idé. "Massor" är sällan särskilt bra. Ungefär som dina "skämt" alltså.

Puss puss!

onsdag 22 februari 2017

Varför assisterad befruktning för singlar är en sjukt viktig fråga.

För knappt två år sedan skrev jag om hur förödande det är för heterokvinnor att bilda familj och bli kära. Eller i omvänd ordning då. Det kan du läsa om du klickar här. Jag tänkte på det häromdagen när jag läste någon som ifrågasatte hur rimligt det egentligen är att lägga pengar och resurser på assisterad befruktning för singlar. Jag skulle vilja säga att det är oerhört viktigt.

Jag skrev ett långt inlägg först, med hänvisningar till avhandlingar och studier, men jag är sjuk och lyckades inte göra det stringent så här kommer en förkortad version som ändå säger allt:

- Män är ofta idioter. Ibland farliga idioter.
- Genom assisterad befruktning blir förhållanden med män inte nödvändiga för att bilda familj.
- Detta tvingar förhoppningsvis i längden män att bete sig bättre, när deras roll i familjebildandet inte längre är nödvändigt.
- Om män ändå inte skärper sig så har vi i alla fall en möjlighet för kvinnor att säga fuck you krävande kärnfamilj som bara gynnar mannen och bidrar till psykisk ohälsa och osäkerhet hos kvinnan.
- Kvinnor kan styra sitt eget liv och behöver inte förhålla sig till en man.
- Yay för att göra män överflödiga.

Ja, typ så.


lördag 18 februari 2017

Nån slags blogg

Det är mycket i livet, då blir det lite här. Och så har jag legat av mig också. Använder twitter och instagram mer, och lilla bortglömda bloggen allt mindre. Men jag vill ju hålla liv i denna min offentliga dagbok. Jag älskar ju att läsa tillbaka i mitt liv som jag kan göra när jag uppdaterar flitigt här. Men så är det ju det där med att komma till skott också, och det kan inte påstås vara min styrka. Tvärtom faktiskt. Jag antar att jag skulle kunna fokusera mer på att skriva om saker som händer i världen i stort och mindre om mitt lilla liv, eftersom allt inte går att skriva om. Men världen i stort... den är ju så jävla korkad? Och jag har börjat bli trött på allt tyckande. När jag, tyckaren numero uno, börjar bli trött på tyckande, då vet man att det fan är illa?

Jag drömmer mig bort till sandiga stränder och lata dagar vid poolen. Jag vill så gärna resa bort i sommar men både plånbok och miljösamvetet säger nej. Men... men... nej. Och ändå så kan jag inte låta bli att surfa på resor hela tiden. Försöker tänka på sommarstugan istället och åh så jag längtar dit. Men det blir inte samma ändå såklart. Här kanske det är 10 grader i juli, det har ju hänt förut.

Jag vet inte, jag är väldigt uttråkad och trött på mitt liv men kan - trots alla jävla peppiga instagramcitat - faktiskt inte göra ett skit åt det.

Jaha, det här blev ju muntert. Nu får jag surfa på resor för att muntra upp mig själv.

onsdag 8 februari 2017

Tentaplugg ändå...

Man glömmer lätt bort hur tråkigt det är att plugga till tentor. Jag sitter och sjunger svaren för mig själv, pratar på dialekt och rimmar för att inte somna när jag försöker lära mig vad en processors roll är och vad fan en relationsdatabas är. Det är så jäkla tråååkigt. Jobben jag tänker att jag kan söka sen känns kul, men detta nördande i en dators insida? Nej. Inte kul alls. 

Två tentor på fredag. Håll era tummar för mig så är ni snälla. Inte för att jag ska klara den, utan för att jag inte ska dö av tristess innan dess. 


fredag 3 februari 2017

Livet som hundägare

Nu har vi haft hund i tre månader och är således EXPERT på hundägande. Ni vet, precis som att föräldrar som har haft barn i ett år vet exakt allting om föräldraskap? Såna är vi nu! Vill ni veta vad jag har lärt mig?

Först och främst kan jag väl säga att jag tror att vi har haft väldig tur med den hund vi fick (köpte men ja ni fattar). Hon passar så bra in i vår familj och är inte så "hundig" om ni förstår hur jag menar? Inget dreggel, ingen päls som fäller (mer om det senare), inget vältande av grejer eller ätande av skor eller så. Det är vi tacksamma för! Obs att vi fattar att det kan ändras också. Hon är nio månader, unghundstiden is comin.

Saker som har varit enklare än förväntat:

- promenaderna. Ja, vi får tjata på barnen ibland för de korta kissrundorna som de sköter, men jag tycker att det funkar bra. Sen, visst, Bibi är inte jätteförtjust i jättelånga promenader och dessutom är hon mörkrädd. Det är klart att det blir enklare då.

- lämna ensam. Hon får stanna i Noas rum eftersom det är där hon sover på nätterna och där ligger hon tyst och lugn på sängen tills vi kommer tillbaka. Max har hon varit ensam tre timmar och det har fungerat fint. Det här var jag nervös inför eftersom jag har börjat plugga och är borta på föreläsningar, men allt har funkat finfint.

- passa in i familjen. Jag har aldrig haft hund. Jag tänkte att det skulle bli väldigt mycket husdjur, men hon känns mer som en familjemedlem. Till och med så pass att Majken blivit svartsjuk som på en lillasyster. "Ni bryr er bara om Bibi!". Jaja, det har gått över,

Saker som varit jobbigare än förväntat:

- Pälsskötseln. Det tovar sig och vi borstar. Och borstar. Och borstar. Badar och har balsamspray och gör alla rätt i boken men ändå fick jag stor utskällning av trimmaren pga för många tovor när jag var där häromdagen. Å andra sidan klippte hon min fina lilla rufsiga hund så att hon nu ser ut som Fåret Shaun, så det var inte jättekul för nån av oss det där besöket.

- Andra hundägare. Det var ju ingen chock egentligen med tanke på att andra föräldrar är det värsta med att ha barn, men ändå. Folk. FOLK! Häromdagen var jag ute med Bibi och hon blev rädd för en annan hund (hon är rätt rädd av sig, ja) så jag började gå därifrån samtidigt som jag sa högt och tydligt att hon inte behövde hälsa, vi skulle gå... OCH DÅ FÖLJER DEN ANDRA HUNDÄGAREN EFTER MED SIN HUND??? Sån jävla dum grej att göra. Jag försökte ju lugna min rädda och stressade hund, och han bara gick efter? Vi var på en gräsmatta så han verkligen följde efter oss med flit. Hade jag haft mer sinnesnärvaro hade jag såklart sagt ifrån ordentligt men var helt ärligt lite i chock.

Jag vet inte, men hur svårt kan det vara att låta mig bestämma om min hund ska få hälsa på din eller inte?

Jaja, förutom det så älskar jag att ha hund. Sen visst, det skulle underlätta om hon blev lite tryggare runt katterna så att hon inte följde efter mig exakt överallt. Ofta är hon så nära mina fötter att jag inte ens ser henne för vänder jag mig om så följer hon efter. Lilla lammungen min.


måndag 30 januari 2017

Hej hej

Jag är så jävla pmsig, så gnällig, så ledsen och trött att jag inte riktigt orkar blogga för tillfället. Men jag var i Gdansk och det var fint. Nu har jag skolarbete jag ligger efter med. Inte lika fint.

torsdag 19 januari 2017

Jag som student, en uppdatering.

Första tanken: shit vad många tjejer!
Andra tanken: vad alla är snygga?!
Tredje tanken: varför har alla redan satt sig när det är 8 minuter kvar tills föreläsningen börjar?
Fjärde tanken: fan, måste jag klämma in mig längst fram?

Ja, jag fick såklart klämma in mig längst fram. Och nej, jag är inte äldst men det är liksom inte heller ett rum fullt av 19-åriga killar som jag hade föreställt mig? Dessa 19-åriga killar hade jag vant mig vid i tanken. Jag var beredd på dem. Och så var det... inte så. Plus att alla verkar ha hittat varandra lite VID FÖRSTA FÖRELÄSNINGEN? Jag går runt ensam och ba... är gammal.

Jaja. Andra föreläsningen höll jag på att inte hitta till och fick sitta längst fram igen. Men alltså... det är lite väl låg nivå. Okej, det är en grundkurs/a-kurs, men ändå?

På föreläsningen igår gick vi igenom datorns historia och föreläsaren ba "ja alltså jag kommer ju inte kräva att ni ska kunna alla dessa uppfinningar och årtal". Nähä? Det var typ 10 stycken, var det för stort krav att ställa? Kurslitteratur är "googla på begrepp ni inte förstår, kolla wikipedia och youtube". Apropå kurslitteratur så FINNS det ju en bok på engelska som går igenom vårt ämne, men den är rätt svårläst och tjock så den kan man läsa om man vill bara. Binärt språk? Ja, det är bra att känna till men ni behöver ju inte LÄRA er det. Osv osv.

Och även om det förväntas att vi läser på utanför föreläsningarna så kommer inget som inte är på föreläsningarna att komma på tentan. Och alla gamla tentor kommer såklart finnas tillgängliga för att alla ska veta exakt vad som kommer på tentan. På 1 h och 45 minuters föreläsning hade vi nästan 20 minuters rast och sen slutade föreläsningen i förtid.

Alltså.

Sist jag pluggade på riktigt så läste jag medie- och kommunikationsvetenskap. Där skulle den där "jobbiga boken på engelska" varit en av många obligatoriska böcker vi skulle ha plöjt igenom, Nu ba... googla lite? I mkv läste vi massor av saker som vi kanske aldrig skulle använda, men som vi ändå skulle lära oss. Vi hade fan haft en tenta bara i binärt språk.

Nu ska jag inte vara så stöddig eftersom jag är helt utanför min comfort zone i detta ämne och att det är så snällt och curlat bara gynnar mig, men jag är lite i chock. Dock nöjd. Förutom att alla är så snygga, det är lite jobbigt. Det känns lite som att gå runt i ett avsnitt av Skam. Fast att jag är skolläkaren då...

torsdag 12 januari 2017

Gdansk, here we come!

Emmy tycker att det är rätt kämpigt att vara mellanbarn just nu, och jag tycker att det är rätt kämpigt att vara trebarnsmorsa just nu. Så vi enades om att vi behövde en liten paus från allt och bokade en weekendresa till Gdansk. Där ska vi göra enbart och exakt endast det vi har lust med. Orkar vi inte gå och titta på sevärdheter så skiter vi i det. Faktiskt. Jag har ju dessutom varit i Gdansk som barn, så vi kan låtsas att jag redan har sett allt. Nu tror jag förvisso att både jag och Emmy kommer vilja titta på kyrkor och torg osv, men ni förstår principen: vi ska bara unna oss.

Spabehandlingar, kanske nån manikyr, gå i affärer, äta gott, frossa i goda chokladtårtor på café, kanske klippa håret, sova länge, köpa nån god frukost, strosa... ja ni hör ju. En drömsemester!

Älskar att resa med en nioåring, särskilt en nioåring som inbillar sig att hon är 14. Eftersom jag ofta har den mentala mognadsnivån av en 15-åring är vi ca jämnåriga och kan fnissa åt saker ihop. Enda skillnaden är väl att vi inte har samma dygnsrytm, men jag ser fram emot att roa mig på kvällarna med polska tinder. TINDER I POLEN! Polska män är... ja nu ska vi inte börja med rasbiologi, men they aint fransmän om man säger så.

Gdansk ändå. Det här blir fint!


söndag 8 januari 2017

Nytt år, ny sysselsättning, nytt... hår?

Nejdå. Jag ska bara färga utväxten. Är som vanligt sugen på pastellhår och tror att jag skulle vara fab i det, men orka mallorca att hålla på att bleka osv? Näpp! Men inför att jag börjar på effing handelshögskolan ska jag iaf se till att färga utväxten. Det räcker med att jag kommer vara den tjocka gamla tanten, jag vill inte vara den tjocka gamla tanten med fult hår. Jag måste skaffa nån slags identitet att ha redo tills att terminen börjar? Än så länge är jag mest inne på att vara någon färgglad varelse med starkt läppstift, mycket kulturellt kapital och starka åsikter. Liksom den där som är solklart utanför men som i sig är en ö? Jag vet inte vad fan jag babblar om, jag är så jäkla nervös. Kul det ska bli när vi ska göra grupparbete och folk kommer gå omvägar om mig för att inte riskera att hamna i min grupp. ELLER så inser de att jag är skitsmart och kommer göra jobbet åt dem, och att vi dessutom kan hänga i min stadsvåning där jag kan bjuda på hembakt och hundgos? Jag vet icke.

Jag är nervös. Köpte en ny skolväska också häromdagen. I tanken så skulle jag skaffa en ryggsäck som jag kan få plats med dator och datorsladd och böcker i... sen så blev det en påsliknande väska i metallic. Alltså jag försöker ju vara seriös, jag lovar, det bara... går inte? Jag vill ha glitter och glamour i vardagen. Ca jämt. Ska jobba med starka eyeliners och mycket läppar och att plugga i förväg till allt så att jag åtminstone ser ut som en clown that knows her shit om man säger så.

SER NI hur mycket ungdomliga uttryck jag slänger mig med i detta inlägg? Man fattar ju att jag redan nu kommer vara den som rullar in på första föreläsningen och ba "yo yo yo fellow young kids, är det nån som ska festa i helgen ellerrrr?". Dock att jag faktiskt sett Skam, säkert före de andra i klassen, så jag är ju lite hipp iaf. Ingen som är cool säger hipp. Jag tror inte ens man säger cool längre. Jaja.

Ha de!