måndag 16 oktober 2017

Me too

Senaste dagarna har två frågor lyfts: hur många kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp, samt vilka männen är som gör dessa.

Jag tycker att det är jättebra att visa att alla kvinnor har blivit utsatta. Med några få undantag har ALLA kvinnor blivit utsatta. Om inte männen kan öppna ögonen och se att de är problemet nu så kommer det aldrig ske.(Spoiler: det kommer aldrig ske.)

Men jag tycker också det är viktigt att få outa förövarna. Som nu i dagarna då Lulu Carter och Cissi Wallin på instagram berättat om de kända mediemän de/andra utsatts för.

Jag tycker outningar är viktiga. Men genast kommer då anklagelser om "häxjakter" eller "mobbmentalitet" eller "medborgargarde". Well, jag tycker inte det är relevanta jämförelser. Utsatta kvinnor har inte alltid möjlighet att få upprättelse. Vi vet allihop att rättsväsendet inte fungerar när det gäller sexualbrott. Och vi vet också att det är otroligt svårt för en kvinna att bli trodd eftersom skulden hamnar hos henne. Det hon har kvar är sin upplevelse. Sin smärta. Och sin röst. När hon väl vågar använda den, när hon väl vågar säga namnet, då tycker jag att vi har en skyldighet att upprepa det. Say his name.

Och ja. Om nån har begått ett brott och blivit dömd för det och sonat sitt straff så kan man anse att denne ska få en ny chans.

Problemet är väl att det alldeles för ofta bara händer i teorin. Att han blir dömd, alltså.

Säg "jag också". Säg hans namn. Upprepa det.

Det som har sagts kan inte göras osagt. Utnyttja det.

söndag 15 oktober 2017

Det börjar närma sig.

Vad? Min tenta? (Ja, tyvärr). Vår resa till NY? (Ja, hurra!). Men det var inte det jag tänkte på, utan nämligen detta:

JUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUULLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEENNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNN!!

Igår köpte jag den första jultidningen. Emmy blev oerhört upprörd, för tydligen är det dåligt att längta efter julen i oktober? Well, det finns ju inte så mycket annat att se fram emot direkt?

I år har jag tre planer gällande julgranen (julgranen är det viktigaste med julen):

1) En rejäl jävla julgransfot. Varje år tar vi fram vår rangliga, skrangliga lilla ursäkt till fot och så tittar vi skeptiskt på den och så säger nån "ja just ja... vi skulle ju köpa en ny". I år SKA det bli av.

2) Gammeldags glitter. Sånt där "änglahår" typ eller vad det heter. Långa strängar som man lägger på grenarna, inte snurrar runt granen.

3) En stjärna eller en spira. Varje år letar vi fram nån ranglig, skranglig, maläten glitterstjärna och så tittar vi skeptiskt på den och så äger nån "ja just ja... vi skulle ju köpa en ny". I år SKA det bli av.

Dessutom! I år ska jag köpa mitt första hus till den julby jag suktat efter i flera år. Tänk, TÄNK, om jag köpt ett sånt hus första gången jag började längta? Då hade jag ju haft en jävla by nu. Men nej, sent ska syndaren vakna. I år ska det bli av dock.

Vad är en julby, undrar ni? Ja men herregud, bara det vackraste ett människoöga kan skåda, näst efter Sverrir Gudnason i Björn Borg-filmen. Det här är en julby:



















Så oerhört vackert. Så kitschigt. Så juligt. Men varje hus kostar flera hundra så jag får spara och gneta. Det är ändå tur att vi bor i en sexrumslägenhet, för lagom till att Noa flyttar hemifrån lär jag behöva ett helt rum till mina julpynt. Ah... jul.

I år firar min syster och sambo med oss vilket gör det till en extra härlig jul. Längtar så väldigt mycket. Två månader kvar!

lördag 14 oktober 2017

Nu ska vi prata tatueringar.

Jag vill tatuera mig. Min ängsliga medelklassångest säger "men tääänk om du ååångrar dig" till mig, men samtidigt säger min tramp stamp att "vafan, mig har hon ju lyckas förtränga". Skillnaden är väl att denna tatuering jag vill göra nu ska sitta på handleden. Där den syns. Jämt.

Jag har pratat om detta i flera år och inte kommit närmre ett svar. Ska jag? Vågar jag? VARFÖR ÄR JAG EN TÖNT? (Obs, denna fråga är egentligen evig och inte relaterad direkt till tatueringar.)

Just nu har jag två huvudspår:

1) Nåt med feminism, kvinnokamp etc. Kanske bara kvinnokampssymbolen, kanske den ihop med lite dekorationer.

2) Vintageblommor. För att jag älskar blommor. För att jag vill ha något vackert att titta på. För att de kan representera mina barn. Ja, jag är basic och cheesy och ids inte ens hitta svenska synonymer. Hantera det! (Ja ni fattar ju varför engelska är bättre. Hantera det? Löjl. Deal with it, ska det ju vara.)

I alla fall, typ nåt sånt här fast mycket mindre:




















Jag har ältat den här tatueringen i år nu. ÅR! Jag menar, det är inte som att jag funderar på att tatuera hela låren (eller jo, det skulle jag gärna göra men det känner jag mig själv tillräckligt för att inte våga mig på) utan vi pratar en liten tatuering? Och ändå denna vånda.

Jag tror att det har lite att göra med att jag är för spontan och tar dumma beslut ibland. Att jag ofta ångrar mig efteråt när jag gjort något som jag i stunden känt varit jättebra och sen efteråt, bara några timmar senare, känner "eh vad i helvete??" inför. Och det här är ju permanent.

Säg åt mig att sluta larva mig. Tack.

fredag 13 oktober 2017

Det var då själva fan

...vad svårt det ska vara att komma ihåg att blogga? Ännu en mobilblogg med andra ord.

Här kommer ett random ämne, men: stolar. 

Varför, VARFÖR, är stolar så sinnessjukt dyra? På Ikea får du typ en hel lägenhet möblerad till samma pris som du får fyra köksstolar för. De vi har är äckliga och slitna och jag vill ha nya men det går ju inte? Det är helt omöjligt att hitta billiga stolar. På auktion går alla snygga (dvs pinnstolar) för 300 kr styck. Detsamma på loppisar. Jag vill inte ha matsalsstolar i mörk ek i köket. Inte eller formpressad plast. Och då är det DYRT!

Finns det ett fackförbund för stoltillverkare som kör med maffiametoder, eller vad är grejen? Varför skulle jag vilja betala 400 kronor för en pall med rygg? 

Plus att ca alla stolar är fula, men det är väl bara att vänja sig vid. Så länge jar slipper betala en förmögenhet för dem. 

Nån som har stolar till salu?

torsdag 12 oktober 2017

Kämpar på

Jättebra idé av mig att börja hetsblogga (dvs blogga öht) när jag inte direkt är på topp. Idag har min dag bestått av att gråta hos kurator på bup, åka till föreläsning och inte förstå något alls, åka hem och försöka plugga och inte förstå nåt alls, höra att specialpedagogen på bup ringt maken, prata med läkare på bup, ha sinnessjuk huvudvärk, glömma mitt bankkort i parkeringsautomaten och maila lärare. The fun never ends!

Meeen! Jag har också hunnit med att kolla på Halloweenkostymer till Emmy och hennes skoldisco. Såklart kommer de ha discot flera dagar innan riktiga halloween och såklart tror alla i Sverige att halloweenkostymer måste vara läskiga. Men vi valde mellan följande till sist:

Velma från Scooby Doo (Föll på att vi skulle behöva köpa massa nya kläder)
Wednesday Addams (Föll på att Emmy inte visste vem hon var, bara att hon såg cool ut)
Vemod från insidan ut (Lite för barnsligt tydligen)
En streckgubbe (Kul, men också lite barnsligt tror jag hon tyckte.)
Rosie the Riveter (En finalkandidat men lite "för enkelt")

Nu blev det till sist en uppdragbar (ej uppblåsbar!!) docka. Det blir både kostym och roligt smink och ja, det blir såklart jag som ska fixa det. Dvs resultatet blir därefter. (Uselt).

Vad händer annars i oktober då? Tja, tenta OCH projektarbete ska inlämnas samma vecka som höstlovet. Ha. HA ha aha ha ha ha... <= (hysteriskt skratt av trötthet). KUL det kommer bli att tentaplugga med barnen hemma hela dagarna? Supermysigt! Även om jag lämnar hemmet lär det komma en miljon sms av typen "får jag baka"/"vad ska vi fixa till lunch"/"emmy går inte ut med bibi fast jag var ute sist" osv osv. Jaja, this too shall pass. Imorgon är det fredag och det ska bli sol och jag tänker inte gå på föreläsningen. Jag kan ju ändå inte betala parkeringen.

(Fast jag köpte faktiskt en jättesöt dunväst till Bibi på wish så helt bortkastad var den här dagen inte ändå.)

onsdag 11 oktober 2017

Så vad har hänt sen sist?

Jag insåg när jag läste tillbaka att jag... eh... inte riktigt uppdaterat särskilt mycket? Nämnde min syrras bröllop i en bisats? Skrev typ ingenting om vår vecka i Grekland? Okej att sommarbloggar brukar vara lite tunna, men detta är ju pinsamt.

(Gulligt hur jag INBILLAR mig att ni verkligen sitter som på nålar för att veta vad som händer i mitt liv?)

Okej, snabb uppdatering vad som hände i augusti:

1) Vi åkte en vecka till Grekland. Karpathos, närmre bestämt. Bara jag och min man och det var oerhört lugnt. Seriöst, en dag lade vi säkert en dryg halvtimme på att titta på ett gäng myror som försökte bärga några chipssmulor. Jag återlärde mig hur man dyker baklänges. Jag läste sju böcker. Vi åt stekt ost varje kväll. Vissa dagar iddes vi inte ens gå ner till havet, utan stannade hela dagen i en solstol vid poolen. En dag åkte vi på båtutflykt och det var nog den bästa och mest avslappnade dagen på många år. Herregud vad vackert det var. Kristallklara vikar, dyk från båten, hopp från klippor... jag tror att vi var i vattnet halva dagen. Det var så turkost och klart, hela dagen. Vackert.

Sen började vi tröttna såklart. Man gör ju det när allt man gör är läser, äter och sover. Efter fem dagar var det lite "jaha, och nu då?" så det var skönt att åka hem till barnen igen. Ja för ha ha, ni fattar väl att barnen inte var med? Annars hade det ju inte varit sådär lugnt. Mmm... ensamsemester. Galet skönt.

2) Min syster gifte sig. Det var jättefint. Hon var så vacker och hennes man var så vacker och vi hade pyntat festsalen fint och så hade jag ordnat en liten "flashmob" när det var dags för mitt tal. Först höll jag mitt tal, och sen sjöng jag en liten text jag skrivit till "När vi gräver guld i USA". Och sen reste sig andra tärnan. Och sen några till. Och så några till. Precis innan sista refrängen reste sig Emmy och sjöng några rader helt ensam innan vi alla sjöng det sista. Jag var oerhört imponerad av henne. Att hon vågade sjunga ensam, utan komp eller något, inför 70+ gäster? Sen kände jag mig som en stor blob bredvid min fenomenalt vackra syrra och gick hem tidigt (halv två) på natten med huvudvärk och fotblåsor men med avklarat tärnuppdrag och en nygift lillasyster. Det var fint som sagt. I ordets rätta bemärkelse.

3) Min pappa bestämde sig för att han inte ville vara förälder längre. Och så var det med det. Så himla märkligt detta med män och deras föräldraskap. Hur många av dem kan ta så lätt på det. Hur de kan kasta bort det. Jag är ju övertygad om att föräldraskapet inte sitter i kvinnors gener, men hur är vissa män funtade som inte älskar sina barn? Knäppt.

4) En nära vän till familjen dog. Det var plötsligt och oväntat och det är fortfarande rått och svårt och öppet. Döden är för jävlig. Så hemsk för alla som är kvar. Det är så många tårar som kommer fällas i ensamhet framöver, och så många minnen som aldrig får bli till. Jag kommer aldrig vara okej med döden.

Nej. Det var inte en bra augusti. Och sen började skolan och september och då kom löss och klasskompisar som slåss och tar stryptag och skolleda och mörker och väntan på adhd-medicin som aldrig kommer och och och...

Nu ska jag sluta klaga. Ibland är det bra också. Som idag när vi var på Emmys första konsert med sin musikklass. Jag blev så oerhört impad. Fyrorna och femmorna på skolan levererade en konsert med mängder av fint arrangerade låtar och dikter och dans och solosång. Jag förstår inte hur de lyckats få ihop detta på mindre än två månader. Såna proffs ändå.

Ja som ni ser drillar vi henne tidigt till att bli ett a-barn. Cheerleading, dans och musikskola. All in!


tisdag 10 oktober 2017

Bara en vanlig tisdag

Så först sov jag ingenting inatt. Vaknade med huvudvärk och extrem trötthet, sådär som man gör efter en sömnlös natt. Sen bråkade Majken hela morgonen om att hon ABSOLUT INTE skulle gå till skolan. Efter mycket lirkande, tjafs och ordentliga mutor var vi ÄNTLIGEN på väg ut genom dörren när... tada! Jag hittade en lusjävel. Detta är andra gången sen skolan började och jag orkar fan inte med om jag också har drabbats av pesten.

Så jag ringde skolan och "sjukanmälde" henne, luskammade ut de små asen och hällde i medel. Funderade på hur jag skulle lägga upp dagen eftersom jag har så sinnessjukt mycket skolarbete att göra och inte direkt hade planerat att ha barn hemma.

Då.

Då upptäckte jag en sån där liten påse som ska hålla fukten borta i förpackningar. "Oxygen absorber" heter de. Den låg på golvet. Uppsliten. Tom. Där Bibi brukar ligga med sina ben och sitt godis. Fort fort fram med telefonen och googla vad fan det är i såna påsar. Det visade sig finnas tre alternativ: silica, kol och järn. De två första är inte farliga, den tredje är farlig. Man kan testa om det är järn genom en magnet, så jag tog upp lite rester jag hittat på mattan och höll mot magneten. Nog fan var det järn.

Så.

Majken fick klä på sig, jag klädde på mig och under tiden fick maken ringa djursjukhuset från jobbet. Körde fort fort dit och fick komma direkt. Sen röntgade de hennes mage (men såg inget) och gav henne kräkmedel och kollade igenom spyorna (stackars veterinärassistent) men hittade inget heller. Så antagligen har hon 1) inte fått i sig något 2) fått i sig det så att det redan är upptaget av kroppen. Jag hoppas som fan på alternativ ett.

Och sen då? Ja, sen åkte vi hem, 1700 kronor fattigare och ännu tröttare. Jag då, Majken var ju pigg som vanligt.

Allt detta innan lunch. Vilken otroligt härlig dag vi har haft. Det var precis detta som jag saknade i livet just nu. Bitter? Som fan.


måndag 9 oktober 2017

Om att ha en hund

(Nej, det blev inget blogginlägg igår. Igår var misär. Igår var så illa att jag inte ens orkar skämta om det. Igår tog jävligt hårt på mig. Vi glömmer igår.)

Nu till dagens inlägg, som jag tänkte skulle handla om det här att Ha En Hund. Nu kan ni ju invända att vafan, det har du ju skrivit om tidigare. Och det har jag. Men senaste gången jag verkligen gjorde en utvärdering av detta för mig stora steg var i februari. Då hade vi haft Bibi i tre månader. Nu har vi snart haft henne ett år.

Då tyckte jag att pälsskötseln och andra hundägare var värst. Nu? Alltså ja, pälsskötseln är lite jobbig. Vi badar och klipper och borstar - men eftersom vi börjat ha pälsen kortare så är det inte lika mycket jobb. Och andra hundägare har jag vant mig vid. Detta har dock seglat upp på första plats:

Oron.

Okej, detta gäller kanske inte alla hundägare. Alla är ju inte Oroare deluxe (eller har general anxiety disorder) men jag tycker det är jobbigt. I somras fick Bibi åka till veterinären över natten efter en cykelolycka med Majken involverad, och jag lovar att jag grät mer och var oroligare än för någon av mina barn när de skadat sig. Förlåt barnen. Den direkta oron blev så stark eftersom hon lämnades ensam. Hon kan ju inte prata. Förstod inte vad som hände. Jävlar vad jobbigt det var.

Men förutom den akuta oron finns även den som är ständigt närvarande även gällande barnen: är vi dåliga föräldrar? (Nu får ni hata mig hur mkt ni vill, men jag säger "mamma" om mig själv till hunden. Jag blev den personen.)

Får hon tillräckligt mycket stimulans? Mår hon bra hos oss eller skulle hon haft det bättre hos en mer aktiv familj? Jag tror, obs TROR, att hon har det helt okej - men det dyker ändå upp såna tankar efter dagar då jag pluggat hela tiden och hon bara fått kortare promenader, lite lek och lite matsök. Nu är hon ju ingen hund som älskar långa promenader och vi är fem personer som ger henne uppmärksamhet - men ändå. Jag kan inte skaka av mig den känslan av att vi borde göra mer. Men återigen, är man inte lagd åt "varför är jag inte bra nog"-hållet så slipper man nog den delen.

Och ja, vi skulle behöva "uppfostra" henne mer - men samtidigt så är det liksom inga DUMMA saker hon gör som kan påverka andra. Att hon skäller på katterna är jobbigt, för oss, men det drabbar ingen annan. Hon hoppar inte upp på främlingar, attackerar inte andra hundar, hon biter inte sönder gästers skor eller snor julsteken från bordet direkt. Jag försöker intala mig att det är okej ändå, att vi inte haft förmåga/ork/tid att träna in total lydnad.

Jag menar, hon förstår ju vad "puss" betyder. Det får väl ändå räcka?

lördag 7 oktober 2017

Med en kvart tillgodo.

Ja det blev ännu ett "sista minuten"-inlägg från sängen. Men idag känner jag lite att jag har en ursäkt. Vi har nämligen rensat ur Emmys smockfulla skåp som bestod till hälften av skräp. Vi har hämtat vår nyinköpta säng och slängt den gamla förutom en av de två 80-sängarna som fick bli Majkens nya. Vi har städat och vi har kört till tippen och sen fick vi besök av makens föräldrar på eftermiddagen. Så det har varit en produktiv lördag, minst sagt. 

Jag hatar att man har två dagar i veckan på sig att: 
1) göra allt man måste göra i form av städning/renovering/fix/klädinköp/umgänge 

SAMT

2) vila allt man måste vila innan det är måndag igen. Det går inte ihop. 

Nu ska jag sova i vår nya säng som min man spontanköpte igår och som jag inte provlegat i. Alltså som i ligga för att sova, inte... ni fattar. 

Håll tummarna för att den är bra, för vi kommer inte ha råd med en ny på 15 år till. 

fredag 6 oktober 2017

Gråtklipp efterfrågas.

Ibland när jag har haft en dålig dag (vilket tyvärr är oftare än de gånger jag har bra dagar) så gillar jag att gråta loss till diverse youtubeklipp. Mina favoritsorter är:

- Par berättar för blivande mor/farföräldrar att de ska få barnbarn.
- Barn får hund i julklapp.
- Alla sorters svulstiga flash mobs, gärna med Les misérables-tema.
- Äldre män som visar känslor, vilka som helst typ.
- Nån kommer hem från krig och överraskar sitt barn.

Kan ni tipsa mig om era favoriter? Det behöver inte vara gråtigt, men helst. Gåshud går också bra.