onsdag 31 maj 2017

Ljuva sommarlov

Snart har barnen sommarlov. 10 veckor ska de vara lediga, tillsammans med mig. Maken har 5 veckors semester. Ska vi göra lite huvudärkning? Jajamen, 5 veckor är jag ensam med barnen! I teorin låter det ju härligt. Långa, varma dagar på bryggan utan hets och krångel. Fika i solen, lite kortspel, nån hundpromenad. Sommarstugemys vid fint väder och slappande i lägenheten när det regnar.

Visst. I teorin. Men i realiteten ser en dag ut såhär i snitt:

8.00 - jag får släpa mig upp eftersom Majken har varit vaken sen 06 och jag gärna vill att sommarstugan ska stå kvar efter sommaren.
8.20 - jag har fått i barnen frukost. De börjar tjata om att de har tråkigt. "Men hoppa studsmatta då" föreslår jag.
8.30 - de har blivit osams. De har tråkigt igen. Vi spelar kort. Majken vill bara spela finns i sjön, eftersom det är det enda hon kan. Ingen annan vill spela det. Vi går med på att spela det EN gång, sen spelar vi nåt vi vill spela. Ett barn förlorar och blir surt. Det andra barnet blir arg för att det sura barnet inte vill spela mer.

Klockan är nu 8.45

Jag funderar på hur tidigt man kan äta lunch.

Klockan 9 slåss barnen. Jag tar dagens första cola. Jag önskar det var sprit i den.
Jag föreslår att de ska tälja lite. De stora barnen blir glada och springer efter pinnar att tälja till... en vassare pinne. Majken blir sur eftersom hon inte får tälja. Jag läser en tidning för henne istället men avbryts av barnen som är osams eftersom de bara hittar en täljkniv och de inte kan lista ut hur man gör FÖR ATT DELA PÅ SAKER OCH TURAS OM!!

Klockan är nu 9.15.
Jag föreslår glass eftersom jag vet att de är tysta då. Alla är glada ett tag. Sen har de tråkigt igen.

Klockan är nu 9.20
Jag säger åt dem att läsa eller göra VAD FAN SOM HELST bara jag slipper underhålla dem. De blir sura på mig och enas i sin ilska. Alla är sams i 30 minuter medan jag försöker diska undan frukosten.

Klockan är nu 10.00
Får man äta lunch snart?

Jag kommer på att de kan väl spela kubb? Men nej, för ett barn vill hellre spela badminton och ett barn vill hellre spela kubb och ett tredje barn vill spela krocket och JAG VET INTE MEN OM MAN HAR ETT HELT SOMMARLOV ATT FYLLA KANSKE MAN KAN GÖRA ALLA TRE I TUR OCH ORDNING men så jobbar inte mina barn så istället gör de ingenting.

Klockan är nu 10.10
Ett barn går till studsmattan för att "hoppa i fred". Då kommer "av en slump" de andra två på att de ska hoppa också. De ska faktiskt leka en lek som bara GÅR att leka på studsmattan. Alla skriker på varandra.

Klockan är nu 10.20
Jag sätter upp regler. Först får ett barn hoppa, sen de andra två. När det blir de andras tur så vill de inte längre, för de läser en tidning/ritar/har snott en kaka. Jag säger åt barn nummer ett att "du får hoppa vidare", men eftersom barn har superhörsel så har de andra såklart slutat rita/läsa tidning/sno kakor för nu kommer de och gormar om att det var DERAS TUR FAKTISKT! Jag säger att nu får alla hoppa. Ingen är nöjd.

Klockan är nu 10.30
Alla barn är jättehungriga. Varför åt ni inte frukosten då, tänker jag trött för mig själv men slutade fråga såna saker för ungefär 5 år sedan. "Ni får vänta tills det är lunch" säger jag istället och anammar samma gnälliga röst i mitt huvud som ungarna, men tänker "när är det dags för viiin" istället.

Klockan är nu 10.45
Vi går och badar. Det är ca 18 grader i luften och 17 grader i vattnet men det tar ju i alla fall bort lite tid. Ett barn vill bada jättelänge, ett barn blir kall och ett barn vill inte bada mer men inte gå hem heller för hon är trött i benen och måste bäras och jo, du får bära mig för jag KAN INTE gå hem. Jag doppar mig. Sen släpar jag med mig min blöta barnaskara förbi den harmoniska familjen som bor precis vid barnplatsen och från vars tomt det jämt hörs skratt och hojtande. Från vår tomt hörs det skrik och gråt.

Klockan är nu 11.15
Allt efter elva är lunchtid, bestämmer jag och kokar lite pasta. "Va, pasta?? Vi åt ju det typ igår!" säger åtminstone 50% av barnaskaran. "ja men ät yoghurt då om du hellre vill ha det" svarar jag och då äter ALLA TRE barnen hellre yoghurt! Fast den sommaren då vi bara erbjöd yoghurt/fil och musli till lunch? Då åt de aldrig det. Jag sätter mig med korsordsbilagans svåraste korsord eftersom det har jag i alla fall en chans att förstå mig på. Nån tog för mycket yoghurt så nån annan fick för lite. Nån tredje måste diska efter lunchen. Det blev jag.

Klockan är nu 11.45
Det är mulet. Jag vill ta en tupplur. Jag föreslår att de ska läsa men nej, de vill baka. Eller spela kubb, men bara om jag är med. Ja, men baka då, säger jag och hoppas på att få vakna upp till nybakt kladdkaka.

Klockan 12.15 inser jag att det inte går att sova till ljudet av bråket i köket och går ut för att se om de åtminstone har följt ett recept. Det har de inte. Däremot har de använt upp allt smör. Jag skriker lite, de surar, jag tänker att jag sumpade glassarna för tidigt.

Klockan är nu 12.30
Jag föreslår ett parti kortspel till. En vill spela, vi har kul tills de andra två blir osams och slåss. Jag förbannar ännu en gång vårt principbeslut gällande att inte ta med ipads till stugan. Det börjar duggregna. Jag poppar popcorn och läser för Majken. De stora läser lite i tidningar.

Klockan är nu 13.30
Jag tittar på klockan. Igen och igen. Jag skickar ett meddelande till maken: "skynda dig hem, jag är så trött". Han svarar med att han har mycket på jobbet. Förbränningstoaletten måste tömmas och hunden borde lekas med. Jag delegerar det ena och tömmer toaletten själv.

Klockan är nu 14.00 och Majken kommer in med de enda rabarberna som fanns kvar och som vi sparade på. Jag tänker att rabarberpaj är ju i alla fall gott, så vi bakar en paj. Sen inser jag att vi har varken vaniljsås eller glass. Det slutar med att jag skrapar av en päronsplit över min portion paj

Klockan är 14.30
Vi går och badar igen. Ingen vill egentligen eftersom det är lite för kallt, men jag måste få oss att göra NÅGOT i alla fall. Under tiden vi är och badar börjar det regna och vi skyndar oss hemåt. Tillbaka i stugan tänder jag en brasa och säger åt dem att rita. De börjar slåss om pennorna. Jag försöker slösurfa lite men har ingen täckning på telefonen.

Klockan är 15.15
Nu börjar väntan på en till vuxen. Vi ska grilla (såklart) så jag börjar förbereda maten lite. Det klarnar upp och alla går ut igen. Jag försöker känna om stolsdynorna blev alldeles för blöta när jag glömde dem ute under skuren. De är dyngsura. En kortlek som låg kvar på bordet får slängas.

Klockan är 15.30
Alla barnen är på studsmattan. De skriker oftare argt än glatt. Jag sitter under en filt och har tagit ett glas vin. Efter 15 är det ju typ kväll. Hunden tittar på mig varje gång nåt barn skriker extra högt, men jag klappar henne bara trött på huvudet. Från och med nu är det överlevnadsmode som gäller.

Klockan är 16.30
Jag tittar varje minut efter makens bil runt hörnet. Jag tänder grillen, eller jag försöker i alla fall tända grillen. Jag slänger in klyftpotatisen i ugnen. Jag skriker lite på barnen. Snart kommer avlösningen. Snart.

Klockan är 17.00
Min man kommer från jobbet. Vi äter. Det tar fem minuter för barnen. Nån måste diska, och jag får välja mellan att handdiska för tredje gången idag, eller ha barnjour. Jag väljer trots allt barnjouren. Sen lämnar jag över ansvaret och försöker dra mig undan.

Kvällen är sen som de flesta kvällar är, men eftersom det är sommarlov och vi är i sommarstugan lägger sig barnen först vid 22. Jag borde egentligen lägga mig ungefär samtidigt för att orka med morgondagen, men det här är enda lugna stunden på dagen. Jag läser/löser korsord till klockan ett. Sen somnar jag och tänker att det var måndagen det. Bara tis - fre kvar. I fyra veckor till.


6 kommentarer:

Amanda sa...

Å fy faaan vad underbart vidrigt. Igenkänning.
P.S: Inga skärmar?! Du är alltså självplågare på riktigt?

Anonym sa...

Feel your pain! Kämpa! Jag hade hål i hövve och åkte utomlands i en vecka med två barn. Ensam vuxen. Men hör och häpna, vi har faktiskt riktigt trevligt! Fast det beror säkert enbart på att jag hjälpte tre pensionärer dagen innan vi åkte, inte på att barnen är så fina...

Johanna sa...

iPAD!!!!

Ambivalent sa...

Åh ja, hahahaha. Men ta med skärmarna för fasen!

Anonym sa...

Jag skrattar så jag gråter, av både igenkänning och fasa.. :D

Jennie sa...

Alltså detta är en så klockren beskrivning av livet med tre barn att jag blir alldeles tårögd. Jag har aldrig tidigare känt mig så förstådd. Tack!