torsdag 17 augusti 2017

Arga listan

Det cirkulerar en blogglista som passar mig perfekt idag eftersom jag är pmsig och ledsen och arg på att min adhd återigen fått mig att glömma en skitviktig grej och nu måste jag fixa massor i efterhand och mina ungar är bortskämda små as som bara gnäller jämt och... ja, jag är på dåligt humör. Here we go!

Obehagligaste jag vet:
Torr bomull. Det är så oerhört vidrigt. Eller riktigt torr knarrande snö. Eller torkad sand på fötterna som liksom knarrar mot sandalerna. Ja, "torra saker" generellt kanske.

Absolut inte min killtyp:
Raggare. Får fan panik på dessa skinnvästsklädda snusdreglande sexister med halva håriga rumpan synlig och som pruttar runt i nån sunkig bil och ropar efter tjejer på stan. Jag menar, överklassbrats är ju svin men de kan i alla fall klä sig så att man inte blir äcklad?

Äckligaste mat jag vet:
Kött med senor och brosk och sånt. Typ dillkött. Eller råbiff - RÅTT KÖTT SERIOUSLY? Eller bacon. Mamma scans köttbullar med broskbitar i, jag får fan kväljningar vid tanken trots att jag aldrig ätit en hel sån.

Blir arg på:
Ointelligenta människor. Inskränkta människor. Dålig argumentationsförmåga. "Ja men det bara ÄR SÅ"-människor. Folk som tror att psykofarmaka är bullshit och att deprimerade behöver en promenad. MÄNNISKOR kanske jag ska svara bara?

Sämsta bok jag läst:
Så. Himla. Många.
Men en av de allra värsta var nog nån av Kajsa Ingmarsson, inte den där om citroner utan nån annan. Nåt med en tjej som hade en häst - äh, jag minns inte. All sån här "detta gick jag igenom i barndomen och det var så hemskt, tyck synd om mig"-litteratur utan någon som helst litterär kvalitet är också pinsamt jobbig.

Något som får mig att byta radiokanal:
Ed fucking Sheeran. Särskilt "The shape of you". Förlåt ytlighet nu men han är för ful för att sjunga en så sexistisk låt? Du kan ju inte vara ett utseendefixerat as om du ser ut som kärleksbarnet mellan Frodo och Pippi Långstrump? Skärp dig din tönt.

Sist jag ville ta till knytnävarna:
Varje gång jag är på dansgolvet och snubbar dansar in i mig eftersom de har noll respekt för andras utrymme. Jag tacklar dem stenhårt. De flyttar på sig. Nån gång kommer jag få stryk men tills dess fortsätter jag bodyslamma dem.

Sämsta serien jag nyligen sett:
Jag är ju extremt kräsen och slutar se serier om jag inte älskar dem (eller åtminstone gillar dem) efter ett avsnitt. Men jag har börjat på oändligt många standup-specialer på Netflix och slutat titta efter 10 minuter. Inga är roliga? Jag skrattar inte åt nån förutom Aziz Ansari och Jimmy Carr.
UPDATE: loggade in på Netflix och såg "13 reasons why" flimra förbi och kom på att DEN är ju den sämsta jag tvingat mig igenom. Självmordsförhärligande, skuldbeläggande, triggande SKIT. Se ej.

Fulaste plagg jag vet:
Assymetriska plagg i beige som bärs av 90-talisternas kulturelit parat med nån absurd hockeyfrilla. Ja är för gammal för såna trender tror jag.

Äckligaste drycken:
Kaffe. Eller Campari. Eller kaffe. Eller allt som är bittert, ty bittert är den värsta smaken någonsin.

Sämsta karaktär i film/serie:
Kelly Taylor since alltid. Denna subba.

Det skriker jag när jag blir arg:
Jävla fitthorkukjävlakukfan. Eller nån liknande variant.


måndag 14 augusti 2017

Veckans meny

Idag lämnade jag Majken på fritids. FRITIDS! Tydligen har jag inga förskolebarn längre. Tydligen är den tiden förbi. Tydligen är jag hundra år gammal, mina barn flyttar snart hemifrån och mina katter kommer äta upp mitt lik. Nåt sånt.

I alla fall så känns det lite lite som att vardagen är här. Visserligen börjar inte de stora barnen skolan förrän om en vecka, och till min terminsstart är det två veckor - men den kommer smygande, vardagen. Som alltid är det med blandade känslor jag tar emot hösten. Jag vill ju fortsätta bada, grilla, sova i sommarstugan, dricka vin på trädäcket i solnedgången och njuta av den lilla sommar jag har. Men det går inte att förneka att det samtidigt blir oerhört skönt att inte ha barnen runt mig hela tiden. Inte behöva hitta på lunch varje jävla dag. Inte behöva roa, underhålla, fixa, lösa bråk... ja men ni vet. Jag vill ha mer sommar men mindre sommarlov, helt enkelt.

I alla fall så ska jag nu storhandla efter att ha varit på min enda systers bröllop i helgen. HUR är det relaterat till varandra, undrar ni med rätta? Det är det inte, förutom att 1) jag måste ju nämna att min lillasyster har gift sig? Hur knäppt vore det inte annars? 2) Eftersom vi var bortresta hela helgen storhandlade vi inte ordentligt förra veckan = precis allt är slut här hemma = det kommer bli en sviiindyr veckohandling såhär veckan före barnbidrag. Kul kul.

Jaja. Det här är vad vi ska äta, den här veckan av "nästan vardag, men inte riktigt, men lite mer vardag än förra veckan i alla fall".

Halloumistroganoff med ris (från tuvessonskan.se)
Pasta med ostsås och hackade nötter
Cashewbollar, klyftpotatis och pepparsås (också tuvessonskan)
Panerad rödspätta, pommes och aioli
Kycklingenchiladas
Hamburgare (Kött, pga jag är på baaaaaal då, mer om det i ett kommande inlägg)
Pizza blanco med chèvre och karamelliserad rödlök

Visst ser det gott ut? Eller så kanske jag bara inbillar mig det eftersom jag inte ätit nån frukost, eftersom vi som sagt knappt har nåt hemma. Obs, barnen har ätit frukost! Jag lovar att en av mina stora skräcker i livet är att folk inte ska se skillnad på skämt och allvar i den här bloggen och därför socanmäla mig. Och eftersom ca alla andra som lämnade sina barn på fritids idag hade tänkt till och tagit med saker som stövlar och regnkläder medan jag... inte hade det? Well, vi börjar bra helt enkelt.

Nu: möte med rektor, specialpedagoger och mentorer på en annan skola. Kul hela tiden, detta att behöva kämpa för sitt barns rättigheter.



tisdag 8 augusti 2017

This is where you'll find me.

My milkshake brings all the broflakes to the yard, and they're like "I'm more kränkt than you" and I can teach you, but I'd have to charge.

Herregud responsen på förra inlägget. Alla dessa kränkta män som bara "absolut, du har helt rätt i allt men eftersom du skrev alla män kommer jag nu lägga en kvart på att recensera dina åsikter och dig som person". Hur orkar de gå igenom livet alls?

Men samtidigt ska man kanske vara glad att nån läser här? För bara något år sen vet jag att jag tänkte typ "bloggdöd, gud så överdrivet". Nu har jag inte läst en blogg på... hela sommaren. Minst. Det är inte det att jag inte tycker det är intressant, det är bara att bloggläsande inte passar sig på telefonen och på datorn glömmer jag bort det jämt. Insta har tagit över vilket jag tycker är tråkigt då det ju är ett forum för bild och inte för text.

Jag ska bli bättre på att blogga och på att läsa bloggar. Fast inte nu. Den här veckan har jag nämligen ca en miljard saker att göra och jag har huvudvärk dygnet runt och sover inte alls. Kämpa augusti!


fredag 4 augusti 2017

Till Anders Borgs försvar.

Recap ifall ni (som jag tills igår) är utomlands och har noll koll på vad som händer i Sverige. Frågan är ju varför ni då skulle läsa min blogg, men men. Såhär:

Anders Borg, gick på fest, knullade en präst.
NEJ. Förlåt, jag är sommartrött i hjärnan.
Anders Borg gick på fest, blev full, betedde sig illa och visade sitt könsorgan, hotade folk, kallade kvinnor för horor och slampor och tog andra män i skrevet. Efter att detta blivit en nyhet så publicerade han en ursäkt på Facebook, den ser ut såhär:

"Jag var på fest i helgen och drabbades av en blackout. Jag dricker inte mer än de flesta men har varit under hård press de senaste månaderna och det måste ha tagit ut sin rätt.
Jag har fått höra i efterhand att jag betedde mig mycket olämpligt. Jag vill uppriktigt be om ursäkt till de närvarande som tog illa vid sig. Känner stor besvikelse och ånger över mitt beteende."

Och JAG tänker ju inte försvara Borg, det hoppas jag att ni inte trodde trots rubriken? Nej, det handlar om alla som rusar till hans försvar i kommentarsfältet till den "ursäkten". Sånt händer ju alla, säger de. Ja men herregud, vem har inte klantat sig nån gång, frågar de sig. Alltså de som klagar är ju bara överdrivna, konstaterar de.

Och ja, visst. De flesta har blivit för fulla nån gång. Sånt händer, där är vi överens. Man har spytt utanför one night standets-ytterdörr (hej hej), man har ramlat och skadat sig när man dansat på ett bord (hej syrran), man har stulit en GB-gubbe (hej exet), ramlat i sjön, hånglat med fel person osv osv. Vi är många som känner igen oss i att skämmas efter en fest.

Men. Här kommer några men:

1) Orsak.
Att kalla kvinnor för hora och slampa handlar inte om att man har "varit stressad". Det är inget som orsakas av den magiska kombinationen "tre GT + två starköl + två shots jäger" (eller whatever moderater dricker). Det är en kvinnosyn som kanske TAS FRAM av alkoholen, men den ORSAKAS inte av alkoholen. Eller stress, för den delen. Jag menar, jag har varit dyngfull och jag har varit sjukskriven för akut stressreaktion, men jag vaknade inte en dag och ba "Fan, kvinnor är ju horor. Det tyckte jag inte igår. Knäppt". Det funkar inte så.

2) Formulering.
När han skriver att han "drabbades av en blackout" flyttar han skulden från sig själv. Han är också ett offer. Han har varit stressad och det tog ut sin rätt. Han drabbades av blackouten, han orsakade den inte själv. Han skriver att han ber om ursäkt till de som tog illa vid sig. Det är en enorm skillnad på att be om ursäkt för att man har uttryckt sig illa och på att be om ursäkt för att andra kan ha tagit illa upp. Antingen tycker man att det är förjävligt att säga hora eller slampa till en kvinna, eller så tycker man att det var tråkigt att nån blev ledsen. Då är det inte ordvalet, kvinnohatet, som är problemet. Då är det att nån tog illa upp.

3) Bristen på fördömande.
Anders Borg verkar inte tycka det är så farligt att kalla kvinnor för hora och slampa, men vet ni vilka som VERKLIGEN inte tycker det är farligt? De som kommenterar. Inte nog med att de skriver "sånt har hänt alla", vissa går steget längre och säger att de säkert BEHÖVDE få se hans kuk. Och de BORDE få höra såna här saker. Kvinnorna, alltså. De är säkert jättetråkiga och jobbiga. Pratar med media. Det hörs ju att de är horor liksom. Herregud.

Vita män kan bokstavligt talat visa sitt könsorgan, ta andra män på deras kön, kalla kvinnor för nedsättande begrepp som slampa och hora och LIK FÖRBANNAT försvaras av andra vita män. Det är alltid alltid någon annan som är problemet. Det är aldrig våra svenska män, och OM det är det så förtjänade de nog behandlingen de fick. Kvinnorna, alltså. De kan ju inte ta ett skämt, de borde skärpa sig, tänk på de som har det jobbigt på riktigt. Och så vidare, och så vidare.

Det går inte att göra fel som vit man. Och om du gör fel är det ändå inte ditt fel. Vi kommer aldrig någonsin komma vidare om vi inte börjar här. Det spelar ingen roll om du inte brukar behandla kvinnor så, det spelar ingen roll om du var stressad, det spelar ingen roll att du blev full - det enda som spelar roll är hur du tar ansvar för ditt agerande. Och det har inte Anders Borg gjort. Han hade en möjlighet att lyfta det riktigt problematiska i sitt beteende, han hade en möjlighet att ta det på allvar och han hade framför allt en möjlighet att poängtera att hans agerande är ett symptom på ett samhälle där män behandlar kvinnor illa. Men det gjorde han inte. Så jag tog tillfället i akt och skrev om hans ursäkt, som den borde ha sett ut:

"Jag har betett mig oerhört illa och det finns inga ursäkter för mitt beteende. Inga. Jag kommer börja gå i terapi för att få hjälp med mitt kvinnohat, och tills jag kommit tillrätta med det tänker jag inte röra en droppe alkohol. Jag är medveten om att mitt beteende inte går att ursäkta med stress, trötthet eller fylla och jag inser att mitt agerande kommer ifrån en problematisk kvinnosyn som jag delar med de flesta män, oavsett nationalitet och kultur. Till de kvinnor som jag kränkt vill jag be om ursäkt. Till de män som tycker att "sånt händer" vill jag säga att ni är en lika stor del av problemet som jag. Vi måste alla ta vårt ansvar för hur vi agerar. Jag tänker börja nu."

Ps. Glöm aldrig: alla män. Alla alla alla män.



fredag 14 juli 2017

Min guide till att överleva sommaren som förälder.


Först, lite vett och etikett: 

Barn får självklart hoppa från bryggor, plaska i vatten och leka i pooler... men inte göra det så att andra barn blir rädda/skrämda, så att vuxna människor inte ens kan gå ner i vattnet utan att bli påhoppade eller så att det finns risk att säkerheten försämras. Ha koll på ditt barn i vattnet! Seriöst, jag har nolltolerans för 10-åringar som hoppar bomben på en sexåring som precis lärt sig simma. Orkar du inte ha koll så får ni stanna hemma.

Barn ska få springa runt, leka och hojta... men inte på andras filtar/skrämma andras hundar/förstöra upplevelsen för andra som också vill ha picknick eller leka på lekplatsen. Min tumregel gällande när jag tystar mina barn är denna: är ljudet/skriken ett resultat av lek och skoj? Låt gå. Skriker de för sakens skull, bråkar, är arga, sura? Jag tar dem därifrån (om det går). Barnskratt får man tåla, ungar som illvrålar två cm från din filt är inte det roligaste. (Obs, jag har själv ett barn med viss beteendeproblematik kopplat till npf-svårigheter och vet att det absolut inte är det lättaste alltid och att de där fem minuterna som du behöver andas innan du orkar ta tag i att barnet "är bråkigt" kanske är de viktigaste minuterna den dagen. Ta den tid du behöver. Det finns inga som jobbar mer än vi med vårt föräldraskap och att "ta bort barnet" är inte alltid ett alternativ eller ens rimligt).

Barn ska få följa med på restauranger/båtfärder/tågresor/konserter... men om du kan barnpassa så gör det. Till exempel så kan det vara mycket härligare för dig att få avnjuta din middag på en uteservering på en bilfri gata där barn kan få springa av sig, än på en tyst finrestaurang. Och hela den här grejen med "mina barn har fått gå på restaurang sen de var nyfödda och visst har det varit förjävligt för oss och alla andra ibland men nu när de är i 10-årsåldern så funkar det JÄTTEBRA" alltså... det kallas att barnen mognar med åldern? Växer upp? Det händer även om ni inte utsätter omgivningen för fyraåringens ilskeutbrott varannan vecka, jag lovar. "Så man ska sitta i husarrest om man har barn?"
Nej men varför inte göra det trevligt för dig, barnen OCH övriga gäster? Det är ju inte som att barnen skriker och blir ledsna/arga för att de har det så jävla trevligt? Du lär ju knappast njuta heller? Och övriga gäster/resenärer lär verkligen inte göra det. Såklart, ska du åka tåg nånstans så ska du ju, men det här att "miljöträna" barn som inte tycker det är kul? Är det verkligen något du måste göra?

Viktig grej att tänka på: Byt. Inte. Blöjan. På. Bord. På. Restaurang. Alltså aldrig nånsin. Hur kan det inte vara självklart? Och ÄVEN om restaurangen inte har skötbord kan man hitta ett annat ställe. Byt i vagnen, på närmsta parkbänk/gräsplätt. INTE där folk äter. Inget barn har dött av att vänta 5 minuter med att byta en blöja.

Okej nu är det tråkiga över. Här kommer lite tips från en proffsförälder som överlevt 12 somrar. Jag men ni hör ju, proffs!

1) Släpp kontrollen. Man kanske inte måste ha med ett ombyte per barn, två nyttiga mellanmål, fem olika solkrämer och pedagogisk bok på VARJE utflykt? Ta på ungen lämpliga kläder, smörj med solkräm, åk iväg och kom hem till kvällen. Klart. Kläderna blir smutsiga och när man kommer hem undrar man hur fan barnet nånsin ska bli ren igen men DET ÄR INTE VIKTIGT. Alltså visst, mår du bättre av att ha full koll så kör på, men om du är trött på att vara familjens projektledare så sluta projektled. Skit i allt. Köp en pizza. Du orkar kanske en utflykt imorgon också. Eller nästa vecka, mer rimligt.

2) Bada! I den mån man kan lära barn att tycka om vatten tycker jag att man ska göra det. Att bada är utvecklande för kroppskontroll och kroppskännedom, det är rolig, det är svalkande, det är något hela familjen kan göra, det är gratis och det är fan inte ofta man kan göra det i det här landet. Se punkten ovan: tänk inte så mycket utan åk bara. En halvtimme sol är allt som behövs.

3) Maten blir som maten blir. Vissa barn är extremt känsliga för blodsocker och hunger (men inte så många som har föräldrar som inbillar sig detta och därför ursäktar sitt anala måltidsschema som bara är till för dem själva) och då får man ta hänsyn till det men annars funkar det att bara... ta det som det kommer. Ibland blir lunchen vattenmelon och kakor. Glass är ett utmärkt mellanmål och JA JAG MENAR RIKTIG JÄVLA GLASS OCH INTE FROZEN YOGHURT MED GRANOLA OCH BÄR. Middagen kanske blir två timmar sen för att man prioriterade att bada. So what? Släpp det.

4) Glöm läggdags. "Så länge ni är ute och leker och är sams får ni vara vakna" är mina ungars regel (vi brukar ändå stoppa dem i säng när klockan närmar sig 23 iofs) och den har gett oss MASSOR av kvällar på altanen i lugn och ro. Det enda mina barn avskyr mer än att vara snälla mot varandra är läggdags. Tänk på kalla, regniga novemberkvällar när ingen vill gå ut efter klockan 15, häll upp ett glas vin till och låt barnen härja.

5) Miniutflykter. Alltså bara att cykla till andra sidan stan och ta en glass på en okänd parkbänk, fånga pokémons, ta bussen/tåget till grannstaden och titta efter roliga saker, gå på museum, hälsa på vänner... såna små saker som ändå ger mycket. Grannstadsbingo är kul: googla upp lite detaljbilder på närmsta stad, ta dig dit på enklaste sätt, ge barnen bilderna och så försöker ni hitta platserna de är tagna på. Alltså jag har aldrig gjort detta för jag är en lat mamma, men någon annan som är mycket duktigare än mig kanske orkar. Ofta har kommuner lite gratisaktiviteter för barn och unga som kan vara värda att kolla upp.

6) Pinterest. Nu pysslar jag ju inte med mina barn men hade jag gjort det hade det funnits ziljoner tips på pinterest för regniga dagar. Bara femhundra tusen recept på slime liksom. Gatufärg, tvålkritor, experiment, symönster... bara att botanisera. Perfekt för regniga dagar. Har man större barn är det bara att fixa ett konto åt dem själva så kan de använda upp all din linsvätska till att göra slime (true story).

7) Utnyttja kvällarna så mycket du kan. Långpromenader med podd/ljudbok, kvällsdopp med vuxna vänner, vin på balkongen med en bok, uteserveringshäng, joggingrunda - vad du nu får energi av. Det är MYCKET enklare att orka med dagen efter om du får tanka vuxenhet under kvällstimmarna. Om du har möjlighet att komma ifrån på det sättet: ta den. (Som ensamstående kan det vara svårt men har du en partner så se till att dela lika på kvällarna. Ni har - antagligen - dagarna ihop under semestern. Reclaima kvällen till egentid. Och du, man FÅR lämna sommarstugan/semesterbyn/husvagnen för att bara hänga i ett tomt hem ett dygn. DET är lyx.)

8) Elektronik is the shit. Plattor, telefoner, tv... utnyttja vid behov.  Jaha, så solen skiner och alla andra är på stranden? Well, du är inte alla andra. Du kanske sov dåligt och brände dig igår eller är bara trött på allt. Skit i vad du "borde" göra och gör vad du behöver. Nu är det ju såhär att barn är larviga och gärna vill "gööööra något", men då lurar du dem enkelt såhär: poppa popcorn/häll upp chips/köp godis och dra ner alla persienner. Lägg alla täcken (förutom ditt) i soffan och ropa sen på barnen. "Idag ska vi ha en superdundermysdag" säger du samtidigt som du sätter på film. Allt som känns lite "speciellt" är extra bra för barn som vill bli underhållna. De kommer tro att du gjorde det för dem, samtidigt som du får tid till att bingekolla DIN serie i DIN säng. Bra va? För extra bonuspoäng, bygg en koja ihop med dem först som de kan ligga och kolla i. Barn älskar kojor. Tråkigt men sant. (Bonustips: en timme utelek = en timme skärmtid. Inte för att det är nyttigt för barnen utan för att du får TVÅ timmar lugn och ro. När de leker ute och när de har skärm. Win!)


9) Baka! Man äter mycket fikabröd på sommaren och det kan kosta en hel del i längden. Ett sätt att undkomma detta samtidigt som du hittar på en sysselsättning regniga dagar är ju såklart att baka. Hembakt är dessutom mycket godare. Baka bullar eller muffins eller kakor eller till och med matbröd är perfekt att baka med barn. Proffstips för de som har riktigt små barn: häll ihop lite "ingredienser" i en bunke som de får leka med under tiden ni bakar det riktiga med ev. större barn i familjen. Ingen vill äta bullar med plåster i.

10) Våga fråga om sällskap! De allra bästa barnvakterna är andra barn. Detta vet de flesta föräldrar och det är därför lekdejter är så populära. Våga fråga om du får hälsa på i någons sommarstuga. Bytlåna barn: jag tar dina idag så tar du mina imorgon. Våga fråga barnkära barnlösa kompisar om de vill gå till lekparken med din unge i några timmar. Sommaren kan vara lång men det positiva är att de flesta föräldrar känner samma sak. Det finns ibland även fb-grupper med familjer som letar leksällskap, kolla om du har något sånt där du bor.

11) Barn minns ändå bara det bra. Tänk tillbaka på dina somrar som barn så kommer du minnas sol, bad, grill och brännboll typ. Vi funkar så. Det kommer dina barn också göra. Du är inte skyldig dina barn att ge dem en Astrind Lindgren-idyll. Du är inte skyldig dem fantastiska äventyr och resor varje dag. Du är inte skyldig dem ett actionspäckat sommarlov. Du är skyldig dem att ta hand om dig själv efter förmåga. Alla de dagar då du faktiskt inte orkar, se dem som vård av förälder. Och så ska barn lära sig och ha tråkigt och alla såna klyschor också.

Lycka till!

söndag 25 juni 2017

Sommartider, hej hej

Nu har alla barnen sommarlov. Majkens sista dag på förskolan nånsin fick mig att gråta både på vägen dit, under tiden jag skrev tack-kort till pedagogerna och när jag hämtade för sista gången. Det är något oerhört sorgligt med sista gången (gud wow, vilken extremt unik spaning, jag ska berätta det för nån countrysångare nån gång) och jag har svårt att fatta att min MINSTA nu ska börja skolan.

Det blir inte mycket bloggande, det blir det inte. Jag vet inte ens vad jag ska skriva om för jag känner mig så tråkig och meningslös nuförtiden. Sommarjobbsinläggen då? Jodå, de kommer. Men jag vill att de ska bli bra och då måste jag ha tid och energi till det. Jaja.

Juni är snart slut och jag fattar som vanligt inte hur det gick till? Vi säger fortfarande "sen, i sommar..." när vi pratar om något. Som att det inte är sommar nu? Visserligen märks det inte alltid på vädret men vi har ju badat en hel del om man säger så. Och lik förbannat tänker jag att "i sommar så ska jag.." som att jag kommer ha MASSOR av tid/ork/lust/vänner och allt det som hör till det jag tänker.

Om lite drygt en månad åker vi till Grekland, jag och maken. Utan barn. Jag kan fan knappt vänta.

torsdag 15 juni 2017

Ellen testar lösnaglar.

Häromdagen köpte jag lösnaglar på Lindex. Eller, för att ni verkligen ska förstå exakt vilken fuckup jag är så var det såhär: häromdagen var jag på Lindex för att lämna tillbaka en klänning jag köpt på rean, men eftersom jag hade slarvat bort kvittot så fick jag bara varor till samma summa, och då valde jag av någon outgrundlig anledning lösnaglar. Så. 

Well igår kväll så tänkte jag att vafan, jag provar. Så jag fixade och donade och fick på mig dem med ändå rätt okej resultat. För att vara jag. Jag har ju noll finmotorik. Kan knappt skriva för hand. Så ja, för mig var resultatet nedan godkänt:

I ungefär 2 timmar hann jag vara nöjd med att vara sådär instagramfräsch som alla andra är. Jag började drömma om att instagramma frukostar från nydukat bord i trädgården (Problem ett: vi bor i stan. Problem två: jag äter sällan frukost.) och ha brunbrända ben och kanske kanske dricka pripps blå på en brygga i skärgården. Ja men ni vet, svensk sommar i ett nötskal. Allt detta pga ett bar ljusblå naglar.

ANYHOW. Det blev läggdags. Jag skulle ta ut linserna. Det gick... inte bra. Jag har aldrig lärt mig att ta ut med bara pekfingret utan jag måste också ta tummen till hjälp. När jag försökte med detta så stack jag mig rakt i ögat med nageln. Panik uppstod. Till sist löste jag det genom att "dra loss" linsen med pekfingret och sen liksom blinka tills den ramlade ut, ner i handfatet. Årets pris för hygienisk hantering går till mig. 

Sätta in linserna var enklare. Inte enkelt, nota bene, men enklare. Vid det här laget hade jag ju såklart insett att jag måste få av naglarna så fort som möjligt, men vid försöken att bända av dem skrek jag rakt ut så det kändes inte riktigt som rätt väg att gå. Istället fick jag svänga förbi apoteket för att köpa nagellacksborttagningsmedel. (Liten notis bara: när jag var här i inlägget tokspydde min katt på golvet så jag fick ta en paus för att torka kattspya. Mitt liv ain't nothing but glamour all the time).

Okej. Utrustad med acetonstinkande medel, kniv och liten skål satte jag igång. Ner med fingrarna, vänta, bända, blöta dem igen, försöka bända bort igen, blöta mer och till sist så fick jag av naglarna. Det tog ungefär 15 minuter per hand. Precis vad jag vill göra innan frukost!






Nu så är mina naglar ömma och fulla av lim/nagelrester och nedbitna som vanligt. MEN, de går att ta ut linser med och jag slipper att smuts samlas under nagelkanterna. Seriöst, jag hade ingen aning om hur äckligt det är med långa naglar? Fick en liten chock faktiskt. Nu lever kanske inte alla med tre barn, två katter och en hund i ett hem som ger läsare av inredningstidningar skrämselhicka, men ändå. Eew. 



Om jag skulle ge den här upplevelsen poäng på en skala mellan 0-5 så blir det en etta. Jag kände mig ändå lite instagramfräsch där ett tag vilket räddar upp betyget till en etta. Jag tror att läxan vi alla lärt oss här är: var inte en idiot. Eller nåt sånt. 


måndag 12 juni 2017

Hipp, hipp, hipp.

I lördags hade vi möhippa för min syrra och inte nog med att det är den enda möhippa jag varit på förutom min egen, det är såklart också den första jag arrangerat. Men det gick bra! Allt gick enligt planerna, och eftersom jag är SÅ NÖJD med dagen (jodå, min syrra/bruden är också väldigt nöjd som tur är) tänkte jag berätta om den lite. Sorry.

Jag och min syster har länge haft The Amazing race som favoritserie. Vi har typt lekt att vi gjort utmaningarna i den serien (ja, som vuxna), vi tänker alltid på hur vi skulle lösa problem som uppstår och vi suckar HÖGT när nån inte läser ledtrådarna ordentligt. 

Ja, såklart var hippan tvungen att ha amazing race-tema. Jag gjorde ett gäng ledtrådar, vi planerade in uppdrag och så drog hippan igång. Först körde vi paintball. Jag har aldrig gjort det förut men det var ju SJUKT kul? Och jobbigt! Och smärtsamt. Men kul! Roligast var de games då vi körde "rädda dockan" från ett fort, både att försvara fortet och att försöka rädda dockan. Tyvärr förlorade mitt lag 3 av 4 gånger, men å andra sidan så... nej jag vet inte. Vi var bara usla. 

Efter paintball körde vi brunch ihop med några små uppdrag under tiden. Brunch och mimosas medan alla satt och eftersvettades från paintballen. Det var varmt i lördags. 

I amazing race måste de ALLTID springa med packning. Typ för att komma först i mål, för att hinna med ett tåg eller liknande. Well, vi höll på att missa tåget från Uppsala till Sthlm efter brunchen. Alltså på nivån att de som kom först fick hålla tåget åt oss som kom sist. MEN i efterhand kan man ju tänka att det var... planerat? Typ autentiskt? Vi säger så. Jag var så svettig efter den språngmarschen att jag inte slutade svettas förrän igår. Helt på allvar. Jag svettades HELA lördag eftermiddag och kväll sen. Det var absurt. Men 1) har jag väl blivit överhettad så försvinner det inte på länge och 2) vi gjorde fysiska saker hela dagen och 3) det var kvavt och åska i luften.

Mer om hippan, mindre om min svett säger ni? Ok!

I Sthlm så gjorde vi stadsuppdraget i Gamla stan. Det var så himla himla roligt. Eller nej, nu går jag händelserna i förväg, först så lurade vi min syster att hon skulle få spela en låt på en gatumusikers piano. Eftersom hon dels inte ville ha några pinsamma inslag och dels inte kan spela piano var det oerhört roligt tills vi avslöjade att vi bara lurades. SEN gjorde vi stadsuppdraget, vilket gick ut på att vi delades in i tre lag som tävlade om att få ihop flest poäng enligt en lista vi fick ihop med en karta. Självklart vann mitt lag som även huvudpersonen var med i. Vi är en tävlingsinriktad familj. 

Sen smink, pizza, vin, musikquiz, mer vin, taxi, dans på Patricia och till sist hem vid fyrasnåret när det redan var ljust igen. Jag är så himla nöjd med att allt gick precis enligt plan och att vi slapp det regn som SMHI varnade för tidigare i veckan. 

Eftersom jag nu är proffs på möhippeplanering (obs! jag planerade ihop med den andra tärnan som tex fixade allt med brunchen osv, så jag har absolut inte gjort detta själv) så kommer här mina tips:
- Anpassa efter bruden. Vi visste att min syster inte gillar pinsamma saker och älskar aktiva grejer. Därför valde vi något vi trodde hon skulle gilla. Det är hennes dag.

- Chilla med alkoholen. Alltså få gillar att vara fulla lika mycket som jag, men det är inte kul för någon om bruden raglar fram vid lunchtid och somnar vid nio på kvällen. Återigen: dagen är till för henne, inte er.

- Håll nere kostnaderna. Det drar iväg så lätt så lätt så om man KAN spara in på kostnader så är det bra. Vi valde till exempel att laga brunchen själva och ha middag hemma (hämtpizza blev det) istället för dyra restaurangbesök. Nu är ju alla olika, men dessa möhippepaket man kan köpa på typ spaställen osv? Herregud så dyra. Huvudsaken är att alla ska kunna vara med, inte att det ska bli så fancy som möjligt. 

- Ingen jäkla demokrati. Alltså seriöst, om 10-15-20 personer ska enas om vad de tycker ska bli den bästa möhippan, då hinner brudparet fira guldbröllop innan alla detaljer är spikade. Vi gjorde en grovplanering med aktiviteter och föreslog tre datum som folk fick välja på. Sen fick de gärna komma med idéer på lekar osv, men på det stora hela planerade vi tärnor dagen. 

Ja ni ser ju. Proffs. 

Nu är jag väldigt, väldigt trött. Skolavslutning idag och skolavslutning imorgon, sen lugnar det ner sig lite ett tag. Tack och lov för det. Maj och juni ändå. Intensiva as fuck.




tisdag 6 juni 2017

Ni har väl hört de goda nyheterna?

Seriernas serie, nittiotalets kronjuvel, tv-programmens stjärna, JA JAG PRATAR OM ENSAMMA HEMMA/PARTY OF FIVE finns nu på Netflix!! 

Alla säsonger. Bailey är precis så snygg som du minns, Julias 90-talsmode är fantastiskt och Charlie är fortfarande ett gnälligt as. 

Du kommer LÄNGTA efter regn i sommar så att du kan stanna inne och bingetitta på bästa serien nånsin. 


onsdag 31 maj 2017

Ljuva sommarlov

Snart har barnen sommarlov. 10 veckor ska de vara lediga, tillsammans med mig. Maken har 5 veckors semester. Ska vi göra lite huvudärkning? Jajamen, 5 veckor är jag ensam med barnen! I teorin låter det ju härligt. Långa, varma dagar på bryggan utan hets och krångel. Fika i solen, lite kortspel, nån hundpromenad. Sommarstugemys vid fint väder och slappande i lägenheten när det regnar.

Visst. I teorin. Men i realiteten ser en dag ut såhär i snitt:

8.00 - jag får släpa mig upp eftersom Majken har varit vaken sen 06 och jag gärna vill att sommarstugan ska stå kvar efter sommaren.
8.20 - jag har fått i barnen frukost. De börjar tjata om att de har tråkigt. "Men hoppa studsmatta då" föreslår jag.
8.30 - de har blivit osams. De har tråkigt igen. Vi spelar kort. Majken vill bara spela finns i sjön, eftersom det är det enda hon kan. Ingen annan vill spela det. Vi går med på att spela det EN gång, sen spelar vi nåt vi vill spela. Ett barn förlorar och blir surt. Det andra barnet blir arg för att det sura barnet inte vill spela mer.

Klockan är nu 8.45

Jag funderar på hur tidigt man kan äta lunch.

Klockan 9 slåss barnen. Jag tar dagens första cola. Jag önskar det var sprit i den.
Jag föreslår att de ska tälja lite. De stora barnen blir glada och springer efter pinnar att tälja till... en vassare pinne. Majken blir sur eftersom hon inte får tälja. Jag läser en tidning för henne istället men avbryts av barnen som är osams eftersom de bara hittar en täljkniv och de inte kan lista ut hur man gör FÖR ATT DELA PÅ SAKER OCH TURAS OM!!

Klockan är nu 9.15.
Jag föreslår glass eftersom jag vet att de är tysta då. Alla är glada ett tag. Sen har de tråkigt igen.

Klockan är nu 9.20
Jag säger åt dem att läsa eller göra VAD FAN SOM HELST bara jag slipper underhålla dem. De blir sura på mig och enas i sin ilska. Alla är sams i 30 minuter medan jag försöker diska undan frukosten.

Klockan är nu 10.00
Får man äta lunch snart?

Jag kommer på att de kan väl spela kubb? Men nej, för ett barn vill hellre spela badminton och ett barn vill hellre spela kubb och ett tredje barn vill spela krocket och JAG VET INTE MEN OM MAN HAR ETT HELT SOMMARLOV ATT FYLLA KANSKE MAN KAN GÖRA ALLA TRE I TUR OCH ORDNING men så jobbar inte mina barn så istället gör de ingenting.

Klockan är nu 10.10
Ett barn går till studsmattan för att "hoppa i fred". Då kommer "av en slump" de andra två på att de ska hoppa också. De ska faktiskt leka en lek som bara GÅR att leka på studsmattan. Alla skriker på varandra.

Klockan är nu 10.20
Jag sätter upp regler. Först får ett barn hoppa, sen de andra två. När det blir de andras tur så vill de inte längre, för de läser en tidning/ritar/har snott en kaka. Jag säger åt barn nummer ett att "du får hoppa vidare", men eftersom barn har superhörsel så har de andra såklart slutat rita/läsa tidning/sno kakor för nu kommer de och gormar om att det var DERAS TUR FAKTISKT! Jag säger att nu får alla hoppa. Ingen är nöjd.

Klockan är nu 10.30
Alla barn är jättehungriga. Varför åt ni inte frukosten då, tänker jag trött för mig själv men slutade fråga såna saker för ungefär 5 år sedan. "Ni får vänta tills det är lunch" säger jag istället och anammar samma gnälliga röst i mitt huvud som ungarna, men tänker "när är det dags för viiin" istället.

Klockan är nu 10.45
Vi går och badar. Det är ca 18 grader i luften och 17 grader i vattnet men det tar ju i alla fall bort lite tid. Ett barn vill bada jättelänge, ett barn blir kall och ett barn vill inte bada mer men inte gå hem heller för hon är trött i benen och måste bäras och jo, du får bära mig för jag KAN INTE gå hem. Jag doppar mig. Sen släpar jag med mig min blöta barnaskara förbi den harmoniska familjen som bor precis vid barnplatsen och från vars tomt det jämt hörs skratt och hojtande. Från vår tomt hörs det skrik och gråt.

Klockan är nu 11.15
Allt efter elva är lunchtid, bestämmer jag och kokar lite pasta. "Va, pasta?? Vi åt ju det typ igår!" säger åtminstone 50% av barnaskaran. "ja men ät yoghurt då om du hellre vill ha det" svarar jag och då äter ALLA TRE barnen hellre yoghurt! Fast den sommaren då vi bara erbjöd yoghurt/fil och musli till lunch? Då åt de aldrig det. Jag sätter mig med korsordsbilagans svåraste korsord eftersom det har jag i alla fall en chans att förstå mig på. Nån tog för mycket yoghurt så nån annan fick för lite. Nån tredje måste diska efter lunchen. Det blev jag.

Klockan är nu 11.45
Det är mulet. Jag vill ta en tupplur. Jag föreslår att de ska läsa men nej, de vill baka. Eller spela kubb, men bara om jag är med. Ja, men baka då, säger jag och hoppas på att få vakna upp till nybakt kladdkaka.

Klockan 12.15 inser jag att det inte går att sova till ljudet av bråket i köket och går ut för att se om de åtminstone har följt ett recept. Det har de inte. Däremot har de använt upp allt smör. Jag skriker lite, de surar, jag tänker att jag sumpade glassarna för tidigt.

Klockan är nu 12.30
Jag föreslår ett parti kortspel till. En vill spela, vi har kul tills de andra två blir osams och slåss. Jag förbannar ännu en gång vårt principbeslut gällande att inte ta med ipads till stugan. Det börjar duggregna. Jag poppar popcorn och läser för Majken. De stora läser lite i tidningar.

Klockan är nu 13.30
Jag tittar på klockan. Igen och igen. Jag skickar ett meddelande till maken: "skynda dig hem, jag är så trött". Han svarar med att han har mycket på jobbet. Förbränningstoaletten måste tömmas och hunden borde lekas med. Jag delegerar det ena och tömmer toaletten själv.

Klockan är nu 14.00 och Majken kommer in med de enda rabarberna som fanns kvar och som vi sparade på. Jag tänker att rabarberpaj är ju i alla fall gott, så vi bakar en paj. Sen inser jag att vi har varken vaniljsås eller glass. Det slutar med att jag skrapar av en päronsplit över min portion paj

Klockan är 14.30
Vi går och badar igen. Ingen vill egentligen eftersom det är lite för kallt, men jag måste få oss att göra NÅGOT i alla fall. Under tiden vi är och badar börjar det regna och vi skyndar oss hemåt. Tillbaka i stugan tänder jag en brasa och säger åt dem att rita. De börjar slåss om pennorna. Jag försöker slösurfa lite men har ingen täckning på telefonen.

Klockan är 15.15
Nu börjar väntan på en till vuxen. Vi ska grilla (såklart) så jag börjar förbereda maten lite. Det klarnar upp och alla går ut igen. Jag försöker känna om stolsdynorna blev alldeles för blöta när jag glömde dem ute under skuren. De är dyngsura. En kortlek som låg kvar på bordet får slängas.

Klockan är 15.30
Alla barnen är på studsmattan. De skriker oftare argt än glatt. Jag sitter under en filt och har tagit ett glas vin. Efter 15 är det ju typ kväll. Hunden tittar på mig varje gång nåt barn skriker extra högt, men jag klappar henne bara trött på huvudet. Från och med nu är det överlevnadsmode som gäller.

Klockan är 16.30
Jag tittar varje minut efter makens bil runt hörnet. Jag tänder grillen, eller jag försöker i alla fall tända grillen. Jag slänger in klyftpotatisen i ugnen. Jag skriker lite på barnen. Snart kommer avlösningen. Snart.

Klockan är 17.00
Min man kommer från jobbet. Vi äter. Det tar fem minuter för barnen. Nån måste diska, och jag får välja mellan att handdiska för tredje gången idag, eller ha barnjour. Jag väljer trots allt barnjouren. Sen lämnar jag över ansvaret och försöker dra mig undan.

Kvällen är sen som de flesta kvällar är, men eftersom det är sommarlov och vi är i sommarstugan lägger sig barnen först vid 22. Jag borde egentligen lägga mig ungefär samtidigt för att orka med morgondagen, men det här är enda lugna stunden på dagen. Jag läser/löser korsord till klockan ett. Sen somnar jag och tänker att det var måndagen det. Bara tis - fre kvar. I fyra veckor till.


måndag 29 maj 2017

David Eberhard, en "feministnazists" tolkning.

Ni var två stycken som önskade ett inlägg om David Eberhard, denna man bland män, denna kostymnisse bland kostymnissar, denna ollonhjässa bland ollonhjässor. Eftersom det finns tillräckligt mycket med saker i mitt liv som upprör mig har jag undvikit allt med hans namn på under de senaste åren men gjorde nu en liten googlesökning och hamnade såklart på hans hemsida.

Vi kanske ska börja där? Jag tror att Eberhard tror att han är en produkt. Som om en Audibil vore en människa. Eller en Tigerkostym. Hans hemsida börjar med en svart bakgrund och så hans efternamn som skimrar i olika nyanser av gråvitt. Det lockar lite. Här, välkommen till mitt showroom. Det har jag designat för att på smakfullast sätt sälja in mina osmakfulla åsikter. Sätt dig ner, njut av nybilsdoften, känn på kavajslaget här, välkommen till bilden av mig.

Jag klickade mig vidare till hans artikelarkiv, vilket var lite förvirrande eftersom det främst är en blogg OM artiklar han skrivit. Men visst, jag tog mig vidare. Trots att jag är den vänstervridna genushäxa jag är lyckades jag ändå navigera i det stålgråa universum som är Eberhards hemmaplan. Efter att ha skummat igenom några av hans senaste artiklar (som såklart främst är debattinlägg) så kan jag konstatera att min Eberhardfria diet de senaste åren inte har gjort någon nytta. Jag är fortfarande allergisk.

Eberhard ogillar följande:
- barn
- föräldrar
- vänstern
- kvinnor
- feminister
- genusforskning
- SVT
- SR
- ja allt som går under public service
- SCB
- allt som andas om orättvisor mellan könen eller att vi kanske har ett samhälle som gynnar män

Eberhard gillar följande:
- andra män. Främst komiker. Komiker gillar han ordentligt. Vilket väl är bra, tänker jag, om man är så skrattretande som han.

Nu tänker ni att jag "målar med lite bred pensel". Kanske drar på lite stora växlar? Då vill jag bara påpeka att detta är ett citat rakt från hans sida:

"Det spelar ingen roll att de osakliga löneskillnaderna mellan män och kvinnor inte alls är 13 % som det står i de flesta radikalfeministers inlägg (inklusive statistiska centralbyrån) utan snarare 2 %. Det senare är enkelt att belägga och för er som är intresserade av det kan ni med fördel läsa om det på olika ställen (bland annat i Pär Ströms bok “Sex feministiska myter“). Annars går det bra att lyssna på Aron Flams podcast “Dekonstruktiv kritik” för en genomgång av hur det verkligen förhåller sig i Sverige med radikalfeminismen och genuskonspirationsteorin."

Ja men ni ser ju. SCB sprider feministiska myter men hans kompisar Komikern och Debattören har koll på läget. Är det inte gulligt med manlig vänskap? Jag tycker det! Jag ser på manlig vänskap som jag ser på små barn som petar näsan i sandlådan. Gulligt på håll men ja ni vet. Man vill ju inte vara en del av det eftersom det främst består av sandslott och äckliga kroppsvätskor. Men kul att de håller på, det får man ge dem!

Var var vi? Just ja! Hans åsikter. Herregud, de är ju många. Det är roligt, för jag har ju många åsikter, men jag får inte sprida dem på så många plattformar som han får. Och ändå är det, wait for it, han som är tystad? Okej, det här var ju en orättvis jämförelse eftersom jag bara är en simpel bloggfeminist och Eberhard faktiskt är överläkare. Men jag undrar ändå om det här med att bli tystad, som han återkommer till ofta i sina texter.

Eberhard är nämligen så vänlig att lägga ut sina inplanerade föreläsningsdatum på sin sida. Sju stycken på fem månader noterar jag. Lägg sen till radioprogram, debattartiklar och böcker. Skavlan till och med. Nu ÄR ju jag bara en hjärntvättad, vänstervriden feministhagga som inte ens tycker om folkhjälten Paolo Roberto (nu tar vi en tyst minut för den tystade Paolo Roberto som bara har eget pastamärke, kokböcker, tv-tid...) men jag tycker ändå att det verkar som att, ja men lite ändå... Eberhard verkar synas och höras rätt mycket? Kan det kanske vara så att han, wait for it, INTE blir tystad? Precis som alla andra män som syns och hörs ofantligt mycket i samhället men som upplever sig tystade för att nån har sagt "men du har ju fel"?

Nä, jag vet inte som sagt. Det är ju inte upp till MIG att avgöra. Upplever Eberhard att han är tystad så är han ju det. Det är ju inte som att han är en sån som förespråkar att vi ska känna oss mindre kränkta och mindre orättvist behandlade? Eller haha förlåt, vänta. Det gör han ju. Men det gäller ju inte HONOM eller hans komiker/programledare/debattörer till vänner. Det gäller ju såna som, ja du vet, har haft tuffa liv. Kanske är sjukskrivna? Kanske blivit utsatta för något slags förtryck? Då kan man ju ärligt talat ta och rycka upp sig, så att de RIKTIGT förtryckta, de som SVT INTE VILL SLÄPPA FRAM, så att dessa män kan få harkla sig och för första gången prova om rösten håller när de försynt och diskret vill våga utmana statsreligionen feminism. "TILL OCH MED SCB FAKTISKT!" ja ni hör ju.

Men eftersom JAG är en sån där statligt godkänd feministnazist så kan ju jag här ta av mitt utrymme till att sprida Eberhards åsikter. Som en liten tjänst till en stackars medelålders vit rik man. Man ska ju dela med sig (eller nej, det tycker han att man inte ska men men):

- Sluta gå på skolavslutningar
- Sluta ordna barnkalas
- Sluta sjukskriva folk
- Sluta tyck synd om människor som har sämre förutsättningar
- Sluta ta pengar från stackars rika människor
- Sluta låt SVT propagera för feminazism i varenda sändning
- Adhd beror på att föräldrarna låter barnen bestämma
- Ät mer bacon!

Okej, som avslutning så ska jag erkänna att jag har säkert länkat till Eberhard nån gång. För jag tycker ju till exempel inte att man ska säkerhetsnoja med barnen eller ställa hysteriska sockerkrav på förskolan. Jag bara föraktar inte svaga, sjuka, oroliga, fattiga, vänster, journalister, public service-anställda, Jesper Juul, inkännande föräldrar, npf-barn eller feminister. Och det gör Eberhard. Det är lite olika det där helt enkelt.






måndag 22 maj 2017

Bara springmask kvar då!

Först hade vi löss. De knäckte mig nästan. Jag är inte helt säker på att vi är lusfria ännu tbh men jag har inte hittat något på ett litet tag, peppar peppar.

Sen, när livslusten efter luschocken nästan började återvända. När maj gjorde sig till och bjöd på sommarvärme och jag skulle träffa kompisar för drinkar och... typ ha ett liv? Jo men hej magsjuka.

GAH!

Det är bara grej på grej på grej. Magsjukan är också tillräckligt nära för att jag inte ska våga pusta ut än, men alla är tillbaka i skola och förskola iaf. Dvs det har gått 48 symptomfria timmar och allt det, men ÄNDÅ. Alla som har barn vet att de där jävla bacillerna kan gömma sig lite varstans. Man kan aldrig pusta ut.

Och i helgen ska vi till Gbg och jag ska träffa kompis och festa och det kommer bli fantastiskt... så tja. Varför skulle jag få vara frisk? Ja jag vet att jag är bitter men vafan. På senare tid har det inte direkt varit smooth sailing om man säger så.

Men jag har även varit på sjukhuset och träffat ssk som sa att inte den här veckan, men nästa vecka, så ska han ta upp på behandlingskonferensen att jag vill ha adhd-medicin. Och SEN kan jag få stå i kö till att träffa en läkare för att få det utskrivet. Så... concerta 2018 då?

Men jag har köpt min tärnklänning till syrrans bröllop och idag klippte jag Noa jättefint så lite lite kan vi hitta på plussidan ändå. Vid det här laget räknar jag precis alla segrar, även de som i vanliga fall bara inte hade varit förluster.

Kul det var innan nyår när jag fortfarande trodde att 2017 skulle kunna bli bra. Det var tider det!

söndag 14 maj 2017

Det värsta med att skaffa barn är andra barns föräldrar.

Det här är något som det inte pratas tillräckligt mycket om på föräldrautbildningar eller när man pratar om eventuella problem med föräldraskapet. Varför inte, undrar jag. Andra föräldrar har ju nämligen en OERHÖRD påverkan på ditt liv, även om ni inte ens umgås. Deras små barn umgås nämligen med dina barn och hey presto så har främmande människors idioti nästlat sig in i ditt liv lika illvilligt som när SD nästlade sig in i riksdagen.

Du kanske inte tror att det är så farligt? Okej, men tänk på alla människor du möter i din vardag och hur jävligt dumma många av dem är. Tänk sen att de skaffar 1-3 barn vilket är rätt vanligt. Tänk också på att många BLIR DUMMARE av att få barn. Som att deras inre idioti får fritt spelrum nu när de fokuserar på barnet och inte på att låtsas vara normala människor med sunt förnuft.

Tänk nu också på att dessa föräldrar uppfostrar sina barn som they see fit = till att bli lika stora idioter som föräldrarna. Och ÄVEN om barnen mot förmodan blir rimliga små trevliga kids, så kommer föräldrarna inte ändras.

Vi har alltså, bara genom att skaffa barn, hamnat i ett liv där följande situationer uppstår:

1) ditt barn kommer i kontakt med deras barn (Detta är oerhört vanligt, lex skolplikt osv)
2) du kommer i kontakt med deras barn (Lite mindre vanligt, men lekdejter och kalas händer ju)
3) ditt barn kommer i kontakt med idiotföräldrarna (ungefär lika vanligt som det ovan, men tvärtom)
4) du kommer i kontakt med idiotföräldrarna (föräldramöten, svar på lärarmail, eventuella klassträffar)

Förstår ni att detta inte är ett litet problem? Det är till och med ett stort problem. För visst, vi kan ju hävda att bara genom att komma i kontakt med idioti skadas ingen... MEN man gör ju det?

Idioterna lär sina barn att killar kan ju inte ha rosa = ditt barn kommer hem och har blivit retad för att han hade rosa på sig.
Idioterna förstår inte hur man följer 48-timmarsregeln vid magsjuka = din familj drabbas av magsjuka om och om igen.
Idioterna ställer krav på skolan om att tex ta bort all plast inom 500 mils radie = resurser som hade kunnat användas bättre till barnens skolgång slösas på deras paranoia.
Idioterna låter sina sjuåringar spela GTA = ditt barn får dels stå ut med att bli nedskjutna "på lek" på skolgården OCH undrar varför inte de får spela det?

Ja det finns såklart en miljon (nu underdriver jag såklart) exempel till men jag tror att ni fattar grejen? Det handlar inte längre om att du måste hantera några idioter i ditt liv utan interaktionerna mellan dig och idioterna har fyrdubblats eller mer. Det är en fälla!

Så, finns det ingen väg ur det? Nej. Nej, det finns det inte. Så länge som du har barn som bor hemma (och antagligen livet ut, men jag behöver få nåt att se fram emot) så är du fast med Andra Föräldrar. Men misströsta ej, för det finns faktiskt några få tips som gör det lite mer uthärdligt.

Här kommer de:

1) Förklara för dina barn att folk generellt är rätt korkade. Jag vet, jag vet, man ska lära barn att vara toleranta och inkluderande men det är ju inget som säger att vi inte tycker att de ska spärras in bara för att de är idioter? Jag bara tycker att mina barn ska ha förståelse för att andra barn har det inte så lätt, med såna föräldrar.

2) Minimera kontakten med andra föräldrar. Lämna barnen på kalas så fort de är över 3-4 år. Stanna inte kvar och riskera "kallprat" med nån som vill berätta om hur SÄRBEGÅVAD hennes tvååring är för att hen lyckas kissa på pottan. Gå inte på föräldramöten efter ettan. De säger inget nytt och det kommer en sammanfattning efteråt. OM du ändå väljer att gå, ta på dig tandskydd så att du inte får stora sår i tungan när du biter dig i den för att inte håna de andra föräldrarnas "oroade synpunkter" om att deras dotter faktiskt inte kan göra en kullerbytta än FASTÄN HON GÅR I TREAN, VAD SÄGER DET OM GYMPAUNDERVISNINGEN?! (True story!).

3) Lär dig frasen "där ser man". Svara den rutinmässigt när någon förälder slänger ur sig nåt konstigt, tokigt, dumt eller korkat.
Exempel:
- Ja jag tycker faktiskt att det är dåligt att de får våfflor på våffeldagen i skolan, då kan ju inte vi äta det hemma sen eftersom det blir för mycket socker! Jag ska nog ta upp det med rektorn.
- Där ser man.

Nu kanske vän av ordning vill påpeka att det inte är ett jättebra svar, nästan lite goddag yxskaft över det? Men då ska ni tänka på att dessa människor vill inte föra en konversation, de vill bara få skryta om sitt barn/klaga på skola eller fsk med sina små jävla oviktiga problem/få höra sin egen röst. Man behöver inte svara logiskt. Säg bara "där ser man" och försök ta dig därifrån.

4) Säg till deras barn. Ge föräldrarna en chans, eller två om du vill vara riktigt snäll, att säga till sina små avkommor att sköta sig, men om de inte gör det - go ahead! Du har ingen som helst skyldighet att låta andras barn förstöra dina krukväxter/vara elak mot ditt barn/skrika sönder luciatåget/kasta sand på föräldrarna i sandlådan/vad det nu är barn gör. Faktiskt inte. Självklart får du känna av situationen lite och bara säga till när det faktiskt spelar någon roll, men när det gör det? Säg till. Ibland får man skälla också. Det kan ju vara jobbigt för barnet att bli tillsagd av en annan förälder men i längden gör du hen en tjänst. Ingen tycker om barn som får bete sig precis som de vill och du bidrar inte till något bra om du låter barnet härja för att du tycker att det är föräldrarnas jobb. Alltså det ÄR föräldrarnas jobb, men ni fattar.

5) Skaffa dig en allierad. Detta är svårt och nästan ouppnåeligt, men i den mån det går så är det guld värt att lära känna en förälder som delar din syn på världen (och föräldraskapet) som du kan landa och tanka energi hos när de andra håller på att dränera dig totalt. Gör det till ditt uppdrag på de där första föräldramötena som du faktiskt går på: hitta en allierad. Allt kommer bli så mycket bättre då, tro mig.

6) Man får såklart säga ifrån till föräldrarna också, men jag rekommenderar det med ytterst största försiktighet. Annars kan det bli så att ditt barn inte har nån att leka med bara för att du kände dig nödgad att berätta för alla på det senaste kalaset att det inte finns nåt som heter sockerchock. Jag menar... folk. Låt dem vara så länge de inte skadar ditt barn, typ.

Varsågoda för min ultimata guide till Hur Man Överlever Andra Föräldrar!

(Ifall Andra Föräldrar tycker att DU är Andra Föräldrar? Ja, det kan/kommer hända. Men då ställer du dig denna enkla kontrollfråga "Tror jag att det bara 'råkat bli' så att min son gillar bilar fast han 'haft tillgång' till dockor?" och svarar du nej så är du med största sannolikhet INTE Andra Föräldrar)

(Detta inlägg var en del av mitt sommarprojekt "Swisha ett inlägg". Läs mer om det här.)

torsdag 11 maj 2017

Statusuppdatering


Okej först och främst så måste jag bara säga att jag är både tacksam och rörd över att så många ba "swishar en summa" för att läsa saker jag skriver? Och så skäms jag lite över att jag inte hinner skriva era önskade inlägg som fort som jag borde/vill, men det är maj. Maj innebär kaos. Detta vet alla föräldrar och vi som har barn som är med i nån slags kör/dans/uppvisningssport mest av alla. Jag får ont i magen bara av att tänka på alla saker vi har tappat kollen på. Det är uppvisningar och det är dansföreställningar med typ sjuhundra övningstillfällen som dessutom sker på skoltid, så att vi ska komma ihåg att lämna in ledighetsansökningar, det är föräldramöten för nya skolor och det är besök på nya skolor och det är projektarbete på min utbildning och det är sommarstugefix och och och.

Jag är lite stressad.
Men mest trött.

Dock tycker jag den här delkursen är jätterolig. Den här terminen har verkligen gått från klarhet till klarhet. Ja, jag har hatat allt innan jag förstått det, men nu är det kul. Att programmera är lite som att lösa korsord: man blir så himla glad när man löser nåt att man bara måste testa nästa grej. Och nästa. Och nästa.

Det jag vill säga var väl att jag vill lägga tid och energi på era önskeinlägg. De kommer dock snart, jag lovar!

söndag 7 maj 2017

Hur är man förälder till helt olika barn utan att bli schizofren?

Jag har tre barn (alla bara... "vi vet") och alla är oerhört olika. Jag har ett barn med psykisk ohälsa och speciella behov som har varit krävande från födseln, ett barn som är oerhört "enkelt" och "lätt" och en halvt galen vildhjärna som kommer ta över världen. De är såklart alla tre mer komplexa än så, men förenklar nu för att annars blir det här ett inlägg om mina barns fantastiska egenskaper och det tycker jag ni kan få slippa!

Hur är man då förälder till så olika barn utan att göra sig själv. och dem, helt förvirrad? Ja, jag vet inte. Men jag tänkte att vi kanske kan resonera lite tillsammans?

Först och främst: syskon kan vara olika och de kan vara lika. De kan älska varandra och de kan avsky varandra. De kan ha samma intressen men olika personligheter, eller ha helt olika intressen men vara väldigt olika i övrigt. Det är väldigt lite vi föräldrar kan göra åt det. Jag tycker att det är befriande.

Visst, det är jättejobbigt när man inte kan behandla sina barn likadant, eller måste ha olika strategier för olika syskon. Men jag tycker också att det visar så tydligt att vi föräldrar har mindre inverkan på våra barns utveckling än vi inbillar oss. Eftersom vi är (ungefär) samma föräldrar och barnen blir helt olika, då måste det ju vara något annat än våra fel och brister som styr? Eller hur? Pusta ut lite tycker jag. Dessutom gör det ju att man har olika relationer till olika barn och det är mysigt. Varje litet unikt band mellan mig och mina barn vårdar jag ömt. Det innehåller just vår relation, det är bara vårt. Visst är det smidigare och enklare om det är som när jag var liten: jag, mamma och syster hade alla intresset hästar (mammas uppstod väl på grund av vårat, men ändå) och kunde dela på det. Jag hade gärna haft det också. Men på grund av att mina barn är så olika så får jag lära känna dem mer som individer. Jag uppskattar det.

Men nu skulle det här inlägget ju inte handla om vad jag tycker underlättar mitt dåliga samvete, utan om syskon och deras olikheter och hur man som förälder kan hantera det. Och jag tror att man helt enkelt - precis som med allt annat - ska prata om det. Det GÅR inte att ha samma regler eller läggtider eller aktiviteter eller hjälp för alla barn, för alla behöver inte samma sak. Det kan vara jättesvårt för barn att förstå och jag tror att de då behöver hjälp att se det.

"Nej, vi kräver inte samma av ditt storasyskon som av dig, för hen kan faktiskt inte klara av det. Vi vet att du kan klara av det. Men eftersom vi ser det så kan vi också ge dig fördelar som hen inte får."

Att exemplifiera, ge dem verktyg till att se varför vi behandlar barnen olika. För jag tror verkligen att man måste göra det. Behandla barnen olika alltså. Jag tror inte någon familj vinner på en rigid hållning á la "såhär gör vi, för det blir rättvisast". Det kanske är enklast för stunden, absolut, men vem gynnar det? Och vem ska man anpassa sig efter? Den blyga som behöver hjälp att ta för sig? Den tuffa som vågar mycket men tappar orken fort och behöver stöttning för att slutföra? Den ledsna? Den arga? Den vilda? Den lugna? En slags gemensam strategi för alla olika personligheter och individer i en familj kommer alltid att passa... ca ingen.

Sedan lyckas man ändå inte. Jag gör inte det i alla fall. Det är såklart inte medvetet, men närapå oundvikligt, att det duktiga mellanbarnet som sköter sig själv får minst uppmärksamhet av oss föräldrar. Jag ser det hända men förmår inte rätta till situationen eftersom den tid och energi vi har slukas av de andra. Det kommer hon säkert döma oss hårt för som vuxen och jag kommer inte kunna säga något annat än förlåt.

Men jag tror inte att jag hade varit nöjdare med mig själv om jag hade ägnat mitt föräldraskap åt milimeterrättvisa heller. Till var och en efter behov är en bra ledstjärna såväl politiskt som föräldramässigt. *ler kommunist*

Nämen GUD vad rörigt det här blev då. Förlåt. Det som är viktigast att tänka på när det gäller syskon och hur olika de är tror jag är:

- behandla inte alla lika, men någorlunda rättvist. Om du inte lyckas med det (ibland förståeligt) så prata prata prata och försök kompensera det barn som hamnar i skymundan, till exempel små resor på tu man hand, hämta hen tidigare från fritids/fsk ibland mm.

- acceptera att dina barn kanske inte är lika varandra/er föräldrar. Alls. Acceptera däremot inte att de nedvärderar varandras intressen eller egenskaper. Syskon som är nära i ålder gör ofta det enligt min erfarenhet, håll lite koll på det.

- ibland är barn svarta får. De älskar schack när alla andra i familjen är extremsportare. Ja men ni vet. Om bara ett barn är väldigt olikt resten av familjen är det tamefan föräldrarnas skyldighet att ta del av det barnets värld också. Man måste inte engagera sig i alla barns alla intressen, men om något är viktigt för ditt barn så kan du åtminstone fråga om det. Även om du inte förstår svaren.

- syskon som vid första anblicken är väldigt lika, har liknande intressen och gemensamma vänner osv är också individer. Det skadar inte att uppmärksamma det ibland. Särskilt om de är nära i ålder och behandlas som ett paket av vänner/skola.

För övrigt så tycker jag att "jag älskar er alla, men på olika sätt" är ett rätt kasst sätt att uttrycka sig. Olika sätt kan värderas, ett kan vara bättre än det andra. Jag älskar alla mina barn på samma sätt: fullkomligt, hopplöst, tröstlöst, världsomfattande och evigt. Även om de såklart ibland uppfattar det som att jag bara älskar deras syskon och är JÄTTEORÄTTVIS mot just dem. Men tja. Det hör ju till.

(Det här inlägget var en del av mitt sommarprojekt "Swisha ett inlägg". Läs mer om det här.)

torsdag 4 maj 2017

Swisha ett inlägg!

Sedan jag berättade om min inkomstbrist i sommar är det flera som har hört av sig här, på instagram och twitter och frågat om de får swisha ett bidrag. Jag har sagt nej eftersom jag inte vill att andra ska betala för min dumhet. Men sen tänkte jag på (inför att söka jobb) vilka mina styrkor är och den främsta jag har är ju att skriva. Så istället för att ta emot allmosor tänkte jag att man kan få köpa ett inlägg på bloggen eller instagram för en valfri summa.

Innan jag berättar hur jag har tänkt det vill jag klargöra tre saker:

1) Vi kommer åka på vår barnfria Greklandsresa. Dels för att pengarna vi redan betalt annars försvinner, och dels för att jag inte tror att vi kommer orka hösten utan den. Det har varit tufft på sistone och vi behöver vilan något så oerhört mycket. Men om man känner att man inte vill bidra med pengar till någon som ska lyxa till det och åka utomlands så ska man absolut inte göra det, och därför vill jag vara tydlig med detta från början så att ingen känner sig lurad.

2) Vi kommer inte svälta. Om det blir så att vi inte kan betala räkningar och mat så kan vi låna pengar från bank och/eller släktingar. Vi har en sommarstuga att tillbringa sommaren i och Noas kollo är redan betalt. Det kommer bli jävligt tight och jag är osäker på hur vi ska göra, men vi kommer inte hamna på gatan. Jag vill inte att någon ska tro det.

3) Om du har dåligt med pengar vill jag inte att du swishar en krona ens. Jag vill inte att nån ska läsa och känna att "jag vet hur dåligt det är med pengar, men den här månaden fick jag lite över så då kan jag hjälpa till". Nej. Om du däremot känner att vafan, ett glas rosé på uteserveringen kan jag offra för att jag gärna vill se ett inlägg om just mitt favoritämne - då är det en annan sak.

Alla är med på noterna? Okej!

Det är väldigt enkelt. Du swishar, jag skriver!



























Swisha valfri summa och ett ämne du vill att jag skriver om. Skriv gärna också om du vill se det på instagram (@chipsqueen) eller på bloggen (enligtellen.blogspot.com).

Eftersom utrymmet för text på swish är begränsat så kan du utveckla i kommentarsfälten på blogg och insta, skicka DM eller maila mig på ellen.haglund@gmail.com

De eventuella inlägg som önskas (jag menar, det är maj och snart sommar - folk har bättre saker för sig) kommer upp så fort jag bara kan! Ju mer komplicerat ämne, desto längre tid kan det dock ta. Men jag lovar att skriva så fingrarna glöder.

Frågor? Hojta bara!

(Frågan om varför jag inte säkrade sommarinkomsten innan jag gjorde sommarplaner? Ja men vi gick ju igenom det i förra inlägget: jag är dum i huvudet.)

onsdag 3 maj 2017

Detta har hänt.

I måndags köpte vi en resa till Grekland som sagt. Så nöjd. Betalade lite mindre än hälften i förskott. Som man gör.

I tisdags fick jag veta att jag inte kom in på någon av de sommarkurser jag sökt. Lite mindre nöjd. Och med "Lite mindre nöjd" menar jag "fullkomligt chockad och panikslagen". Jag har nu ingen inkomst alls mellan maj och augusti. Kul va? Det är ca 30 000 som saknas, bara sådär.

Var det dumt att köpa en resa innan jag var 10000% säker på sommarens försörjning? Absolut. Men, till mitt försvar, jag har alltid alltid kommit in på allt jag sökt. Detta eftersom jag har väldigt höga betyg. Mitt meritvärde ligger alldeles runt 21 och max meritvärde är 22.5 - så länge jag inte har sökt till läkarprogrammet har jag alltid kommit in. Och nu sökte jag kurser som "kommunikation i innovationsprocessen", "introduktion till javaprogrammering" och såna random distanskurser som man kan klara av på en höft under sommaren. Det slog mig aldrig att jag inte skulle komma in. Jag kommer alltid in. (Varsågoda ni som ogillar mig, hånskratta nu.)

Men nej.

Sen jag berättade det här igår på insta har jag fått många tips. Och jag är tacksam för tips, absolut! Det är bara inte så lätt.

Sommarjobb? Jo visst, förutom att:
1) vi har sagt upp vår fsk-plats från 22 juni och skolfritids tar vid först i augusti. Inte jättemånga sommarjobb vill ha nån som har sån begränsad möjlighet att jobba.
2) Jag kan inget? Mina styrkor är att skriva, redigera, jobba med hjärnan. Visst, jag kan sitta i en reception eller sälja glass, men alla såna jobb har ju tonåringar fått? Vilket jag förstår såklart!
Och nej, jag kan inte jobba i vården. Jag tycker ärligt att det är lite förolämpande mot de som faktiskt jobbar i vården - och patienterna - att säga att det är något alla kan klara av. Jag är socialt inkompetent, slarvig och glömsk, äckelmagad och svag. Jag kan inte komma på en uppgift i vården som jag duger till.
3) Det är maj. Sommarjobb var svårt att få när jag var en pigg 16-åring som kunde jobba dygnet runt och var ute i februari. Nu? En halvt utbränd trebarnsmorsa med massa krav på tider som kan funka? Nja...

Leta fler kurser? Jo såklart, jag gör det. Men problemet är att det inte finns några. Det finns inga med massa lediga platser för oss som gör en sen anmälan. Och ja, jag är reserv men jag är på plats ca 250 i snitt. Det bådar inte gott.

Så vad ska jag göra? Well, jag har sålt av klänningar. Får leva snålt - har till exempel slutat dricka cola - och spara. Men det är fortfarande hemskt jobbigt och jag har sån ångest över resan. Åker vi inte slänger vi bort flera tusenlappar. Åker vi blir det en stor kostnad.

Såatteh... jag jinxade i förra inlägget va? Det var dumt.

söndag 30 april 2017

Men vafan

Jag vill bara påpeka att jag hade skrivit ett långt och lite småroligt inlägg förut, men sen så hängde sig mitt internet (förlåt, skulle jag ha haft triggerwarning på det?) och allt försvann. Sparades inte ens i utkast. Så oförskämt.

Nyheter då? Tja, hunden löper (mindre besvärligt än jag trodde, som allt med denna fantastiska lilla lurvboll), sonen har börjat med medicin och jag väntar in min tid för att jag ska få adhd-medicin. Jag och maken ska åka en vecka till Grekland (Karpathos) i sommar UTAN barn och jag gråter nästan när jag tänker på mängden tid till vila vi kommer ha. De senaste åren har varit så oerhört tuffa att nu, när det ser ut att ljusna lite (fan, nu jinxade jag ju) så vågar jag inte riktigt tro på det.

Valborg firades med bråk, sura barn och en absurd allsång med barnkör på "barnens firande" här i stan. Den höll på i evigheter? Till sist stod ALLA och bara väntade på att elden skulle tändas, men körledaren som nog egentligen ville bli sångerska och nu tar alla chanser i världen att få stå på scen, hon slutade inte. Låt efter låt efter låt. Under en låt gav hon små tutor till alla barn i publiken, sen tutade de i dessa i tio minuter? Vi frös, jag skrattade så jag grät åt hela spektaklet och folk var väl generellt... irriterade.

Nåja, vi kom hem och hade sen stora mängder chips att ägna oss åt. Dessutom vann vi i Pandemic för första gången.

Slut på dagbok.

måndag 24 april 2017

Trött, tröttare, trebarnsförälder.

Jag har ett tag varit lite piggare, men såklart så tog det slut. I lördags så började Den Stora Tröttman. Antagligen som ett svar på den extrema stressen/oron på sistone, eller så har jag inte ätit tillräckligt mycket kosttillskott från Hanna & Amanda, men trött är jag. Och ni vet när man är sådär trött att armarna känns tunga och benen trötta, ögonlocken grusade, öronen susar, hjärtat orkar knappt dunka och hjärnan går på lågfart? Då?

Well, då måste man ändå göra allt som hör föräldralivet till. Som att ta bilen för att hämta barnet på förskolan eftersom det regnar isbitar och man inte orkar bli förkyld igen men så är det vägarbete så det tar ungefär tredubbel tid att komma fram till förskolan och sen så hämtar man och möts av ett enormt NEEEJ eftersom barnet inte vill gå hem och sen så ska man krångla på henne kläderna fast hon är ju sex så man säger mest åt henne att klara det själv och så går man ut och det första hon gör är att med flit gå ner i en vattenpöl i sina gympaskor och sen så åker man till sist hemåt då men väl hemma upptäcker man att man glömt sina nycklar hemma så man får ta hissen upp och hämta nycklarna och sen åka ner igen och ta cykeln till barndansen i regnet och så kommer man fram och ser till att barnet går till dansen och sen går man till affären och köper ägg till kvällsmaten och så väntar man på att barnet ska bli färdig med dansen och när hon väl blir det så är det tydligen bajspaus på ungefär 400 minuter och efter det måste man få på tights och skor och fleecetröja och regnjacka och regnjackan trasslar till ärmen och man orkar bara inte fixa det för det är för mycket men så gör man det ändå för det finns inget alternativ och så ropar man på barnet att vi ska gå nu nej vi ska gå nu men kom då jag orkar inte snälla kom och lyssna på mig nån gång nu går vi ja bra kom nu då och sen så regnar det ute och man måste bli blöt i rumpan och i ögonen och i håret och man måste lyssna på barnet som också blivit blöt och därför sur och sen är man hemma igen och hittar inte nycklarna till cykelrummet men till sist så gör man det och då kan man äntligen åka upp och lämna äggen till pajen och sen dyka in i en varm dusch och sen sätta sig vid middagsbordet och äta en broccolipaj som alla barnen hatar.

All day, every day. Nej, det är ingen som har tvingat mig att skaffa barn men det var inte så att jag bestämde mig för att skaffa barn med diagnoser och själv bli typ utbränd av odiagnostiserad adhd så jag tycker ändå att jag får vara lite trött.

Det enda knark jag har är socker. När jag tänker på folk som säger typ att de äter dadelbollar för att de mår så bra av det istället för raffinerat socker känner jag bara att ja men det är väl jättekul för dig men nu HAR INTE ALLA SÅNA LIV JÄVLA MUPP.

Nä men jag är inte bitter.

tisdag 18 april 2017

Hur gick det med den där boken då?

Jo men såhär: jag ägnade massa tid åt att skriva den. Pratade om den massor. Skrev klart den.


Läste igenom den sen och DOG AV SKAM PGA DEN ÄR SÅ JÄVLA DÅLIG, JAG MENAR SÄMRE ÄN EN JÄVLA FÖLJETONG I ALLERS!

Så.

Det om det.

fredag 14 april 2017

"Glad påsk"

Så det är långfredag och vi har inget inplanerat. Det är väl i sig inte så konstigt eftersom vår familj är liten och min syrra inte firar påsk med oss i år. Så vi tänkte väl att tja, långfredagen ägnar vi åt mys och film och lite spel?

Så vaknar jag sådär småfebrig. Jag har inte feber, men jag blir lätt svettig, mår illa, huttrar... ja men ni vet. Sådär så att man är SÄKER på att tempen kommer visa minst 38, och så visar den typ 35. Så mår jag. Och så var det snöstorm. Alltså en decimeter snö på marken, blåst och snö överallt. Eller var och var. Det ÄR snöstorm fortfarande, men nu berättar jag om i morse då dagen tog sin hemska vändning.

Har någon dött undrar ni kanske? Well jag hoppas det. Jag hoppas att de vidriga lössen vi upptäckte i ungarnas hår har dött. Jag hoppas verkligen verkligen det. Hela jävla dagen har gått åt till att lustvätta, luskamma, nagelfara varenda jävla hårstrå. Jag får panik på det här. Vi har aldrig haft löss förut och jag vill INTE få tillbaka det. Så vansinnigt äckligt.

Så istället för lite lugnt skrotande med böcker och film och att svänga ihop en paj till imorgon blev det kaos. Alla lakan och filtar i tvätten i omgångar. Alla ungar ska bråkas med och duschas och borstas och bråkas med och och och... det blev inte en så mysig dag det här helt enkelt.

Nu har väl något relativt lugn lagt sig igen. Ett barn står och rullar köttbullar, ett gör påskkort inför imorgon och ett är med ner i tvättstugan. Jag sitter mest i soffan och tycker synd om mig själv och tittar på instagram på alla som firar påsk med sina stora släkter i snöfria landskap.

Och godiset håller på att ta slut.

onsdag 12 april 2017

Och så var det mitten av april!

Jag har fyllt år. 33 år till och med. Jag hade en liten fest som var jätterolig och trevlig med fina vänner, men som orsakade mig mängder av ångest före eftersom ingen ville/kunde komma. Jag vet att jag har varit dålig på att höra av mig, men mitt liv har varit fucking kaos och skit? Tycker kanske att ansvaret för vänskapen då kan ligga på de som har ett lättare liv? Men så funkar det ju inte och jag har bra vänner och och och. Jag var bara lite ledsen inför festen som sagt. Sen var jag bakis efter den, men det är en helt annan historia.

Något mycket viktigare än den lilla oviktiga berättelsen om min födelsedag. det är att det ser ut som att vi äntligen kommer få hjälp från Bup. Vi ringde dit för hjälp första gången för 5 år sedan. Sen dess har vi gått igenom två utredningar. Den första var katastrofal och skickade ner hela familjen i nåt svart hål. Den andra hade vi större förhoppningar på, men verkade även där få kalla handen. Tills vi fick prata med läkaren istället för psykologen och hey presto - vi kan få hjälp! Den lättnaden är lite svår att förklara. Vi har varit inställda på kampläge i flera år. Vi har pendlat mellan uppgivenhet och sorg och ilska och vanmakt. Kvällen innan det senaste mötet låg jag i sängen och kunde inte sova. Jag tänkte på om vi skulle behöva göra någon slags insamling för att ha råd att söka vård privat. Men sen behövs inte det visar det sig? Vi har två diagnoser, vi har behandlingsförslag, vi har löfte om ev medicinering, vi har en bra kontaktperson. Gud, jag vill inte jinxa det här nu men jag hoppas verkligen att vi inte längre står HELT ensamma i att försöka hjälpa ett barn som mår dåligt.

Nu är nästa steg återföring till skolan, att ligga på dem om att göra relevanta anpassningar. Och så ansökan om vårdbidrag till försäkringskassan såklart.

Allt detta pågår liksom bredvid det vanliga livet. Ni vet det där livet där jag har en enorm tenta nästa fredag som jag MÅSTE klara för att få plugga vidare i höst. Det där livet där vi har tre barn och en hund och allt som hör dit. Läxor, prov, studiedagar, lov, sjukdomar, bekymmer, bråk - sånt som även alldeles vanliga barn kräver av sina föräldrar.

Och man får inte ge upp. Det är inte ett alternativ. Så man, eller vi då, planerar påsk och skriver ner barnets svårigheter till försäkringskassan. Jag pluggar till tenta och kollar upp om vi kan få ersättning från försäkringsbolaget. Vi planerar för semester i sommarstugan och försöker föra en dialog med skolan. Det är så väldigt väldigt mycket och jag är så trött.

Men snart är tentan över och jag kan åtminstone andas lite. Hoppas jag.

torsdag 6 april 2017

Det finns i alla fall lite dis i tunneln.

Så de senaste veckorna har jag haft redig panik över framtid och ekonomi. Idag lugnade det sig lite, tack och lov.

Bakgrund: jag ska plugga med csn i sommar. Jag har inget jobb att återgå till, kan inget som är användbart gällande sommarjobb och har dessutom tre barn som gärna vill träffa sin mamma i sommar. Så att plugga kändes som den bästa lösningen.

Men häromdagen så insåg jag att delkursen jag läser nu, den jättesvåra delkursen vars tenta jag nog inte kommer klara, den är på 9 poäng. Om jag inte klarar den så innebär det att jag inte får CSN i sommar, eftersom man måste ha klarat 75% av föregående termin. Ja, ni fattar paniken jag levt med? För visst, omtenta osv, men den är inte förrän i juni. Och sen har de tre veckor på sig att rätta den och sen har CSN sin handläggningstid. Vi är i slutet av sommaren innan jag hinner se några pengar.

Men idag fick jag reda på att jag redan har kammat hem 2 poäng denna delkurs genom lite andra examinerande moment. Och helt plötsligt hänger då inte hela sommarens ekonomi på en tenta. Jag måste klara nästa delkurs, visst, men det känns rimligare.

Andas ut lite här då. PUST! Dessutom visar det sig att vi får ha med ett appendix till kurslitteraturen på tentan, vilket såklart kommer underlätta.

(Är såklart fortfarande livrädd för att jag tänkt fel och att jag lik förbannat får prostituera mig i sommar, men nu lever vi på hoppet.)

Nu ska jag släppa tankarna på det här i helgen. Jag fyller år på lördag och ska ha en fest. Eller rättare sagt, jag hade tänkt ha fest. Jag bjöd in till fest. Men ingen vill/kan komma så nu blir det mer... jag vet inte. Lite häng i slutet sällskap? Jaja, jag får vin iaf!


måndag 3 april 2017

Varför är det så otäckt med tjocka människor?

(Okej, fair warning, jag har oerhört mycket tankar som snurrar runt i mitt huvud just nu kring ämnet fett och kroppen, och sen jag blev nån slags kroppsaktivist på instagram hamnar det mesta där. Men orka skriva allt på telefonen och i ett format gjort för bilder istället för text? Nej. Så här kommer de i någon längre form, icke-stringent och svengelskt som vanligt när det gäller mig. Here we go!)

Jag har kommit på mig själv att skämmas när jag upptäcker hur stor jag har blivit*, typ om en stolskarm trycker mot höfterna eller ett säkerhetsbälte i en karusell är svårt att knäppa. Jag skäms och får genast reaktionen "gud, hur kunde jag inte veta hur tjock jag är? Så pinsamt!". Och det är ju ganska stört, n'est ce pas? Men det blir såklart en naturlig följd på alla normsmala som känner ett behov av att Upplysa Tjocka Om Att De Är Tjocka. Det är samma mekanism. Jag skäms för att jag BORDE ju veta hur äckligt tjock jag är, och de upplyser andra i rädsla av att de där andra inte FÖRSTÅR hur äckligt tjocka de är. Det är liksom en allmänt förankrad uppfattning att feta människor hela tiden måste tänka på hur feta de är. Först då så kan de kanske göra något åt det. Och om de inte ids (såklart handlar det om lathet) göra något åt sin kroppshydda, så ska de åtminstone SKÄMMAS.

Och det gör vi ju, såklart. De allra flesta av oss skäms någon gång. Vissa går omkring och bär på en ständig skam över att ha svikit samhället så grovt genom att låta sin kropp bli en xxl eller större. Andra lyckas hålla skammen stången större delen av tiden, men kanske trillar ner i ett ännu djupare hål när det väl slår till. Oavsett vilket så finns det inte en enda tjock eller fet människa som inte vet om att hen är tjock. Det vet vi. Allihopa vet vi det. Det enda vi begär är att ibland kanske få, jag vet inte, existera utanför detta? Eller trots detta? Att vi kan få ta del av livet på samma villkor som alla andra, utan att hela tiden behöva tryckas ner av "välmenande" (mer om det sen) människor som tycker att vi nog verkar liiite för nöjda med livet och därför påminner oss. "Ursäkta, men du vet väl om att du är fet?". Nej, inte i de ordalagen - det vore ju ohyfsat - men ni förstår poängen.

Så därför skäms jag ibland när jag inte förstått att min rumpa är större än alla andras. Det känns lite som att jag ger de andra rätt. De borde kanske påminna mig? Uppenbarligen har jag gått omkring och trott att jag... duger? Så kan vi ju inte ha det. Och det här, kära vänner, är jag varken först eller sist om att påpeka, men det tål att upprepas: tjocka människor får inte tro att de duger. Särskilt inte tjocka kvinnor.

Detta, att förhindra tjockisar från att vara nöjda med sig själva, är den enda anledningen till att man kommenterar andras vikt och storlek. Det handlar inte om oro för deras hälsa. Nej, det gör det inte. Nej. Seriöst igen? Nej. Det. Gör. Det. Inte.

Hade det handlat om hälsa hade man kommenterat upprört på varje vin-/rök-/sol-/skid-/bil-/tv-bild som postas på sociala medier.

"Du vet väl att alkohol kan skada din lever? Jag bryr mig bara om hälsan!"
"Solsemester, visst det är härligt. Men jag oroar mig för att du sprider en livsstils som bidrar till ökad hudcancer! Bara hälsan jag tänker på, that's all!!"
"Skidor? Inte för att vara taskig eller nåt, men vet du hur lätt man bryter benet i backen? Jag tänker bara på din hälsa!"

Ja, ni vet ju redan detta. Det är bull to the shit att det handlar om hälsa. Det handlar enbart om att vilja trycka ner och förhindra det otänkbara: en tjock människa som inte hatar sin kropp.

Varför är det då såhär? Jag vet inte riktigt. Jag har ju skrivit om det här tidigare och andra har skrivit om det tidigare och jag tror inte på något sätt att jag kommer med nåt unikt här. Inte heller har jag något svar.

Kanske blir man provocerad av att andra, som inte äter nyttigt och aktar kalorier och bantar, mår bra i sig själva? Är snygga? Trivs med livet? För varför ska jag tvinga i mig den här råkosttallriken om hon kan äta pommes och älska sig själv? Kan det vara skrämmande?

Eller handlar det om att vi kopplar samman tjockhet med svaghet (man kan inte hindra sina impulser, man kontrollerar sig inte, man är för lössläppt) och det bara är ett utökat svaghetsförakt? Rent krasst kan man ju lätt konstatera att de som hatar svaga mest inte direkt är de första som hoppar på den kroppspositiva rörelsen. (Dock liten kort passus, svag? Oh honey jag kan sitta ihjäl dig.)

Eller så kanske det handlar om det här att vi ser oss själva (och våra barn och medmänniskor) som projekt som ständigt ska förbättras till perfektion. Det räcker inte med att ha ett hem, det ska se ut som i en inredningstidning. Det räcker inte att ha en kropp, den ska se ut som i en modetidning. Det räcker inte att ha ett barn, hen ska prestera så att vi har något att skryta om. Eller?

Det kanske är lite av varje. Det kanske är olika från person till person. Men ATT det är så att folk provoceras av oss tjocka, det är ju tydligt. Även intelligenta människor, folk jag ser upp till och följer på sociala medier, kan utan filter slänga ur sig tjockhetsföraktande kommentarer. Man förutsätter att konsensus är att tjock = dåligt. Det finns inget ifrågasättande kring det, inget problematiserande. Och detta från människor som säkert kan hitta sjuttiofyra intersektionella problem i den här texten. Men att ifrågasätta sin uppfattning om att viktuppgång till trivseltjock eller tjock eller herregudihimlen FET = katastrof? Nä, det lyckas man inte med.

Så jag föreslår ett litet experiment. Varje gång du bidrar till uppfattningen att tjock = dåligt, hejda dig själv och fundera på varför du känner så. Varför stör du dig på att en fet kvinna har magtröja? Varför provocerar det dig när en tjockis äter pizza? Varför är det värsta som kan hända dig några kilo plus? Varför kliar det i fingrarna på dig just nu för att du så gärna vill kommentera "men det ÄR JU INTE hälsosamt att vara fet" på den här texten?

Fundera på det du! Nu ska jag äta potatisgratäng och sås.

*(Här ville jag såklart lista anledningarna till att jag gått upp i vikt, så att ni kan godkänna dem och FÖRSTÅ mina orsaker till att vara fet. För det är tydligt viktigt för mig. Vi är alla produkter av samhället vi lever i osv.)


torsdag 23 mars 2017

Man kan inte skylla allt på pms

Det är inte mycket som är jättekul just nu. Jo, det är vår och det är fantastiskt, men i mitt liv i det lilla. Jag läser en kurs som jag inte klarar av. Vi har inga pengar och har absolut noll inplanerat på hela året. Inga resor, inget. Jag har bjudit in till födelsedagsfest som nästan ingen kommer komma på. Det enda vi har inplanerat på hela sommaren är min systers bröllop som såklart kommer bli fantastiskt fint, men också påminna om att hennes liv innehåller så mycket kvar att uppleva, medan mitt känns över. Jag vet inte ens hur jag ska försörja mig i höst om jag inte klarar kommande tenta. 

Så det är kul. Allt är kul. 

söndag 19 mars 2017

Vart tar tiden vägen, osv osv

Så Majken fyllde sex år igår. Sex!? Hon är ju min minsta, vår lilla "sladdis", vår bebis... och nu är hon inget småbarn längre? Ytterst tur för oss att hon både är oerhört busig och liten, vilket gör att vi kan låtsas att hon är fyra år ett tag till. Tja, sen börjar ju skolan och då har jag BARA SKOLBARN? Herregud, det är helt orimligt. Jag hänger inte med och alla såna klyschor som är jävligt sanna.

Ibland känner jag att jag tappar bort mig. Det är så mycket med barnen att jag, Ellen, liksom drunknar? Ibland när jag har tjatat mycket, eller skrikit, eller varit extra sur eller trött, så kollar jag mig i spegeln och försöker se vad mina barn ser. Särskilt om jag är osminkad blir det en främmande upplevelse. Är det här verkligen jag? Alla rynkor och trötta mungipor och trött kropp och tråkig frisyr? Varför syns inte mitt innersta jag bättre? Eller har det här blivit mitt innersta jag? Kommer mina barn minnas mig som trött i mjukisbyxor eller glad i klänning? Ser de ens mitt ansikte eller ser de en bild av sin mamma, som de uppfattar mig? Jag vet inte men det skrämmer mig ibland att föräldraskapet är så omfattande och uppätande. Inte på det sättet att man trasslar in sig i krångliga rutiner när barnen är små, då får man fan skylla sig själv. Utan mer att ju äldre de blir, desto mer tar det över ens identitet på nåt sätt. Det finns inte utrymme att utveckla sig själv, eller att hitta sig själv för den delen. För det mesta blir borttappat mellan matlagning och tjat och har man som jag även barn med speciella behov så tar det upp ÄNNU mer. Och även om jag känner att jag vill mer och borde mer och kan mer så finns liksom inte orken att plocka fram det.

Jaja. Jag sa till min man förut idag att "bara så att du vet så är det PMS-vecka nu" och det verkar som den redan börjat va? Avskyr detta tunga moln av "jag lyckas inte med nåt, jag uppnår inte nåt, jag är bara trött och dålig" som belägrar mig.

Jag gav i alla fall min sexåring en fin födelsedagshelg med badhusbesök, släktkalas och barnkalas. Det var bra.

torsdag 16 mars 2017

Hej Adhd!

I måndags fick jag svaret på min utredning jag gjort senaste månaden. Jag har adhd. Det var ett inte-så-oväntat men bra-att-få-bekräftat besked som gjorde mig glad. Nu kan jag få medicin. Hjälp. Nåt som förklarar!

Jag har aldrig trott att jag har adhd. Jag har snarare varit inne på mycket annat för att förklara varför jag upplever att jag är annorlunda än andra och varför så mycket är så svårt för mig. Borderline, aspergers, bipolär... ja men ni vet ju hur man googlar och har sig.

Sedan, i samband med ett läkarbesök för ett av barnen, ställde en läkare några frågor till mig och det var så himla spot on att jag baxnade.

"Hur bra är du på att göra tråkiga, monotona arbeten?"
(Kan inte alls, har inte betalt en räkning i mitt liv.)

"Hur fungerar du med människor som är långsamma?"
(Jag vill slå ihjäl dem)

"Hoppar din hjärna ofta från ämne till ämne?"
(Här frustade min man rakt ut av skratt pga så rätt.)

I alla fall så sa läkaren efter dessa frågor (och några fler) att han tyckte att det lät som att jag har adhd/add men har klarat mig bra genom skolgången på grund av hög begåvning.

Jag sa ungefär "Men jag är ju lat, jag kan inte ha adhd" eftersom jag, well, är lat.
(Eller inte, mer om det sen)

MEN - och det här tror jag är jätteviktigt att många förstår - han påpekade att HJÄRNAN kan fortfarande rusa runt även om KROPPEN är stilla. Och så är det ju för mig. Det måste alltid hända flera saker i min hjärna, mina tankar rusar omkring och jag behöver ofta fokusera på 2-3 saker samtidigt för att orka med.

Sen sa jag ungefär "men jag har ju klarat mig jättebra i skolan, jag kan ju inte ha adhd?". Och här kommer nummer två av aha-moment, när han påpekade att din koncentrationsnivå ska matcha din begåvningsnivå. Har du hög intelligens ska du också ha hög koncentrationsnivå. Matchar det inte det så kan det orsaka ett funktionshinder eftersom du inte klarar av att leverera på den nivå du borde och förväntas.

Jaja, efter detta läkarmöte gick jag hem och googlade add/adhd och kände bara att ja, det här är ju jag? Hur kunde jag ha missat det förut? Det är ju PRECIS såhär jag fungerar? Ibland började jag gråta eftersom det var såna saker som jag fått så liten förståelse för tidigare. Till exempel hur jag älskar att vara full eftersom allting i hjärnan saktar ner då och jag kan vara mer närvarande.

Så, redan lång story lite kortare: jag skickade remiss för utredning, fick vänta i två månader (hata privatisering av vård men förlåt, jag orkade inte stå i kö), gjorde utredning som var asjobbig men bra, och fick min diagnos. Och det var adhd, inte add. Där ser man.

Nu ska jag lista ut vart i Örebro jag ska vända mig för att få medicin och sen ska vi se om jag kanske kan klara av sånt som tidigare varit mig övermäktigt. Göra saker utan motivation. Organisera mitt arbete. Stå ut med korkade människor. Hantera mitt humör. Inte ta beslut baserade på rastlöshet. Osv osv. Tänk om jag kan, jag vet inte, jobba som normala människor? Inte bränna ut mig? Alla dessa möjligheter!

Kvinnor med adhd är underdiagnostiserade och det är inte konstigt när vi ser en sjövild liten unge eller en stökig ung kille framför oss när vi hör "adhd". För mig var det ögonöppnande att inse att jag inte är lat, jag är bara oerhört motivationsstyrd pga ett psykiskt funktionshinder. Jag är inte slarvig och klantig, jag har sämre förutsättningar att hålla ordning på saker. Jag är inte otacksam och gnällig, jag bär på en kronisk rastlöshet. Det är fel på mig, o ja, men det finns en ANLEDNING. Det spelar ingen roll att jag sagt åt mig själv att skärpa mig en miljon gånger, jag har ju inte förutsättningarna att göra det. Det som jag tycker är så svårt, att jag tycker det är så kämpigt att vara vuxen, att jag inte fattar varför jag inte gör MER av mina förutsättningar - det grundar sig i något.

Detta något är adhd.

(Ps jag vill även påpeka att jag är smartare än 90-95% av befolkningen vilket stödjer min tes om att alla är idioter. Det är för sorgligt med världen om jag tillhör de smartaste, särskilt eftersom jag först härom året insåg att USA är granne med Ryssland om man tittar på en jordglob.)


onsdag 8 mars 2017

Apropå att vara trött.

Så den här veckan är... jobbig. Något av det jobbigaste jag vet när jag är såhär slut är att ha saker inbokade. Och tja, det är rätt mkt sånt just nu.

Idag: Studiedag för de stora barnen + tentaplugg en masse för mig.
Torsdag: Till sthlm för läkarbesök. Plugga all ledig tid jag får.
Fredag: Tenta. Efter tentan, om jag hinner till min tid, ska jag operera bort tre födelsemärken.
Lör - Sön: Ensam med tre barn.
Måndag: Stockholm igen pga läkarbesök. Tar hela dagen.
Tisdag: Bup + föreläsning. Inte så mycket i sig, men mentalt krävande.

SEN blir det lite lugnare. Om man med lite lugnare menar att Fredag - söndag så kommer vi ha släktkalas och barnkalas och fira att Majken fyller 6.

Men nästnästa vecka DÅ... ja, ni fattar. Det är lite mycket nu.

fredag 3 mars 2017

Varför skaffar barn föräldrar som är så korkade?

Gud, ni har väl sett dem eller hur? Två absurda "debattartiklar" har snurrat runt de senaste dagarna. I en av dem så klagar en vit smal medelklassish-kvinna på att föräldrar ger sina barn socker, och i den andra så klagara en vit smal medelklassish-kvinna på att andra har sina barn på förskolan. Jag orkar inte, de är så jävla dåliga. Och så kommer massa problematiserande texter nu, som säger att jo hon har rätt eller jo hon har fel och har ni tänkt på det här perspektivet eller?

Jag. Orkar. Inte.

Nu kan ju vän av ordning påpeka att just det här är ju också en sån text? Well då har ni fel. Jag har ingen lust att nyansera något alls, jag tänker bara berätta facit. Såhär är det, varsågoda:

1) Föräldrar är idioter. Detta är eftersom människor är idioter och föräldrar är bara människor som förökat sig. Idioter är de som lämnar barn på förskolan 40 timmar när de har semester, och idioter är de som skriver debattartiklar om föräldrar som öht lämnar barnen på förskolan alls. Förskolan är en av de viktigaste komponenterna i ett jämställt samhälle. Därför borde mer skattepengar gå till förskolan, så om ni verkligen vill bidra till en bättre miljö för era barn så kan ni ju, jag vet inte, rösta på ett parti som inte vill montera ner välfärden och privatisera lilla Fritiofs föris? Det känns ju som en lite mer konstruktiv idé än att försöka skamma andra till att ha barnen på förskolan mindre. Sen ska pedagogerna på förskolan självklart kunna neka misstänkt sjuka barn att komma till förskolan, och ifall det sker upprepade gånger från samma föräldrar så är ju en idé att anmäla till soc eftersom de uppenbarligen inte kan hantera sitt föräldraskap. Mer skattepengar till förskolan, använd ditt barns plats när du behöver, men sluta med larvet om heltid till föräldralediga för det tamefan att lägga sten på börda i en redan pressad verksamhet.

2) Socker i sig är inte farligt, för mycket socker är inte bra. Låt barnen äta godis, men se till att de även äter annat. Vissa barn äter inget alls och då får man vara glad för en risifrutti. Andra barn älskar spenatsoppa och då får man tacka sin lyckliga stjärna för att man fick en prettounge och inte ett kinkigt barn och så ger man fan i att döma andra som gör så gott de kan.

3) En av dessa kvinnor som skrev nån av texterna har bilder i motljus på blonda leende småbarn på sin facebook. Lite kan jag känna att om dina barn är typ 3 och 5 år gamla och det jobbigaste du varit med om är att det var sömnbrist när de var små, då kan du ju... jag vet inte, hålla käften kanske? Vissa får vinstlotter i livets lotteri, andra får nitlotter. Det enda man kan begära av de som fått det lite bättre är väl åtminstone att inte sitta där med munnen full av ekologiska dadelbollar och säga "varför köpte inte du en vinstlott som jag?"

Varsågoda för facit. Tack och hej.

När ingen vila finns att få.

För ca ett och ett halvt år sedan fick jag en akut stressreaktion, som läkaren kallade det. Ungefär som att gå in i väggen lite halvt. Gå in i dörrkarmen? Oavsett vilket så hade det legat på lur länge och även om jag mår oerhört mycket bättre idag så är det långt ifrån bra. Och vet ni vad det värsta är? Jag kan inte se att det faktiskt kommer att bli bra. Inte förrän barnen har flyttat hemifrån i alla fall, vilket ju är en 10-15 år bort. Det kommer inte bli bra, för det finns ingen vila att få.

Visst, jag var sjukskriven i ett par veckor och sov en hel del. Och ja, hela den här hösten har jag haft en arbetsbefriad uppsägningstid vilket har inneburit mycket vila. Men det är en temporär vila, en fysisk vila, och det är inte riktigt det som behövs. Det som skulle behövas är att inte behöva städa igen förrän jag mår bra. Inte behöva se till att barnen sköter sin hygien, inte laga/planera/handla mat, inte plocka, tvätta, sortera tvätt, fixa matsäck eller mellanmål eller prata med lärare, gå på utvecklingssamtal, bråka om läxor, hämta och lämna på förskolan, hantera skolvägran, ringa lärare, gå till bup, rensa kattlådan, vabba, bråka om kläder, tjafsa om speltider, skjutsa till aktiviteter, påminna om tallrikar som ska plockas undan... ja men ni förstår ju.

Jag ser ingen vila framför mig på väldigt många år. För nej, det kommer inte nödvändigtvis bli lättare när de bli äldre, inte när man har barn med särskilda behov i familjen. Och nej, det finns inte alltid avlastning att få. Och ja, vi är två föräldrar men vi är ca lika jävla slutkörda båda två efter de helvetesår vi gått igenom på sistone.

Så där är jag nu. Oerhört förbannat trött. Och ingen ljusning vid horisonten. Förutom möjligtvis städhjälp, men det är ju en droppe i havet. En dyr droppe, dessutom.