torsdag 14 december 2017

The crown

Jäklar i min lilla låda hur fort jag klämde säsong två. Tyckte den var mycket bättre än säsong ett. Älskar att jag kan googla precis allting jag undrar över eftersom de finns på riktigt. Jaha, finns det belägg för att drottning Elizabeth faktiskt var avundsjuk på Jackie Kennedy? En halvtimme på google senare: oj oj, var Philip nånsin otrogen eller inte?

Ja men nej, jag vet väl att det inte är en dokumentär. Och jag vet att allt knappast är googlingsbart. Men det är ändå en sån njutningsbar serie. Och nu är den slut.

Downton abbey, bomb girls, land girls, call the midwife, the crown - har ni tips på andra serier i samma stil så säg gärna till. Vill helst ha brittiskt och historiskt, gärna nittonhundratal.

Och åh, Claire Foy! Är lite kär. Kolla en video med hur hon pratar och är i vanliga fall så framgår det verkligen vilken rollprestation hon gör.

Jaja. Det var säsong två det. Underbart är kort när man bingetittar.

tisdag 12 december 2017

Och så hände det sig på den tiden...

...att jag TILL SIST fick min adhd-medicin. Jag tröttnade till sist på att bara vänta, så jag började skicka meddelanden via mina vårdkontakter VARJE dag ("var är min medicin/när får jag min medicin/hur länge till ska jag behöva vänta?"). Jag kontaktade patientnämnden, ringde och sökte klinikchefen, min man sökte klinikchefen, jag tog kontakt med mina före detta kollegor som är landstingsråd... och helt plötsligt så fick jag en läkartid. Idag, sådär tre månader sen "allt var klart" och nån bara skulle skriva ut ett recept.

Jag förstod inte riktigt varför jag skulle träffa en läkare igen, men det gjorde jag. Och han tittade i min journal och sa "men här står det ju att din läkare skulle ha ringt dig förra veckan och satt in dig på concerta?". Jag sa att eh nä, det har ju inte hänt. "Nej hon kanske glömde det". PROFFSIGT! Och sen sa han "Jag fattar inte varför hon skrivit att du ska börja med concerta när du själv bett om elvanse eftersom det är bättre för de med ångestproblematik? Det är klart du ska ha elvanse." och sen gick jag därifrån med ett recept. Eller ja, receptet skickas ju automatiskt till apoteket, så jag gick dit och pyntade 740 kronor och nu har jag medicin!

Det är fortfarande uselt skött såklart. Man ska inte behöva vänta så här länge och man ska inte behöva bråka såhär mycket, och jag hade nästan nästan gett upp. Dessutom så är jag orolig för hur krångligt det kommer bli att få en doshöjning eftersom den här läkaren jag träffade idag tydligen bara var vikarie.

MEN!

Idag tänker jag skita i det och all oro över eventuellt krångel, och bara fokusera på att efter nästan nio månaders väntan och krångel så har jag min medicin. Äntligen!

(Ifall nån potentiell arbetsgivare som jag varit på intervju för googlat mig och hittat hit och tänker "jaha har hon adhd, då...", betänk då att jag hade adhd när jag gjorde alla sakerna som står på mitt CV, men omedicinerad. Jag hade adhd när ni träffade mig för intervju och (ev.) gillade mig, men omedicinerad. Tänk bara vad jag kan åstadkomma nu när jag får rätt hjälp för mitt funktionshinder som jag hittills har hanterat med hjälp av hög intelligens och stora ansträngningar. Det ni!)




fredag 8 december 2017

Tillbaka från andra sidan

Tentan är över. Det är som vanligt bara att vänta på att den ska bli rättad och tills dess gå omkring i ett vakuum. Schrödingers katt had nothing on me. Men i alla fall så är det redigt med lättnad i den här kroppen nu ska jag tala om för er. Tills eventuell omtenta då.

NOG OM TENTAN tänker ni, och jag förstår er. Så moving on.

Men eftersom jag har pluggat till nåt jag inte får nämna så ligger jag efter i mitt julfilmstittande. Varje år måste jag se:

Ensam hemma (första räcker)
Ett päron till farsa firar jul
It's a wonderful life
Miraklet på 34th street
Elf
Tomten är far till alla barnen
Love actually

OCH SÅ MASSA SOM JAG HAR GLÖMT men säkert kommer på ca 5 sekunder efter jag postat det här inlägget.

Jaja. Ingen stress. Bara att ta på sig mysbyxorna, plocka fram lussebullarna och sätta sig bekvämt. Let's do this!

söndag 3 december 2017

It's the most wonderful time of the year.

Eller ja, det skulle ju vara det om adventstiden i år inte kidnappats av två saker.

1) Fjärde advent är på julafton = USELT! Det känns som att jag förlorat en hel veckas pynt, bak, godisverkstad, julklappsplanering. Det blir både stressigare och mindre tid till njut. BUUU!

2) Tenta. På torsdag går den av stapeln och fram tills dess kommer jag inte kunna ägna mig åt jul alls. Eller okej, i lördags köpte jag julklappar och vi julpyntade. Och idag kanske vi bakade lussebullar samt hade gäster. Men jag känner mig stressad. Jag borde hela tiden plugga istället för att hålla på med julidyll och det FÖRSTÖR JU!

Kan en tjej få leva eller? Kan en tjej få leva i ett vackert vinterland fyllt av lyckliga barn, knäck, lussebullar, snö och jultindrande? Eh nej. Det är jävligt tydligt att jag inte kan.

(Har jag sagt att jag hatar tentor?)


tisdag 28 november 2017

Dåliga böcker.

När min hjärna är trött läser jag dåliga böcker. Just nu har jag fastnat för en bokserie av Louise Penny, som följer den älskvärde Armand Gamache i hans jobb som chef för mordroteln. Han stöter på den fantastiska lilla byn Three Pines i Quebéc och där löser han en mängd mord. Ja, det är som ni hör mycket morden i midsomer över det hela. Det är mycket lite obduktioner av lik och mycket konversationer. Hälften av böckernas sidor går åt till att beskriva fantastisk mat de äter och hur vacker byn är. Dialogen är hackig och slutsatser dras som inte alls är underbyggda men som alltid visar sig vara rätt. Persongalleriet är löjligt: en människa kan beskrivas som oerhört god i en bok för att i nästa utmålas som ondskan själv.

Och. Jag. Älskar. Det.

Alltså jag hajar ju till hela tiden. Det är ett EXTREMT fettförakt i böckerna. Allas kroppar ska analyseras och kommenteras och alla som inte är smala ska hånas (av författaren då) och beskrivas som vidriga och äckliga. Historierna håller inte, dialogen är som sagt haltande... men den där byn alltså. Den där kanadensiska byn där de dricker varm cider och gömmer påskägg till barnen och som har sina originella personer och sin mysiga bistron. Jag är helt såld. Det är EXAKT sånt här min hjärna behöver just nu. Lite lull och gull och så ett mysigt lite mord ovanpå det.

Annars är mina go to-val när det gäller sämre böcker antingen "tjej råkar ut för nåt jobbigt och måste åka tillbaka till sin hemstad/hemby för att slicka såren och där upptäcker hon nåt nytt om sig själv/sin familj/sitt liv" samt "ett gammalt hus på landsbygden med en hemlig historia som kommer uppdagas i slutet av boken". ÄLSKAR såna! Jag läser så mycket i studierna som jag behöver anstränga mig med, när jag läser på helger och kvällar så vill jag bara tvätta hjärnan. Bädda in den. Låta den sjunka ner i beskrivningar av blossande träd på den kanadensiska landsbygden eller en kärlekshistoria som är "omöjlig" men som såklart kommer bli av ändå. Jag behöver inte fina formuleringar eller underliggande meningar eller ironiserande över vårt samhälle. Jag behöver verkligen inte heller hårdkokta deckare skrivna av män som vältrar sig i döda kvinnokroppar. Jag vill bara ha landsbygd och lugn och ro.

Vad har ni för sån avslappningslitteratur? För jag lär ju inte vara ensam om detta.

måndag 27 november 2017

Hashtag livet

Jag blev såklart förkyld när vi kom hem. Vi är det allihopa. Sen backade jag in i en bil och funderade ett tag på att försöka skita i det, men ville inte riskera att åka dit för smitning så jag ringde upp ägaren och så HADE HAN INTE ENS MÄRKT DET! Nu jävlar måste detta hamna på mitt pluskonto för karma om det ska vara värt det.

Jag tror det blir minus på karmakontot bara för den där tanken.

Den här veckan då. Insåg att jag ligger långt som fan efter i plugget. Redan. Tenta nästa torsdag, och jag som tyckte att vi precis kommit igång? Ack så jag lyckas lura mig själv. Jag fuskköpte hyacinter på hemköp förra veckan. Alltså inte fuskköpte som i att jag snattade, men jag köpte dem för tidigt. Och vet ni vad? Bara därför ser det ut som att de aldrig kommer vilja slå ut? How's that for karma?

(Jag känner mig nu nödgad att tala om att jag inte tror på karma)

Annars då? Snor och förkylning och regn regn regn, men vet ni vad som är bra?
Nej, inte jag heller.

Nu ska jag se på vår tid är nu, men jag kan ju inte vara ensam om att tycka att det gick från "mysigt kostymdrama" till "days of our lives-nivå på intrigerna" ganska jävla fort? Är ej helt såld. Men vem fan skulle vilja köpa mig ändå?


tisdag 21 november 2017

Hem ljuva hem.

New York var fantastiskt. ÄR fantastiskt. Staden står ju kvar även om vi åkt hem. Inte ens en narcissist som jag kan låtsas som nåt annat.

Vi har såklart ätit sinnessjukt god mat, gått på roliga barer, shoppat upp alla pengar vi har och trampat sönder våra fötter. Jag är så oerhört trött just nu att jag ser i kors. Flög hem inatt och som de flesta vet sover man ju "sådär" på ett flyg i 8 timmar. Men vi kom hem till barnen och hunden och ett städat hem och snö på gatorna. Det känns att första advent närmar sig. Jag känner det i luften och kroppen.

Julen är alltså runt hörnet och jag kan se fram emot det. Dessutom ska vi få våra badrum renoverade (äntligen, de är så äckliga) och jag kan njuta av det ytliga nöjet att få välja standardkakel från hyresvärdens minimala utbud. Jag raljerar men är innerst inne löjligt nöjd. Kakel. Inte möglig våtrumsmatta från 1992. Den skillnaden.

Och! Jag behövde inte komma hem och känna mig efter i skolarbetet eftersom vår lärare blivit sjuk och därför har de två moment jag skulle ha missat, skjutits upp. Det känns som att jag är i fas. Jag är oerhört trött, men i fas. Det är snart jul, skolan går helt okej och vi ska få nya badrum. Mycket annat är skitjobbigt och tärande, men jag jobbar på att fokusera på de glädjeämnen som finns.

Just nu fokuserar jag på: sova. Snart ska jag få sova. Bara barnen somnar ska jag få sova. Imorgon blir det med största säkerhet två barn hemma. En förkyld och en psykiskt förkyld. Och så jag, som bara kommer vilja sova.

(Men ja, det är klart det var värt det. Resan värd tröttheten alltså. Inom kort hoppas jag på att få upp lite oumbärliga tips. Det längtar ni efter va?)


onsdag 15 november 2017

Viktigt meddelande.

1) Jag ska flyga idag. Om jag dör: se till att mina fulselfies raderas från mitt icloud. 

2) Stranger things är inte läskigt. Jag har bara ett avsnitt kvar av säsong 2 och har inte blivit rädd en gång. Det är heller inte sådär superbra. Förutom Dustin. Han är amazing. 


måndag 13 november 2017

Ångestjaget

I övermorgon flyger vi till New York. Idag testade jag för första gången Kry (är återigen inte betald, ingen jävel vill sponsra mig) för att via ett videosamtal få ångestdämpande utskrivet. Ja men förra gången jag flög blev det ju klaustrofobiskt anfall och skitjobbigt så jag tänkte att lite atarax och sprit får råda bot på det den här gången. (Det där skrev jag bara för att vara cool. Det kommer bli atarax och calma, eftersom flyg gör mig åksjuk).

Men ångesten då. Den är ju inte bara närvarande när det gäller stora saker som flyg (tänk om vi dör, tänk om mina barn blir föräldralösa, tänk om jag aldrig får se dem växa upp) utan även de mindre.

Jag har t.ex. inte börjat packa eller så eftersom det är för mycket att stressa upp mig över. Som att mamma ska vara barnvakt till barn och hund och HUR ska hon kunna lösa allt och tänk om nån blir sjuk och tänk om hunden blir stressad och vi är på andra sidan atlanten och kan inte hjälpa till? Tänk om de äntligen äntligen ringer från allmänpsyk för att sätta in mig på medicin, men så gör tidsskillnaden så att jag inte kan svara och så missar jag min chans och får vänta i två månader till? Tänk om vi GLÖMMER att köpa cheerleadingskor till Emmy som hon har väntat på i månader nu, alldeles för länge med tanke på att hennes gympaskor är för små? Hur vidriga föräldrar är vi inte då? Stackars Emmy som redan är förkrossad för att vi antagligen har hittat en ny familj till Fritz som inte trivs med livet i en familj som har hund. Tänk om vi traumatiserar henne? Mellanbarnet som hamnar i kläm och nu blir hon av med katterna som tydligen sover i hennes säng och jag VISSTE INTE DET. Vilken sorts mamma vet inte sånt? Hur mycket missar jag i hennes liv?

Och så får jag en ångestklump, eller fler, i magen och kan inte alls fokusera på bra saker som händer eftersom de små sakerna får orimliga proportioner och de stora sakerna svävar över mig konstant. Alltså jag ser fram emot New York massor, det gör jag. Och när vi väl är där så kommer jag inte oroa mig för Emmy och katter sådär akut. Men det är jobbigt att liksom inte kunna slappna av eftersom det alltid finns något att ha dåligt samvete för. Nåt jag har missat. Nånstans jag brister. Något jag borde göra bättre, borde haft koll på, älskat mer, läst mer, skällt mindre, gosat mer, haft bättre koll. Det finns alltid nåt.

Att packa är en bagatell i jämförelse. Jag vet att folk blir stressade av sånt men det är lugnt för mig. Jag slänger ner de få kläder jag har och allt smink och nåt par skor och sen är jag klar. Det är inte så jobbigt. Jag måste bara arbeta mig igenom alla distraktioner för att komma dit.

Nu ska jag i alla fall ta in kläderna som hänger på vädring. Så jag slipper ha ångest över att lukta illa på planet på onsdag...


lördag 11 november 2017

Vill du gråta lite?

Ibland behöver man få fulgråta ordentligt. Storgråta. Böla. Snyfta. Hulka.

Har du en sån dag idag? Vilken tur, för jag har här tre länkar till julreklamer och om du är torrögd efter att ha sett alla dessa så har du ett hjärta av sten och FÖRTJÄNAR inte fulgråt.

Varsågoda:

1) Brittisk julreklam 2017
2) Brittisk julreklam 2016
3) 15 julreklamer från olika länder

Okej då, de två första fick jag från Amanda men jag vill inte riktigt erkänna det. Jag menar, hon är begåvad författare OCH svinduktig illustratör OCH bor i ett pittoreskt hus i England? Jag kan ju åtminstone få äran för lite länkar, men nähä.

(Ps. Jag fick VG på tentan? HUR? Är i chock. Men glad.)